Grekland dag 2

Jag vaknar till ljudet av en främmande stad. Det är framför allt hundar som dominerar ljudbilden. Ettrigt, intensivt skällande hundar. Kyrkklockor förstås. Och högtalarbilar. Inte alls som hemma på Kungsholmen.

Det där med högtalarbilarna är lite märkligt. Var jag än kommer i världen möter jag dessa högtalarbilar. Och av nån märklig anledning oftast i länder där jag inte förstår språket. Det är alltid små skåpbilar med högtalare på taket, som högljutt, sprucket och distat basunerar ut något budskap, som jag alltid uppfattar som politiskt. Högtalarrösten manar till handling och protest. Eller promotar en lokal politiker inför stundande val.

Mer troligt är nog att dom vill sälja vattenmeloner.

Nåväl, en dag som denna, då man plånbokslös vaknar i den inte helt charmiga staden Pireus, är förstås första impulsen att ta sig därifrån så snabbt det bara går. Men detta ingår inte i min plan. Jag ämnar istället stanna ytterligare ett dygn, eftersom den färja som ska ta mig ut i övärlden, bara avgår varannan dag. Detta kallas lågsäsong och den inträdde samma dag jag landade i Grekland. Dålig timing kallas detta.

Men det är bara att bita ihop. Idag ska Aten få ett besök och Aten är en väldigt trevlig stad.

Jag tränger mig in i en duschkabin som storleksmässigt påminner om det rör som återförde de chilenska gruvarbetarna till livet förra hösten. Intressant känsla att duscha i ett cigarrfodral. Sedan intar jag min hotellfrukost och första dagen av grovt bröd-torka har inletts.

Jag förstår mig inte på brödkulturen i den här delen av världen. Det enda grova bröd som finns är tysk pumpernickel med bäst före-datum nångång 2018. På hotellen finns det bara vitt bröd. Och bakverk. -"Jaaa, baklava till frukost... som är så gott!"

Nån sorts ovilja att möta dagen gör att jag tillbringar resten av förmiddagen på mitt rum, tittandes på grekiska paneldebatter befolkade av håriga män och kvinnor med flaxande hårmanar och våta läppar.

Strax efter lunch packar jag min ränsel och tar metron till Aten. Jag rör mig i turiststråken. Kliver av i Monastiraki, där jag inspekterar affärer jag besökt tidigare. Samma lädersandaler och haremsbyxor som för sju år sedan. Så här sent på säsongen är all butikspersonal så genomless på turister att man känner avsmaken drypa längs väggarna. Dom hatar mig och vill att jag ska lämna affären. Inte ställa några frågor, inte prova. Inte ens titta tyst och snällt, utan bara passera på gatan utan att komma in.

Så istället går jag och sätter mig på en uteservering och beställer in en frappé. Jag har det ganska skönt i solen och läser min bok. Plötsligt hoppar jag till av ett skärande oljud. Jag tittar upp och framför mig står en liten smutsig flicka och blåser i en plastflöjt, samtidigt som hon sträcker fram en liten smutsig hand och tittar på mig med med mörka, bedjande ögon.

Herregud, hur ska jag göra nu? Jag har ju ingen växel, minsta peng jag har är 10 euro. Jag kan väl för tusan inte ge ungen hundra spänn för att hon står här och tutar falskt framför mig. Det verkar ju inte klokt. Jag kanske kan förklara situationen för henne. Undrar om hon talar engelska...? Eller ännu hellre, kan hon inte bara försvinna...

Barnet står kvar och blåser genomträngande i sitt leksaksinstrument och tittar uppfordrande på mig. Jag känner att andra människor på uteserveringen tittar uppfordrande på mig. Mina axlar nuddar örsnibbarna, jag tittar intensivt ner i min bok. Fy fan, det här är outhärdligt. Kan inte ungjäveln bara dra härifrån...

