Tufft uppvaknande.

I morse vaknade jag inte bara till normaltid, utan också till P1 där man intervjuade en man vid namn Aron Lindqvist. I dagarna doktorerar han vid Uppsala universitet med avhandlingen "Handskador orsakade av vedklyvar".

Han kunde berätta att han i egenskap av handkirurg undersökt 131 fall av handskador orsakade av vedklyvar. Ibland var det hydralklyvar (?) och ibland var det skruvklyvar (?). 29% av dem var hemmabyggen (??).

Medan jag långsamt jobbade mig upp till medvetande, redogjorde Aron med smärtsam detaljrikedom för skadornas art, beroende på om de orsakats av en hydral- eller en skruvklyv. Det var amputationer och krossskador, fingrar som sågats, slitits och hackats av, händer som klyvits på mitten och ännu flera groteska detaljer. Det var obeskrivligt läbbigt.

Med vitnande knogar höll jag mig krampartat fast i täcket, samtidigt som jag försökte förstå det jag hörde.

Handskador orsakade av vedklyvar?

Jag förstår inte varför någon bestämmer sig för att doktorera på detta minst sagt snäva ämne, men en sak vet jag; Jag är mycket glad om jag slipper möta denne någon i en gränd en mörk natt. Jag litar inte på Aron Lindqvist.

Aron provar på sig själv: -"Man för ner handen här..."

Hur är det möjligt!

Alldeles nyss talade jag i telefon med en nära kompis. Han visste inte vem Christina Aguilera var.

Jag vet inte, men sånt provocerar mig. Sånt gör mig nästan förbannad. Man har väl ändå vissa skyldigheter som samhällsmedborgare?

Fylleresa.

Idag på bussen på väg hem från jobbet sätter sig en jätteberusad kille bredvid mig.
- "Fan, vad full jag är", säger han till mig.
- "Det får du gärna vara, bara du inte snackar med mig om det", svarar jag.
- "Fan, vad sur du va´rå", säger fyllot.
- "Jag är inte sur, jag har bara inte lust att snacka med dig."
- "Ok, jag hajar. Är det ok att jag sitter här?"
- "Det är helt ok, bara du håller truten", svarar jag kort och glor stint ut genom bussfönstret

Jag märker på den fulla killens kroppsspråk att han har enorma problem att hålla tyst. Han är nämligen i det där stadiet av fylla då man bara måste prata med den som sitter närmast.

Så till slut brister han förstås.
- "Är det ok om jag bara sitter här och inte pratar", frågar han.
- "Ja, har jag ju sagt", säger jag, "men du kan ju inte låta bli att babbla",

Han är tyst oväntat länge, sedan säger han
- "Jag har inte sagt nåt".

Och sedan vill han skaka hand. För han är i det där stadiet av fylla när man bara måste skaka hand med den som sitter närmast.

-"Här har du kardan"

Fransysk.

Igår kom det fram en tjej till mig på stan och frågade om jag ville vara med i en reklamfilm för Ikea.
- Jag söker människor med internationellt utseende och du ser lite fransk ut. Är du fransk? frågade tjejen.

Merci beaucoup, je suis flatté, men jag ser verkligen inte fransk ut, inte nånstans. Förmodligen letade hon efter en trind medelålders svenska som såg ut ungefär som jag, men det kan man ju inte säga. Man kan ju inte gärna gå fram till en vilt främmande människa på gatan och säga
-"Nejmen vad roligt, du ser lite tjock ut, har du lust att vara med i en reklamfilm".

Istället sa hon "Du ser lite fransk ut."

Smart brud. Jag gick nästan på det.

Moi...?

Den välbekanta kungsholmsprofilen.

Jag läser alltid tidningen "Vårt Kungsholmen" med stor behållning. I en artikel i helgens nummer får de två modeskapande bröderna Damon och David Pirzadeh frågan hur kungsholmsborna klär sig.

Svaret kommer utan minsta tvekan:
- Mycket figursytt, tighta jeans, trenchcoats och nerrullade mössor.

Bra, då vet vi det.

Vi på Kungsholmen

Svara mig!!

Jag säger bara bulgur. Varför finns det?

Eh?

Ur led är (års)tiden.

De hotar med blötsnö och trafikkaos i veckan. Det är dubbdäck på. Och på annonssidorna i morgonblaskan kränger man julkonserter och julbord. Årets Blossa-glögg kom redan i september och alla Nobel-pristagarna är klara. Vi står med andra ord inför vintersäsongen.

Men i mitt pörte i skärgården är det sommar. På baksidan av huset envisas luktärten med att blomma som om ingenting har hänt och i ett dike står några felprogrammerade lupiner. I kylen ligger det haloumi och rosévin och utemöblerna står fortfarande ute. Och i hagarna går det får som borde ha varit slaktade för länge sedan.

I vanlig ordning har det varit omöjligt att hänga med i svängarna. Jag är väl så illa tvungen att börja småstänga till helgen, om jag kan ta mig dit i snögloppet. Men det tar emot. Det gör det verkligen.

Hoppsan din lupinfilur, nu har du väl kommit lite fel...?

Mission impossible.

Att köpa bil. En begagnad sådan. En fullkomligt omöjligt uppgift.

Ju fler människor jag rådfrågar, desto fler svar får jag. Och alla tycker olika:

- Du är en jävla idiot om du köper franskt. Citroen, Peugeot och Renault ska du sky som pesten.
- Men det är ju ändå tre jätteetablerade bilmärken som har överlevt hur många år som helst, försöker jag.
- De gör sönder hela tiden och så klarar de inte vinterklimat och regn.
- Men det regnar väl i Frankrike också? Jag har absolut för mig att jag har varit där när det har regnat. För att inte tala om de bistra vintrar jag upplevt i Alperna. Går det inte att använda de franska bilarna där, menar du?
- Håll inte på och säg emot, jag vet jag vad snackar om.

Nästa man:
- Det finns egentligen bara en grundregel; håll dig till de tyska bilarna. Först Audi, sen VW, sen i nödfall BMW och Merca. Nej förresten, inte BMW; det är det bara idioter som kör!

En tredje åsiktsmaskin:
- Ingen årsmodell före 2000. Och inte över 10.000 mil. Då är den slut.

Nästa man till rakning:
- Jag säger bara Volvo! Allt annat kan slänga sig i väggen. Om en vanlig bil är slut vid 12-15.000 mil, kan du lägga på 10.000 mil till på Volvo. De går för evigt.

Nästa:
- Du kan fullständigt skita i hur många mil den har gått. Det är antal ägare som gäller - och att kamremmen är bytt.

Och nästa:
- Sydkoreanerna ska du passa dig för. Det är rena rama Dinkie Toysen.

Nästa efter det:
- Sydkoreanerna har oförtjänt dåligt rykte. Det är mycket bil för pengarna.

Och en annan:
- Jag kör bara japanskt. Framför allt Honda och Toyota. Du bara MÅSTE köpa japanskt. Driftsäkert och pålitligt.

Så här håller det alltså på, dagarna i ända. Jag försöker köpa bil, men jag börjar allvarligt tro att det aldrig kommer att bli av.

Snälla människor, ni måste förstå att jag är våg! Jag kan inte bestämma sånt här själv, men jag är inte heller hjälpt av alla dessa motstridiga åsikter. Inte ett enda dugg.

Jag tar bussen istället,det blir enklast.

För guds skull, köp ingen brödbil. De möglar direkt!

Chilensk totaldominans.

Det som för några veckor sedan var en nyhet jag ville sparka nytt liv i, blev plötsligt en världsangelägenhet dygnet runt. Borrandet gick snabbare än man trott och plötsligt var grabbarna på väg upp mot ljuset.

Vilken sällan skådad mediagalopp som utbröt. Här uppmanade CNN mig att sitta uppe hela natten och titta och senare på dagen bestämde svt.se att jag inte skulle jobba alls, utan sitta vid min dator och se den ena gruvarbetaren efter den andra kliva fram ur stålcigarren och rakt ut i livet igen. Och jag löd blint.

Vilken fantastisk räddningsoperation det blev. Och det var något absolut hypnotiskt med tv-sändningen. Det gick inte att sluta titta. Chiles president och gruvministern var med hela dygnet och skrattade och kramades och kramades och skrattade. En propagandastunt av sällan skådat slag. Chile, Chile, Chile!

Och säga vad man vill om chilenare, men kramas kan de. Jädrar vilket kramkalas som utbröt. Oavbrutet i 26 timmar. Hoppas Bibi Langer satt uppe och tittade. Detta måste ha varit hennes våta dröm.

Kvama vavandva...

Paris del 1

Jaha, så har man varit en sväng i Paris.

Underbara, fantastiska Paris. Jag har varit där förut, men vid de tillfällena vet jag inte riktigt vad jag sysslat med, för nu kändes det nästan som om jag var där för första gången. Jag är alldeles tagen av stan. Byggnaderna, boulevarderna, torgen, parkerna, människorna. För att inte tala om Eiffeltornet... Eiffeltornet, herregud vilken makalös skapelse det är. Paris är så vackert!!

Och romantiskt! Solen strålade från en klarblå himmel och längs Seines kajer tvinnades händer och vänslades det i brittsommarvärmen. Och på broarna stod de japanska brudparen på rad för att ta bröllopsfoto med Eiffeltornet i bakgrunden. T o m flygplatspersonalen ute på Charles de Gaulle hånglade med varandra. Jag svär!

Men jag hånglade minsann inte, utan promenerade, spenderade, kultiverade och dinerade med mina väninnor. Och på en bistro skulle jag vara lite märkvärdig och beställa nåt riktigt genuint.
- "Vad är andouilette, frågade jag vännerna medan jag läser menyn.
- "Nån sorts lokal korv", blev svaret.
Mums, tänkte jag, och bestämde mig för att prova.

Och in kommer en knotig avlång sak, som ser mer ut som ett gammalt cykelhandtag än något annat. Eller för all del som en penis, om man är på det humöret. När jag stack kniven i detta cykelhandtag/penis slog en lukt av gammal gödselstack upp i mina känsliga näsborrar och fram tittade något som inte kunde tolkas som annat än inälvor, tjocktarmar och koögon.

Vilket visade sig vara exakt vad det var. Andouillette är helt enkelt en korv gjord på inälvor och slaktrester. Den var visst förbjuden under några år eftersom den ansågs kunna sprida galna ko-sjukan... Gulp, det finns gränser även för mig.

Men brödet var gott och vinet också. Och dagen därpå åt jag en fantastisk choucroute med fläsklägg på La Coupole. Så jag har gått vidare och lämnat andouillette-debaclet bakom mig.

Och Paris är så vackert, så vackert, sa jag det?

Smaskens - om man råkar vara kondor.

Dröm och verklighet.

Saker jag borde göra denna lördag:

Desinficera mitt hem.
Putsa fönster.
Stryka.
Slänga flaskor.
Slänga tidningar.
Byta bil.
Åka till landet och titta till det.
Plocka svamp.

Saker jag kommer att göra denna lördag:

Köpa knästrumpor.

I medias klor.

Jag fascineras ofta över hur mycket media styr mitt liv. Hur jag okritiskt tuggar i mig det som tv, radio och tidningar bestämmer ska stå på menyn.

Idag kom jag alldeles självmant att tänka på att jag nästan hade glömt bort de instängda gruvarbetarna i Chile.

Nästa vecka är det två månader sedan raset och de 33 gruvarbetarna sitter fortfarande kvar därnere i mörkret, 700 meter under marken. Men jag har inte ägnat dem en tanke, därför att min morgontidning och tv inte heller har gjort det.

Men nu tänker jag på dem igen. Och jag kan meddela att en av flera borrar redan har nått 300 meter, de anhöriga väntar fortfarande i ett tältläger och att man räknar med att kunna börja plocka upp arbetarna i en speciell metallkapsel i slutet på oktober, början på november, om inget oförutsett händer.

