Under luppen.

Jag brukar normalt inte studera mitt utseende så noga. Många skulle nog säga att jag borde ägna mycket mer tid åt det - och de har säkert rätt.

Men idag hamnade jag i alla fall framför en spegel. Och blev sittande. Jag blev liksom förhäxad av mitt eget ansikte. Jag studerade noga alla linjer och konstiga fläckar och undrade var fan de hade kommit ifrån. Det är små, små konstiga detaljer som gör att man ser ut som sin ålder och det är så svårt att sätta tummen på exakt vad det är.

Några linjer runt munnen har jag upptäckt, som drar nedåt. Det innebär att man ser sur ut, fast man känner sig glad. Detta tillstånd har jag valt att parera med ett ständigt leende. Alltså viloläget är leende. Det är jobbigt i början men det blir snabbt en vana. Sickan Carlsson-tricket kallar jag det.

Rynkorna runt ögonen ska vi inte tala om. Eftersom jag är inne i en period när jag sover dåligt, så vet jag inte om rynkorna är resultatet av dålig sömn eller naturligt åldrande. Eller är det kanske samma sak? Man åldras för att man sover sämre. Har någon åldersforskare utrett detta? Jag kanske är något på spåren här?

Och var kommer de bruna fläckarna ifrån? De som inte är charmiga fräknar, utan något annat? Dem har jag banne mig inte bett om. Eller de buskiga ögonbrynen som inte är Brooke Shields-härliga utan bara buskiga fast ändå lite glesa, på ett märkligt vis.

Ja, det var en intressant stund jag hade där, framför spegeln. Inte speciellt roligt, men definitivt intressant. Nästan hypnotiskt.

Sedan ryckte jag upp mig och gick ut och köpte en ny kräm som hette Lumene Time Freeze. Enligt reklamen stoppar den här krämen tiden och jag får väl tro på det då. Jag återkommer med rapport.

Sveriges sämsta bilförare.

Idag åkte jag taxi med en chaufför som mycket väl kan vara Sveriges sämsta bilförare. Ojämn körning, ryckig spastisk gaspumpning, sätta i system att ALDRIG använda blinkers. Snacka en massa goja om politik och invandrare och vifta med armarna, inte hitta till de mest elementära adresserna. Ovädrad uniform, otvättat hår, mjäll på axlarna, bukfetma. Ni vet, de mest typiska dragen för en genomsnittlig taxichaffis i den här stan.

För att stå ut, valde jag att tyst kapsla in mig i en kvarglömd Metro. När jag kom fram till slutdestinationen hade jag kaninpuls. Jag betalade utan att ge ett öre i dricks. Chaffisen tryckte plattan i botten och pumpgasade iväg med gruset sprutande runt bilen. Det sista jag såg innan han försvann i fjärran, var en dekal bak på bilen: "Vi söker nya trevliga chaufförer".

En halvtimme senare passerar jag taxistolpen vid Kungsholmstorg. Det står en taxi inne från samma bolag, men ingen chaufför i. Han är väl på Systemet, eller nåt. Jag smyger fram till taxins baksida, tittar mig nervöst omkring, men ingen verkar bry sig. Jag tar fram en penna ur väskan och så böjer jag mig över dekalen som säger "Vi söker nya trevliga chaufförer" och skriver blixtsnabbt till orden "Körkort inget krav". Fränt, va...

Hur dum i huvudet får man bli?

Programmet "Semestersvenskar" som går på TV4, är visserligen ett riktigt skitprogram, men det här var faktiskt fruktansvärt roligt. Är detta verkligen möjligt?

Kedjereaktion.

Jag kan inte hjälpa det, det ena gav det andra. Jag satt och tittade på tv, det kom ett reklambreak, där var det reklam för sängar. En av sängmodellerna hette Tullgarn och plötsligt angreps jag av en svidande, kliande längtan till ett litet pörte vid havet i närheten av Tullgarn i Södermanland.

Där är det just nu kallt och utfruset, men snart, mycket snart kommer isen att gå upp, vårlöken att gro och sen står det inte på förrän det grillas, crawlas, plockas gulmåra och sovs med öppet fönster med myggorna inande utanför myggnätet.

Och sedan är det plötsligt kräftpremiär, svampsäsong, lövfällning, gladiolusar på Hötorget, ny höstkappa, Allhelgona, första advent, god jul och Happy New Year. Se där, ett år på trettio sekunder! Ungefär så fort som det går i verkliga livet.

