Hanami med avblåsning!

I går sökte jag mig till Kungsträdgården för att njuta av de japanska körsbärsträden som står i full blom nu. Som ett rosa, mjukt duntäcke som svävar över parken. Så vackert!!

I Japan är tiden då körsbärsträden blommar en viktig och märkvärdig tid. Själva blommandet kallas för sakura och tradtionen att möta våren genom att söka sig till de blommande träden kallas för hanami. Som med mycket i Japan, finns det tydliga regler för hur man gör hanami. Vi snackar tunga traditioner här. Man uppsöker sin favoritkörsbärsskog och där möter man familj och vänner, picknickar, umgås, begrundar naturens oerhörda under och hälsar våren.

Den japanska motsvarigheten till SMHI har också mycket detaljerade sakura-rapporter, ungefär som vår pollenrapportering, fast tvärtom. För här handlar det ju om att uppsöka blommandet, inte undvika det, som vi gör i vårt överallergiska avlånga hösnuveland.

Kolla gärna rapporten här: http://www.japan-guide.com/e/e2011.html
Här får man rapporter om exakt när körsbärsträden slår ut i olika delar av landet. Är det inte fantastiskt! Bl a kan man läsa att körsbärsträden i Fukushima blommade den 24 april och det var ju roligt att se att se att nånting är lite vackert där också.

Hur som helst, detta är den japanska traditionen och sedan körsbärsträden planterades i Kungsan, har det blivit en fin tradition även för stockholmarna och de som har turen att besöka stan under de korta magiska dagarna träden blommar. Vi begår också hanami!

Således (bra ord) sökte jag mig till parken för att få njuta naturens under och bara sitta och glo rakt upp i en trädkrona. Döm då om min enorma förvåning, när jag inser att man mitt i allt detta vackra, som ju drar tusentals människor i sig, har arrangerat nån sorts jävla korpfotbollsturnering! Mitt i det rosa molnet pågår alltså skräniga fotbollsmatcher, som inte drar tillnärmelsevis så mycket publik som träden.

Så när jag vill njuta av stillheten och titta på alla glada människor som poserar under träden och tar foton av varandra, snos all min uppmärksamhet av en illvrålande speaker som i en sprucken högtalare refererar match så det hörs bort till Slussen. Och när jag vill lyssna till surrandet av pollinerande bin, får jag istället "Ballroom blitz" med Sweet och "We are the champions" med Queen nerkörd i halsen.

Är det inte otroligt okänsligt tänkt och gjort? Man häpnar ju! Under några få magiska dagar blommar körsbärsträden i Kungsträdgården och då väljer man att göra sportevenemang av alltihop!.

Vi pratar om 3-4 dagar, sedan är det över. Hur skulle det vara om träden fick blomma ifred då, utan att få kronbladen nerblåsta av ljudet från ett matchreferat.  Är det för mycket begärt att vi medborgare ska kunna få sitta där under den rosa korkeken i lugn och ro.  Och bara vara lyckliga...... Va???

"Och DÄÄÄÄÄR satt den, en riktig rökare i krysset......."

Men snälla Marimekko....

Jag fick en katalog från Marimekko i brevlådan idag. Och när jag bläddrade i den dök plötsligt följande porslinskopp upp. Den heter Oiva och presenteras som en nyhet.

Och då gick jag ut i köket och plockade fram min gamla hederliga tekopp Adam från Gustavsberg. Den ser ut så här.

Och så kände jag att det kanske är dags för Marimekko att ta ett allvarligt snack med sina formgivare.

Kom till mamma.

Slamrar och gör sig till.

Jag har legat i fejd med Svenska Dagbladet en tid. Jag får nämligen inte alla de bilagor jag har betalar för. Det tycker jag att jag borde få. Däremot får jag dagligen 50-sidiga bilagor från Elgiganten, Intersport och Bygg-Max. Dem har jag inte betalat för och de skulle jag med glädje slippa.

