En rättelse!

Jaha, då var det fastställt att jag hade JÄTTEFEL i mina antaganden att ingen hette Kastanj i efternamn. Det har visst funnits en familj som hette så. Det har min kompis Johan R berättat och honom slår man inte på fingrarna när det gäller sådant här. Honom slår man inte på fingrarna överhuvud taget, vid närmare eftertanke.

Och det var inte vilka Kastanjer som helst. von Castanie, om jag får be och stamfadern Mikael, som inte var adlig utan bara en vanlig simpel lantmätare från Pommern, levde på 1600-talet.

Hans barnbarn Joakim Christoffer blev kommendör i svenska flottan och adlades 1719. Han "var med vid sjöexpeditionen till Bält och blev då, efter tappert och manligt (!) fäktande emot danska flottan fången." Efter detta nesliga nederlag, som visserligen renderade honom en adlig titel, men kanske inte var så kul ändå, tog han sitt pick och pack och drog till Småland, där han dog 1752 på gården Elofshult i Väckelsångs socken i Kronobergs län.

Den sista manlige ättlingen Gustaf Per Christoffer von Castanie dog ogift (stackarn) i Stockholm 1846 och så var det ajöss med den familjen. Ingen mer Castanie eller Kastanj.

Jag vet inte hur lång tid det måste gå innan någon annan kan göra anspråk på ett namn som tillhört en utdöd ätt. Det kanske är dags att sparka liv i namnet Castanie igen. Kan man heta Fjölebratt och Ädelskog, kan man väl heta Kastanj.

Jag, en filmdetektiv.

Det är inte lätt att göra film i ett litet land. Det finns inte så många skådisar att tillgå. Därför kan man med 100% säkerhet veta att om en halv- eller helbekant skådis har en liten liten pytteroll i början av en svensk film, så kommer den personen att träda in i handlingen i en större roll längre fram i handlingen.

Sitter och ser en Beck-film, där en hyfsat känd skådespelerska spelar en pyttepytteliten roll som granntant i början. Sedan dess har jag suttit och väntat på att hon ska göra entré i handlingen. Och nu är hon här. Hon är mördaren. Eller mamma till mördaren, kanske det var. Insyltad är hon i alla fall.

Jag visste det!!!

Trädgrubbel.

Idag, fredag, kom jag att tänka på följande: Det är väldigt vanligt att folk heter som träd i efternamn. Vi har A(h)l, Alm, Ask, Asp, Björk, Bo(o)k, Ek, E(h)n, Gran, Hassel, Hägg, Lind, Lönn, Rönn och Pi(h)l.

En del heter t o m Skog. Eller Syren (fast det kanske inte är ett träd, utan mer än buske).

Inte fullt så vanligt är det att heta Lärk, Sälg, Oxel, Poppel och Tall. Men det finns i alla fall några stycken i Sverige, det har jag kollat upp.

Men ingen, och jag upprepar, ingen heter Kastanj.

Tänk på det ni, om ni inte har något annat att tänka på.

-"Och varför vill ingen heta som jag då" undrade kastanjen irriterat och kastade med grenarna.

Länge leve(r) valfriheten.

Igår på ICA Maxi i Nacka räknade jag till fyrioåtta (48!!) olika sorters leverpastej - men inte den jag ville ha. Fyrtioåtta sorters leverpastej!!! Men inte den jag var på jakt efter.

Hur är det möjligt att det kan finnas efterfrågan på så många sorter i en och samma butik? Och ändå gick en kund därifrån utan att ha hittat det hon letade efter.

Det är inte klokt, det här. Konsumtionssamhället skenar med oss.

Det var den här lilla rackarn jag vill ha, men inte hade dom den inte...

Åh, fortfarande så himla bra!

Salem Al Fakir 2007. Kom plötsligt på hur alldeles fantastisk den här låten är.

Sjung med, vetja! (och notera gärna att brorsan Nassim har smugit sig in i collaget)

Mackel Jexon.

Åh, vilket spektakel Michael Jacksons Memorial Service var. Och samtidigt väldigt fint och privat med familjen så närvarande där på första parkett. Det kändes nästan som om man trängde sig på ibland.

