Vad hände?

Till er som mot förmodan undrar om jag tänker bli klar med den där resedagboken från Grekland någon gång, helst innan hela landet går i konkurs...?

Till er vill jag säga "Den som väntar på nåt gott..."

Ganska drygt sagt, va?

Säg efter mig snabbt fem gånger:

Plågsamt uppvaknande.

Börjar som så ofta min lördag med Melodikrysset. Som i vanlig ordning är en avfallskvarn fylld med fullkomligt meningslös musik.

Klicka på nedanstående länk för att få ett mycket kort (räcker så bra) smakprov på Final Countdown med Lars Roos! Från succéplattan Örongodis 3.

http://statcon.247base.com/xmlserver/samples/3759000-3759999/5BBAC7AF2B0E9EA2E040010A0B064AEF.mp3

På Örongodis 3 ligger Final countdown och brottas med andra titlar som The winner takes it all, Från Djursholm till Danvikstull, Där björkarna susa och Följ mig bortåt vägen i en fullständigt förvirrad musikmix utan någon som helst logik eller minsta gemensam nämnare. Helt bisarrt.

Som en robot manglar Lasse iväg låtarna på sin flygel, not för not, i total avsaknad av soul och fingertoppskänsla. I en aldrig sinande ström av fullständigt osexig och könlös instrumental hissmusik. Om jag har förstått saken rätt släpptes det nio (9!) Örongodis-skivor.

Varför får sån här musik finnas? Bra för Melodikrysset i och för sig, men det kan ju inte vara därför den spelas in. Jag har förstått att Örongodis-plattorna sålde som smör och kanske fortfarande gör det. Och det kan ju visserligen vara en förklaring till att skivorna spelats in, men det svarar inte på frågan Varför den här sortens musik finns överhuvud taget.

Jag känner att jag blir förbannad bara jag tänker på att det sitter folk hemma i sina soffor och gungar i takt till Lars Roos okänsliga hamrande. Jag vill slå dom! Vilken gen i den mänskliga kroppen tilltalas av mekaniskt osvängiga kopior på originallåtar?

Detta är och förblir helt obegripligt för mig.

Varför...??

Things you didn´t know you could do with a Keso-burk.

Mitt i Greklandsresan, en liten ljuvlighet. Delar av min brorsdotter Ebbas fantastiska kör Erato i en mördarversion av Robyns Call your girlfriend. Hur bra är det här på en skala, då?

Grekland dag 4, del 2

Ja, det är sannerligen en fröjd att se Jessica, Johan, Göran och CG ramla av båten. Och där står jag på kajen och tar emot dem som om jag vore inföding. -Välkomna till mitt Sifnos, ropar jag ystert.

De tittar konstigt på mig. I själva verket är det ju de som kan Sifnos på sina fem fingrar. De har varit här hur många gånger som helst. Jag har bara råkat komma en dag tidigare och dessförinnan aldrig satt min fot på ön. De är ute på sin årliga treveckors tripp till Grekland, där Sifnos alltid är ett självklart stopp. Och i år har jag för första gången fått hänga med och valt att haka på någonstans på halva vägen. Så ligger det till.

Jag häpnar lite över den gigantiska packning de släpar på. Inga smidiga öluffare här, utan mer Oskar och Kristina på väg till Amerikat. Vad har de i väskorna? Tegelsten?

Efter mycket bängel hit och dit förpassas det enorma bagaget in i en taxi som drar iväg på sin treminutersresa till Georgias resanderum på andra sidan bukten. Tyskarna ska nu få ännu fler grannar att samsas med på uteplatserna, pilutta dem!

Vi vandrar längs huvudgatan i den gassande solen och det är som en triumfmarsch. Till min stora förvåning blir gänget igenkänt och det hejas både till höger och vänster. Folk vinkar och ropar ”Welcome back”. Obegripligt, men himla trevligt. Jag konstaterar att en av många fördelar med att resa hit under lågsäsong uppenbarligen är att det går att få en relation till människor som bor och jobbar här. Inte bara bli behandlad som en turistjävel.

Vid sjusnåret, när alla, efter mycket om och men, har installerat sig och packat upp sina enorma väskor, samlas vi för att titta på solnedgången, ta en drink och lägga upp en plan för kvällen. CG är visserligen helt borta från omvärlden och all planering just när den brinnande röda solen försvinner under horisontlinjen, för då sitter han i sina hörlurar och lyssnar på Pink Floyd. Lite introvert, om nån frågar mig. Men "så brukar jag alltid göra här", som han själv uttrycker saken strax innan han försvinner in i nån psykedelisk dimma medan solen sjunker i havet.

