My kind of guy.

Jag har sagt det förr och inte alla håller med mig. Men jag är inte rädd för att säga det igen:

Jag är väldigt, väldigt svag för Lasse Kronér.

Olika faller ödets lotter.

Jag pratar i telefon med min granne Peter på landet.
- "Jag sitter på tunnelbanan mellan Hötorget och Rådmansgatan", säger jag
- "Jag sitter på bryggan med tidningen och en stänkare. Det är kav lugnt", säger Peter.

Det är olika hur folk har det.

Hattparaden marcherar mot solnedgången.

Vi går mot möss- och hattsäsong. Jag har alltid varit svag för coola hattar, men aldrig vågat bära dem. Inne i mitt huvud har jag gått runt i olika Annie Hall-hattar och nonchalant neddragna tweedmurklor på det självklaraste av vis. Men jag har aldrig lämnat hemmet i en frän hatt. Aldrig gått genom en folksamling med en tuff mössa på huvudet och en bekväm känsla i magen. Jag har inte vågat, jag har känt mig fånig.

När jag var yngre borde det ha varit fritt fram att trycka ner mormors gamla avlagda persianhatt eller stora kvarnhjul på skallen. Men när jag väl stod där framför spegeln, slog alltid självcensuren till. Såg jag inte lite larvig ut? Var det verkligen jag? Oron över att sticka ut fick mig att lämna hatten hemma.

Idag, när jag inte är fullt lika skitnödig och osäker längre, inser jag att det är kört. För idag är en tweedmurkla eller mormors persianhatt inte längre retro och frän på mig, utan mer åldersadekvat.

Med andra ord, om jag trycker ner en liknande tingest på skallen idag, när jag faktiskt kanske skulle våga, ser jag bara ut som den kärring jag faktiskt håller på att bli.

Så det är bara att inse; jag har missat möss- och hatttåget för evigt och det kommer aldrig mer att tuffa in på min perrong. Fuck!

Top notch.

Svenska Hollywood-fruar på TV3. Vilket toppenprogram! Det här är riktigt kul. Tre blonda svenska landsortsbrudar som vunnit nån Hawaiian Tropic-tävling, dragit till Kalifornien, gift sig rikt och transformerats till osannolika damer. Anorektiska, neurotiska, plastikopererade. Men jätteroliga.

Skojsigast hittills är 38-åriga Anna från Bjuv. Gift med Paul Anka. Anna Anka. Hennes uppgift i livet är att vara vid Pauls sida när han reser runt i USA och sjunger "Diana" på olika amerikanska motsvarigheter till finlandsbåten.

De reser på stor fot. Paul har ett eget jetplan. Och det tycker Anna är skönt eftersom reguljärflyg är så jobbigt. Med på resan följer alltid de två små barnen och en förtryckt au pair-tjej som Anna retar sig på. En dag i planet, på väg till Atlantic City, läser Anna i tidningens horoskop att det finns någon därute som är avundsjuk på henne

- "Det är hon, det är jag säker på", väser hon på svår Bjuv-dialekt och blänger argt mot den intet ont anande barnflickan som leker med barnen längst bak i privatjeten.

- "Jag har alltid känt att hon är avundsjuk på mig och hatar mig. Hon stör sig på att jag har så mycket pengar" säger Anna och knycker på sin beniga nacke.

- "Herregud, hur ska hon kunna jämföra sig med mig. Hon tjänar 16.000 dollar om året, stackars människa. Jag förstår inte hur man överlever på så lite pengar".

- "16.000 dollar? Det är ju vad jag använder i månaden bara på make up",

fortsätter Anna från Bjuv och ler medan privatjeten inleder nedstigning mot Atlantic City och den väntande Paul Anka-konserten på en av stans många spelhallar.

Smörsmak 2.

En del gammalt smör härsknar. Glenn Medeiros lyckades med konststycket att få en världshit utan att kunna sjunga.

Men gå på stranden och avteckna sig mot horisonten med fluffigt hår och buskiga ögonbryn, det kunde han.

Man to man.

Alltså, de säger att vi tjejer pratar mycket. Men killar´rå....? Jösses, vad de kan snacka.

