Tullgarn ligger vackert vid havet söder om Södertälje och är omgivet av en engelsk park, där lindarna doftade så jag nästan trillade omkull. Det är ett kungligt slott, men ingen kunglighet har bott här sedan Gustav V och hans frusna tyska fru Victoria hängde här på somrarna runt förra sekelskiftet. 
Victorias sydtyska ursprung går fortfarande att ana lite här och där på slottet, bland annat finns det en bierstube i källaren. Man kan också se några av hennes preussiska släktingar hänga på väggarna runt om på slottet. En av dem bär leopardcape och var, enligt vår pigga guide, chef för ett dromedarregemente någonstans i världen. Jag glömde att fråga henne och har förgäves försökt att slå upp vad dromedarregemente kan vara för något, men kul låter det. Senare tjatade Victoria till sig ett slott på sydligare nejder, eftersom hon tyckte det var så ruttet klimat i Sörmland. Och så byggdes Soliden på Öland, vars förebild var San Michele, Axel Munthes villa på Capri. Eftersom Axel Munthe inte bara var Victorias livmedikus utan också hennes älskare, är det väl en inte allt för vild gissning att Gustaf V var ganska svårt under toffeln.
- Klart att du ska få ett nytt fint hus och det ska se EXAKT ut som din älskares, så att du blir glad igen, mein liebling.
Gustav V var kung i nästan femtio år, överlevde unionsupplösningen, ryska revolutionen, två världskrig och hann nästan se oss kliva in i tv-åldern, innan han trillade av pinn 1950.
Men vi minns honom mest för att han spelade tennis. 
Och för att han gillade killar. Och broderade.
Hur som helst, tillbaka till Tullgarn. Enligt guiden har vår nuvarande kung och hans familj förfoganderätt över slottet sedan 1975. Det innebär att de dyker upp någon gång om året för att festa loss. Kungen brukar jaga vildsvin i trakten och efteråt bjuder han grabbarna på brakmiddag på slottet. Säkert förekommer det strippor, vad vet jag...Och så berättade guiden stolt att prins Carl Philip minsann firade sin 25-årsdag här och det var fullt av ungdomar i den stora festsalen och disco i källaren. Och jag såg för mitt inre öga en massa larviga stekare som snubblade runt i de vackra salarna utan att ha en aning om någonting. Det åktes visst på silverbrickor utför trapporna också, jo jag tackar.
- I princip kan de kungliga dyka upp här när som helst och skulle det hända, ja då måste vi alla lämna slottet med en gång, sa guiden och skrattade glatt.
Skulle det ha hänt när jag var där, hade jag tammefan blivit republikan. Eller åtminstone krävt entréavgiften tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar