Det svänger så det svartnar.

Följande saker packades upp ur kassarna efter dagens shoppingrunda:

Ett par Birkenstock-sandaler
Ett par badskor
Ett par skoinlägg för förfotsproblem
En kaftan
Ett paket blodtryckssänkande medicin
Ett paket Ipren
En ask skavsårsplåster
Cerat och duschlotion för känslig hud

Nu är det bara turbanen och ett par gångstavar som saknas. Sen blir det åka av, believe you me. Rock´n roll...!!!

Pepes Bodega, någon....?

Var är alla?

Jag sitter ensam på jobbet. Jag räknar till 17 tomma arbetsplatser i ett och samma rum - och så jag.

Jag ringer olika telefonsamtal utan att få några svar.

Jag går till matsalen för att äta lunch. Det är jag och fyra till.

Korridorerna ekar tomma, inte en kotte så långt ögat når.

På bussen på väg till jobbet, bara turister. Trafik som en söndagmorgon. På vägen hem, samma sak.

Det är uppenbarligen dags att göra som de andra. D v s packa ihop och dra. Lämna stan. För nu är det oåterkalleligt. Semestern är här. Sverige står stilla.

Och det är fortfarande bara juni.

Att vingla hem i chiffong.

Jag hade nästan glömt bort hur ljuvligt det är att vandra hem genom stan runt midnatt utan ytterkläder. Att känna en liten bris fladdra i tuniquen, men för övrigt bara ljummet och härligt.

Jag tänker att luften känns balsamisk, men jag är inte så säker på att det är rätt ord. Jag slår upp ordet balsamisk i SAOL och får klart för mig att det betyder väldoftande av harts och oljor. Och jag vet inte om det är just harts och oljor jag känner i näsan när jag går genom Landstingsparken i den ljumma natten. Men gott luktar det. Och ljummet är det, sa jag det?

Jösses vad det rullar på.

Här har vi avverkat nationaldag, kungligt bröllop och midsommar. Och befinner oss mitt i oljekatastrofer i USA och Karl-Henrik Svanbergs omedvetna ordlekar. Och fotbolls-VM och vuvuzelor. Och Ship to Gaza. För att inte tala om att jag hunnit avsluta ett jobb och påbörja ett annat. Och varit på skitroligt sextioårskalas. Och fan och hans moster.

Och det enda jag kommer på att skriva om är fotspray. Det är för bedrövligt. Här har ni en som uppenbarligen behöver sätta batterierna på laddning. Lampan lyser med ett allt svagare sken, om man säger så.

Ute doftar det smultronjasmin och nyklippt gräs. Var pluggar jag i laddaren?

Försiktig entusiasm.

Jag vet att det finns tusen mer intressanta och viktiga saker att prata om, men jag ville bara lämna en liten delrapport om den osynliga sidenstrumpan i sprayform. Jag undrar om vi inte har en liten succéprodukt här, trots allt...

Jag har visserligen inte utsatt den för några hårdare prövningar, men med tanke på vilken nära döden-upplevelse det normalt kan vara att ta av sig jympadojorna efter en tjippskodd dag, måste jag nog säga att det känns lite, lite bättre med spraystrumpan på.

Bara så ni vet.

Under eller blunder?

Idag har jag köpt den märkligaste produkt jag skådat sedan den elektriska äggkokaren. Och jag har ännu inte vågat testa den, eftersom jag innerst inne är fullständigt övertygad om att den inte kommer att fungera.

Det är en flaska "Silky Comfort", en sorts silkesspray som sprayas direkt på foten. En kombination av fotdeo och strumpa, som enligt baksidestexten lägger sig som det lövtunnaste lager av silke på huden. Det ska hålla foten fräsch en hel dag, fast man är barfota i dojorna. Eller tjippskodd, som vi säger i Östergötland. Osynliga strumpor in a bottle!!

Vad ska man säga? Kan det funka? Om det gör det, är det ju alldeles fenomenalt. En uppfinning helt i klass med förbrännings-motorn, randig tandkräm, skivat franskbröd och kalasbyxor.

Jag återkommer när jag testat. Det här är spännande, det måste ni hålla med om. Vi står inför gigantiska förändringar.

Förnuftet segrade till slut.

Jag har en kort kungörelse:

Prisa Gud, jag har fått mitt extra vindskontor! Efter långlånglång betänketid har mitt fastighetsbolag äntligen tänkt klart och lämnade härom dagen beskedet:
-Ok´rå, du får hyra ett vindskontor - men säg det inte till nån!

Nej, exakt så sa de inte, men det stod liksom skrivet mellan raderna. Och jag skulle aldrig drömma om att knysta ett ord till någon av mina grannar. Jag ser om mitt eget hus, resten skiter jag i. Så jobbar jag....

