Ordtorfteri.

Jag tycker verkligen illa om ordet sjukt. Ordet har gått och blivit ett universalverktyg som används för alla tänkbara ändamål och i alla sammanhang. Både positiva och negativa. Vilket är helt sjukt, eftersom det finns så himla många bra och användbara små ord i det svenska språket.

Några exempel från det senaste dygnet:
- Han är fan helt sjuk, den där Khadaffi.
- Det är helt sjukt, det snöar igen.
- När jag tittade på mitt nyfödda barn som låg på min mage kändes det helt sjukt.
- Men vad sjukt, vi har likadana väskor.
- Gud, vad sjukt snygg du är i den där singoallatoppen.
- Dom här brallorna sitter verkligen sjukt illa på mig.
- Klart jag kommer på lördag, jag är sjukt på.
- Vilken sjukt fet hund som går där borta.

Så där håller det på. Exemplen är otaliga. Ordet drar fram som en jävla gräsbrand över retorikens prärie. Som om det bara fanns ett enda ord.

Så torftigt.

Sjuk eller bara lite hängig?

Guilty!

Ordet skyldig står skrivet över hela mitt håriga lilla ansikte.

"Säg ja till dig själv i tydlighetsdansen..."

Jag borde egentligen inte göra mig lustig över det här, för det finns något lite rörande över det också - men alltså frigörande dans.... vad fan är det?

Det är bedrövligt att det finns så många därute som är så låsta och ängsliga att de inte kan få fart på dököttet om inte någon gör en kurs av det och kallar det för frigörande dans.

Mitt tips är att sätta på en svängig platta där hemma, rulla ihop ryan och ge järnet. Ensam eller i grupp. Varför inte på parmiddagen eller i tvättstugan. I sidled, framåt, bakåt, på rygg, på mage. Fuldansa helt kostnadsfritt och i egen regi.

Med eller utan pottklippning och svepande sjal.

Frigörande dans är blaha blaha. Ett sorgligt fenomen i en knasig tid.

Blomstermobbing.

I helgen var det Trädgårdsmässa igen. Det är alltid lika roligt att gå där och drälla och glo. Av tillströmningen att döma, finns det enormt trädgårdsintresse i det här landet. Och folk verkar så kunniga. Och har sina specialintressen.

De specialintresserade är alltid roligast. De fulaste små montrarna är oftast de mest välbesökta. Det kan vara Svenska Fuchsia-sällskapet, Sankt Paulia-klubben och Dahlia-sällskapet. För att inte tala om Brutala Blommor, blomsterhandeln som bara säljer köttätande växter. Där var det packat med folk.

Och så årets dumdumlansering. Nytt för i år: Vårljung! Mycket konstig idé. Finns det nåt höstigare än ljung? Jag tänker mig blöt, grå november och så ljung i balkonglådor och krukor, för att det är det enda som överlever i kylan.

Så varför i herrans namn lägga ner krut på att ta fram något som ser ut som vanlig ljung, kalla det för vårljung och lansera det med dunder och brak som om det vore nåt. Som om någon vettig människa skulle vilja pynta sin spirande och knoppande vårträdgård med höstdeppblommor.

Till på köpet får man aldrig ta in ljung i hemmet, det vet ni, va? För det betyder att någon dör i familjen. Jag gjorde det av misstag en gång när jag var liten. Det var på vårt landställe i Småland och jag hade varit ute och plockat en bukett, som nu stod i en vas på spiskransen.

Och så kom min farmor Rut på besök och hon var en mycket vidskeplig dam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon frös till is på tröskeln när hon fick se ljungen. Hon vägrade gå in i rummet och väste bara sammanbitet "Ta ut ljungen!"

Och pappa tog illa vid sig och jag kände mig jättedum och lite rädd och ut åkte ljungen med en jävla fart. Efter det blomsterintermezzot skulle jag aldrig drömma om att ta in en endaste liten ljungkvist i hemmet.

Så trots att jag älskar alla blommor och växter i vår herres hage, så får just ljungen gärna stå kvar i skogen utan vidare uppmärksamhet. Den får helt enkelt tummen ner från mig.