Bara så att ni vet.

Välkomna upp. Snart.

En dag på Passenheten.

Jag vinglar in hos Passpolisen på Bergsgatan för att förnya mitt pass. Jag kommer tidigt, men det är ändå 45 personer före i kön.

Jag går och äter frukost på ett fik och sedan går jag en promenad i snålblåsten. När jag återvänder till Polishuset är det fortfarande tjugo personer framför mig i kön och jag ser ut som fan i håret.

Till slut blir det min tur. Jag drar undan ett skynke och kliver in i ett bås där en poliskonstapel väntar bakom skottsäkert glas. Jag får visa mitt leg och sedan frågar han med entonig röst hur lång jag är. Jag funderar på att påstå att jag är 2.03 för att se om det blir nån reaktion. Men jag besinnar mig och säger som det är; jag är en och sextiosju.

-"Vill du veta färg på ögonen", frågar jag inställsamt.
-"Nej, det behövs inte längre", svarar konstapeln, "men sätt dina pekfingrar på glaset här så tar jag dina fingeravtryck."
-"Hoppsan hejsan, är jag arresterad", skrattar jag lite nervöst.
Han tittar trött på mig och säger "Tryck hårdare, jag ser inget"

-"Ställ dig förresten på dom två fotavtrycken i golvet och glo in i kameran", säger han sen.
- "Hinner jag kamma mig", säger jag och drar i mitt vindrufsade hår.
- "Håll utkik efter två blixtar och försök låta bli att blinka", svarar konstapeln med entonig röst.

Och så tas två foton utan att jag märker det och jag blundar på bägge. Omtagning med suck följer.

Sedan får jag skriva min namnteckning på en liten skrivplatta och sen visar han upp resultatet på en skärm.
-"Jaha, så här blir det, nöjer vi oss med det här?" frågar han trött.

Jag stirrar på passfotot som visas på skärmen och förstår först inte vem det är som glor hålögt mot mig. Det är ett monster med svarta ringar under ögonen och kalkonhaka. Enormt fluffhår på vänster sida och spikrakt platt hår på höger. Jag ser ut som en högerparentes.

-"Nöjer vi oss så här", upprepar konstapeln.

Hela mitt väsen vill vråla "NEEEEEJ, tammefan att vi nöjer oss så här! Ta om fotot snutjävel och se för fan till att sätta lite anständigt ljus som tar bort det svarta under ögonen och kalkonhakan. Retuschera omedelbart bort mitt parentesformade hår och den galet stirrande blicken. Jag ser ju ut som Ulrike Meinhof!! Du fattar väl själv att jag ABSOLUT INTE kan leva med den här bilden i mitt pass i fem år...."

Men istället hör jag mig själv säga
-"Ja tack, det blir så bra så.

-"Det blir fyra hundra kronor", säger poliskonstapeln.

Tack goe konstapeln

Tisdagsbekännelse.

Jag vet inte vem Lindsay Lohan är.

Jag ser henne i tidningen nästan varje dag och hon håller tydligen på att knarka ihjäl sig. Jag tror mig ha förstått att hon är skådis.

Om ni så sloge ihjäl mig skulle jag inte kunna redovisa någon film eller tv-serie Lindsay Lohan varit med i, eller något annat hon tagit sig för i livet. Utom att knarka, då. Det har jag förstått är något av en favoritgren.

Men för övrigt...? Inte en susning.

Lindsay...?

Att gå i graven med sin hemlighet.

Mitt förra inlägg har genererat några kommentarer. Bland annat säger Sussi att hennes mamma påstår att vissa hemligheter bör följa med en i graven och att svampställen utan tvekan är en sådan hemlis.

Och detta får mig att tänka på annat som gått i graven med någon och försvunnit för alltid.

På min barndoms jul- och påskbord till exempel, var prinskorven ett måste. Men det var inte vilken prinskorv som helst, utan en mycket speciell sort som vi fick från farmor. Hon i sin tur köpte den hos en charkuterist i Eksjö. Jag minns fortfarande att den hade en alldeles särskilt len och fin smak, som jag aldrig känt hos en prinskorv vare sig förr eller senare.

En jul ringde farmor till oss och var mycket upprörd. Hon och farfar hade tagit Chevroleten till Eksjö för att köpa en rejäl ranson korv till helgerna. Men väl där möttes de av charkuteristens hustru, som berättade att det tyvärr inte fanns nån prinskorv i år. Och inget annat år heller, för den delen.

För charkuteristen hade dött och han hade helt enkelt tagit med sig receptet i graven. Korven dog med gubben, om man säger så.

Hela affären var full med folk som hade kommit enkom för den fabulösa prinskorven, men tji fick dom.

Så här i efterhand kan det vara svårt att begripa vad charkuteristen ville uppnå med detta sturiga beslut. Om han hade haft någon som helst omsorg om de efterlevande, så hade han väl låtit korven leva vidare, eftersom det var den som fick rörelsen att gå runt. Men nu blev det inte så.

Och synd och skam var väl det, för maken till korv har jag som sagt inte smakat, varken förr eller senare.

Och för att återgå till det jag började prata om, nämligen att gå i graven med svampen, så är det faktiskt många som gör det. Men då tyvärr på ett lite mer dramatiskt vis.

För av någon outgrundlig anledning har folk svårt att se skillnad på champinjoner och vita flugsvampar. Vilket egentligen är lika lätt som att särskilja lingon från blåbär. Men man misslyckas alltså med detta och går utan att tveka hem och snor ihop en omelett på vit flugsvamp.

Och den omeletten lagar man garanterat bara en gång. Och sedan går receptet raskt i graven med sin upphovsman. För evigt, amen.

Vila i frid, dyre prins.

Inget får man ha ifred.

Det är ett väldigt svampplockande nu för tiden. Plötsligt är varenda kotte ute på helgerna och repar kantareller. Med buller och bång.