Till slut lyckas vi i alla fall enas om att äta vår första gemensamma middag på en krog som jag har läst om i mina papper. Det är en liten egenhet jag har när jag ska ut och resa, att jag alltid läser på ordentligt för att lära känna platsen jag ska till. Lite ängsligt kanske, men det bidrar onekligen till att man känner sig hemma snabbare. Och min plastmapp den här gången är tjock. Det fanns mycket rolig info om Sifnos att släpa med sig.

Jag är medveten om att jag kommer att bli retad för den här plastmappen och mina anteckningar, men vi kommer också att ha mycket glädje av den. Som t ex beslutet att gå på restaurang Absinthe, som ligger en trappa upp på huvudgatan (enda gatan), och som ska visa sig vara en riktigt trevlig sylta.

Här äter vi urgoda mezes och jag beställer in nåt så konstigt som thaikyckling med kokosmjölk och mango. Kanske inte hundraprocentigt jättegott, men helt ok. Och definitivt en rejäl smocka mellan ögonen på dem som säger att det bara går att få souvlaki och tsatsiki i den grekiska övärlden.

Vår servitör är brorson till ägaren, som tydligen är gammal avdankad grekisk popstjärna. Exakt hur stor stjärna han har varit lyckas vi inte utröna, men det känns nog ändå som att det strösslas lite stjärnglans över oss där vi sitter. Brorsonen själv är inte bara servitör utan också numismatiker. Detta betyder inte att han lider av nån allvarlig sjukdom utan helt enkelt att han är mynthandlare. När vi lämnar krogen får vi alla varsitt litet samlarmynt. Det är rart av honom, tycker jag.

Kvällen avslutas på den mysiga baren Old Captain och här blir vi så glatt mottagna att det nästan känns som om ägaren Tony och hans amerikanska fru Kelly har gått och väntat på oss i ett helt år. Ja, inte på mig då, men de andra.

Fast på nåt sätt spiller ju det över även på mig och jag känner mig väldigt uppspelt. Nu ska det verkligen bli gott med en liten drink. Eller två. Eller tre. Tony spelar perfekt musik i baren och vi dricker Manhattans och gin tonics så att det rinner ur öronen på oss och har det riktigt, riktigt trevligt.

Allt medan palmerna rasslar i den nattliga brisen och Hall & Oates ljuder ut över bukten.

Hellas dag fire (obs. norska), del 1.

Jag vaknar lite ledbruten, men vid liv. Min säng hade visst inte så mycket fjädring som jag fick för mig igår. Men man vänjer sig nog. Jag får väl börja varje dag med att "hänga ut mig" i dörrkarmen.

Efter morgondoppet (hur ljuveligt är inte detta), drar jag igång gasbrännaren. Här kokar jag mitt kaffevatten och här rostar jag bröd över öppen låga. Lite camping över det hela, minus fuktiga strumpor och barr på ryggen.

Jag bär ut min frugala frulle på terassen och träffar för första gången mina tyska grannar. Det är två medelålders par med lite halvintellektuell framtoning och en av kvinnornas gamla mamma. De är från Lübeck och verkar trevliga. Fast det är väldigt vad de breder ut sig. På ett tyskt vis...

De har redan varit här i fem dagar, berättar de, och uppenbarligen vant sig vid att hela plejset är deras. Men jag tror att vi på ett civiliserat sätt lyckas reda ut vilken del av terassen som fr o m nu är min. (Vi får väl se hur det funkar, man vet väl hur tysken är...)

"Här är min plats, vielen dank, bitte sehr..."

Lite senare ger jag mig ut på en liten promenad i byn för att reka. Skulle så gärna vilja köpa blommor att sätta på rummet. Men där går jag bet. Det finns helt enkelt inte en blomma att köpa nånstans. Hela Kamares är blomsterfritt. Ja, bougainvilla finns det förstås överallt, mot varenda husvägg, Men den är ju inte till salu. Får väl helt enkelt ge mig ut på en stöldräd nån kväll i skydd av mörkret.

Och plötsligt ljuder en båttuta ute i viken och in backar båten från Folegandros. Ut ur dess akterparti ramlar Jessica, Johan, Göran och CG och det är inte utan att de är väldigt efterlängtade. Jag tycker visserligen om att resa ensam, men efter ett tag börjar man sukta lite efter nån att tjata med.

Och nu behöver jag inte sukta längre, för nu är de äntligen här.

Grekland dag 3

Snabbfärjan Speedrunner 4 avgår i svinottan för att ta mig till Sifnos. Jag lämnar Pireus bakom mig utan saknad. Ombord är det kylskåpskallt och mackorna dyra som vore det Gotlandsbolaget.