Just det....

Jag kokar!

Läser i blaskan att man återigen har hittat en person som legat död i sin lägenhet i evigheter.

En åttiotreårig man. Död och förmultnad i sin säng. Oöppnad post och mat i kylen från 2008. Pensionen har betalats ut och räkningarna reglerats via autogiro. Det där jädrans autogirot som vi ju tycker är så smidigt, kan uppenbarligen också bidra till att ingen upptäcker att något är fel.

Det var när man skulle installera bredband i huset som mannen upptäcktes. Till på köpet var ytterdörren olåst. I över tre år har hans dörr stått olåst och ingen har någonsin tryckt ner handtaget.

Ingen har sökt honom, ingen har saknat honom. Grannarna säger att det var en snäll och trevlig farbror och att man tog för givet att han var på nåt ålderdomshem eller nåt.

Brevbärarna borde väl ha sett att det svämmade över på hallmattan? Eller det kanske inte funkar så. Uppenbarligen inte.

Till på köpet hade han familj. Tidningen skriver att de förgäves sökt mannens son.

Farbrorn hade alltså barn. Hur är det möjligt att inte bry sig om att ta kontakt med sin gamla pappa på 3-4 år? Ok, vi vet inte ett smack om hur den familjerelationen såg ut, men det gör mig rasande att en människa med grannar, familj och troligen vänner kan bli liggande på det sättet, år efter år.

Gode gud, gör så att jag aldrig kommer att ligga och dö och bli mumifierad i min säng, bara för att ingen bryr sig om mig eller saknar mig.

Och påminn mig om att säga upp mitt autogiro.

"Vi på Posten tänkte att han var bortrest... typ jättelänge..."

Hur var det här då?

Igår var jag hos Doktor Laser på Götgatan för att bränna bort fula fläckar i ansiktet. Det är alltid en hisnande upplevelse att gå till honom för han skräder ICKE orden.

Jag lade mig ner på hans brits och han granskade mitt ansikte genom en lupp som säkerligen är starkare än NASA:s Hubble-teleskop.

-"Det var fan vad grova porer du har, men såna får man vid din ålder", sa han på sitt milda vis. -"Dom kan man lasra bort med min nya kanon".

Bra öppningsreplik, doktor Mengele. En sån kommentar får mig verkligen att känna mig bekräftad, sedd och snygg.

Sedan riktade han teleskopet mot ett ärr jag har på ena näsvingen. För några år sedan var jag tvungen att lägga mig under kniven för att ta bort en grej som mycket oönskat hade placerat sig där.

-"Förresten, det här ärret du har på näsan, det var ett jävla fult jobb. Det hade jag kunnat göra snyggare. Synd att du inte kom till mig."

-"Fast det gjorde jag", pep jag. "Du remitterade mig vidare till Sofiahemmet".

- "Javisst fan, men du skulle kommit hit efteråt, så hade jag snyggat till det" ångade han på.

Efter den upplyftande dialogen hade det blivit dags att ägna sig åt det jag kommit för, nämligen en fläck under ögat. En liten rackare som skulle bort, helt enkelt. Med sakkunnigt hummande tittade han på den med sitt gigantiska jätteförstoringsglas.

-Hm, hm, solklar åldersförändring. Du är i den åldern, sa jag det...?

-"Ja, du nämnde det. Går den att ta bort", undrade jag.

-"Jajamensan, den tar vi bort fort som fan. Men det kommer att komma fler, räkna med det! Du är i den åldern..."

Och så riktade han lasern mot mitt krateransikte och fräste bort fläcken och några till i förbifarten. Och det med en herrans fart och fläkt.

Efter det var det dags för det obligatoriska frossandet i äckelpäckel. Varje gång jag besöker Doktor Laser börjar han slå i sin facklitteratur för att visa mig hur det kan gå om man inte tar tag i grejorna i tid.

Och det är bilder, vill jag lova. Nästan alltid i fyrfärg. Närbilder på extrema bölder, eksem, tumörer och utslag. F r u k t a n s v ä r d a fotografier som får mig att hisna av skräck och nästan kräkas.