Men först, lite längtan till landet. Och annalkande vår.

Morgonkaffe, laber bris, sudoku.

Kärringkommentar 22.

Nu får det vara nog! Man kan inte längre gå in i en galleria utan att bli trakasserad och nedsprungen av en armé unga, glada nasare som vill kränga mobilabonnemang till en.

Igår när jag gick i Västermalmsgallerian och talade i min gamla Nokia, blev jag upphunnen av en yngling, som slet tag i min arm och skrek "Vad är det för gammalt skräp du pratar i. Du och jag måste snacka...." Medan jag gick där och talade i telefon. Vafan....?

Det är numera helt omöjligt att bara gå och slökolla i galleriorna. Håller man inte en jämn och hög fart och stirrar ner i golvet, så blir man omedelbart och ofelbart upphakad av nån uppvarvad försäljare som börjar ställa frågor om saker som han inte har med att göra. Skit i vad jag har för abonnemang. None of your fucking business. Och vill jag byta hör jag av mig.

-"Vad är det för gammalt skräp du pratar i....?" Fnys.

Packat & klart.

Jag har visserligen alltid vetat att det finns inputtare i japanska tunnelbanor, men det var inte förrän jag såg den här filmsnutten, som det gick upp för mig vilket fullkomligt besinningslöst vansinne detta är.

Notera gärna hur tysta pendlarna är. Inte ett ljud kommer över deras läppar medan de packas som sardiner. Hur är det möjligt att människor går med på att behandlas på det här viset?

Körigt på jobbet.

Fackförbundet ST har låtit göra en arbetsmiljöundersökning på Försäkringskassan, där det tydligen är kaos. Personalen jobbar över varje vecka och möter hela tiden kritik, besvikelse och ibland rena hot från folk.

Tänk va, det låter precis som att jobba med televisionen!

När det gäller övertiden, så antar jag att Försäkringskassans personal får betalt för den. Vi som jobbar med TV icke!
Och så stänger Försäkringskassan på helgerna. TV icke!

Men oss är det ingen som undersöker.

Väderleksrapport.

Om man graderar vädret på en skala 1-10, där 10 är absolut kanonväder och 1 är så jävligt det kan bli, är dagens stockholmsväder en klar etta med minustecken före. Snöblandat ösregn, snålblåst, dis, halka. Knappt dagsljus. Det här måste väl ändå vara den värsta sortens skitväder som finns, alla kategorier?

Men en liten toast Skagen och ett glas vitt kanske kan pigga upp en frusen själ.

Lööööööning!

Jädrar, vad pengarna bränner i fickan. Nu blir det åka av!

Andra dagen på jobbet.

Idag har BO bestämt att Guantanamo ska stängas och undertecknat en ny lag som förbjuder tortyr vid förhör med krigsfångar.

Få se, vad har jag gjort på jobbet idag? Hmmm, låt mig tänka... Jag åt sushi till lunch, det vet jag bestämt... sen... Vänta... Nej, det var väl det hela.

Första dagen på jobbet.

Trots att han rimligtvis måste ha varit både trött och bakis igår, så lyckades Barack Obama bland annat införa lönestopp för Vita Husets personal, stoppa alla pågående rättegångar mot fångar på Guantanamo-basen och ha möte med militärledningen om hur snart USA ska lämna Irak.

Sedan hann han visst slå en signal till följande gubbar också:
1) Israels premiärminister Ehud Olmert
2) Kung Abdullah i Jordanien
3) Egyptens president Hosni Mubarak
4. Palestinas president Mahmoud Abbas.

Få se, vad gjorde jag igår? Jag ringde Bilprovningen.

Lättstött AB.

Börserna i New York störtdök igår. Det bara tjångade till på Wall Street.

Enligt flera bedömare berodde nedgången på Barack Obamas installationstal!? Marknaden hade tydligen hoppats på att presidenten skulle komma med ett handfast tips om hur finanskrisen ska lösas. Men det gjorde han inte, han snackade mer generellt. Och då brakade börsen ihop.

Men idag känns det tydligen lite bättre, för kurserna börjar kravla uppåt igen. Jag vet inte, men känns inte marknaden lite barnslig?

"Pilutta dig, Obama."

Halleluja!

Jag säger bara Barack Obama! Vilken otrolig kille. Utstrålning, pondus. Ett vackert leende. Skitsnygg. Bär upp en paletå som få.