Skärgården får passera förbi obemärkt utanför de skitiga fönstren. Istället koncentrerar jag mig på att inte frysa ihjäl, där jag sitter i den överluftkonditionerade förliga salongen och förbannar att jag lämnade tröjan kvar i väskan på bildäck.

Jag frågar hur långt tid resan kommer att ta. "Three hours, ma´m" blir svaret. När drygt tre timmar har gått har vi fortfarande inte kommit fram till resans första stopp, Serifos. Jag frågar igen när vi ska vara framme på Sifnos och får samma svar: "In three hours, ma´m".

Jaha, tänker jag, vill ni köra så här svår stajl, så ok´rå. Från och med nu tänker jag inte bry mig ett smack om när saker och ting kommer och går, för man får ändå inga vettiga svar. Eventuellt kanske man måste börja bry sig igen när det så småningom är dags att ta sig hemåt, men det är då det.

Till slut kommer jag förstås fram. Huttrande, efter iskylan ombord, ramlar jag ut på den larmande kajen och låter mig omslutas av stöket och värmen. Perfekt temperatur, inte alls lika tryckande som i Pireus, och en fin liten bris. Vi är bara 30-40 turister som kliver av båten, det är ju lågsäsong gudbevars.

Jag tittar ut över den lilla hamnstaden (eller mer byn) Kamares som ligger som i en gryta omringad av höga berg. Vita enkla hus som klättrar upp för bergssidan. Ni vet, schablonen. Mycket vackert. Här ska jag vara i tio dagar. Första intrycket är fina fisken.

Nånstans på andra sidan bukten ska jag bo, så mycket har jag begripit. Promenad runt viken är inget lockande alternativ med tungt bagage, så jag tar en taxi. Stor tjock tant i liten taxi kör och resan tar tre och en halv minut, inklusive trafikstockning på huvudgatan (läs enda gatan) när alla bilar som kommit med färjan ska ta sig vidare ut på ön. Större är inte Kamares.

Jag möts av den rara värdinnan Georgia, som bara pratar grekiska och ser ut som en karikatyr på en grekisk tant. Jag blir visad till mitt rum, som visar sig vara ett perfekt rum. Högt över mina förväntningar. Här finns en säng som faktiskt har någon form av fjädring. Och kuddar som inte är som cementsäckar. Rent och fräscht. En dusch, en toalett, en kyl med frysfack. Ingen spis, men väl en liten söt gasbrännare. Vad mer behöver människan, egentligen?

Mitt rum vid havet. Ser ni hur blått havet är?

Jag tar första doppet i Medelhavet på minst fem år. Ojojoj, säger jag bara. Jag ligger på rygg och flyter och tittar upp på den klarblå himlen. Sätter ner foten och känner den mjuka sandbotten. Flyter vidare.

På kvällen sitter jag på terassen utanför mitt rum med ett glas vin och ser solen gå ner i havet. En enastående, magnifik, nästan parodiskt vacker solnedgång.

Sedan går jag den lilla strandpromenaden över till andra sidan bukten och sätter mig på en restaurang. Det visar sig vara en italiensk krog, vilket 1) kan te sig som ett lite udda val första kvällen på en grekisk ö och 2) jag kanske borde ha förstått eftersom den heter Claudio´s Italian Restaurant. Det är hur som helst en strålande liten krog, där nästa trevliga värdinna förbarmar sig över mig. Hon heter Monika och kommer att bli en god vän under mina dagar på Sifnos.
- My name is Monika, what´s your name" frågar hon. "I like to know the names of my guests".

Jag beställer en tomatbruschetta och en pasta med god lufttorkad skinka och äggula. En halvpanna vitt på detta. Där sitter jag i den mörka, ljumma kvällen och äter och dricker och Monika ser till att jag inte känner mig ensam. Sedan lyckas hon lura på mig ännu mera vin (svårövertalad, not...) och jag avslutar med en liten metaxa.

Resultatet av detta blir lätt b e r u s n i n g och aningens gråtmildhet. Det är nåt med dessa varma, svarta, balsamiska nätter med sina dofter och intryck, som gör lite ont och får mig att känna mig tunnhudad. Och kanske lite ensam, trots allt.

Jag går och lägger mig i mitt lilla rum vid havet i Kamares på Sifnos. Utanför det öppna fönstret hör jag dyningen dåna och imorgon får jag sällskap.

Då kommer the Gang.

Bergets baksida.

I väntan på rapport från dag 3 i Grekland måste jag bara sticka emellan med en bild som visar hur Mount Rushmore ser ut från den kanadensiska sidan.

Den vyn är inte alls lika känd.