Sitter i mitt fönster och iakttar två snubbar i trettio-trettiofemårsåldern som står i parken utanför och pratar, pratar, pratar, pratar och pratar igen. Helt uppslukade av varandra. I väl över en halvtimme har de stått där. Bredbenta med armarna lagda i kors över brösten. Djupt involverade i märkvärdiga samtal.

Medan deras barn oavbrutet och utan uppsikt cyklar och springer sig trötta i parken. Ibland ramlar de och slår sig, men de får trösta sig själva. Upp igen...

För papporna t a l a r. Helt absorberade.

Kärringsnack.

Vardagens små underverk 1.

Det är mycket man tar för givet i vardagen. Sånt som bara finns där och som man självklart tar del av utan att reflektera. Service man förväntar sig, helt enkelt.

Därför tänker jag då och då rikta ljus på några av dessa små ting och företeelser framöver. Vardagens små och stora underverk.

Idag vill jag att vi stannar till och sänder en imponerad och tacksam tanke till

Färgbaren
Ni vet den där anordningen i färghandeln där man bryter färg. Vilken otrolig uppfinning! Hur går det till, vem har räknat ut recepten? Bara att knappa in en färgkod och vips händer det grejor. Tre miljarder kulörer att välja på.

Vem uppfann den? Har han eller hon blivit rikligt belönad? Det är det minsta man kan hoppas på.

Jag lyfter på hatten för Färgbaren.

Oj oj oj, vilken grej.....

Smörsmak 1.

Inget piggar upp som en riktigt smörig åttiotalsvideo på en torsdagkväll. Och Toto är kungar i Smörlandet. Let´s go to the Butter Country.

Men vänta här nu...

Knappar mig förväntansfullt fram till kanal 36 på min televisionsmottagare och möts av följande meddelande:

"Hallmark Channel har upphört med sina sändningar i Norden. Kanalen sände sin sista dag den 31 augusti 2009. Vi beklagar detta."

"Vi beklagar detta"?? Vad är det frågan om? Har dom gått och smygstängt Hallmark Channel mitt framför näsan på mig?

Hallmark Channel som omslutit mig som en varm famn dagar sju dagar i veckan, år efter år. Som aldrig svikit mig när min längtan efter sagor om guvernanter som blir ihop med godsägare blivit för stor? Kanalen vars filmer alltid har lyckliga slut, där det goda vinner och där djuren pratar. Min favoritkanal.

Vart ska jag nu ta vägen på en bakissöndag? Om jag inte längre kan sjunka ner framför rullar som Love comes softly, A grandpa for Christmas, Mystery Woman och An Old Fashioned Thanksgiving?

Jag är bedrövad.

Kärringkommentar 25.

Nu flickor, säger jag det för sista gången:
Det är absolut förbjudet att åka svarttaxi! Det är dessutom helt onödigt, eftersom stan dräller av riktiga taxibilar.

Hur full man än blir, så får man aldrig av misstag sätta sig i en svarttaxi. För då kan man bli rånad och våldtagen.

Är det uppfattat?

Nya programidéer.

Det finns utrymme för alla sorters tv-program. Ikväll sprang jag på en episod ur dokumentärserien "I didn´t know I was pregnant". Som namnet antyder handlar den om kvinnor som gått i nio månader utan att fatta att de är på tjocken och sen får magknip och föder barn i toalettstolen eller i skidbacken eller någon annanstans.

Jag blev inspirerad av det här programmet och har nu börjar skissa på en programidé som borde kunna bli en riktig långkörare. Den ska heta "Jag hade ingen aning om att jag hade spenat mellan tänderna" och skildra människor som går omkring med spenat mellan tänderna utan att veta om det. Och så ställs de inför en jury som berättar för dem hur det ligger till och så blir de utröstade med buller och bång. Och den sista som är kvar vinner hela skiten och blir förlåten.

Det tycker jag låter som ett kul program.

Det borde kunna funka.

-"Jag svär, jag hade ingen aning......"

Alcogelen är slut på lagret!

Gud, vad det shoppas handsprit! Folk pratar om det som om det vore ett språjlans nytt påfund att tvätta händerna efter toalettbesök. Och både med tvål och sprit för säkerhets skull. Det gäller att kväsa flunsan.

Men när man blåser faran över för den här gången, när svininfluensan inte längre är veckans snackis, vad händer då?