Till slut ger flickan upp och går vidare bland caféborden med sin lilla flöjt och sin lilla hand. Kvar sitter den blekfeta, ogina, proppmätta Cruella de Vil-liknande varelse som är jag och känner skammens rodnad pulsera i kinderna. Amerikanskorna vid bordet bredvid tittar iskallt på mig samtidigt som de lägger lite mynt i flickans framsträckta hand. Jag vill sjunka genom jorden.

Tillplattad flyr jag ner i tunnelbanan och åker vidare till det nya Akropolis-muséet. Det är ett alldeles fantastiskt museum, där jag tillbringar några timmar. Häftigast är det arkaiska galleriet, läskigast är glasgolven.

Sedan åker jag hem till hotell Anita i Pireus igen. Ser ett odubbat avsnitt av Vänner som jag inte sett förr och avslutar dagen med ett nytt besök på den trevliga tavernan. Jag vill helst beställa in ouzo-köttbullarna igen, för de var så himla goda, men det får jag inte. "Man måste förnya sig", säger den trevliga men stränga krögarinnan. Istället blir det ångkokta grönsaker, nån sorts ostpaj med nötter och en halvpanna vitt. Även ikväll får jag röka inomhus, fast jag inte röker och så bjuds jag på limonchello.

Imorgon får jag äntligen gå till sjöss.

Läskigast på Akropolis-muséet

Grekland i september

Dag 1

Jag tar 04.35-expressen till Arlanda. Stockholm vaknar. Dagens första insatstrupper går på sina pass samtidigt som gårdagens sista vinglar hem. Jag sitter på tåget och är så trött att jag vill gråta. Men på nåt sätt lyckas jag ta mig genom incheckning, kroppsvisitation och upp på ett plan som tar mig till Aten.

Bordar flygbussen till Pireus. Vi åker genom skräpiga förorter med ovanligt många igenbommade butikslokaler. Första synliga tecknet på krisen som råder i landet. Tänk om Grekland går i konkurs medan jag är här? Vad händer då? Totalkollaps. Generalstrejker. Upplopp. Nån kanske tar mig som gisslan?

Jag lägger nervöst handen över min väska, där jag förvarar alldeles för mycket kontanter. Jag har fått tipset att ta med rejält med cash. P g a det pressade ekonomiska läget kan det bli tomt i bankomaterna ute på öarna och många restauranger och affärer tar inte kort över huvud taget längre. Cash is king in Greece. Så lyder prognosen och därför ligger en fet bibba pengar längst ner väskan.

Väl framme i Pireus är det stekande hett och jag ska ta mig från hamnen till ett litet hotell några kvarter upp i stan. En kryptisk vägbeskrivning, hettan och alldeles för mycket bagage att släpa på, gör mig till den perfekta måltavlan och ett lätt offer. Jag fullkomligt ber om det. När jag äntligen vinglar in i den svala receptionen på hotell Anita har jag följdaktligen blivit plockad på min plånbok.

Jag har ingen som helst aning om var eller när det händer, men plånkan är och förblir borta. En ficktjuv med mycket gott yrkeskunnande, kan man säga. Jag bugar mig för skickligheten.

Och jag säger grattis till mig själv, för mitt i allt elände har jag en jävla tur. Plastfodralet med den obscena mängden euros ligger orört i sitt stängda fack i väskan. Passet är kvar. Nycklarna. Telefonen. Allt jag förlorar är en plånbok med kreditkort, körkort och 5-10 euro. Det kunde vara värre. Betydligt värre.

Hotellreceptionisten tycker i alla fall lite synd om mig och låter mig få ett aningens bättre rum än jag betalt för. – I want you to be happy, säger hon. Vilken ängel, va. Efter att ha ringt de nödvändiga samtalen för att spärra mina kort, lägger jag mig på min säng på ett halvmuggigt hotell i den grekiska hamnstaden Pireus och glor ömsom i taket, ömsom på tv.

I tv pratas det fort, fort i olika paneler och jag förstår absolut ingenting. Men det låter allvarligt. Och mellan debatterna gör man reklam för hårdost, smältost och annan ost.