Och vilken talare! Ett retoriskt geni. Jag låter mig förföras totalt. Och det slår mig att jag inte alls känner mig skeptisk, illa berörd eller generad när han pratar. Det brukar jag annars ofta bli när politiker tar ton.

Jag tror på honom, fast han blir salvelsefull och nästan predikar. Jag vill höra mer och jag uppfylls av de visioner han vill förmedla. Jag känner förändringens vindar blåsa.

Jag tror helt enkelt på Barack Obama.

Familjen Obama flyttar in.

Helgdagsrock åt far...

och söndagskjol åt mor...

Hoppas ni ska trivas i ert nya, fina hem!

Silversvin.

Kolla så det ser ut bara man vänder ryggen till. Jag trodde jag hade förklarat vad som gäller för silverfiskarna, men det funkar inte alls. De skiter total i husreglerna. Och i mig.

Stör mig inte, jag messar.

Satt på bussen i morse och åkte rakt in i en bilolycka nere vid Djurgårdsbron. Det var rena rama kalabaliken med blåljus, kraschade bilar och välta vägskyltar. Och vi satt på första parkett.

Det kanske inte är den bästa av mänskliga egenskaper att vrålglo på bilolyckor, men det är väldigt svårt att låta bli. Det finns något magnetiskt över det. Så alla på bussen iakttog intresserat.

Utom killen som satt bredvid mig. En kille i trettioårsåldern. Han satt på fönsterplats och hade om möjligt ännu bättre utsikt än jag, men icke.... Han smsade. Eller spelade spel eller något. Intensivt, inåtvänt, fokuserat.

Två decimeter ifrån oss pågick ett jättepådrag med poliser som fotograferade, bärgningsbilar som baxade krockade bilar ut ur planteringar, trafik som dirigerades, glassplitter som sopades upp. Men min granne smsade.

Inte en enda gång tittade han upp. Det fascinerar mig något oerhört. Vad är det för fel på en sådan kille. Det är visserligen en god egenskap att kunna vara fokuserad och inte låta sig distraheras, men om det händer något intressant i ens omgivning så registrerar man väl det? Det känns nästan som en skyldighet.

Tänk om den här killen hade suttit på den där airbussen som kraschade på Hudson River igår. Smsandes.

FLYGVÄRDINNAN (försiktigt)
- "Förlåt att jag stör, men skulle du kunna tänka dig att skutta ut på vingen lite fort och lätt..."

KILLEN (tittar upp från telefonen, irriterat)
- "Va? Va fan....?"

Gud, vad lyxigt!

Nyss såg jag en reklamfilm om en ny delikatessyoghurt. Enligt den sammetslena speakerrösten är yoghurten smaksatt med "vaniljstång från fyra världsdelar".

Wow! För mig hade det räckt med tre.

Vaniljpuck(o).

Knackelibank på dörren.

Den opretentiöse skådespelaren Rafael Edholm har startat en blogg. Där visar han bilder på sig själv och sin vackra hustru, berättar om Bindefeld-fester han blir bjuden på och om träningspass på gymmet. Då och då är han naken.

I all enkelhet har han valt att kalla bloggen för
"Rafael Edholm. Sanningen som jag ser den!"
med den ödmjuka underrubriken
- en peak från insidan för de som oftast får stå och titta på.."

Rafael, tack för att jag får titta in i din varma, härliga värld.

Med vänlig hälsning,
Flickan med svavelstickorna

Zzzzzzzzzzzzz.

För ett tag sedan kunde vi läsa om en undersökning som slår fast att den som har sömnproblem löper risk att dö i förtid.

Forskare har också kommit fram till att dålig nattsömn kan göra dig fet. Innan du dör i förtid, alltså.

Idag hör jag på radion att en amerikansk forskargrupp konstaterat att de som lider av sömnbrist oftare blir förkylda!

En metod för att bevisa denna sensationella tes har tydligen varit att väga snoret hos personer med god nattsömn respektive de med dålig och kommit fram till att de som sover dåligt producerar mer snor. Man blir svag i knäna av tacksamhet över dessa nya forskarrön. Det känns som väl förvaltade pengar.

Nu funderar jag på att söka anslag för att bevisa min egen tes:
Sömnbrist gör dig jävligt trött.

Direktkommentar ur djupet av en tv-fåtölj.

Guldbaggegalan. Tre miljoner kronor till den som kan få Torkel Petersson att dra på munnen.

Maktdemonstration i ankdammen.

Polisen gör knarkrazzia på Grammisgalan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Kling och Klang goes Securitate. Så utomordentligt fånigt och pinsamt detta är. Och fantasilöst.