Jo, då återgår nog de flesta till sina gamla hygienvanor - nämligen att inte tvätta händerna alls när de varit på muggen.

Sann och äkta körglädje.

"Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in..."

Miraku(mål)löst?

Nu är jag inte rätt person att ha några synpunkter på fotboll, det vet jag väl. Men jag måste ändå få klämma i med några reflektioner om gårdagens VM-kvalmatch i Budapest. För hundrade gången var Lagerbäcks gossar en hårsmån från att bli utkickade i kylan. Och för hundrade gången gjorde inte Zlatan vad han ska göra i landslaget, nämligen mål.

Förrän några sekunder före avblås på kraftig övertid, då han av misstag fick en boll i magen, som fick honom att tappa andan, men som också råkade studsa in i mål - vilket gjorde att vi vann matchen istället för att spela oavgjort.

Och detta blåses idag upp på kvällstidningarnas löpsedlar som "Ett mirakel". Va??

Zlatan lär tjäna 10 miljoner kronor i månaden. Det enda vi begär av honom är att han ska göra mål i landslagsmatcher. Gör han det??? Nej, det gör han inte!!

Får han av misstag en boll i magen så att han tappar andan? Och råkar den bollen studsa i mål? Och är det per definition att göra mål på riktigt?

Och i så fall, är det ett "mirakel"?

Och så den absolut viktigaste frågan som jag ställer mig idag, efter att ha lyssnat på ett antal spelarintervjuer:

Varför låter alla svenska fotbollsspelare som tibetanska strupsångare när de pratar?

Ett av de stora mysterierna.

Hur i herrans namn klarar sig män utan handväska? Den frågan driver mig till vansinne och jag får ingen rätsida på den. Var gör de av alla grejorna?

I morse satt jag på bussen och iakttog en kostymkille på väg till jobbet. När han kom ombord visade han sitt busskort som han hade i plånboken. Efter det åkte plånboken ner i innerfickan på kavajen. Strax därpå trollades det fram en telefon ur kostymens innandöme. När han pratat klart, slank den tillbaka in i gömmorna.

Någonstans därinne i den välsittande Hugo Boss-outfiten måste det även ha dolt sig en kam och nycklar hem. Var fan gömde han dem? Läsglasögon? Och almanackan? En executive-kille kan väl inte lämna hemmet utan en almanacka? Kanske att han var lite torr om läpparna. Då behöver han väl ett cerat. Och var hade han i så fall det?

Det är ett mirakel och jag begriper inte hur det går till. Bara min nyckelknippa kräver ett handbagage.

Vet någon?

Det regnar!

Det är torsdagkväll och regnet smattrar på mitt fönsterbleck. Jag kan inte med ord beskriva hur mysigt jag tycker det är. Jag sover så gott under regnnätter.

Och alldeles nyss sa de på Nyheterna att det ska regna hela helgen. Jo, jag tackar.

Tuff tuff 2

På väg hem från Göteborg igår passerade tåget Vårgårda. Vi inte bara passerade, vi stannade faktiskt i Vårgårda. Och alldeles bredvid stationen låg det en liten park. Och i den satt samhällets a-lag. Glada i hatten fast klockan bara var runt 12. Fem gubbar med Lidl-påsar mellan fötterna vinkade till mig.

Och jag vinkade tillbaka och tänkte att "Fy fan för att bo i Vårgårda". Gubbarna på bänken var säkert de som hade roligast i hela Vårgårda, där de satt och räknade tåg och fyllnade till före lunch.

Det fanns nog i och för sig inte så många tåg att räkna, eftersom de flesta säkert tar en annan rutt eller blåser förbi i 180. Det verkade inte finnas så mycket att räkna överhuvud taget i Vårgårda.

Jag såg en korvkiosk, en liten park med tillhörande bänk, Folkets hus, en stängd bio som hette Rialto, en firma som hette Stålprofil AB, en igenvuxen fotbollsplan och ett igenvuxet industriområde. That was it. Så det var lätträknat.

Jag tror jag skulle vara fyllo jag också, om jag tvingades bo i Vårgårda.

Stålprofil AB rockar fett!!

Gynning bloggar på.

Gynning säger:
"Så här fint har Anna sminkat mig idag! Min foundation kommer ifrån La prerie! Helt underbar makes you look like a doll!"