-"Men herregud, vad äckligt", flämtade jag, "vilken evig tur att jag kom till dig i tid."

-"Ja, jävlar vad illa det kan gå", skrockade han förtjust.

Ujujuj, det här ser v e r k l i g e n inte bra ut...

Kanon på kontor.

Är du pysselsugen? Vill du vara snygg på jobbet? Råkar du ha ett par IBM-kulor liggandes i en låda?

Pling, pling, bling, bling.

Annat ljud i skällan.

Nej, jag vill inte ha tillbaka skrivmaskinerna, så bakåtsträvande är inte ens jag. Men jag slogs plötsligt av skönheten hos en hederlig gammal IBM-kula.

Och ok´rå, ibland saknar jag ljudet.

Precis som vi!

Läser en stor artikel i tidningen Expressen, att kronprinsessan Victoria vid flera tillfällen visat upp sig med mörkt lackade naglar!!

Och som om det inte räckte så har lillasyster Madeleine också hakat på den mörka nagellackstrenden. Vid en promenad i New York med sin nya pojkvän var hennes naglar mörkt lackade. Har Expressen noterat.

Jag blir nästan yr i huvudet över denna nyhet. Så stort, så näsan i myllan. Så privat.

Jag känner mig väldigt, väldigt nära sessorna just nu.

Mysigt möte hos Mäster.

Tidig fredag kväll. Jag står i baren på Mäster Anders på Hantverkargatan och väntar på min hämtburgare.

De har en väldigt fin hamburgare på Mäster Anders. Om man inte ringer för sent kan man beställa för avhämtning. Och klockan är bara 18.30, nåt åt det hållet, och jag väntar på min hamburgare som jag ska äta framför tv:n ikväll. Orkar inte laga mat, är trött och inte riktigt kry. Jag har ju varit hemma från jobbet i förkylning och feber två dagar den här veckan.

Så jag står där i baren i min egen puppa och vill absolut inte prata med nån. Jag vill bara hem. Då vänder sig mannen som sitter bredvid mig mot mig och säger på norska
-"Det verkar vara väldigt populärt här, väntar du på bord?"

Och jag tänker "far åt helvete norrbagge, jag vill inte dumkonversera med dig i nån bar bara för att du känner dig ensam. Jag vill hem till tv:n".

Men jag svarar avmätt artigt att jag inte väntar på bord utan på take away, men jo, det är rätt, det är en mycket populär restaurang och det är svårt att få bord. Och så vänder jag mig demonstrativt bort från honom.

Men han ger sig inte. -"Ja, jag och min fru fick nöja oss med att sitta här i baren och äta", säger han. Och då ser jag att det sitter en kvinna bredvid honom, en blond tjej med ett trevligt utseende och ett glatt leende. Hon nickar vänligt mot mig.

Jag nickar tillbaka. Uppenbarligen har jag tolkat situationen fel. Norrmannen är visserligen kontaktsökande, men inte av de skäl jag trodde.

Jag slappnar av lite och vi börjar prata. Det visar sig att paret är från Bergen och har just landat i stan. De har kommit hit över helgen för att titta på lägenhet. De tänker nämligen flytta hit.

Hon är lärare och han jobbar på en oljerigg i Nordsjön. De har fyra barn. Han jobbar fjorton dar på riggen och är sedan ledig en månad. Med ett sånt schema kan man bo nästan var som helst. Och hon har tidigare bott i Stockholm och trivts. Och nu har de alltså bestämt sig för att flytta hit.

De har just varit och tittat på en våning på Norr Mälarstrand. De älskar den och nu ska de bara skriva på pappren, säger dom. Det är lite oklart för mig om affären redan är klar eller om de bara är omedvetna om den hysteriska budgivningskarusell som rimligtvis snurrar runt en attraktiv våning på Norr Mälarstrand. Men oavsett vilket så är de helt inställda på att det är här de vill bo med sina fyra barn.

