Redan förra året var det ovanligt många som dog i min nära omgivning. Både släkt och vänner. Inte minst min alldeles egen lilla pappa, som jag saknar så mycket.
I år kom dödsfallen sent, men koncentrerat. Under november dog min faster I-B, mina kompisar Benke och Göran och min älskade, nära käre vän Pelle. Och nu senast, härom dan, gick en son till goda vänner bort i en bilolycka. Så oerhört tragiskt och sorgligt.
Allt inom loppet av mindre än en månad.
Det är tungt. Jag känner mig alldeles urholkad av all sorg och alla dödsbud. Trött. Jag springer på en begravning i veckan.
Det är alldeles för många som dör omkring mig just nu. Tack gode gud för lilla Liv, som döptes förra månaden. Det finns uppenbarligen människor som föds också. Det är en liten tröst.
4 kommentarer:
Det är tidens gång, Annika.Själv tycker jag att det känns melankoliskt när människor i 85-90-årsåldern dör - och sedan allt värre i en sjunkande åldersskala. För runt 10 år sedan nådde jag väl nån slags egen brytpunkt när jag slutade läsa På nya jobb i tidningen Journalisten och övergick till Avlidna.
Det är tidens gång, Annika.Själv tycker jag att det känns melankoliskt när människor i 85-90-årsåldern dör - och sedan allt värre i en sjunkande åldersskala. För runt 10 år sedan nådde jag väl nån slags egen brytpunkt när jag slutade läsa På nya jobb i tidningen Journalisten och övergick till Avlidna.
Skickar en uppmuntrande kram.
Fullt så långt har jag inte gått ännu, Journalisten. Jag läser fortfarande förlovningsannonser i glad förhoppning att hitta kompisar eller ännu hellre mig själv där. Men det händer ju förstås inte.
Tack, Annelie.
Skicka en kommentar