Jag noterar att de kvinnliga programledarna på grekisk tv är lite för raffiga för min smak. Även nyhetsbrudarna. De kastar med håret mitt i utrikestelegrammen. Fuktar läpparna medan de intervjuar olika gubbar. Jag kanske är sipp, men det känns lite oseriöst. Fast vem vet, det kanske är den nya melodin? Vi kanske snart får se en urringad Anna Hedenmo i nygjorda bröst sitta och fukta läpparna medan hon intervjuar Jan Björklund.

Jag går en försiktig promenad i Pireus. Jag håller handväskan hårt tryckt mot kroppen. Det är varmt som i en bakugn och mina flippflopps klibbar mot den mjuka asfalten. Dessutom får jag omedelbart skavsår mellan stortår och pektår i hettan. Det är ingen vacker stad, så jag återvänder snart till tryggheten i mitt rum.

På kvällen äter jag middag på en mysig och ombonad taverna, där den vänliga krögarinnan tar väl hand om mig, serverar ljuvliga köttbullar kryddade med ouzo och låter mig röka inomhus. Jag som inte ens röker. Dessutom bjuder hon på en liten metaxa.

Sedan somnar jag in i min hotellsäng till luftkonditioneringens trygga brusande.

Utsikt från hotell Anita. Nånstans där nere finns min plånka.

Vad är det med folk? 2

Jag jobbar med Gäster med gester, ett underhållningsprogram på SVT. Det var jättekul att spela in det och alla deltagarna hade otroligt kul under tiden.

Och jag har i min enfald trott att om bara en bråkdel av den glädje som de medverkande kände går igenom rutan, så är vi hemma. Då blir det succé!

Och för all del, det har det väl blivit; programmet har i alla fall anständiga tittarsiffror och vi blir inte totalslaktade i tidningarna (utom av Johan Croneman).

Men min fromma förhoppning om att det vore bra om den spontana glädjen gick igenom rutan, har visat sig vara helt fel. För är det nåt folk retar sig på, så är det att det kramas för mycket i Gäster med gester.

Jag har hört det flera gånger. Idag skrev Björkman i Expressen en lång drapa om det. Halvpackade människor kom fram till mig på Kristallen-galan.
-"Måste dom kramas så mycket? Det verkar så tillgjort! Det stör mig!
-"Kan du inte säga åt dom att dom inte ska kramas efter varje charad, det är så påklistrat".

Vad fan är det frågan om? Är folk inte riktigt kloka? Om jag har uppfattat saken rätt, så retar sig folk på att det kramas i Gäster med gester. Att det kramas. För mycket.

Vad ska jag göra åt det? Ska jag ta lagmedlemmarna åt sidan innan inspelning och be dem lägga band på sina känslor, när de överlyckliga och med adrenalinet sprutande, sätter en svår charad?

- Ligg lite lågt med känsloyttringarna då, är du söt, Christine Meltzer.

Är det det folk vill att jag ska säga?

Men vad bra, då har jag en annan idé. Då tycker jag att man ska säga åt alla jävla hockey- och fotbollsspelare att sluta bilda kötthög och hoppa och pussas och kramas efter varje mål i framtiden.

-"Eric Hamrén, säg åt dom att inte kramas efter alla mål. DET STÖR MIG, nämligen!!!"

Men lägg av´rå!!!

Vad är det med folk? 1

Vad är det med japaner och munskydd?

Sprang in i en grupp turistande japs utanför Stadshuset. Hälften av dem bar munskydd - som vore de på väg att besöka någon med galna ko-sjukan.

Var tror de att de är? I Ruhr-området? Har ingen talat om för dem att i Stockholm är det enda farliga i luften mikroskopiska partiklar efter dubbdäck. Fast det är bara på Hornsgatan. Och inte så här års.

Nej, japaner är konstiga.

Hajimemashite. (hah-jee-meh-MASH-teh)

Koskutt.