Jag fick personligen infinna mig på fastighetbolagets flotta kontor och skriva under ett kontrakt och för 350:- i månaden har jag numera nyttjanderätt till åtta kvadratmeter dammigt, oupplyst vindskontor. Det känns som ett lyxpalats.

Jädrar vad jag ska magasinera!

All in.

Jag läser i nån kvällsblaska att prinsessan Victoria har brutit sin "tärnpakt" med väninnorna. Någon gång för många år sedan bestämde tydligen hon och ett gäng tjejkompisar att de skulle vara tärnor på varandras bröllop. Och nu väljer alltså Victoria att bara ha en tärna, men däremot en herrans massa brudnäbbar. Om det nu stämmer. Jag läste det i en kvällstidning, behöver jag säga mer?

Hur som helst, kolla in bilden nedan. Det är min farfars och farmors bröllop. I januari 1922. Min farmor Rut bröt jävlar i mig inte nån tärnpakt med sina väninnor. Alla skulle vara med, annars fick det vara. Och samma sak på farfar Werners sida. Hur många marskalkar som helst. Jag har aldrig sett ett större brudfölje.

Ett småländskt festarrangemang med mottot "Ska det vara snus, ska det vara över hela ansiktet".

The More the Merrier...

Fy fan vad jag är bra.

Det var väldigt var det har bloggats dåligt här på sistone. Extremt mycket arbete är ursäkten. Men det har nu blivit bättre. Mycket bättre. Tänk koala på Sobril... där har ni mig sedan några dagar. Så länge det nu varar. I mitt liv är det antingen eller. Full speed ahead eller total stiltje på fjärden. Det är ett konstigt liv, men så ser det ut.

Igår var det Den stora Studentmottagningsdagen. Två mig mycket närstående studenter blev bakade och utkastade i verkligheten. Båda två är gullungar jag har sett växa upp. Från bäbis till nybakad student på en grisblink. Herregud, vad tiden går fort.

Den ene, Gurra, satt så fin och uppsträckt på sin mottagning, givetvis lite halvpackad, i vit skjorta och fluga. I mitt huvud däremot är han 4-5 år och sitter under en trappa i Batmantrikåer med huva, riktar en gigantisk ficklampa mot mig och väser som en orm.

Den andra studenten, Siri, var vacker som en dag i skyhöga klackar och skräddarsydd sjömansklänning. Välmejkad och förstås lika halvpackad hon. Men för mitt inre öga är hon 3-4 år och bär Måsen-flytväst med grenrem. Lite nyvaken och rufsig sitter hon i mammas knä på båtutflykt.

Men nu är de riktiga människor som snart ska ta hand om sig själva. Hej och hå vad tiden går. Jag säger bara det, så har jag ingenting sagt

På den senare studentmottagningen var det till slut bara föräldrarna och deras kompisar kvar och över några vinslattar började vi prata om hur livet ska bli när vi går i pension. Det är ett visserligen rätt många år dit - men som sagt, hej och hå vad tiden går.

Efter ett tag kom nån på att man borde fira pensioneringen på samma sätt som studenten. Man skulle rusa ut från kontoret på sin sexiofemårsdag och på gatan väntar en lövad lastbil. Och sen skulle man åka runt på stan och föra ett jävla oväsen, orsaka trafikstockning på Sergels torg och vara otroligt lycklig över att äntligen vara fri och slippa skiten. "Fy fan vad jag är bra", skulle man kunna vråla där från flaket samtidig som man vräker en platta fulöl från Lidl över folk som går förbi.

Och så skulle man sätta på sig en speciell pensionärsmössa i sammet och kånka runt på ett plakat med foto på sig själv; inte en barnbild som alla har på studenten, utan en bild som visar hur man såg ut när man tog studenten. Och plötsligt har det gått ett helt yrkesliv och det är dags att tacka för kaffet. Med glädje. "Fy fan vad jag är bra!!!!!!".

Ju mer jag tänker på den här idén, desto mer genial blir den. Hoppas pensionsdagen kommer snart. Då ska jag åka flak, tammetusan!

Dags att farväl... eller?

Igår sa min bilmek till mig att jag skulle göra min bil en tjänst och låta den somna in i frid. Det var inte värt att lägga en enda krona till på den.

Jag vet ju att han har rätt, men varför tar det emot så mycket? Motorn tickar ju och går så lugnt och fint och bilen är fortfarande blank och snygg på sina ställen. Stereon funkar. Tutan också. Inte har väl den gjort sig förtjänt av att dö?

Jag känner mig lite som de där fanatiska "nej till dödshjälp till varje pris"-tomtarna. Så länge hjärtat tickar och går finns det hopp, kosta vad det kosta vill.