Jag inser plötsligt att jag har väldigt trevligt där jag står och samtalar med detta rara par från Bergen. De vill veta allt om livet på Kungsholmen. Krogar, affärer, skolor, dagis. Jag berättar så gott jag kan och plussar för stadsdelen. Och de tittar på varandra och ler, för det jag säger bekräftar det de har känt på sig.

Och sen kommer min hamburgare och det har blivit dags för mig att gå hem. Vi skakar hand och jag önskar dem lycka till med sitt nya liv i Stockholm och de säger att de hoppas att vi ses snart här på Mäster Anders igen.

Och på väg ut till bilen känner jag att jag verkligen hoppas att jag får träffa det här rara paret och deras fyra barn igen. Och att jag vill att de ska stortrivas hos oss här i Hufvudstaden.

Trevlig, trevligt.

Glädjande upptäckt i arla morgonväkten.

Frukost på söndagmorgonen. Jag delar en grapefrukt och när jag lägger upp den ena halvan i en skål, tänker jag "Vänta här, hade inte jag en grapefruktsked nånstans...?"

Börjar leta igenom kökslådorna och mycket riktigt - i en lite bortglömd vrå ligger den och ropar efter uppmärksamhet.

Ok, jag kanske inte har så mycket, men jag har en grapefruktsked. Det gör mig glad.

Det är de små, små detaljerna som gör det...

Handel och vandel.

Jag måste få berätta om de inköp jag gjorde under min USA-resa.

Här hemma i Sverige brukar jag normalt vara bra på att shoppa. Men när jag är utomlands får jag nån sorts låsning, som gör att jag mest går omkring och räknar om landets valuta till svenska kronor, för att få en rättvisande bild av vad kostar paw rihk-titt.

Och när jag väl har omvandlat klart, så gör jag oftast bedömingen att det inte är värt att släpa hem grejorna för att jag kan köpa dem hemma till ungefär samma pris. Eller billigare. I Frankrike, t ex, är det mesta dyrare än i Sverige.

I USA däremot, var nästan allt billigare. Men det hjälpte inte, jag kom inte till skott i alla fall. Jag höll på med min valutaomvandlingstabell inne i skallen tills affärerna stängde och jag fick gå hem tomhänt.

Så himla korkat.

Några grejor fick jag i alla fall inhandlat och det skulle visa sig att det var en samling riktigt misslyckade köp.

Här är listan:
1. Väska från Fossil
2. 2 st margueritaglas i plast
3. Omelettpanna i plast för microvågsugn
4. Kapsyl för återslutning av läskburkar
5. Specialolja för popcornpoppning. Får popcornen att smaka som på bio!
6. Solhatt från Barneys NY
7. Parfym, Ungaros Diva

Ja, ni fattar ju själva. Det är en väldigt märklig inköpslista. Det verkar nästan som om jag har handlat i panik.

Hur som helst, följande har hänt med grejorna jag köpte.

1. Väskan är förvisso ursnygg, men jag sticker inte under stol med att jag hade en fåfäng förhoppning om att får vara hyfsat ensam om den. Jag vet att det bara finns en Fossil-butik i Stockholm (Nacka Forum) och den har inte så stort sortiment. Förhoppningsvis skulle de inte ha just min väska. Men jo´rå, när jag var ute i Nacka Forum i helgen för att snoka, ropade expediten så fort jag kom in i butiken:
-"Åh, den hade vi här i julas. Den sålde slut direkt"

2. Man kanske kan tycka att det är konstigt att bara köpa två margueritaglas. Och dessutom i plast. Men det fanns bara två kvar och de var så otroligt billiga så jag slog till. Dessa två återfann jag i tusen bitar i resväskan när jag packade upp.

3. Microvågspannan visade sig vara för stor för min ugn. Den hamnar nu längs in i skåpet bland de övriga hyllvärmarna och kommer aldrig mer att se dagens ljus.

4. Kapsylen till läskburkar har jag inte börjat använda ännu. Den är förhoppningsvis bra, men det är ju inte så att det pirrar till av lycka varje gång jag tittar på den.