Och det är inte så att det bara gås ut i skogen och plockas svamp, som sedan rensas och tas om hand, i all enkelhet, i tysthet. Nej, det ska hållas på och basuneras ut till höger och vänster. Det har helt enkelt gått mode i svampplockning.

Det ska redovisas på Facebook med bilder av dignande korgar och det ska specialinköpas dyra Hunter-stövlar, flashiga korgar och japanska svampknivar med borst.

Och så det värsta av allt, man berättar var man har hittat svampen! Den som avslöjar sina svampställen har inte förstått nånting.

Själv plockar jag surt vidare i tysthet. Sammanbitet rensar jag och fryser in min skörd utan att orda vidare om det.

Och det skulle aldrig falla mig in att berätta var jag har varit.

Kalla mig gärna svampplockarelitist, det kan jag leva med.

En groda på hatten.

En bra början.

Idag fyller jag år. Jag började födelsedagen med att unna mig en taxiresa till jobbet. Vid ratten satt Christos från Aten, tjock, fryntlig och pratglad. Han spelade den här låten för mig på min stora dag.

Det är inte varje dag man får höra Percy Faith i en taxi. Kan man få en bättre början på dagen?

Tiden går, klockan slår.

Här har man hållit tummarna så att dom har svartnat för att värmlänningarna, utlandssvenskarna och norra Dalarna skulle ha givit sina röster åt allianshållet, så att kommandot återtas och Sverigedemokraterna blir avväpnade. Men nu verkar det ju inte bli så, utan man får helt enkelt förbereda sig på fyra mycket märkliga år. Skämmigt är vad det är. Det kanske borde vara körkort på rösträtt.

Detta om något kanske kan lära dom lata soffliggarna att varje jädrans röst är viktig, gör skillnad och räknas. In på ena handens fingrar räknas dom. Om vi någonsin tvivlat på det, så vet vi det nu.


Och apropå räkna - är det någon som har hajat att femtioöringen försvinner den sista september? Detta upprör mig mycket.

Kommer jag aldrig nånsin mer att kunna köpa något som är värt mindre än en krona? Kommer ingenting nånsin mer att kosta tolv och femtio? Finns inte öret längre? Det verkar ju inte klokt.

Jag protesterar kraftigt mot detta!

Jag protesterade visserligen när femöringen, tioöringen och tjugofemöringen togs bort också. Ingen brydde sig då heller.

Men inget kan stoppa mig från att sitta i mitt lilla hörn och pipa "Stoppa nedläggningen av femtioöringen".

Förnöjsamhetens monotoni....

....eller monotonins förnöjsamhet.

Det krävs inte mycket för att få mig nöjd. Vardagens ständigt återkommande rutiner funkar för mig. Varje dag är den andra lik och det går utmärkt, tack så mycket.

Just nu är jag inne i en jobbintensiv period och jag fyller mina dygn med arbete på kontor, några vakna kvällstimmar i hemmets vrå och sedan vila.

Och så på morgonen dagen därpå, på´n igen.

Och det känns bara bra. Varje morgon lämnar jag hemmet med viss förväntan inför sysslorna som väntar. Jag bockar av vad jag ska göra och det jag inte hinner med, sätter jag upp på listan över det som ska utföras dagen därpå.

När jag sedan i kvällningen lämnar jobbet för att vingla hem igen, känner jag en viss förväntan även inför detta. Jag har först gått igenom processen i huvudet om jag ska ta kontakt med någon för att eventuellt gå ut och äta en bit eller klämma en bio - men jag landar alltid i samma beslut. Nämligen det att inte ta kontakt med en jävel, utan åka raka spåret hem och softa.

En snabb koll på posthögen, något gott och enkelt att äta, oftast färdiglagat, och sedan rasa ner i tv-fåtöljen för att skamlöst ägna mig åt mina sjuttio kanaler. Och där sitter jag tills jag reser mig och går och lägger mig. Efter ett bad.

Och nästa morgon, på´n igen.

Och det känns så bra så. Mitt efternamn skulle kunna vara Nöjd.

Funkar för mig.

Yippie!

Idag är det Klamydiamåndagen. Håll i hatten!

Söndagsbekännelse.

Det kändes så skönt att erkänna det där med Björklund och Hägglund så här kommer nästa pinsamma kunskapslucka av bara farten:

Jag fattar inte vad som menas med 2.0, tvåppunktnoll. Jag använder visserligen uttrycket själv, slänger in det lite nonchalant när jag ska beskriva något som är toppmodernt och uppdaterat. Och ibland, när något är j ä t t e n y t t och progressivt kan jag till och med dra till med 3.0, trepunktnoll. Det har nåt med datorer att göra, så mycket har jag förstått, men sen´rå?

Jag kommer visserligen oförtrutet fortsätta att använda uttrycket eftersom det låter lagom coolt och initierat - men har jag en aning om vad jag säger?

Ickepicke.

-"Å ja ba, tvåpunkt noll....."

Lördagsbekännelse.

Jag sitter i min säng och äter en frukost som jag varit och hämtat på det franska bageriet next door. Färskpressad juice, yoghurt med müsli, god macka, en latte och en liten chouquette (som är en fluffig sak med pärlsocker uppepå). Denna utmärkta frukost ger mig styrka och mod att erkänna följande:

Jag kan inte skilja på Jan Björklund och Göran Hägglund. Jag känner visserligen igen dem, jag vet alltså att det är den rufsige med gluggen mellan tänderna som är folkpartist och han den lite mer blankputsade, snygge på ett kristet vis, som är kristdemokrat.

Men jag tycks vara helt oförmögen att memorera deras namn. Än mindre lära mig vem som heter vad. Bara nu när jag skulle skriva det här var jag tvungen att slå upp Göran Hägglunds namn. Jag kom inte ihåg det.

Jag måste hitta nån enkel regel, för det här börjar bli pinsamt.

Göran Björklund och Jan Hägglund

Utrotningshotat, del 1.

När sprang du senast på en dänkflaska?

Jädrar, vad vi dänkte hemma hos mig. Dänkflaskan gick varm veckans alla dagar. Allt som skulle strykas eller manglas dänktes först.