Men först och främst kränkande för de som gjort sig fina och laddat för att gå på kul branschfest. Som en unken pust från någon sorts tid och samhälle man trodde man lämnat bakom sig.

Vad vill de uppnå? Tror de att vi känner oss trygga bara för att de visar musklerna offentligt? Vill de visa sig på styva linan? Jag begriper ingenting.

Fast det är klart, även poliser kanske vill gå på kändisfest. Ska bli kul att se om de dyker upp på Guldbaggen i morgon. Redo att kombinera nytta med nöje.

Om de gör det, tycker jag de ska hålla ett särskilt öga på Kay Pollak. Han verkar superflummig.

-"Upp med händerna, fram med löständerna..."

Ingen bra start på dagen.

Allt börjar med att jag inte lyckas lösa Melodikrysset. Håller jag månne på att bli dum i huvet? Vad fan var det för ledmotiv där på slutet? Vågrätt 9, fyra bokstäver?

Hur resten av dagen ser ut står skrivet i stjärnorna. Bäst att ligga lågt.

Grannen från helvetet.

Jag vill inte ta folks tid i anspråk för länge, herregud, alla har ju så mycket att styra med...

Men den som har några minuter över och vill läsa något väldigt kul, ska ge den här fantastiska mail-växlingen mellan två grannar en chans:
http://www.27bslash6.com/matthewsparty.html

Odd toy 2.

Ok, jag har inte hittat någon Hugh Jackman-docka än, men härom dagen sprang jag på Leif GW Persson-dockan på stan. Komplett med quiltad jaktväst och allt.

Dockan Leif har rörligt huvud och varje gång han är full och dum, klipper jag till honom allt vad jag orkar. Sen står han där och svajar med huvudet. Rätt åt honom.

-"F´låt att jag var dum..."

Nytt år, nya matvanor!

Nej, jag har fortfarande inte hittat tillbaka till pannorna i mitt eget kök, men jag har bestämt mig för att chockbörja det nya året med att välja ett nytt ställe att hämta thai-käk på. Det känns djärvt och nyskapande.

Och vilket ställe sen! Rekommenderas å det varmaste. Ni vet korvkiosken mitt emot Stadshuset, som har sålt korv med bröd och mosbrickor till kommunpolitiker i eviga tider? Just den, ja.

Stadshuset Thai Take Away heter stället. Vilket bra namn, va. Där har två thailändska damer flyttat in och säljer fantastisk thaimat a la minute. De har kvar en liten korv- och hamburgermeny också, för att tillfredställa förändringsobenägna tjänstemän med virkad slips, men jag beställde tom kha gai och en wokrätt för nästan inga pengar alls.

Och det var gigantiska portioner och hur gott som helst. Och jättefina råvaror. I tom kha gaien låg det centimetertjocka bitar av galangarot.

Medan jag stod där och väntade kom det in en tjänsteman från Stadshuset och beställde två kokta med bröd. Jag tittade strängt på honom, men sa inget. För det är ett av mina få nyårslöften; att välja mina krig och ta det som det kommer. Men innerst inne ville jag slå ihjäl honom för att han inte kunde ändra sina vanor och testa något nytt.

Och detta skrives alltså av en tjej, som för bara några veckor sedan publicerade ett inlägg om att alltid beställa en och samma rätt på krogen och inte vilja ändra på det. Fast jag skrev också att jag skämdes för det, eller hur....?

Så det händer redan grejor i mitt liv. 2009 kommer med stora förändringar, tro mig på mitt ord.

Gott att hämta. Telefon 08-651 02 67.

Testa dig själv!

Kryssa för ett av följande alternativ:

a. Lång ledighet och klämdagar gör mig rastlös och fyller mig med kraft och lust att snarast återgå till arbetet.

b. Lång ledighet och klämdagar får mig att aldrig mer vilja jobba igen.

En walz på Trettondagsafton.

-"Vad heter du själv?"

Hugh, puh.....

Idag var jag på bio och såg Australia. Utan att avslöja något vitalt kan jag säga att det är en alldeles ljuvlig mastodontfilm, där de flesta snälla överlever och de som är kära får varandra. En feel good-rulle av bästa märke, alltså.

Och jag säger bara Hugh! Om jag får önska mig något i trettondagspresent så är det en Hugh Jackman-docka. Någon som vet var man köper en sådan?

Gott nytt år!