5. Popcornoljan snodde de i säkerhetskontrollen på LAX.

Återstår då solhatten och parfymen. Jag är inte alls främmmande för att solhatten vid närmare granskning kommer att få mig att se ut som en toktant som samlar burkar utanför Fältöversten och att parfymen luktar kärring.

En spännande produkt jag aldrig kommer att få testa.

Cheesus.

Ja, då var man hemma på fosterjorden igen. Sedan ett tag, i och för sig. Jag är oregelbunden bloggare just nu. Sorry.

Anyway, det var ljuvligt kul i Kalifornien, men visst var det trevligt att komma hem också. No place like home, som vi säger.

Bl a var jag i Palm Springs. Det var en mycket speciell plats. Den ber jag att få återkomma till.

Låt mig först få orda kort om maten i USA. Jag vet inte... kanske var jag på fel ställen, men jag tycker de har märklig matsmak, amerikanerna. De blandar så udda grejor med varandra. Som hårdstekt bacon med tranbärsmarmelad. Och ketchup på hollandaisesås.

För att inte tala om deras brödkultur. Den stinker verkligen. På flygplatsen i Chicago skröt en restaurang om att de hade hand sliced bread till sina smörgåsar. Alltså, brödet var skuret i skivor för hand, av en riktig människa. Remarkable.

Och så ska de ju dränka allt i ost. Smält, smaklös ost.

Osten är överallt, på allt. Tittar man på matreklamfilm på tv, så är det alltid extrema närbilder på svettig, blank rinnande smältost, som tränger sig in i alla vinklar och vrår. Jag ser framför mig hur den där smälta osten lägger sig som ett pansar runt alla mina inre organ och slammar igen hela systemet. Cheese in my veins.

Odd behaviour.

De är verkligen speciella, amerikanarna. De ber bordsbön och så finns det en speciell hamburgerkedja som heter Hooters, där alla servitriser måste ha jättestora bröst. It´s in the job description, som vi säger över här.

Trafikreglerna ska vi inte tala om. Man får svänga höger fast man har rött ljus. Hur konstigt är det på en skala? Fast ganska bra...

Och så lägger jänkarna på luren utan att säga hejdå.

Det tycker jag nästan är det konstigaste av allt. Varför gör de så? I Sverige har vi ju vissa telefonetikettregler. En är att man tar farväl innan man lägger på. Men det gör man inte i the US.

Härom dagen pratade jag med min svenska kompis Micke som har bott här i USA i många år och när vi nästan (trodde jag) hade pratat klart och jag började förbereda mig för att säga "hej och vi hörs om några dar", så hörde jag plötsligt ett klick. Efter några trevande hallå utan svar insåg jag att han hade lagt på luren. Han tyckte väl att vi var klara.

Ja ja, jag antar att det var det ultimata beviset för att han nu slutgiltigt är mer amerikan än svensk. Har man bott här i över tjugo år må det vara hänt.

But I mean, really......?

Hallå...? Hallå...?

Mission accomplished.

För ganska exakt en månad sedan skrev jag några rader här på bloggen om hur mycket jag tycker om mimosa. Och att jag drömde om att någon gång kunna få vara på en plats där mimosan växer och doftar vilt.

Inte visste väl jag att den önskan skulle bli uppfyllt så snabbt!

För här sitter jag nu, i Kalifornien, på en solig bergssida i en fantastisk villaträdgård, i en solstol, med mimosan blommande i stora buskage runt omkring mig. Jag befinner mig i Palos Verdes, strax söder om Los Angeles och utsikten är hisnande. Långt därnere till höger ser jag Long Beach och konturerna av den gamla lyxskutan Queen Mary. Rakt framför mig brer hela LA-grytan ut sig och till höger skymtar jag Manhattan Beach, Redondo Beach och lite till. Som sagt, en fullkomligt hisnande utsikt.

Och mimosan håller på att slå ut framför näsan på mig. Och kolibrierna snurrar runt som stora humlor. Och vi sitter under ett rosépepparträd. Rosépepparfrukterna hänger i miljontal överallt i trädet och jag kan villigt och glatt erkänna att jag inte hade en aning om att rosépeppar växte på trän.

