Börjar som så ofta min lördag med Melodikrysset. Som i vanlig ordning är en avfallskvarn fylld med fullkomligt meningslös musik.
Klicka på nedanstående länk för att få ett mycket kort (räcker så bra) smakprov på Final Countdown med Lars Roos! Från succéplattan Örongodis 3.
Klicka på nedanstående länk för att få ett mycket kort (räcker så bra) smakprov på Final Countdown med Lars Roos! Från succéplattan Örongodis 3.
http://statcon.247base.com/xmlserver/samples/3759000-3759999/5BBAC7AF2B0E9EA2E040010A0B064AEF.mp3
På Örongodis 3 ligger Final countdown och brottas med andra titlar som The winner takes it all, Från Djursholm till Danvikstull, Där björkarna susa och Följ mig bortåt vägen i en fullständigt förvirrad musikmix utan någon som helst logik eller minsta gemensam nämnare. Helt bisarrt.
Som en robot manglar Lasse iväg låtarna på sin flygel, not för not, i total avsaknad av soul och fingertoppskänsla. I en aldrig sinande ström av fullständigt osexig och könlös instrumental hissmusik. Om jag har förstått saken rätt släpptes det nio (9!) Örongodis-skivor.
Varför får sån här musik finnas? Bra för Melodikrysset i och för sig, men det kan ju inte vara därför den spelas in. Jag har förstått att Örongodis-plattorna sålde som smör och kanske fortfarande gör det. Och det kan ju visserligen vara en förklaring till att skivorna spelats in, men det svarar inte på frågan Varför den här sortens musik finns överhuvud taget.
Jag känner att jag blir förbannad bara jag tänker på att det sitter folk hemma i sina soffor och gungar i takt till Lars Roos okänsliga hamrande. Jag vill slå dom! Vilken gen i den mänskliga kroppen tilltalas av mekaniskt osvängiga kopior på originallåtar?
Detta är och förblir helt obegripligt för mig.
På Örongodis 3 ligger Final countdown och brottas med andra titlar som The winner takes it all, Från Djursholm till Danvikstull, Där björkarna susa och Följ mig bortåt vägen i en fullständigt förvirrad musikmix utan någon som helst logik eller minsta gemensam nämnare. Helt bisarrt.
Som en robot manglar Lasse iväg låtarna på sin flygel, not för not, i total avsaknad av soul och fingertoppskänsla. I en aldrig sinande ström av fullständigt osexig och könlös instrumental hissmusik. Om jag har förstått saken rätt släpptes det nio (9!) Örongodis-skivor.
Varför får sån här musik finnas? Bra för Melodikrysset i och för sig, men det kan ju inte vara därför den spelas in. Jag har förstått att Örongodis-plattorna sålde som smör och kanske fortfarande gör det. Och det kan ju visserligen vara en förklaring till att skivorna spelats in, men det svarar inte på frågan Varför den här sortens musik finns överhuvud taget.
Jag känner att jag blir förbannad bara jag tänker på att det sitter folk hemma i sina soffor och gungar i takt till Lars Roos okänsliga hamrande. Jag vill slå dom! Vilken gen i den mänskliga kroppen tilltalas av mekaniskt osvängiga kopior på originallåtar?
Detta är och förblir helt obegripligt för mig.
Varför...??
3 kommentarer:
Ha ha ha! Det här är väldigt väldigt roligt. Just blandningen. Kan det vara så att du också har lyssnat på ett och annat program av Ring Så Spelar vi? Och har du då också undrat över hur det kommer sig att de som ringer väljer de låtar de väljer? Jag menar, här har man äntligen fått en slutsiffra som träffar rätt och så väljer man antingen en låt som spelas varje dag, varje minut, i varje kanal. Eller Balade pour Adeline med just Lars Roos. Vad vill man förmedla?
Det är kanske för att han inte hittar några svängiga arr i blindskrift!
Fast när han spelade in örongodiset på sin genomskinliga flygel var han inte blind. Så den gubben går inte!
Skicka en kommentar