Ank undrar:
"Den Onda Dockan?"

Facebook Rookie No 1.

Många är lite tafatta på Facebook i början, men den här slampan slår väl alla rekord, va?

Detta, mina vänner, tycker jag är sann och äkta humor. Det tycker nog inte Tracy.

Tuff tuff.

Jag har varit ute och åkt tåg idag. Jag gillar verkligen att åka tåg. Göteborg-Stockholm, långa rutten. Kändes som om vi stannade vid varje mjölkpall, men inte mig emot. Att sitta där i en hyfsat tom vagn, med fönsterplats och den soliga septemberdagen blåsandes förbi utanför. Rogivande, men också kreativt. Jädrar i min låda vad jag kom på många idéer. Några av dem bra, några riktigt usla. Men lik förbannat idéer.

Och så noterade jag att det är otroligt mycket rönnbär på träden i år. Det var länge sedan jag såg så mycket rönnbär. Så nu vet vi - vi går en vargavinter till mötes. Gäller att börja bunkra i ladorna redan nu, för inom kort kommer kylan och snön att lamslå Sverige.

Det gillar jag också. Jag älskar bistra vintrar. När man får linda flera meter halsduk runt sig för att inte frysa ihjäl och skotta fram bilen varje morgon.

Väldigt vad jag var nöjd och positiv idag då. Det går väl över.

Vad ska vi göra med alla rönnbären då? Inte gelé i alla fall, för det är väl ingen människa som står och gör det nu för tiden. Inte jag i alla fall. Men brännvin kanske skulle smaka fågel? Därför kommer här ett litet recept:

Rönnbärssnaps

1. Plocka bären. De ska vara riktigt mogna och bör ha frostnupits. Bären kan också läggas i frysen över natten.

2. Fyll åtminstone halva glasburken med rensade rönnbär. Fyll sedan burken med brännvin.

3. Låt brännvinet stå minst en vecka eller helst över en månad. Filtrera sedan brännvinet och späd med brännvin till önskad styrka. Rönnbärssnapsen vinner på att lagras. Om smaken blir för syrlig kan du tillsätta en eller två teskedar honung och låta brännvinet stå ytterligare en tid.

Jag är ett vanedjur.

De har gjort om min morgontidning. Jag tycker inte om det. Bland annat har bröllopsannonserna hamnat före Sporten. Innan var det tvärtom. Och så har de flyttat på Sudokurutorna på baksidan av Kulturdelen, så att man inte längre kan lösa dem med tidningen dubbelvikt.

Nej, jag tycker inte om det. Jag protesterar. Men tyst.

För jag kanske vänjer mig. Eller inte...

Idag blev det höst.

Ikväll tänder jag ett ljus för min vän Sanna som gick bort i morse efter en lång och tuff kamp mot en elak fiende, som till slut blev henne övermäktig.

Många gånger trodde vi att hon hade vunnit slaget. För Sanna var inte typen som gav sig i första taget. Gång på gång gav hon fingret till sjukdomen. Hon ville vara kvar, hon gav sig fan på det. I livet, hos sin familj; sin man, sina barn och vännerna. Men till slut gick det inte längre.

Den sista etappen på helvetesresan tillbringade hon i rullstol. En misslyckad operation, som visserligen tillfälligt tog bort det onda, förlamade henne. Men hon kämpade på. Hur många hade orkat det? Hon var till och med tillbaka på jobbet ett varv på försommaren. Vi pratade om att hon skulle hänga med på Billy Paul-konsert på Berns. Hon orkade inte förstås, men jag hörde på henne att hon ville. Hur mycket hon önskade att allt skulle vara som vanligt.

Vi sågs inte så mycket de sista tio åren, så himla typiskt. Men vi var vänner. Hon hängde här på bloggen och skrev roliga kommentarer. Hon svor som en borstbindare och rökte som en kamin.

Hon var snygg. Hon var välklädd. Hon hade stil.

Hon var rolig, väldigt rolig. Och hon tyckte om att ha roligt. Jag kommer alltid att minnas hennes skratt. Som bara kom, från magen som en raket - rakt ut med full kraft. Inget fint frökenfniss utan ett riktigt flatgarv.

