Blomstermobbing.

I helgen var det Trädgårdsmässa igen. Det är alltid lika roligt att gå där och drälla och glo. Av tillströmningen att döma, finns det enormt trädgårdsintresse i det här landet. Och folk verkar så kunniga. Och har sina specialintressen.

De specialintresserade är alltid roligast. De fulaste små montrarna är oftast de mest välbesökta. Det kan vara Svenska Fuchsia-sällskapet, Sankt Paulia-klubben och Dahlia-sällskapet. För att inte tala om Brutala Blommor, blomsterhandeln som bara säljer köttätande växter. Där var det packat med folk.

Och så årets dumdumlansering. Nytt för i år: Vårljung! Mycket konstig idé. Finns det nåt höstigare än ljung? Jag tänker mig blöt, grå november och så ljung i balkonglådor och krukor, för att det är det enda som överlever i kylan.

Så varför i herrans namn lägga ner krut på att ta fram något som ser ut som vanlig ljung, kalla det för vårljung och lansera det med dunder och brak som om det vore nåt. Som om någon vettig människa skulle vilja pynta sin spirande och knoppande vårträdgård med höstdeppblommor.

Till på köpet får man aldrig ta in ljung i hemmet, det vet ni, va? För det betyder att någon dör i familjen. Jag gjorde det av misstag en gång när jag var liten. Det var på vårt landställe i Småland och jag hade varit ute och plockat en bukett, som nu stod i en vas på spiskransen.

Och så kom min farmor Rut på besök och hon var en mycket vidskeplig dam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon frös till is på tröskeln när hon fick se ljungen. Hon vägrade gå in i rummet och väste bara sammanbitet "Ta ut ljungen!"

Och pappa tog illa vid sig och jag kände mig jättedum och lite rädd och ut åkte ljungen med en jävla fart. Efter det blomsterintermezzot skulle jag aldrig drömma om att ta in en endaste liten ljungkvist i hemmet.

Så trots att jag älskar alla blommor och växter i vår herres hage, så får just ljungen gärna stå kvar i skogen utan vidare uppmärksamhet. Den får helt enkelt tummen ner från mig.

Just det....