Jaha, då var det nya året fött och redan några dagar gammalt. Börjar få ögon och kunna sitta lull.

Lugn och ro, strålande sol och minusgrader är en bra början - men det är här det! På andra platser stormar det betydligt värre, men det är väl bara att sitta still i båten och andas lugnt och hoppas att det mojnar.

I väntan på att få en ingivelse om i vilken riktning jag vill styra skutan i år, sätter jag på mig skridskorna och tar ett varv på isarna. Det gäller att passa på innan snön kommer och förstör det roliga.

Eller, ännu värre, blidvädret, som får isen att smälta och körsbärsblommorna att slå ut i februari. Så var det förra och förrförra året och så vill vi inte ha det. Så mycket vet jag i alla fall.

"Och några av oss åkte på lädret...."

Antiklimax.

Sprang ett varv på stan. I mataffären vräker man bort edamerosten, glöggen, vörten och dadlarna. På Åhléns är det 70% rabatt på juldekorationer. Men man spelar fortfarande julmusik i högtalarna. Som en sista desperat stämningsskapare, fast alla vet att det redan är kört.

Jag älskar verkligen julen, men nog är den som ett hundrameterslopp. Att träna och förbereda i evighet och sedan är det över på 9,69 sek.. Ett himla antiklimax helt enkelt.

Fast om 11 månader är jag SÅÅÅ på igen.

Big in Japan.

Det är synd att jag inte är japan. Då hade jag troligen blivit korad till Employee of the Year vartenda jävla år. Jag är nämligen en sådan som de älskar och hyllar därborta i den uppåtgående solens rike; den perfekta arbetaren som åker till jobbet i ur och skur och aldrig smiter tidigare för att hämta barn på dagis eller vabbar eller ens blir sjuk. För det blir jag först när ledigheten klappar på dörren. Sådan är jag!

Här har jag suttit hela hösten i en korseld av kräk, snor och host och bara jobbat på. Men så fort det lackar mot jul, då börjar jag få ont i kroppen och nysa och vips; vrålförkyld! Det är just en fin julklapp att släpa hem till föräldrarna.

Och bortsett från den allmänna hängigheten, fnasigheten, glåmigheten, fulheten och bedrövligheten så tappar man lukt- och smaksinnet lagom till julbordet. Timing.

Nej, man borde bo i Japan. Där finns det nog någon, kejsaren kanske, som belönar en för sådan lojalitet. Så att det blir värt det, menar jag.

-"Ebola, jag? Verkligen inte, vi har bokslut i morrn..."

Annandag. Mellandag.

Hemma i Stockholm igen. Det blev en bra jul trots snuva och jag fick bl a en fin brödrost i julklapp, precis som jag önskat mig. Röd och blank. I bruksanvisningen står det att man före första användning ska värma upp brödrosten minst 4 ggr i maxläge utan att lägga i brödskivor - och att man medan man gör det ska öppna köksfönstret och vädra.

Men jag har ju inget fönster i köket! Jag har knappt ett kök. Det slår mig att jag kanske borde ha önskat mig en ny lägenhet istället för en brödrost.

Doppa redan? Dopparredan!

Jag vet inte hur det är hos er, men här snöar det. En synnerligen god jul, alltså!


Take it away, boys!

Dan före dopparedan.

Nu drar jag hem och firar jul. I år har vi bestämt oss för att göra det lätt för oss. Keep it simple, som vi brukar säga i min familj. Whoosh in i micron, 7 minuter. Instant Julstämning i en grisblink:

Pappa: -"Vi måste hinna äta klart innan Kronér tänder ljuset..."

Nu räcker det!

Även om det är svårt att tro det, så har även jag en gräns. Visst, det får gärna vara mys och pys och trevligt, men när det går över i ren och skär trivselfascism, då måste jag sätta ner foten. Enough is enough.

Gränsen nåddes med råge i helgen när Ernst K. gick loss i julbestyr på tv. Det var inget mindre än en orgie i trevlande och hånglande med kameran och skälmska små utrop om hur mysigt vi har det. Och hänga upp äpplen i granen, binda julkransar och lägga granris framför dörren och bära jättestor vargpäls och göra glögg med sockertopp och fan och hans moster.

Så långt in i programmet var jag fortfarande hyfsat med på galoppen, om än med rejält uppdragna axlar. Men när Ernst lade sig ner och gjorde änglar i snön för att det är så härligt att bli barn på nytt och tittade spjuveraktigt in i kameran och sa att "det är tur att ingen ser mig", då fick jag nog. Hit, men inte längre! Tror de att jag tar vad som helst? Jag är väl ingen idiot, bara för att jag råkar gilla jul.