Men även den tappraste soldat måste ibland ge upp. I morse orkade hon inte kämpa längre, hon släppte taget. Och seglade vidare.

Jag tänder ett ljus för dig Sanna, din filur. Hej så länge och lycklig resa.

Stor & Liten

Jag sprang in i Beatrice Ask på Konsum idag. Maken till nätt liten människa har jag väl aldrig skådat.

Men hennes livvakter var desto större.

-"Jag är med Bea...."

Hur har du mage...?

På nätsajten allt om barn.se kan man vinna en fin kokbok om man skickar in en bild på sin "Sommargravidmage". Jag har skickat in en bild på min. Undrar om de kommer att märka att jag inte är gravid...?

Lokalpatriotidiot.

Nästa vecka blir Lars G Lindström ny långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet. I en intervju i blaskan idag berättar han lite om sina visioner och tankar inför det nya jobbet. Bl a kommer han att leta efter filmidéer som utspelar sig i Västerbotten-fjällen, för det tycker han saknas.

Han kommer från Vännäs i Västerbotten.

När jag blir långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet kommer jag särskilt att hålla ögonen öppna efter filmmanus som utspelar sig i trakterna runt Rimforsa eller Västra Harg. Björkfors. Skeda och Slaka. Eller rent av Vreta Kloster.

Jag kommer från Östergötland.

Mamma, barn.

Jag går nerför Nybrogatan och jag möter en mor och hennes dotter. Typisk Östermalms-framtoning. Jag ser dem på långt håll, där de går arm i arm och pratar. Ingen tvekan om att det är mor och dotter, för de är mycket lika varandra. Och det första som slår mig är att mamman är otroligt plastikopererad. Hennes kinder stretar, läpparna är nypåfyllda och kattögonen upphissade.

Ni vet den där justerade, lyfta skräcködle-looken, som paradoxalt nog inte signalerar "Hej, här kommer en jävligt fräsch och snygg kvinna" utan mer "Hej, här kommer en frustrerad, osäker toklyft kvinna som uppenbarligen är äldre än hon (tror att hon) ser ut".

Men jag undrar lite över dottern. Hon ser ut att vara nånstans i 20-årsåldern och hon går bredvid sin mamma, som liksom hänger på hennes arm.

Och jag undrar vad som cirkulerar i hennes huvud. Tänker hon på hur hennes mamma ser ut? Är hon tillräckligt hemmablind för att inte reflektera så mycket över hennes utseende? Är hon rent av stolt över sin mamma och tycker att det är härligt att hon försöker hålla sig ung och snygg? Hon kanske tror att det är så mammor ser ut i den åldern, eftersom alla hennes kompisars morsor är lika lyfta? Eller skäms hon? Tycker hon att hennes mamma är pinsam och ser ut som en uppstoppad dinosaurie?

Jag vet i alla fall vad jag hade känt om min mamma hade sett ut så där. Jag hade dött...

Who´s who?

Jag försöker och försöker, men det går inte. Jag kan helt enkelt inte skilja på systrarna Graaf. Vem är Magdalena och vem är Hannah? Alla säger att de är så underbara och fantastiska och begåvade, men för mig är de som en person.

Båda har gått igenom svåra saker och kommit ut på andra sidan med hedern och livet i behåll. Och skriva kan de. Och så himla trevliga och intelligenta ska de vara också. Och allt det där är säkert sant, men vem är vem?

Vem är det som var gift med Magnus Hedman? Eller är de kanske fortfarande gifta? Vem skrev en bok om att bli misshandlad? Vem fick en hjärnblödning? Och vem fick nyss barn? Troligen båda två...

Och vad gör de? Vad har de för yrken, menar jag?

Men framför allt, vem är vem?

Jag tittar på foton av dem och försöker hitta några särdrag. Om en ändå vore blond och den andra brunett. Men de byter ju hårfärg hela tiden, så det funkar inte. Eller att nån av dem skulle se ut att heta Magda eller påminna om nån jag känner som heter Hannah. Men det går inte. De är ju så himla lika. Är de tvillingar?