Men nu måste jag nog tyvärr ge upp. Mycket snart blir det bilkyrkogården för Smycket. Snyft! Vi har haft mycket trevligt tillsammans och hon var varit en strävsam kamrat.

Eller förresten, finns det nån därute som vill ha henne? 1.000 spänn, prutat och klart.

Fruntimmersyssla?

I mina lugna kvarter på Kungsholmen ligger en porrbiograf vid namn Manhattan.

Ikväll på väg hem såg jag en kvinna smita in där. Det ser man inte varje dag, för att uttrycka saken milt. Sanna mina ord.

Jag vill tacka musen.

Efter en första inspektion i helgen kan jag inte göra annat än tacka alla små skogsmöss för att de lät bli att invadera mitt pörte på landet i vintras.

Att de föredrog att stanna kvar utomhus i iskylan för att bygga små gångar under snön och äta rötter och gamla gistna kottar istället för att flytta in hos mig och gå loss bland mjuka kuddar, duntäcken, kvarglömda cornflakes,ostbågar och pastaskruvar är helt obegripligt.

Jag menar, det hade ju varit så himla mycket lättare för dem att välja den bekväma vägen. Ostbåge- och duntäckevägen. Men som sagt, de stannade utomhus. I den farliga skogen där det är bitande kallt och där det hotar läskiga faror hela tiden.

Och för det tackar jag dem av hela mitt hjärta.

Pingstafton.

Ligger och lyssnar på väderleksrapporten. Det ska bli uppsprickande molntäcke fram emot eftermiddagen, "med inslag av aska".

Va fan, tänker jag och far upp ur sängen. Är den där jädrans Vattnafjösökullfjölur på gång nu igen. Det här är ju inte klokt.

Men sen tänker jag att jag måste ha hört fel. Hon sa nog "inslag av åska."

Nu packar jag ränseln och far ut till mitt lilla pörte i skärgården. Dags att öppna upp, sopa bort vinterns fnas, dra igång kylen och plantera ett och annat luktärtsfrö.

Glad pingst. Ryck er hän om ni kan, vill och orkar.

Simma i pengar.

Jag läser i tidningen att Charlie Sheen har tackat ja till att göra ytterligare fyra säsonger av Två och en halv män. För varje episod får han över sex miljoner kronor!

För varje episod. Sex miljoner kronor. Jag smakar på summan sex miljoner kronor. För att medverka i ett 22 minuter långt avsnitt. 24 episoder per säsong. Varje nytt avsnitt, sex nya friska miljoner. Två år framåt.

Jag har räknat ut att han i runda slängar kommer att dra in 576 miljoner på att hasa omkring i shorts och ankelsockor och vara rätt kul. Det skulle jag också kunna tänka mig. Minus ankelsockorna då, förstås. Där går gränsen.

Rättvisa in absurdum.

Igår var jag uppe på min vind för att kolla läget. Jag har ju släpat hem ett och annat efter husförsäljningen och måste hitta nånstans att magasinera saker. Det förråd jag har sedan tidigare är redan knökfullt.

Väl däruppe konstaterade jag att tjugoen (21!) vindskontor stod tomma. Tjugoen!!! Alla låsta med hänglås med fastighetsskötarens logotype på. Upplivad av detta ringde jag idag till förvaltaren för att med min allra trevligaste röst försöka tjata till mig ett extra vindskontor. Svaret jag fick var häpnadsväckande.

Så här: Alla lägenheter i huset har redan sedan tidigare ett kontor, antingen i källaren eller på vinden. Men eftersom det inte finns tillräckligt många tomma förråd för att erbjuda alla hyresgäster ytterligare varsitt, har man bestämt att för evigt försegla de överblivna tjugoen vindskontoren eftersom det annars skulle bli orättvist!!!!

-"Jag förstår inte", sa jag, "ska de stå där tomma medan några av oss i huset inte vet var vi ska ta vägen med alla våra grejor?"
-"Ja, annars blir det orättvist", upprepande kvinnan.
-"Men alla kanske inte vill ha ett extra förråd. Har ni kollat det?"
-"Nej, det måste vara rättvist."
-"Men det verkar ju knasigt", sa jag.
-"Du kan väl hyra på Shuregard", sa kvinnan.

På det svarade jag inte överhuvud taget utan frågade istället
-"Har ni aldrig tänkt på att utnyttja den tomma ytan till att göra de befintliga vindskontoren lite större?"
-"Nej, för det skulle bara kosta oss en massa och inte ge några pengar in".
Hon var åtminstone ärlig.
-"Jag kan tänka mig att betala lite extra i månaden", försökte jag.
-"Nej, det måste bli rättvist" upprepade hon mekaniskt.