I dessa lättmanipulerade tider vet man ju aldrig om saker är på riktigt eller på låtsas. Men jag vill gärna tror att denna close encounter mellan en koflock och en radiostyrd bil är helt autentisk.

Och av nån anledning tycker jag att det är så sött så jag smäller av.

Kossor är helt enkelt för rara!

Dagens ärkesvin.

Följande berättades för mig idag av en kvinna på jobbet. Hon kommer från Polen och denna historia är tydligen någonting som upprör hela Polen just nu, med all rätt:

En 11-årig pojke ville åka på skolresa med sin klass, men detta kostade en rejäl slant. Föräldrarna, som var mycket fattiga, hade inte råd, men man bestämde sig ändå för att fixa fram pengarna för att sonen skulle få åka på den hett efterlängtade resan.

Tillsammans med vänner tillbringade familjen en hel helg i skogen för att plocka lingon, blåbär, hallon och svamp. Sedan fixade man ett litet stånd vid vägkanten, där pojken skulle stå och sälja skörden. Pengarna han drog in skulle förhoppningsvis finansiera resan. För säkerhets skull sattes även upp en skylt vid ståndet som berättade just detta, att pengarna skulle gå oavkortat till en skolresa.

Första dagen pojken stod där med sina bär och sin svamp, svängde en stor, flott lyxbil in till vägkanten. Ut klev en biffig, brundbränd kille i designerskjorta och fet guldkedja runt halsen.

Han sa sig vilja hjälpa till genom att köpa hela lagret och betala bra för det. Den lilla pojken blev givetvis överlycklig och hjälpte mannen att packa in allt i bilen. Sedan betalade biffen med en rejäl bunt sedlar, rivstartade och var borta i ett moln av damm.

När pojken glad som en speleman kom hem till sina föräldrar för att berätta det fantastiska som hade hänt, uppdagades sanningen; Killen med guldkedjan och lyxbilen hade betalat med falska sedlar.

Han hade snott den lilla pojkens hela bär- och svampskörd och lämnat efter sig hittepå-sedlar gjorda i en kopieringsmaskin.

Svårt att hitta någon klatchig slutkläm eller sensmoral i den berättelsen, eller hur?

Mer än att det är synd att stegling inte tillämpas som bestraffningsmetod längre.

Där kan du hänga och dö i din flotta skjorta.

Hipp hipp hurra!

Idag fyller PA & Co 25 år.

Ujuj, vad jag har haft mycket kul på den lilla, lilla krogen på krönet av Riddargatsbacken. Vilka kvällar! Skratt och drama. Middagar med bästa vännerna men också många nya bekantskaper. Märkliga möten. Tung celebrity spotting. Och så har jag förstås ätit fantastisk mat.

Jag hängde t o m i lokalerna innan det blev PA & Co. Då hette stället Timjan och var en lunchrestaurang med lingon-och-mjölkfärgade väggar och en musselsallad som jag av nån anledning kommer ihåg. Inte för att den var särskilt god. Jag bara kommer ihåg den.

Men 1986 rollade man vit färg över de lingon-och-mjölkfärgade väggarna, flyttade entrén runt hörnet och PA & Co var ett faktum. Sedan dess har jag varit trogen gäst.

Under många år var jag där nästan varje dag. Jag käkade på krita och fick blommor av personalen när jag fyllde år. Och jag levererade korgar med svamp i utbyte mot lite fria middagar. Fanns det inte bord i matsalen käkade man i köket.

Idag går jag inte dit fullt lika ofta. Det har inte att göra med att stället har blivit sämre. Det är snarare jag som har blivit lite sämre. På att hänga på krogen.

Undrar hur många rårakor och chèvre chaud jag tryckt i mig på PA´s under årens lopp? Hur många kalvlevrar och cheeseburgare. San Augustins (en halv knäckerundel med Kalles kaviar,hårdkokt ägg och purjolök). Choucrouter och oxbringa med rotmos. Seafood noodles. Ginos och kokosplättar med valnötsglass. Hur många liter vin har jag hällt i mig? Hur många latte med Dajm därtill?