Och Ernst borde sluta larva sig. Fan i mig.

En svensk fåntratt.

Kärringkommentar 21.

Har just tänt det fjärde ljuset och hör på radion att det har varit stökigt i Rosengård i natt igen. Inte mycket julefrid där, inte.

Igår hade det dock varit lugnare och detta berodde tydligen på att "föräldrar och andra vuxna" hade varit ute och rört sig i området. Inte poliser eller socialarbetare utan föräldrar och andra vuxna.

Men i natt brann sex bilar. Föräldrarna hade väl bråttom hem till Svensson, Svensson eller nåt.

Jag, utegångsförbud? Skämta....

Tjoho!

Idag lördag känns som en bra dag. En bra dag förtjänar en bra låt:

Vad får det lov att vara, cosa nostra eller camorra?

Igår kväll var jag på lyxig italiensk restaurang. Det var en mycket trevlig afton med nära, kära vänner och avsmakningsmeny och hela biddevitten. Jättegott. Mys.

K berättade att den här krogen är ett riktigt maffiatillhåll. Ägs av maffian, besöks av maffian. Oklart vilken maffia, det glömde jag att fråga. Eller det var nog tur att jag glömde, slår det mig. Men det var rätt kul att kolla in. Det var länge sedan jag såg en sådan uppsjö av snygga, välskötta italienska herrar i nedre och övre medelåldern. Både bland personalen och bland gästerna. Inte ett kvinnfolk inom synhåll. De stod väl i köket och såg ut som Sofia Loren och rörde i jättegrytor med kaninstuvning.

De här männen har ett speciellt sätt att röra sig. I stim. De rör sig framåt, ibland åt sidan, men alltid i klunga. Och hela tiden vaksamt iakttagande omgivningen. Som om de scannade av lokalen efter fiender. Någon gång under kvällen smet jag ut för att kolla om Peter Clemenza hade lämnat någon revolver i vattentanken på toaletten (om Michael Corleone skulle titta förbi, menar jag). Men jag såg varken revolver eller Don Corleone. Däremot skymtade jag någon som på håll var farligt lik Tony Soprano. Men det var nog inte han.

Mitt sällskap satt lite avsides och hela tiden avpatrullerades vårt bord av dyra italienska jackor. Det var lite enerverande faktiskt. Var på vippen att ropa "Har ni käkat glosoppa" till dem, men det kanske inte hade varit så poppis.

Tänk om det stod ett cykelbud utanför min dörr en dag och lämnade över en fisk i tidningspapper med en lapp: "Du ska simma med fiskarna för att du frågade om vi hade ätit glosoppa". Herrejavlar, vad rädd jag skulle bli.

Nej, det var nog tur att jag låg lågt och åt upp min mat utan att klaga.

Kära Tomten!

Jag vill ha en Beatles i julklapp.



"Paul är så söt så man svimmar,
John kan jag höra i timmar,
George, jag mitt hjärta vill ge dig,
men den raraste är nog ändå
lilla Ringo, han kan jag väl få...."

En vecka till julafton.

Mossa, mossa.

Såg delar av Idol-finalen i söndags. Jag försöker sätta fingret på vad det är som gör att jag skiter så fullständigt i det programmet.

Jag har kommit fram till att jag tycker Idol är mossigt! Programmet som syftar till att hitta framtidens stjärnor känns Omodernt och Osexigt.

Det där med att det är mycket bättre att komma tvåa eller sämre i Idol, har ju sagts tusen gånger. Och det är så sant, så sant.

Men varför är det de mossigaste som vinner. Årets etta, en gullig smörsångare från Malta. Johnny Logan goes Don Bennechi tjugo år för sent. Det känns ju fräscht, eller hur? Till på köpet är killen tydligen redan etablerad artist och har tävlat i ESC för Malta. Va?? Och Malta av alla länder! Som vi har skrattat åt i Eurovision-sammanhang i alla år. Nu röstar vi fram en schlager-maltesare som Sveriges musikaliska framtid.

Och förra årets vinnare då, mossiga Marie Picasso? Big Brother-Marie. Med samma klädsmak som Pernilla Wahlgren 1985. Som visst redan har blivit av med sitt skivkontrakt. Hur rätt känns hon på en skala?