Där står vi idag. Jag vet fortfarande inte om jag kommer att få ett extra förråd. Jag tyckte jag anade en viss medgörlighet efter ytterligare lite tjat från min sida. Hon skulle kolla och lovade att återkomma. Men det mest troliga är att jag får nobben. Och då kommer det för evigt att stå tjugoen tomma förråd på min vind för att det annars blir så himla orättvist.

That´s absurd, folks.

Apropå rökning....

Det var bättre stuns på reklammakarna förr. Så här ska en slipsten dras.

Plågsamma försök.

Ok, efter att ha sett Sommarkrysset i TV4 igår tycker jag att det är dags att en gång för alla konstatera följande:
Man blir inte automatiskt bra på att vara programledare bara för att man kan sjunga! Att vara programledare är ett yrke. Att sjunga är ett annat yrke. Det är väldigt få som klarar båda.

Min mycket bestämda rekommendation är att gosstrion EMD fortsätter att göra det de är bra på, nämligen att sjunga coverlåtar i fina stämmor. Och ge fan i att vara programledare. För det var riktigt, riktigt dåligt.

Bliv vid edra läster, om ni har några.

Lövspricka i fasaden.

Alltså, om man sitter nära ett träd som håller på att slå ut och känner sig snorig och täppt i näsan men inte förkyld - har man gått och dragit på sig pollenallergi på gamla dagar då?

I så fall - helvete också...!!

Pavlos vovve.

När jag bodde hemma hade vi en katt som hette Johan. Han gick sina egna vägar och enda sättet att få hem honom till kvällen, var att gå ut på altanen och veva några varv på Röda Klaran, ni vet konservöppnaren. Det klickande ljudet betydde "Pussibullar" för Johan och det fick honom att komma sättandes som ett skott. Det funkade alltid.

Härom dagen hade jag en liknande upplevelse. På ett märkligt vis. Vi packade saker hemma i huset i Linköping och jag bestämde mig för att ta en av pappas askkoppar. Det är en snurraskkopp i brunt läder som har stått på pappas rökbord så länge jag kan minnas.

Och när jag tryckte ner knappen och hörde det snurrande ljudet som jag är uppväxt med, blev jag alldeles tjock i halsen och kände tårarna stiga. På en sekund. Ett sånt typiskt pappaljud och jag började gråta. Det är allt bra märkligt, va?

Sålt.

Jaha, så var barndomshemmet sålt och utrymt. Märklig känsla. Melankoliskt och sorgligt, men också lite skönt att det är klart. Det skulle ju bara göras...

I en annan del av stan är nu mamsen installerad i en alldeles väldigt trevlig lägenhet med hög mysfaktor. Där kommer hon att kunna leva ett bra liv och det känns skönt att veta. Med uteplats och allt.

Men vårt gamla hus står nu ekande tomt och visar skamlöst upp alla sina fel och skavanker. Det dyker onekligen upp nya vyer när man flyttar skåp och tar ner tavlor som effektivt har dolt tidens gång i många år. I månadsskiftet drar de nya ägarna in med släggor och grävskopor. Och det känns helt ok. Huset har gjort sig förtjänt av en Extreme Home Makeover.

Men jobbigt har det varit! Som vi har har burit och sorterat i helgen och hyrsläpet har svischat som en bumerang mellan Östergötland, Sörmland och Stockholm. Och nu är jag ledbruten. Men klart är det. So be it.

Precis när vi skulle köra iväg med sista lasset, gol göken uppe i hasselbacken bakom huset. Som någon sorts finalfanfar. Många, många fågelarter har kommit och flugit vidare i vår backe under årens lopp, men aldrig göken. Det var första gången. Och i väster också. Västergök är bästergök!

Och medan vi stod där och tittade upp mot dungen, där vitsipporna bredde ut sig i stora mattor och göken gol som en tokig, kom jag att tänka på Gustaf Fröding:

Och här är dungen, där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

Hej då huset.

Kärringkommentar 31.

Det sitter en trubadurjävel i hög hatt på bussen och sjunger "Stand by me" med slutna ögon. Jag har lust att slå ihjäl honom.

En av livets många gåtor.

Hur kommer det sig att jag får fingret när jag tutar stillsamt på alla de fotgängare som går mot röd gubbe framför min bil.

De gör fel och riskerar sina liv, vilket jag påpekar. De ger mig fingret.

Kan någon förklara logiken i det.

Tiden går, klockan slår.

Ibland tittar jag på mina händer och tänker att de ser så slitna och skrynkliga ut. Små konstiga mörka fläckar och allmänt korviga. Och fula naglar. Då tänker jag för mig själv att det blir bättre bara jag börjar använda handkräm och fixar naglarna. Går på manikyr.