Idag använder svensken ångstrykjärn. Eller så stryker man inte alls. Det är väl det vanligaste. För att inte tala om mangling. Inte många som ägnar sig åt en sådan stenålderssyssla nu för tiden.

Härmed hissar jag röd flagg och förklarar dänkflaskan som utrotningshotad. Och självaste dänkningen måste jag tyvärr meddela, den är redan död. Stendöd.

Bug Attack.

Jag är inte speciellt rädd för insekter, men det är väldigt vad dom dominerar just nu.

Hela sommaren har jag fört en ojämn kamp mot myror, myggor, getingar och flugor. Fästingarna tog visserligen ett litet brejk när det var som varmast, men så snart vädret normaliserade sig kom de tillbaka, pigga, raska och mer på hugget än nånsin förr.

Och sen har visst vandringsgräshoppan kommit till Sverige i sommar också. Ni vet den som åt upp hela Egypten redan före Kristus.

Och nu på höstkanten börjar även tvestjärten pigga på sig.

Skönt då att komma tillbaka till den insektsfria staden, tänker jag. Pyttsan! För där kommer jag ju på att jag läst att antalet kackerlackor i våra hem ökar lavinartat. Bland annat därför att vi släpar hem så mycket färdiglagad mat från krogen. De följer helt enkelt med från restaurangköket. "Om vi får oväntat besök...." i pizza-kartongen!

Och i ett nytt nummer av Vår Bostad läser jag att vägglusen är på väg tillbaka. Det är tydligen vi själva som drar hem även den efter semestervistelser på olika sunkhotell utomlands.

Samma sak med skorpionerna och giftspindlarna. Och malariamyggorna. De slinker också in i våra liv via resväskorna.

Livet på landet ter sig plötsligt inte alls lika riskabelt längre. För vad är väl en liten myrinvasion i stugan mot en skorpion i taxfree-påsen?

Och tänk att det är vi själva som tar hem alla äckliga kryp. Herregud, jag ska aldrig mer lämna hemmet. Jag ska leva där i lugn och ro tillsammans med mina fredliga silverfiskar.

Det räcker så bra så.

Leva loppan.

Skynda fynda!

Nu är det jag som drar till Ica på rotmos.

När jag blir stor ska jag bli lemur.

En gåta: Vad blir kvar om man tar bort ordet ”raffa” ur ”Tant Raffa”?

Tänk att jag sitter i mitt pörte i skärgården en lördagkväll och inte längtar efter att det ska drälla in ett partyglatt gäng som vill grilla och korka upp – utan istället tänker förväntansfullt på morgonen dagen därpå, då jag får duka upp en god frulle på däcket och sitta där i solen och lösa sudoku och glo ut över fjärden.

Då har det gått långt.

Close encounter.

Jag var på Kristallen-galan igår. I vanlig ordning var det roligare på festen än under själva galan. Långlång, tråkig sittning och inte så svängig underhållning.

Under en av 200 reklampauser smet jag ut på toaletten. Det var jag inte ensam om, kön var evighetslång. Till slut var det bara jag och ytterligare fyra-fem tjejer som stod och väntade. Några seriösa nyhetsankare från SVT, ett par produktionsbolagsbrudar och jag.

Då slås en av toalettdörrarna upp och ut kliver Victoria Silvstedt!

Det blir absolut knäpptyst i damrummet och alla stirrar förhäxat på denna u p p e n b a r e l s e. Alla som har stött på henne vet vad jag menar. Hon är som en levande Jessica Rabbit.

Det blonda hårsvallet stod som en kvast runt henne och hon var oändligt lång. Inträngd i något som skulle kunna varit ett pennskrin, så litet var det. Och på fötterna ofattbart skyhöga skor. Hon fnittrade till och såg faktiskt lite osäker ut - fattas bara, som vi blängde på henne.

Sedan samlade hon ihop sig, kastade lite med håret, slickade sig om läpparna och log vänligt mot oss alla. Sedan fnittermuttrande hon något ohörbart och vinglade mot utgången på sina skyhöga klackar. Och plötsligt var hon borta lika snabbt som hon dykt upp.

Kvar stod vi, fortfarande helt tysta, nästan paralyserade, och glodde på varandra. Sedan började vi skratta.

Och som vi skrattade. Vi möttes där i detta jättegarv, som på nåt sätt svetsade oss samman. Det var inte ett föraktfullt skratt, för det är faktiskt svårt att tycka illa om Victoria Silvstedt. Utan det var mer ett nervöst "vad fan var det som hände"-skratt.

Vi hade fått en snabb glimt av "total glamour" på ett sunkigt damrum i Globens Annex - och det kändes fullkomligt surrealistiskt.

Låta nåd gå före rätt.

Läser i mitt husorgan "Mitt i Kungsholmen" att man haffat en 95-årig kvinna i en mataffär på St. Eriksgatan med ett paket frysta smördegsplattor i kappfickan. Nu är hon polisanmäld för snatteri.

Jag tycker man borde utfärda allmän amnesti för alla över nittio, som fortfarande är så matlagningsintresserade att de känner sig nödgade att gå ut och snatta smördeg.

En sådan entusiasm och initiativkraft borde premieras, inte bestraffas.

Det är vad jag tycker.

Mums, bättre än kattmat...

Kunde inte sagt det bättre själv.

-Everything is amazing and no one is happy.

Rich bitch.

Ok, alla tv-makare (och dit får jag väl även räkna mig själv), det räcker nu. Svenska Hollywood-fruar var visserligen urkul när det kom och jag vill fortfarande fira jul med Maria Montazami, men om jag måste uthärda ytterligare en enda plastikopererad rugguggla som har gift sig till förmögenhet, slänger jag ut tv:n.

Hollywoodfruar från Sverige, Norge och Danmark. Amerikanska Hollywoodfruar. New Jersey-kärringar med för mycket pengar. Svenska New York-fruar. Östermalsmkärringar. Skånska överklasshaggor.