Hur många säsonger har gått hittills - fem? Under dessa säsonger har 3-4 av 5 vinnare varit ganska medelmåttiga och opersonliga artister som säkert kan sjunga hyfsade versioner av Sweet home alabama och Celine Dionne-covers på pjäxdans i Sälen, men sen då?

Markus Fagerwall kanske kunde blivit något, men så gick han och blev konståkare istället. Återstår i princip bara Agnes Carlsson, som visserligen inte är någon superstar, men som ändå har fått ur sig några rätt ok discodängor. Tycker jag, som gillar lätt-trallat. Men så där jättenyskapande är hon ju inte förstås, det vore verkligen synd att påstå.

Men så blir det när man låter folket komma till tals. "Folket" kan inte få förtroende att bestämma över sådant här. Glöm inte att bonnläppen Andreas Sjöberg var en hårsmån från att gå till final förra året. Det måste vara en tidsfråga till skivbolaget som signar vinnarna, säger ifrån. Det är bäddat för trubbel att lägga ner tid, pengar och energi på one hit wonders.

Jag börjar fatta varför Idol-finalen går i december. Mossa är ju stort så här i juletid.

Onda och goda nyheter.

Fick ett sms i helgen från en mig mycket närstående person:
"Kan du gissa vem som sitter halvdöv på Karolinskas akut efter att kl 3 på natten kliat sig i örat med en tops, glömt kvar den i örat och sedan dängt skallen i kudden med full kraft?"

Aaaaaj!

Lite längre fram på kvällen, en punkterad trumhinna senare, är personen i fråga festens medelpunkt med ett jättekul partytrick, som går ut på att puffa och vissla luft genom örat. Är det ett moget beteende hos en vuxen man, jag bara undrar?

Optimal julefrid stundar.

Igår firade jag lillejul med mina syskon och deras familjer. Vi glöggade, drack lite rosa bubbel, åt Jansson och köttbullar, knäckte nötter, gav varandra julklappar, höll sams och hade allmänt helmysigt. Det blev tidig lillejul i år eftersom vissa delar av familjen envisas med att spendera jul och nyår i Indialand och reser redan om några dagar. Så ok, lite tidigt.

Men konsekvensen av en tidig lillejul, är att jag nu har det hur lugnt som helst. De flesta klapparna är ju redan inköpta och utdelade, hemmet är städat och pyntat och allt det där som stundar för de flesta är redan avklarat för mig. Inget flängande på stan i sista sekund, inget hetsande och trängande, knöende och knäande.

Vad ska jag göra nu då, ända fram till julafton? Det här känns inte bra alls...

Preston, the Push up Boy. En av gårdagens fina klappar.

Vilka raringar.

Två fantastiska, förnumstiga små farbröder från Norrland.

Take Away. Take Home.

Jag är inne i en period när jag inte orkar laga mat. Jag kommer hem rätt sent på kvällarna och pallar inte att dra igång köket. Så jag ringer ganska ofta efter take away. Jag ringer till samma krog. Och jag beställer samma rätt. För den är god och billig.

Det börjar bli pinsamt. Jag tror att de börjar känna igen mig. Jag skäms att jag inte testar några andra av deras rätter. Jag har börjat förställa rösten när jag ringer in min beställning. För jag är rädd att de ska ropa över hela lokalen när vi lagt på luren:
- "Nu ringde den där trygghetsnarkomanen som alltid beställer nr 12 igen. Är det nåt fel i huvet på henne eller...?"

10 december.

Oh, jag gillar Nobeldagen. Stockholm är aldrig så nyputsat som idag. Alla flaggor är i topp, t o m på bussarna, och varje taxi och limousine är blank och fin. Hos stans alla frissor sitter damer med papiljotter och på Grand Hotel övar nervösa pristagare kungliga bugningar framför spegeln.

Klänningar strykes, frackskjortor stärkes, tiaror putsas, pälsar vädras. Bord dukas och blommor arrangeras. Såser redes, viner luftas och fjällripor trancheras. Ja, det är ett fejande och ett hejande på alla sätt och vis.

Själv sitter jag hemma framför tvn i nystruken topp med en halvliters förpackning Nobelglass från Lejonet & Björnen och noterar hur de kungliga damerna ser ut i håret, vem som har vackrast klänning, vem som har för generös urringning och vem som ser för jävlig ut.

Så får det bli. I år igen.

Dopp i gryta.