Och sen tittar jag i spegeln och ser ett ansikte stirra emot mig som jag inte känner igen. Mörka ringar och rynkor under ögonen, fnasig och håglös hy.
- Men det ordnar sig bara jag får sova ordentligt och får lite sol på näsan, säger jag till mig själv.

Men idag slog insikten ner som en blixt från klar himmel. Herregud, det kommer inte alls att ordna sig med lite nagelvård och god nattsömn. Jag ser ut så här! Det kommer snarare att bli sämre än bättre. Det är helt enkelt tidens tand. Gulp....

I sådana stunder är det tur att man har humor. Mycket humor.

Dags för recond?

Iiiiiiiiii...!!!!

Små musöron vill man inte upptäcka under diskbänken. Eller i skafferiet. Men på björkar fungerar de utmärkt.

Det är allt bra grant nu.

Fullkomligt logiskt.

Läser i tidningen att Islands riksbank heter Sedlabanki. Jag vet inte varför det gör mig så glad. Och snabel-a på norska heter alfakrull. Sånt kan också få en att ta sig igenom en stressig dag på jobbet.

Nu öppnar vi äntligen.

Just när jag tror att det är fysiskt omöjligt att klämma in ytterligare en galleria i Stockholm, råkar jag läsa om Liljeholmstorget, en ny galleria med nästan 100 butiker. Den ligger på andra sidan Liljeholmsbron, ett stenkast från Hornstull och där finns minsann både Cervera, Lindex, Akademibohandeln, Hemtex, H&M, Willys och Kappahl. M fl, m fl.

Ge mig en enda anledning att ta mig över den vindpinade brojäveln och besöka detta blåshål till köpcentrum fem minuter från det gigantiska utbudet i innerstan. På en plats där nästan ingen människa bor.

Vad ger ni mig för nedläggningstid? Överlever Liljeholmstorget årsskiftet 2010/11?

Shoppalong, but not for long....?

Kärringkommentar 30.

På TV just nu hittar vi Humorgalan. TV4 i samarbete med Unicef samlar in pengar till förmån för utsatta barn i tredje världen. "Vi ska kämpa för varje unge."

En fråga från mig på Kungsholmen: Måste Kristin Kaspersen vara sminkad som ett lyxfnask? Det är ju för fan välgörenhetsgala, inte krogshow. Alldeles för mörk runt ögonen, alldeles för blanka läppar.

Det passar sig inte.

"Bli världsförälder ikväll, bobopidoo...."

Disco fever.

Det småduggade rakt ner i webern på årets första grillfest. Men vad gjorde väl det.... Valborgsmässoafton bjöd på sillsnittar och en liten klar, "Nu grönskar det" sjustämmigt. Och lammkorv och entrecote på grillen.

Framåt aftonen blev det spontan-dancing. Det blir det rätt ofta. Någon sätter på en bra platta och plötsligt dansar vi. Igår var det "Aint to proud to beg" med Temptations som utlöste det. Vi var som kopior på köksscenen i The big chill.

Och när jag svansade runt där på dansgolvet och iakttog mina kära, nära vänner som jag har dansat med så många gånger, blev jag alldeles varm om hjärtat. Vi har dansat ihop i gamla lador och på logar, på stränder och klippor, i fjällen och på Rivieran. På krogen, i festvåningar och i partytält. I varandras vardagsrum och på balkonger och terasser. I skogen, i trädgårdar och på båtar. Igår dansade vi i Kickans stora rum med det perfekta marmorgolvet. Där har vi dansat många, många gånger förr.

Ingen av oss har egentligen ändrat dansstil de senaste decennierna. Jag vet exakt hur var och en ser ut när de skakar rumpa. Ok, vi är inte Bounce direkt, men vi är inte jättedåliga heller. För vår ålder. Det svänger på rätt bra.

Och jag hoppas aldrig, aldrig vi tröttnar.

Teven går varm.

SVT1 hade en fin kväll ikväll. Först fastnade jag framför Tom Ahlands lilla 30-minutare Att stå utanför och se in om Annika Östbergs första dag i frihet. Att se hennes falla i tyst gråt när hon kvitterade ut sina första nycklar på över 30 år var väldigt gripande.

Jag anser att det nu måste vara slutpratat om hennes eventuella skuld i det som hände i knarkrus för tusen år sen. Hon har heller aldrig hävdat att hon var oskyldig, trots att hon bara stod bredvid och tittade på. Hon har banne mig sonat sina brott.

Nu önskar jag henne bara lugn och ro i Sverige. Och att hon inte hamnar i nåt jävla mediadrev, att Bindefelt, kvällstidningarna och tv-bolagen låter henne vara ifred och att hon får leva ett värdigt liv med snälla människor och hundar.