Jag säger tack, men nej tack. Bollen är hemma, det räcker nu.

Tack för kaffet.

Nya Moderaternas Make (up) over.

Tina Ghasemi är 24 år och distriktordförande i MUF Stockholm. Hon kandiderar i kommunvalet och ler skälmskt mot mig på valaffischer över stan. Det satsas uppenbarligen på den här tjejen. Hon är en del av De nya Moderaterna.

Hon är säkert en toppentös med ambitioner och klös (det rimmar!). Hon kommer nog att gå hur långt som helst. Kanske kommer vi att se henne som minister i en framtida allians-regering. Och invandrarbakgrund har hon också.

Och det enda jag kan tänka, när jag tittar på hennes bild på stan är

HARREJAVLAR vad mycket mascara!!!!

Moderaterna - because you´re worth it.

Det finns grader av hetta i helvetet.

Jag brukar svära över köerna på E4:n mellan Stockholm och Södertälje. Dom sliter hårt på mitt tålamod och slår sönder eventuella tidsplaner.

Att sitta i bilkö är bland det värsta jag vet.

Men nu läser jag om den stora trafikinfarkten i Kina. På motorvägen mellan Peking och Tibet, National Highway 110, står trafiken stilla sedan snart tio dygn. Tusen och åter tusen bilar har fastnat i ett stort vägarbete och nu sträcker sig kön ända till Inre Mongoliet.

Kön har alltså stått stilla i snart tio dygn och förväntas inte lösas upp förrän i slutet på september! Folk svälter ihjäl i sina bilar. Nja, "svälter ihjäl" kanske är att ta i, men jobbigt har dom det...

Och jag klagar när jag får köa en halvtimme mellan Salem och Moraberg...

- Älskling, jag blir en månad sen till middagen....

Nej, vet nån vad....!

Fr o m idag får SVT2 ny kanalvinjett. Nu ryker den tatuerade mannen på sin tvättpall och bergsklättraren med sitt stadiga grepp om klippavsatsen. Den byts ut därför att det tydligen har kommit in mycket klagomål. Många tittare, framför allt äldre personer, har blivit upprörda över vinjetten.

Jag upprepar; "Äldre personer"...



Det är här jag blir lite nyfiken. Exakt vid vilken ålder kommer det att börja kännas jobbigt att se tatueringar och personer som klättrar på klippor? Kommer jag att märka när den tiden kommer? Kommer jag att vakna en morgon och fnysa indignerat över en naken tatuerad överkropp på tv?

Och är i så fall nästa steg att gå i taket över att folk cyklar på trottoaren? Eller att barn tar plats på bussen? Eller att det är ett jävla dunkadunka på radion?

Varför blir "äldre" oftare mer upprörda än "yngre"? Och exakt vad är det de blir upprörda över?

När blir man egentligen en "äldre person"? Sjuttioårsåldern, kanske...

Den som idag är i sjuttioårsåldern är född nånstans i slutet på trettiotalet-början på fyrtiotalet. Det innebär att man var i fullt sväng och i trettioårsåldern på det glada sextiotalet. Man var i fyrtioårsåldern under det totalfria sjuttiotalet. Man borde med andra ord ha sett det mesta som går att bli upprörd över. Knarkerier, krig och orättvisor, knullerier och fri sex. Ungdomsrevolution. Fan och hans moster.

Det fanns sannerligen mycket att bli upprörd över på sextio- och sjuttiotalen, det ska gudarna veta. Men de som var i trettio- och fyrtioårsåldern på den tiden levde väl troligen mitt i den verkligheten och tog den för given. Och borde därför i rimlighetens namn tagit med sig den toleransen in i framtiden.

Men nej, så verkar det inte. Jag kan bara tolka det som att den här upprördheten är något som kommer med åren. Man sänker helt enkelt toleransribban. Det som var okej tidigare är inte okej idag.

-"Jag tänker sannerligen inte betala tv-licens om jag ska behöva stå ut med halvnakna människor som klättrar på bergsväggar på bästa sändningtid. Skränig dunkadunkamusik är det också..." säger "de äldre" som utan att tveka gick och såg Vilgot Sjömans "Jag är nyfiken Gul" i slutet på sextiotalet.

-"Och cyklar på trottoarna gör de också...."

Herregud, tänk om jag blir sån...?

Nej, vet nån vad...

Moment 22 i kändisträsket.

I mitt tarvliga värv i populärkulturens utmarker tvingas jag regelbundet ha kontakt med s k "känt folk". Det är inte det lättaste, ska jag säga.

Att få kontakt med en kändis är något av det svåraste man kan ge sig på. Ibland t om helt omöjligt faktiskt, beroende på graden av pretention och skitnödighet hos kändisen.

Att fixa fram telefonnumret till kändisen är den enkla biten. Antingen har jag redan numret i min gigantiska vip-pärm (som en kändis-stalker skulle betala en förmögenhet för). Eller så fixar någon av mina eminenta kranar fram det.

Men det är sen det krånglar till sig.

För när jag ringer upp kändisen, så känner den oftast inte igen mitt nummer på sin display. Och då svarar inte kändisen. Utan istället går telefonsvararen igång och den ber mig att antingen ta kontakt med nån obskyr agent (forget it!) eller sms:a ärendet.

Då skickar jag ett sms där jag presenterar mig och berättar att jag vill ha kontakt i ett viktigt och roligt jobbärende och att jag vore tacksam om kändisen kunde ringa upp mig.

Och det är nu det verkligen rör till sig. För kändisen skulle aldrig drömma om att ringa upp mig. Kändisar vill nämligen bli uppringda. Det här gäller även halvkändisar. Kanske i synnerhet halvkändisar.

Att ringa tillbaka är samma sak som att verka angelägen. Och är det något kändisar inte vill framtona som, så är det angelägna. Det vore en smärre katastrof.

Utan istället vill de alltså bli uppringda. Fast det är ju det jag just gjort!!! Men då svarar de inte, för de vet inte vem det är som ringer...

Hajar ni problematiken?