Jag vet inte heller vad jag tycker om att hans söta lilla dotter tilläts ta micken och gråta ut sin sorg. Det blev för mycket, det borde hon nog inte ha tillåtits göra. Å andra sidan var det skönt att se att barnen var med överhuvud taget. Man har ju undrat lite över hur de moderlösa stackarna har haft det bakom sina gallerförsedda fönster och sina munskydd och påsar över huvudet.

Ikväll var väl egentligen första gången man såg barnen Jackson i levande livet utan påse över huvudet. Eller hängandes över ett balkongräcke. Och de såg så fina och normala ut.

Och givetvis grät jag så det skvalade genom nästan hela föreställningen.

Å andra sidan gråter jag väldigt lätt. Bl a när jag tittar på Animal Rescue Police på Animal Planet. Speciellt när det handlar om övergivna och skadade hundar. Det är något med hundars ögon.

Och så var jag otröstlig när jag såg prins Bertils begravning. Men det är en annan historia. Framför allt är det historia.

Vafalls....?

De senaste dagarna har jag fått sex mail från Viktväktarna med rubriken "Må väl i sommar". Det är som om de känner på sig att det är nåt fanstyg i görningen.

Typ gin & tonic-säsong.

Hoppas du fick bra betalt, Therese.

Det går en reklamfilm för Bobs Risifrutti just nu. Den har gått i ett flera versioner och i alla filmerna medverkar Therese Alshammar och nån simmarkille som heter Stefan Nystrand. Honom kände jag inte igen, utan jag var tvungen att kolla upp vad han hette.

Det här är riktigt dålig reklam. Inte minst för Therese...

I en av filmerna sitter Therese och Stefan i badkläder på en bänk. Båda två har varsin förpackning med Risifrutti bredvid sig. Thereses burk är stor, Stefans är lite mindre. När Therese tittar bort tar han sin lilla förpackning och byter den mot Thereses stora. Och Therese märker inget - inte ens när han börjar äta ur den stora (som han alltså snott från henne). Då tittar hon först besviket på sin lilla burk (som var Stefans från början) och sedan lystet på hans.
- Åh, den som ändå hade en sån stor burk med Risifrutti, ser hon ut att tänka.

Och jag tänker: Är hon dum i huvudet?

I den uppföljande filmen har simmarkillen Stefan redan från början en stor förpackning Risifrutti och Therese Alshammar i sin Speedo-baddräkt en lite mindre. De jämför burkarnas storlek och Therese tittar avundsjukt på hans förpackning och ser fortfarande ut som om hon tänker
- Åh, den som ändå hade en sån stor burk Risifrutti.

Och jag tänker återigen: Är hon HELT dum i huvudet??

Hur i helvete kunde Therese Alshammar gå med på att vara med i dom här dumma, dåliga reklamfilmerna där hon framställs som om hon vore totalt bakom flötet?

Stängt för semester?

Stockholm i juli. Jag skulle önska att jag kunde sätta på mig turistmössan och glida runt och njuta av en av världens mest fantastiska sommarstäder. Hänga på uteserveringar, ta seightseeing-båtar åt alla håll och kanter, vandra i Gamla stan, titta på vaktavlösningen på Slottet, köpa vykort med kungafamiljen i Slottsboden. Därifrån ta mig ut på Djurgården via Skeppsbron och Strandvägen. Hänga i trädgården på Rosendal. Bada på Långholmen. Äta grillmiddag på Boule och Berså. Snacka med främlingar.

Men det går inte. Det känns helt otänkbart att tillbringa juli i Stockholm. Jag vill bara härifrån. Jag vill byta miljö och dra till landet.

Utanför mitt fönster blommar linden. Åh, vad linden doftar gott. Och längs Norrmälarstrand är luften mättad av aromen från smultronjasminen. Båda dessa underbara dofter fyller mig med nån sorts melankoli, jag associerar dem till sommarstängd stad. Öde gator, kokande asfalt.

Det är så jag ser Stockholm i juli. De öde gatorna på Östermalm och Kungsholmen. Tomt, övergivet. Alla man känner har lämnat stan.

Men nere i city kokar det. Jag tar mig genom staden och känner mig lite avundsjuk på turisterna som hänger över sina kartor och fotograferar varandra framför Stadshuset och skrattar åt den där gatuarbetaren i brons, som sticker upp huvudet ur en gatubrunn på Nybroplan. Jag vill också se Stockholm med deras ögon.

Men det går inte. Jag längtar till landet. Därför drar jag snart dit. Tror jag.

Look, how funny....