Efter detta följde Kvartersdoktorn, denna underbara, underbara dokumentärserie av Åsa Blanck och Johan Palmgren. Den som inte har sett den, måste omedelbart gå in på SVT Play och se alla avsnitt. Den är så fantastisk och ger en bra bild över vilket otroligt jobb husläkarna gör. Hur viktiga de är och hur mycket de betyder för folk. Jag blir så glad över att det fortfarande finns sådana läkare i Sverige.

Det står en air av femtiotal runt Kvartersakuten på Mariatorget, där läkarna Magnus och Lotta fortfarande gör hembesök med bullar i påse. Där det finns tid att krama gamla gubbar och gummor som ingen har kramat på många år och där man känner sina patienter vid namn.

När jag ser Kvartersdoktorn både skrattar och gråter jag - och känner mig en aning skraj för att bli gammal och ensam. Men tror samtidigt att allt kommer att ordna sig så länge människor bryr sig om varandra.

Se där några reflektioner framför tv:n en vanlig tisdagkväll i slutet på april.

Äjllafjfjörknullt...

Lite kul är det allt.

Vaarens primoerer.

Jag kommer nog aldrig att bli en sån som går ut och plockar de första späda nässlorna, för att sedan gå hem och koka soppa på dem. Det är lika bra att konstatera det, så slipper man bli besviken på sig själv år efter år.

Men äta nässelsoppa kan jag. Med ägghalva och allt. Jädrar, vad gott det är!

"Det är inte tjejen på bilden som har skrivit texten..."

Lekstuga.

Idag var Melodikrysset kränkande enkelt. Jag fyllde i rutorna innan frågorna ens var ställda.
- Lodrät 1, vad heter gruppen? Och så spelade dom Let it be.
- Vågrät 9, vad heter den manliga artisten? Ackompanjerat av nån jättekänd låt med Tomas Ledin.

Löjligt låg nivå. Jag behöver rejälare utmaningar än så.

Jag vet, jag sätter mig i bilen och försöker ta mig nerför Hamngatan och över Norrmalmstorg!

Varför så bra?

Ibland förstår man inte varför man tycker om en viss låt. Man bara gör det....

Och det räcker så fint.

Förlåt, hur var namnet?

Jag funderar lite över det manliga förnamnet Rogert. Jag vet att det finns en seriefigur som heter så. Det känns helt logiskt, för det är ett seriefigursnamn.

Men det kan väl ändå inte vara ett riktigt namn?

Ändå verkar det finnas ett antal svenska män som heter så. Några verkar t o m vara hyfsat seriösa typer. Jag har bl a hittat en läkare och en som jobbar på Naturvårdsverket.

Men är de döpta till Rogert på riktigt? Det kan väl ändå inte vara ett riktigt namn.

Rogert de Niro?

Okända djur.

Varför upptäcker man så många nya djurarter på just Borneo? Hörde på nyheterna att man bara sedan 2007 har hittat 127 helt nya arter där. Bl a en groda utan lungor och en snigel som skjuter kärlekspilar av kalcium på andra sniglar för att göra sig intressant. Och så har visst världens längsta Vandrande Pinne givit sig till känna.

Ja, så fort det dyker upp nåt oupptäckt djur, så är det på Borneo! Det är inte rättvist.

Varför hittar vi aldrig några nya djur i Sverige? Jag vet inte hur det är med er, men själv börjar jag bli lite less på de gamla vanliga. Ta kon t ex, den har man ju verkligen sett till leda. Fästingen likaså. Uttern, been there, seen that. Älgen och rådjuret, gäsp..... Fasanen, åkersorken, blaha blaha.

Ja, orättvist är vad det är. Tänk vad spännande det skulle vara om man var ute i skogen och strosade och plötsligt sprang på nåt alldeles nytt och aldrig tidigare sett djur. Som sedan kunde uppkallas efter en själv.

Ta t ex den här lilla gynnaren nedan. Är det inte dags att upptäcka den snart? Ankus Sötus Vulgaris.

Politisk korrekt konfektion

Det är oroligt i Thailand just nu. Det är rödskjortor mot gulskjortor. De röda skjortorna är arga på regeringen och vill få den avsatt. De gula skjortorna är regeringsvänliga.

Blir det bråkigare kanske det inte längre är säkert att åka till Thailand på semester.

Och med tanke på hur viktig turismen är i Thailand kanske det är läge att dra igång en tredje rörelse, en som tillvaratar turistindustrins intressen i landet. De skulle kunna kalla sig... tatata daaa *trumvirvel*... fritidsskjortorna!

Lördagkväll i timmerkojan.