Lili och Sussie lärde jag mig till slut att skilja åt. Där fick jag ta till tricket att Sussie (den korta) var lite rundare än Lili och i ordet "rund" finns bokstaven u som även återfinns i namnet Sussie. Och så står de alltid i rätt ordning på officiella bilder. Den långa Lili står alltid först och sen kommer Sussi. De poserar helt enkelt i bokstavsordning, skulle man kunna säga.

Men det gör inte Hannah och Magdalena Graaf. De står och ligger huller om buller och hur som helst på bilderna. Gärna inlindade i varandra. Så där finns ingen hjälp att hämta.

Jag får väl helt enkelt ge upp. Hannah och Magdalena Graaf är två trevliga helylletjejer, som alla verkar gilla. Men jag har ingen aning om vem som är vem. Det får jag lära mig att leva med. Och jorden lär inte gå under för det.

Magdalena är hon som har rutig bikini...

Och till sist, apropå Elvis...

Och apropå ingenting...

Det här var min första LP:

Apropå sötsug...

Nu händer det...

...men det kommer aldrig att hända igen, det lovar jag på heder och samvete. Klockan är 23.45 och jag klär på mig för att gå ner till 7Eleven och köpa choklad. Så jävla godissugen är jag.

Men som sagt, det kommer aldrig att hända igen. So help me God.

Levnadskonst.

En riktig dam lämnar inte hemmet utan en bra pincett.

Inget annat än en simpel mördare.

Jag hoppas han ruttnar bort i fängelset.

Stormy weather.

Lyssnade på P4 på väg ut till Ikea idag. Efter ett tag avbröts sändningarna av ett meddelande från trafikredaktionen:
-"På grund av den hårda vinden som råder i Stockholmsområdet, vill vi varna för att det flyger omkring lösa föremål i vinden. Vi har fått många samtal om kringflygande takplattor, blomkrukor, stora grenar och annat..."

Lösa föremål som flyger omkring? Ducka för tegelpannor?

Ok, vi har redan helt och hållet tagit efter amerikanarnas sätt att gå omkring och dricka kaffe ur pappersmuggar på gatan. Måste vi låtsas att vi har samma sorts väder som dom nu också?

A very, merry Chr.........

Idag tror jag det slogs någon form av rekord - och det har inget med friidrotts-VM att göra.

Man brukar ju säga att julhandeln sparkar igång tidigare och tidigare för varje år. Men oftast tar det fart någon gång i början/mitten på november - vilket faktiskt inte är så himla tidigt egentligen. Varför skulle köpmännen inte vilja ha ett par månader på sig att njuta fröjderna av det som är årets mest vilda och hejdlösa köpfest?

Men den 16 augusti? Liiiiiiite tidigt, va? Men idag kom den alltså, den första puffen. Knappt har vi lagt kräftpremiären bakom oss förrän julefriden börjar locka och pocka. Det tycker inte ens jag, en SANN julälskare, är ok.

Det var Peter Jöback som slog alla rekord, genom att redan nu börja promma för sin julkonsert.

Skärpning, Jöback, låt åtminstone rönnbären mogna först, så vi vet om vi får nån vinter överhuvud taget innan du börjar kränga din julshow.

F ö har jag en julskiva med PJ. Och där sjunger han alla de klassiska julsångerna med sin fina, lite nasala stjärngosseröst och sitt tuktade vibrato. Och det gör han så bra så. Och bära halsduk och framkalla julstämning kan han, så det står härliga till. Men "Helga natt" ska han ge fan i. Den kan bara Jussi sjunga.

Håll in renarna grabben, det är för tidigt....

Enkla söndagsnöjen.

Säga vad man vill, men speciellt svårroad är jag inte. Och jag tycker faktiskt att jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv. Med mycket enkla medel.

Ta idag, t ex, när dagen ligger framför mig som en omålad kanvasduk och jag sakta men säkert återhämtar mig från gårdagens roliga kräftskiva hos Göran - vad göra av denna dag?

Hade först planer på att cykla över till Sjöhistoriska för DNs stora utomhuskonsert, men det kändes inte som någon bra enmans-aktivitet idag. En aning för ambitiöst. Nej, tacka vet jag ett varv till Kungens kurva! Så får det bli.

Det finns inget som piggar upp mig så mycket som en sväng till Ikea. Kanske har det kommit in nån ny kudde eller tavelram att klämma på. Givetvis stearinljus.