Very berry bad!

Ok´rå, från och med nästa år tycker jag vi bestämmer att vi plockar våra egna bär. Alltså, alla blåbär, hjortron, hallon och lingon som behöver plockas i skogarna tar vi hand om själva.

Så slipper vi förnedra människor från andra länder genom att erbjuda dem statarlöner och dito arbetsvillkor. Och lura dem att komma hit och bo i gräsliga förläggningar och bli uppätna av myggor och fästingar och få borrelia och tbe.

Och återvända till sina hemländer, bittra, lurade, ruinerade & förbannade och hata svenskar.

Nej, med käcka tillrop och sång ska vi själva marschera ut i naturen och samla in skogens guld utan prut och knot. Ja, så får det bli!

Sylten kommer förstår att bli lite dyrare, men det gör ingenting. Vi vet ju varför; det är svenskplockat! Fint som snus!

Så låt oss nu fatta varandras händer och skandera tillsammans med höga och klara röster:

"Vill jag ha svenska lingon till min råraka
behöver jag fan i mig inte anlita nån stackare från Titicaca..."

Mums, svenskplockat....

Joodeladi, hoppsan vilken dag!

Tidigt i morse: Jag vaknar och vacklar ut i badrummet. Går på toaletten. När jag ska duscha tar jag av mig pyjamasen och tappar den rakt ner i toalettstolen - innan jag hunnit spola!

Jag tänker: Men hjälp, vad är det här för skitdag som börjar så här...?

När jag kommer ut från badrummet tar jag upp tidningen och ser att det är fredagen den 13 idag.

Aha! Jahaja... OK!

På vägen till jobbet ser jag en kvinna i en fin öppen bil på Strandvägen. Hon dricker ur en plunta! Jo, jag ser rätt! Hon sitter vid ratten och tar flera djupa klunkar ur en fickplunta.

Herregud, vad är det här för en dag? Joodeladi, hoppsan´sa!

På Ö&B har de allt och ingenting.

Jag får direktreklam i brevlådan från Ö&B. Där brukar man kunde fynda.

Förväntansfullt bläddrar jag och ser att de har extrapris på storpack maskindiskmedel. Jag har tyvärr ingen diskmaskin.

Och sen har de tokrea på kräftmjärdar. Det är väl själva fan att man inte har nåt kräftvatten att stoppa ner dem i.

Vidare slumpar de bort utombordare. Tänk om man haft en liten båt att hänga en sån på.

Jag börjar tappa modet. Finns det inget på Ö&B som passar för mig den här veckan?

Jo, äntligen hittar jag något. Ett jättepaket med stearinljus. Vrålbilligt. Det kommer jag att få mycket användning för framöver. För det är väldigt vad det håller på att bli mörkt på kvällarna.

Har ni tänkt på det?

Skepp Oskoj.

Min kompis R berättade för sin mamma att han hade sett den gigantiska lyxyachten Pelorus segla in mot Stockholm i söndags. Den ägs av Rysslands rikaste man, oligarken Roman Abramovitj.

R kollade upp båten i sin nya fiffiga Iphone-app "Ship Finder".
- "Den är 115 meter lång och ägs av Roman Abramovitj", läste han för sin mamma.

-"Hallåan på tv...?", utropade mamman häpet..., "tjänar man så bra på Sveriges Television?"

Jovan Radomir, Rysslands rikaste man?

Jaha, då var det problemet löst.

Fråga mig inte hur, men på nåt otroligt märkligt vis har min älskade brorson/gudson Datageniet klurat ut vad det var för märkliga ljudfenomen som hade invaderat min blogg. Det enda jag förstår är att det hade att göra med nån av de bilder och videos jag smygtankar hem på ett tjuvaktigt vis.

Shit happens som vi säger i bildsnattarbranschen. Tack Fredrik.

Så här söta är äkta datagenier nu för tiden.

Vad fan????

Det är någon som lägger upp radioreklam i min blogg! Vad är detta för kapning? Jag har aktivt bestämt att jag inte vill ha nån reklam och nu är det amerikanska basröster som gör reklam för 3d-tv. Över mina inlägg..... Vilken fräckhet... Bara för att man vänder ryggen till några veckor.

Är detta ett skämt eller måste jag byta bloggportal? Hur tar jag bort?

Svårigheten att bära strumpor och skor.

Det har varit en lång, avslappnad juli. Mycket har hänt och ändå inte ett dugg. Men varmt har det varit, så oändligt varmt och härligt att jag nästan glömt bort hur det är när det är dåligt väder. Den välsignade väderglömskan.

Men kortfattat kan man beskriva juli som en solig barfotavistelse på varma trädäck, i och runt havet. Mycket korvgrillning. Fina, lyxkorvar av lammkött, inga jävla Scans Hotdogs här inte. Många getingar men färre fästingar. Bara en enda ynka har jag fått plocka bort - och det får nog ändå betraktas som ett rekord för mig som är en veritabel fästingmagnet.

Långt bort från datorer har jag varit och på utedass har jag suttit. Och inget rinnande vatten har jag heller, så på minussidan måste jag nog ändå sätta upp vattenkånkande. Det är otroligt jobbigt att kånka vattendunkar. Jag funderar på att skaffa ett ok. Var i herrans nanmn köper man ett ok nu för tiden?

En liten bilturné har jag hunnit med också. Skåne via Östergötland. Rekekroken, Viken, Båstad. Kickan och jag i en Audi. Som Thelma och Louise fast utan stupet på slutet. Trevligt att göra små nedslag hos goda vänner och på pensionat.

Jag har tagit mig tid att lyssna på ovanligt många Sommar-program i år. Överlag tycker jag att nivån har varit sisådär. Bara några få utstickare. Men det gör inte så mycket, det är ok att ligga och lyssna på halvintressant prat också. Det är väl egentligen det som är själva programformatet.