Ikväll blir det vitt vin, räkor och tända ljus. Med mig själv.

Vem vet, jag kanske unnar mig en herdestund i utdragssoffan också.

Hej, små kamrater....

Tillgång och efterfrågan, va fan...

Jag hör på radion att priserna på hotellrum nu chockshöjs runt om i Europa som en effekt av att så många människor sitter fast i ett moln av aska och inte kommer hem. Heja den fria marknaden, det var fint gjort!

I Amsterdam, t ex, kostar ett hotellrum idag dubbelt så mycket som för en vecka sedan. Det är ju det jag alltid har sagt om den genomsnittlige holländaren; det är djävulen själv, förklädd i konstig mössa och jättestora träskor.

Lars och jag.

Jag vet inte vad ni höll på med igår kväll, men själv var jag på krogen och träffade Lasse Kroner!

Han satte sig bredvid mig, lade handen på min arm och sa
-"Hallå vännen. Gôtt å se dig och tack för senast!"

Vaddå tack för senast, hon känner väl inte Lasse Kroner, kanske ni tänker.

Tänk för att hon gör det, pilutta er...

Ociviliserat folk.

I morgon har jag ett möte med en person kl. 08.30.

Jag anser att människor som sammankallar till möte före halv tio bör brinna i helvetet. Varken mer eller mindre.

Köttfars.

Varför finns järpen? Räcker det inte med pannbiffen & köttbullen?

Usch.

Kärringkommentar 29.

När jag var liten minns jag att både mormor och farmor var totalt fixerade vid kyla. Ständigt bekymrade de sig för att man inte hade tillräckligt mycket kläder på sig.

Det var ett herrans tjat om mössa och vantar och knäppa jackan. Och inte fick man ha strumpbyxor på sig utomhus på vintern, för då kunde strumporna frysa fast på benen. Det var förmodligen en stor lögn för att få mig att sätta på mig långkalsingar, men jag gick i alla fall på det.

Och hela tiden undrade jag vad tjatet skulle tjäna till.
- Jag känner väl när jag fryser och då sätter jag på mig mer kläder!?
Så enkelt var det.

Och så enkelt borde det väl fortfarande vara. Men till min ohyggliga bestörtning märker jag hur jag själv den sista tiden börjat reta upp mig på folk som har för lite kläder på sig.

En tjej var barbent på jobbet idag. Det störde mig. Och ikväll på bussen satt en kille i trasiga Converse och en liten tunn jeansjacka och hostade oavbrutet. Och jag glodde surt på honom och var en microsekund, nej förresten, jag var en nanosekund från att påpeka att han kanske inte skulle hosta så mycket om han hade vett att sätta på sig ytterkläder och ordentliga skor. Sitta där halvnaken och hosta...

Men jag valde att tiga. Märk detta väl, för det är viktig information: Jag sa det inte!!! Jag besinnade mig och höll käften. Och det är det viktiga i det här meddelandet; Jag sa ingenting. Jag är inte helt förlorad ännu.

Flower power.

Man måste älska Trädgårdsmässan.

Var annars kan man få delta i SM i Fågelholk eller vara med när Årets potatis koras? Eller se medelålders tanter bli svettiga av upphetsning av att få köpa en svindyr kaffebricka med solrosor direkt från Lena Linderholm. I egen hög person.

Eller besöka montern Brutala Blommor, där man visar okända köttätande växter. Eller ta ett långt och trevligt snack med farbrorn som har gjort till sin livsuppgift att kartlägga dagfjärilsbeståndet i Södermanlands län.

Här dräller det av passionerade personer med rosiga kinder och extremt snäva intressen. Som t ex medlemmarna i Svenska Chilipepparföreningen. Eller Europeiska Palmsällskapet, som har specialiserat sig på palmer, trädormbunkar, yuca och banan.

För att inte tala om tanterna i Saintpauliasällskapet, som kan tala i timmar om hur man får sina saintpaulior att prunka i fönstersmygen. Och killarna och tjejerna i Sveriges Pomologiska Sällskap, som går igång på äpplen och lätt som en plätt kan skilja en Signe Tillisch från en Cox Pomona om man så väcker dem mitt i natten.

Själv köpte jag luktärtsfrön och Guldkannan Towa, som är en genialisk kombo av vattenkanna och potta.

Och så grämer jag mig lite över att jag missade föredraget Dahlian - passionerad primadonna eller försiktig fröken?

Varsågod och sitt.

Tom i bollen.

Sitter här och hänger på bloggen. Sitter ofta här och glor, men det vill sig inte riktigt. Har inget kul att skriva och har inte haft det på ett litet tag.