Nåväl, varje lördag ska det normalt komma en fet bilaga som heter Magasinet. Den innehåller först och främst en herrans massa glassiga bostadsannoner, men också lite redaktionellt om inredning, mat och sånt. En bilaga jag tycker är kul att bläddra i. Om den bara kom nån gång...

Vidare ska det följa med en lite smålöjlig publikation som heter "A perfect guide", där kända, förmögna, framgångsrika, lyckade människor slänger i ansiktet på mig hur underbart deras liv är jämfört med mitt. Ingen vidare uppbygglig läsning kan medges, men jag vill gärna att denna bilaga ska komma, eftersom jag betalar för den.

Vid ett stort antal tillfällen har jag surt ringt till Svenskans kundtjänst på lördagförmiddagen för att påtala det här, men fram till alldeles nyss har inget hänt. Sedan årskiftet har jag i princip bara fått de här bilagorna ett par gånger. Varje gång jag ringer bes det allra ödmjukast om ursäkt och utlovas bot och bättring. Men ingenting händer.

Och nu har det, efter mycket om och men, visat sig att det är tidningsbudet som väljer att inte ta med sig bilagorna för att de är för tunga. Och detta fick jag alltså veta när Kundtjänst ringde min telefonsvarare förra veckan och berättade att de tagit kontakt med tidningsdistributören och sagt ifrån på skarpen. Och så ville de kolla att mina bilagor kom som de skulle.

Innerst  inne har jag förstås någon form av förståelse för detta, jag har stor respekt för tidningsbuden, herregud vad de får kånka och bära och vilka arbetstider de har!  Men kom igen, jag vill ha mina jävla bilagor, punkt slut.

Och på Kundtjänsts fråga om mina bilagor nu kommer som de ska, kan jag äntligen svara ja. Jag får mina bilagor på lördagen. Men jag har också fått något annat; nämligen tidningsbudets gruvliga hämnd för att jag är en gnällkärring som tvingar honom/henne/hen att släpa med sig mina bilagor varje vecka.

Varje gång tidningen nu kommer på morgnarna, och då pratar jag om alla dagar i veckan,  DUNDRAS den in genom brevlådan så att jag vaknar med ett ryck, med bultande hjärta. PANG, RASSEL, säger det i brevlådan. Jag hör hur budet anstränger sig extra noga för att tidningen liksom ska fastna i inkastet och så får den en extra, stenhård puff på traven så att den landar på min hallmatta med en fet jävla smäll. Och sen KABOONG, åker luckan igen med ett brak.

Och där ligger jag med andan i halsen och undrar om det var värt det. Jag får numera mina bilagor men jag har också fått mitt straff. For being a bitch.

Påskabygge.

Idag är det långfredag och ute faller snön. Inget konstigt med, men det kunde ju lika gärna vara soligt och lite varmare. Jag menar, det kunde.....

Men som sagt, det snöar och blåser småspik och jag kapslar in mig i mitt lilla hem och går knappt utanför dörren. Hittar en tvättstugetid. Det är väl ungefär det.

Men i parken utanför mitt fönster är det aktivitet, vill jag lova. Mitt i snödrevet är det full fräs uppe i trädkronorna och på marken. Småfåglarna struntar nämligen blankt i att det snöar, de bygger bo. Nånstans i deras fantastiska fågelgener finns det programmerat och lagrat att det nu är hög tid att blicka framåt, uppåt.

De klagar inte på vädret, de lyssnar inte på några väderleksrapporter. De säger inte "Ujujuj, vad påsken kom tidigt i år". Deras instinkt säger dem att det är dags att sätta lite fart på dököttet om det ska bli några barn gjorda. För om ett pyttelitet tag är det vår och då ska det kläckas i redena.

Så de struntar i snön och kylan. De jublar och skuttar runt. De raggar och samlar pinnar.

Och jag sitter vid mitt fönster och tittar på, full av beundran.

Lite snö har väl ingen dött av, kviddelikvittvitt...