Oftast åker jag dit och bara går och dräller. Provsitter nån fåtölj, tar mått på nån garderobsvägg. För att sedan omedelbart tappa bort lappen där jag skrivit ned måtten. Jag vet inte hur många gånger jag åkt ut till Ikea för att ta mått på saker och sedan tappa bort noteringarna. Men det gör inget. Det är själva Ikea-hänget som är grejen.

När jag har en riktig heldag i Kungens kurva, kan jag också ta svängen förbi Rusta, för att se om de har nån billig tvål eller rea på vattenkokare. Eller ramla in på ICA Maxi, där personalen är så drillad att de släpper allt de har för händer och följer dig fram till montern där den vara du efterfrågat står. Och detta trots att man säger att det inte är nödvändigt.

Nu sätter jag mig i bilen och åker till Kungens kurva, detta paradis på jorden. Och vem vet, kanske jag tittar förbi thairestaurangen i skogsbrynet därute också. Take away för tv-soffan ikväll. Vilken heldag det här ska bli. Jag känner mig helnöjd.

Amanda. Tjejen hela dan.

Får jag lov att presentera nästa lilla virrhjärna. Jag bildar nu pakt med andra allvarligt bekymrade vuxna. Det här fenomenet är faktiskt inte roligt alls, även om första impulsen är att garva så att man ramlar omkull i en liten hög på golvet.

Vad ska det bli av de här små gässen, efter det att de blivit underkända i plugget och våldtagna av nåt slemmo som säger sig vilja ge dem ett modellkontrakt?

Notera gärna mamsens idoga vispande i bakgrunden. Vankas det kanske fläskpannkaka?

Det är de små, små detaljerna som gör´et.

Tänk att en enda liten bokstav kan göra så himla stor skillnad.

Inget att ställa spriten i.

Inget att lägga bäbisar i.

Återinträde i cityatmosfären.

I natt vaknade jag av att jag hörde höga mansröster utanför fönstret.
- Va, klampar det läskiga gubbar på mitt däck? Undrar om de har kommit med båt, tänkte jag. Jag hann till och med bli lite rädd.

I nästa sekund gick det upp för mig att jag inte alls var i mitt lilla pörte i skärgården utan låg i min säng på Kungsholmen och att rösterna tillhörde några som gick förbi ute på gatan.

Det tar lite tid att återgå till civilisationen. Men jag ska nog klara av det.

Fullmåne över Ankeborg. Foto: Dick Lundgren

Mogi åker utomlands.

Så här kul tycker Mogis att det ska bli att åka till Ibiza:

Livet är ett helvete.

Mogis har haft en fruktansvärd dag.

Finns hon på riktigt?

Den här lilla människan som kallar sig Mogis, tipsade först Sussi om och alldeles nyss fick jag nedanstående klipp från Göran. Mogis är heeeeelt fantastisk.

Så här ska benen gå på Doris. Mogis for president!

Nytt papper i bänken.

Härmed förklarar jag min relativt sommarbombade blogg (för?) öppen igen. Återinvigd. Nu ska jag skärpa till mig.

Dock inte just nu, utan senare. Men återinvigd är den. Hej på er!

En rättelse!

Jaha, då var det fastställt att jag hade JÄTTEFEL i mina antaganden att ingen hette Kastanj i efternamn. Det har visst funnits en familj som hette så. Det har min kompis Johan R berättat och honom slår man inte på fingrarna när det gäller sådant här. Honom slår man inte på fingrarna överhuvud taget, vid närmare eftertanke.

Och det var inte vilka Kastanjer som helst. von Castanie, om jag får be och stamfadern Mikael, som inte var adlig utan bara en vanlig simpel lantmätare från Pommern, levde på 1600-talet.

Hans barnbarn Joakim Christoffer blev kommendör i svenska flottan och adlades 1719. Han "var med vid sjöexpeditionen till Bält och blev då, efter tappert och manligt (!) fäktande emot danska flottan fången." Efter detta nesliga nederlag, som visserligen renderade honom en adlig titel, men kanske inte var så kul ändå, tog han sitt pick och pack och drog till Småland, där han dog 1752 på gården Elofshult i Väckelsångs socken i Kronobergs län.