Undrar hur mitt eget Sommar-program skulle bli? Troligen spretigt och luddigt, helt i avsaknad av röd tråd. Och absolut ingen obekväm åsikt som sticker ut och väcker debatt. Gud, vad jobbigt det skulle vara om man sa nåt som väckte debatt. Då skulle jag gå under jorden. "Vi har sökt Ank för kommentarer, men utan resultat", skulle det stå i Aftonbladet dagen efter.

Men väldigt mycket bra musik skulle det definitvt bli i mitt Sommar. Kanske bästa musiken i programmets historia.

Framåt mitten på nästa vecka börjar jag jobba igen. Tills dess måste jag ha vant mig vid att ha kläder på kroppen och skor på fötterna. Det ska nog gå.

Lite kul ska det faktiskt bli att återvända till civilisationen. Stockholm i augusti är inte ankskit.

"Vi hava så roligt på landet och skvätta runt och blaska och löga oss...."

Bör njutas minst tre gånger om dagen.

I den tryckande hettan och gassande solen, ett påstående från djupet av en solstol:

Man kan aldrig lyssna på sommarens bästa låt för många gånger.

Det svänger så det svartnar.

Följande saker packades upp ur kassarna efter dagens shoppingrunda:

Ett par Birkenstock-sandaler
Ett par badskor
Ett par skoinlägg för förfotsproblem
En kaftan
Ett paket blodtryckssänkande medicin
Ett paket Ipren
En ask skavsårsplåster
Cerat och duschlotion för känslig hud

Nu är det bara turbanen och ett par gångstavar som saknas. Sen blir det åka av, believe you me. Rock´n roll...!!!

Pepes Bodega, någon....?

Var är alla?

Jag sitter ensam på jobbet. Jag räknar till 17 tomma arbetsplatser i ett och samma rum - och så jag.

Jag ringer olika telefonsamtal utan att få några svar.

Jag går till matsalen för att äta lunch. Det är jag och fyra till.

Korridorerna ekar tomma, inte en kotte så långt ögat når.

På bussen på väg till jobbet, bara turister. Trafik som en söndagmorgon. På vägen hem, samma sak.

Det är uppenbarligen dags att göra som de andra. D v s packa ihop och dra. Lämna stan. För nu är det oåterkalleligt. Semestern är här. Sverige står stilla.

Och det är fortfarande bara juni.

Att vingla hem i chiffong.

Jag hade nästan glömt bort hur ljuvligt det är att vandra hem genom stan runt midnatt utan ytterkläder. Att känna en liten bris fladdra i tuniquen, men för övrigt bara ljummet och härligt.

Jag tänker att luften känns balsamisk, men jag är inte så säker på att det är rätt ord. Jag slår upp ordet balsamisk i SAOL och får klart för mig att det betyder väldoftande av harts och oljor. Och jag vet inte om det är just harts och oljor jag känner i näsan när jag går genom Landstingsparken i den ljumma natten. Men gott luktar det. Och ljummet är det, sa jag det?

Jösses vad det rullar på.

Här har vi avverkat nationaldag, kungligt bröllop och midsommar. Och befinner oss mitt i oljekatastrofer i USA och Karl-Henrik Svanbergs omedvetna ordlekar. Och fotbolls-VM och vuvuzelor. Och Ship to Gaza. För att inte tala om att jag hunnit avsluta ett jobb och påbörja ett annat. Och varit på skitroligt sextioårskalas. Och fan och hans moster.

Och det enda jag kommer på att skriva om är fotspray. Det är för bedrövligt. Här har ni en som uppenbarligen behöver sätta batterierna på laddning. Lampan lyser med ett allt svagare sken, om man säger så.

Ute doftar det smultronjasmin och nyklippt gräs. Var pluggar jag i laddaren?

Försiktig entusiasm.

Jag vet att det finns tusen mer intressanta och viktiga saker att prata om, men jag ville bara lämna en liten delrapport om den osynliga sidenstrumpan i sprayform. Jag undrar om vi inte har en liten succéprodukt här, trots allt...

Jag har visserligen inte utsatt den för några hårdare prövningar, men med tanke på vilken nära döden-upplevelse det normalt kan vara att ta av sig jympadojorna efter en tjippskodd dag, måste jag nog säga att det känns lite, lite bättre med spraystrumpan på.

Bara så ni vet.

Under eller blunder?

Idag har jag köpt den märkligaste produkt jag skådat sedan den elektriska äggkokaren. Och jag har ännu inte vågat testa den, eftersom jag innerst inne är fullständigt övertygad om att den inte kommer att fungera.

Det är en flaska "Silky Comfort", en sorts silkesspray som sprayas direkt på foten. En kombination av fotdeo och strumpa, som enligt baksidestexten lägger sig som det lövtunnaste lager av silke på huden. Det ska hålla foten fräsch en hel dag, fast man är barfota i dojorna. Eller tjippskodd, som vi säger i Östergötland. Osynliga strumpor in a bottle!!

Vad ska man säga? Kan det funka? Om det gör det, är det ju alldeles fenomenalt. En uppfinning helt i klass med förbrännings-motorn, randig tandkräm, skivat franskbröd och kalasbyxor.

Jag återkommer när jag testat. Det här är spännande, det måste ni hålla med om. Vi står inför gigantiska förändringar.

Förnuftet segrade till slut.

Jag har en kort kungörelse:

Prisa Gud, jag har fått mitt extra vindskontor! Efter långlånglång betänketid har mitt fastighetsbolag äntligen tänkt klart och lämnade härom dagen beskedet:
-Ok´rå, du får hyra ett vindskontor - men säg det inte till nån!

Nej, exakt så sa de inte, men det stod liksom skrivet mellan raderna. Och jag skulle aldrig drömma om att knysta ett ord till någon av mina grannar. Jag ser om mitt eget hus, resten skiter jag i. Så jobbar jag....

Jag fick personligen infinna mig på fastighetbolagets flotta kontor och skriva under ett kontrakt och för 350:- i månaden har jag numera nyttjanderätt till åtta kvadratmeter dammigt, oupplyst vindskontor. Det känns som ett lyxpalats.

Jädrar vad jag ska magasinera!