Saker man inte ska tänka på när man äter julbord:
- Vikten.
- Ägghalva.
- Rökt sill.
- Hur mycket krogpersonalen hatar hela konceptet.
- Att krabborna och de andra överblivna skaldjuren antagligen åker fram på julbordet imorrn igen.

Me, recycled?

En bra sak.

Idag har jag jobbat med Min Stora Konsert på Oscarsteatern, en välgörenhetskonsert till förmån för Stiftelsen MinStoraDag. Vi hade lyckats trumma ihop ett fantastiskt gäng artister, som ställde upp alldeles gratis på andra advent. Initiativtagarna var två tjejer, Sophie och Louise, som går i trean på gymnasiet och gjorde det här som sitt specialarbete. Ganska stort pådrag för att vara specialarbete, va? Duktiga, duktiga flickor.

Det känns bra att kunna hjälpa till med en sådan här sak. Och det är ju så himla roligt att jobba på teaaaaatern. Det känns som om det är mitt rätta element. Jag trivs i teaterdammet.

Och så är det skönt när inte TV är inblandat. Då kan man unna sig att dra över med nästan 30 minuter, vilket vi gjorde. Only in real life. In television you don´t drag over 30 minutes. You don´t even drag over 30 nanosekunder. För då kommer sändningsledningen och slår ihjäl dig.

Som sagt, jag gillar gamla teatrar. Jag kanske skulle ha blivit operettartist. Czardas-furstinnan, typ. Värdshuset Vita Hästen. Svajig sopran i folkdräkt med snörliv och röda läppar. Som kärar ner sig i en fetlagd löjtnant i österrikiska armén. Det vore något, det.

Är jag så himla bra då?

Igår var jag ute på en krogsväng. Där träffade jag lite allmänt löst mediafolk i olika stadier av karriär, frustration och berusning. Jag vill inte verka förmäten eller så, men det är väldigt vad folk verkar trasiga därute. Så coola, så osäkra. Så lyckade, så olyckliga.

Skidnödigt.

På måndag, mitt i rytande lågkonjunktur, öppnar lyxanläggningen Copperhill Mountain Lodge i Åre. Det är den största satsningen i Åres historia och stället har kostat över 550 miljoner.

Hotellet, som ser ut som om det hörde hemma i Aspen Colorado, är ritat av en amerikansk arkitekt, som bl a har skapat Bill Gates privata hem. Vi snackar extravagans på högsta nivå med panoramafönster mot Åresjön, 32 meter hög öppen skifferspis i foajén, helikopterplatta, säkerhetssystem, spas, lyxsviter och det billigaste dubbelrummet för typ 20.000:- i veckan.

På hemsidan läser jag att "internationellt och exklusivt med lokala inslag" är ledord. Det låter ju härligt och lyxigt och det är säkert fantastiskt att tillbringa en vecka där. Och jag läser om hoppfulla kommungubbar som tror att denna anläggning kommer att göra Åre till den internationella alp-ort den inte är och aldrig kommer att bli.

Jag vill egentligen inte måla fan på väggen, men det här känns inte bra. Jag får onda aningar.

Så här tror jag att det kommer att bli: Det går strålande några år och brat&stek-stockholmare i olika åldrar kommer att spegla sig i varandra på Copperhill Mountain. Men ganska snart hittar en annan typ av gäster dit, sådana som vi helst inte vill se fler av i Åre-trakten, nämligen svinigt nyrika och otrevliga päls- och diamantbehängda ryssar och deras livvakter.

Och då kommer alla andra att dra som oljade blixtar, för ingen vill hänga med nyrika ryssar utan stil och klass. Och efter det går det snabbt utför. Menyerna på krogarna kommer att vara skrivna med kyrilliska alfabetet och det öppnas Gucci-butiker på Åre Torg och alla utom ryssarna och några affärs- och kroginnehavare kommer att vara jävligt missnöjda.

Men till slut upptäcker Ryssen att dagarna är för korta och soltimmarna för få i Åre-dalen. För att inte tala om alla vresiga surjämtar som vill slåss hela tiden. Då blir det uppenbart att "internationellt & exklusivt" inte gifter sig så bra med "lokala inslag". Och då drar Ryssen till Alperna istället.

Och sedan står det inte på, förrän Copperhill Mountain Lodge blir ett Sunwing-hotell med Smalare än Tord på after skin, bollhav i skifferspisen och öltält på helikopterplattan.

Och ordningen är återställd. Några kommer att förlora fruktansvärt mycket pengar och andra kommer att andas ut. Så kommer det att bli, read my lips.