Den sista manlige ättlingen Gustaf Per Christoffer von Castanie dog ogift (stackarn) i Stockholm 1846 och så var det ajöss med den familjen. Ingen mer Castanie eller Kastanj.

Jag vet inte hur lång tid det måste gå innan någon annan kan göra anspråk på ett namn som tillhört en utdöd ätt. Det kanske är dags att sparka liv i namnet Castanie igen. Kan man heta Fjölebratt och Ädelskog, kan man väl heta Kastanj.

Jag, en filmdetektiv.

Det är inte lätt att göra film i ett litet land. Det finns inte så många skådisar att tillgå. Därför kan man med 100% säkerhet veta att om en halv- eller helbekant skådis har en liten liten pytteroll i början av en svensk film, så kommer den personen att träda in i handlingen i en större roll längre fram i handlingen.

Sitter och ser en Beck-film, där en hyfsat känd skådespelerska spelar en pyttepytteliten roll som granntant i början. Sedan dess har jag suttit och väntat på att hon ska göra entré i handlingen. Och nu är hon här. Hon är mördaren. Eller mamma till mördaren, kanske det var. Insyltad är hon i alla fall.

Jag visste det!!!

Trädgrubbel.

Idag, fredag, kom jag att tänka på följande: Det är väldigt vanligt att folk heter som träd i efternamn. Vi har A(h)l, Alm, Ask, Asp, Björk, Bo(o)k, Ek, E(h)n, Gran, Hassel, Hägg, Lind, Lönn, Rönn och Pi(h)l.

En del heter t o m Skog. Eller Syren (fast det kanske inte är ett träd, utan mer än buske).

Inte fullt så vanligt är det att heta Lärk, Sälg, Oxel, Poppel och Tall. Men det finns i alla fall några stycken i Sverige, det har jag kollat upp.

Men ingen, och jag upprepar, ingen heter Kastanj.

Tänk på det ni, om ni inte har något annat att tänka på.

-"Och varför vill ingen heta som jag då" undrade kastanjen irriterat och kastade med grenarna.

Länge leve(r) valfriheten.

Igår på ICA Maxi i Nacka räknade jag till fyrioåtta (48!!) olika sorters leverpastej - men inte den jag ville ha. Fyrtioåtta sorters leverpastej!!! Men inte den jag var på jakt efter.

Hur är det möjligt att det kan finnas efterfrågan på så många sorter i en och samma butik? Och ändå gick en kund därifrån utan att ha hittat det hon letade efter.

Det är inte klokt, det här. Konsumtionssamhället skenar med oss.

Det var den här lilla rackarn jag vill ha, men inte hade dom den inte...

Åh, fortfarande så himla bra!

Salem Al Fakir 2007. Kom plötsligt på hur alldeles fantastisk den här låten är.

Sjung med, vetja! (och notera gärna att brorsan Nassim har smugit sig in i collaget)

Mackel Jexon.

Åh, vilket spektakel Michael Jacksons Memorial Service var. Och samtidigt väldigt fint och privat med familjen så närvarande där på första parkett. Det kändes nästan som om man trängde sig på ibland.

Jag vet inte heller vad jag tycker om att hans söta lilla dotter tilläts ta micken och gråta ut sin sorg. Det blev för mycket, det borde hon nog inte ha tillåtits göra. Å andra sidan var det skönt att se att barnen var med överhuvud taget. Man har ju undrat lite över hur de moderlösa stackarna har haft det bakom sina gallerförsedda fönster och sina munskydd och påsar över huvudet.

Ikväll var väl egentligen första gången man såg barnen Jackson i levande livet utan påse över huvudet. Eller hängandes över ett balkongräcke. Och de såg så fina och normala ut.

Och givetvis grät jag så det skvalade genom nästan hela föreställningen.

Å andra sidan gråter jag väldigt lätt. Bl a när jag tittar på Animal Rescue Police på Animal Planet. Speciellt när det handlar om övergivna och skadade hundar. Det är något med hundars ögon.

Och så var jag otröstlig när jag såg prins Bertils begravning. Men det är en annan historia. Framför allt är det historia.

Vafalls....?

De senaste dagarna har jag fått sex mail från Viktväktarna med rubriken "Må väl i sommar". Det är som om de känner på sig att det är nåt fanstyg i görningen.

Typ gin & tonic-säsong.