Och hur många cigg har jag rökt under kristallkronorna? Herregud, vad jag har rökt på PA & Co!

Herregud, vad jag har plöjt ner mycket pengar i PA & Co, kort och gott!

Och idag fyller stället 25. Hattar i luften för Stockholms bästa restaurang, där jag alltid känner mig välkommen.

Men inte är jag där och firar, inte. Nej, jag sitter hemma och glor på Wallander på TV. Jag sa ju att jag har blivit sämre på att hänga på krogen.

Om denna vägg kunde tala.

Vilket drag.

Har just vinglat ut från en bastuhet buss, svettig och förbannad, efter att ha fått storstryk i Slaget om det stängda vädringsfönstret. Mina motståndare? Ett pensionärspar med pudel.

Och jag ställer mig den eviga frågan: Vad fan är det med äldre och drag??

"Är det öppet nånstans? Jag tycker det drar..."

Det goda samtalet.

Briljant konversationskonst i Ring så spelar vi idag.
Marie-Louise från Motala ringer in för att snicksnacka lite med Lisa Syrén.

LISA
Har du ätit frukost ännu?

MARIE-LOUISE
Ja, jag var uppe tidigt idag.

LISA
Är det kaffe som gäller?

M-L
Nej, jag äter gröt på morgonen.

LISA
Wow!! Gör du sån där jättenyttig gröt då?

M-L
Ja, det är sån där havrefibergröt som jag brukar äta på morgonen. Det tycker jag är gott och man står sig ett tag på det.

LISA
Vad ska du hitta på idag då?

M-L
Jag ska gå till stan ett tag, det är lite molnigt i Motala idag, så jag handlar nog nåt på torget. Kantareller, kanske...

LISA
Så du "plockar", hehe, dom hellre på torget än i skogen då?

M-L
Ja, jag har svårt att hitta svamp i skogarna så jag köper hellre.

LISA
Vad intresserar dig annars?

M-L
Jo, jag håller på och stickar till Barbie-dockor, till mina barnbarn. Jag har stickat många små hattar bl a.

LISA
Åh, wow!!

M-L
Jag tycker det är roligt. Det är tunna stickor, 2 1/2.

LISA
Vad mer har du gjort?

M-L
När det var på modet, sydde jag jättestora lampskärmar till golvlampor. Jättemycket skärmar sydde jag.

LISA
Ja, det var väldigt på modet ett tag.

M-L
Ja, det var det.

LISA
Från det ena till det andra, kommer du ihåg högertrafikomläggningen 1967?

M-L
Ja, det gör jag.

LISA
Det är på dagen 44 år sedan idag.

M-L
Jasså, är det?

LISA
Ja. Och kommer du ihåg hur oroliga alla var för att det skulle bli kaos?

M-L
Ja, men det har ju gått ganska bra med högertrafiken, det tycker jag allt.

"Det är lite molnigt i Motala idag..."

Bättre förr.

Den här bilden har jag haft som bakgrundsbild på min dator i åratal. Jag gillar att sitta och glo på den. Jag liksom förlorar mig in bland de böljande gräsklädda kullarna och tycker mig hitta nya små detaljer hela tiden.

Och det är jag tydligen inte ensam om. Det lär vara en av Windows mest använda bakgrundsbilder.

Jag har alltid tagit för givet att bilden är en illustration eller nåt fotoshoppat. Alltså, inte ett riktigt foto på en verklig plats.

Men se där hade jag fel. Det är minsann ett riktigt foto, taget 1996 av en amerikansk fotograf vid namn Charles O´Rear. Och platsen är Sonoma County i Kalifornien. Det är alltså här dessa rogivande gröna kullar ligger.

Eller låg, snarare. För idag, sexton år senare, är marken uppköpt av en stor vinodlare och nu ser det ut så här:


Inte mycket till vy att förlora sig i där inte. Håhåjaja och ack ack ack & ve. Det var bättre förr. Sannna mina ord.