Det kanske är årstiden, vad vet jag. Känns inte som att det händer så mycket som kvalar in på bloggen just nu. Det blir mest tjat om tv. Jag sitter mycket framför burken om kvällarna. Och man vill ju inte att det här ska bli nån jävla tv-blogg.

En mig mycket närstående person skrev just ett inlägg på Facebook, där han uppmanade alla som inte uppdaterar sina bloggar regelbundet att ta bort dem från nätet. Han tycker att det är deprimerande att se förfallet och tycker inte att hel- eller halvdöda bloggar ska ligga och skräpa i cyberrymden.

Jag kan ha fel, men kanske syftar han bl a på mig. Men jag tänker sannerligen inte ta bort nån blogg. Även om jag så bara uppdaterar en gång om året, så kommer jag aldrig att radera nåt. Varför skulle jag göra det? Den ligger väl bra där den ligger?

Och för övrigt så är jag snart igång igen. Jag vilar mig i skrivform. Det handlar bara om dagar, så är jag på som fan igen.

Och den mig närstående personen kan smickra sig själva med att han i alla fall fick mig att skriva det här. Även om det inte ens var mig han syftade på...

Påskepilog.

Glad påsk så här i elfte timmen. Lite sent påkommet kanske, men hellre säga det på annandagen än inte alls.

Passa dig, Maria.....

Jag varnar dig, fru Montazami, snart slutar jag att tycka om dig.

Det kom ett litet varningstecken redan i förra veckans avsnitt av Svenska Hollywood-fruar, när det var julklappsutdelning i det montazamiska tjället. Maria betedde sig som ett bortskämt barn som inte var nöjd och glad förrän hon fick den där Luis Vuitton-filten hon ville, ville, ville ha. Och när den väl kom, så kastade hon den över en soffrygg och där fick den ligga. En filt värd tusentals dollars dränktes sakta i julklappspapper.

Denna vecka bar det av till Whistler i Kanada för skidsemester och herregud, vad hon höll på. Det var Chanel-handväskor hit och dit och plötsligt visste hon inte hur mycket 1- Celsius var. - Is it hot or cold, Kamran?

Hon är väl ändå uppvuxen i Sverige, hon vet väl för fan hur mycket en minusgrad är. Nog för att jag har fattat att hon är pantad, men hallå...??

Och hennes tidigare harmlösa lyxshoppande av tofsar och läppglans tog slut idag, när hon kom ut som den fullfjädrade shopaholic hon uppenbarligen är. Hon handlade skidkläder för nästan 30.000 kronor och sen fick hon ett ryck och gick på skönhetsklinik och botoxade sig. På skidsemestern.

Nej tack Maria, det är inte roligt längre.

Är minusgrader varmt eller kallt...? undrar lilla jag.

Spring ahead. Fall back.

Alltså, bara för att man flyttar fram klockan en timme behöver väl inte hela världen bli upp och ner? Vilken konstig dag det här är. Klockan närmar sig 17, jag sitter fortfarande i pyjamas och glor ut genom fönstret och konstaterar att jag inte har fått ett skit gjort. Och vad ljust det är. Äckligt ljust!

Varför har jag fortfarande inte kommit ur pyjamasen? Vad har jag gjort hela dagen? Har jag sovit? Har jag varit vaken? Jag begriper ingenting. Hur kan en liten ynka timme ställa till det så?

Söndagen den 28 mars kommer definitivt att arkiveras under rubriken "Dagar som var en timme kortare och som kom och gick utan att göra något som helst väsen av sig".

Vad hände...?

Knappt en vecka till påsk.

Idag jobbade jag sista dagen på Hötorget. Nu går jag vidare mot nya uppdrag. Jag har varit på samma ställe sedan i somras och för en frilansande hoppjerka är det en lång tid. Det har varit jätteroligt och jag kommer att sakna alla.

Men just nu finns det bara en tanke i mitt huvud; FAAAAn också, om jag hade jobbat tre dagar längre hade jag fått påskägg!!

Ok, vi kör fågeltema´rå!

Helena har förstås rätt, även talgoxens försiktiga februarikvillrande är ett fantastiskt vårtecken. Om man blundar kan man nästan höra takdroppet i bakgrunden.

Kvidelivitt, kvidelivitt (Lyssna här)


Och på Åsen plockar Lena in de gröna talgpåsarna, för nu är vintern över och oxen kan hitta egen mat.

Koltrasten!!!!!!!

Den är tillbaka och den här gången är den rätt programmerad.

Som ni kanske minns sjöng den sin vårlåt för mig redan i början av december och jag var orolig för att den hade fått grejorna om bakfoten. Men nu är den här igen och pratar pratar pratar hela nätterna utanför mitt fönster.

Den vårjublar högt och jag med den.

Kvidelivitt, kvidelivitt (lyssna här)