Det är Kalifornien-premiär för mig. Och levande mimosa-premiär. Och kolibri-premiär.

Och i övermorgon är det Oscarsgala därnere i grytan framför mina ögon. I morgon ska jag ner dit och kolla in läget. Stå där och glo utanför avspärrningarna vid Kodak Theatre och bete mig precis som den turist jag är.

Snacka om premiärlejon.

Högst uppe på berget sitter jag och luktar på mimosan.

En curlingunges sista rop på hjälp.

Och så läser jag att en mexikansk nittonåring, Estabiliz Chaves, hungerstrejkar utanför engelska ambassaden i Mexico city. Hon gör det för att tvinga den engelska kungafamiljen att bjuda henne till prins Williams bröllop i april.

-"Ska de låta mig dö bara för att de inte vill ge mig en inbjudan till det kungliga bröllopet" står det på en skylt utanför tältet där hon hungerstrejkar för nionde dagen.

Det har ju gått bra hittills, tänker Estabiliz. Så fort det är nåt man vill ha, så vägrar man bara äta sin gröt. Förr eller senare ger mamma och pappa upp. Den taktikten funkar säkert på engelska kungahuset också.

Vilken fiffig idé! Jag åker ju snart till LA och har fortfarande inte fått min inbjudan till Oscarsgalan. Jag går och lägger mig utanför amerikanska ambassaden redan idag. Det borde bita på dom jävlarna.

Och så hinner jag gå ner några kilo på kuppen också. Två flugor i en smäll, helt enkelt.

Tack för tipset, Estabiliz!

Äh schyssta´rå....

Kärt återseende.

Sprang på följande roliga historia i tidningen idag. Den var en av mina favvohistorier när jag var liten.

Det var gubben som tappat löständerna i sjön. Grannpojkarna försöker meta upp dem, men tänderna vill inte fastna på kroken.
Gubben: -"Agna med falukörv för dä töcker jag om."

Det tyckte jag var fantastiskt roligt då. Det tycker jag är fantastiskt roligt idag.

Ingenting har hänt.

Hahahaha...

Hittepåengagemang.

I kväll i fiskdisken på Sabis i Fältöversten:

Dam i minkpäls: Jag vill ha en bit mild och fin fisk, vad rekommenderar du?

Fiskförsäljaren: Ja, vi har ju alltid torsk...

Minkpälsen: Är den fiskad på en bra plats då?

Försäljaren: Nja, den kommer från Östersjön...

Minkpälsen: Är inte det bra?

Försäljaren: Nja, riktigt hundra är det nog inte....

Minkpälsen: Härligt, då tar jag den.

"Men snälla nån, den var ändå död...."

Fina Regina.

Jag har mycket att lära av Regina Lund.

Jag menar, ibland är det väl si och så med självförtroendet. Jag kanske inte känner att jag tillför världssamfundet så himla mycket på dagarna. Jag harvar väl på utan att göra några större avtryck. Försöker hålla mig hel och ren och vara hyfsat trevlig mot dom jag möter.

Men Regina Lund, hon har ett jädrans självförtroende, hon. Hon vet minsann vad hon är värd och vad hon kan tillföra. Hon sprider sitt ljus och sitt evangelium över världen och gör det med glädje.

Och gratis! För henne är det självklart att dela med sig av sitt glädjebudskap helt utan kostnad. Och världen tar emot med öppet sinne.

Så här skriver hon på sin hemsida:

Dear fellow citizens of the Earth

I hereby give you a gift for free hoping to bring more happiness, peace, understanding and forgiveness into your lives.

I give you this gift hoping for us all on this planet to increase our love and understanding for one another. I wish for you all to reach peace in your lives and in the world.

Peace on Earth starts with peace in your own heart.

My gift to you is my audio book, “Nothing but the veil, a conversation in ordinary”. This audio book is free to download and forward and spread all over the world as much as you like. This is my gift to humanity and the Earth.

I send you my words with love and hope for a better planet for us all.

Regina Lund är en fin människa. En god människa.

"Jag kommer med kärlek..."

Hej Gay!

Ikväll går QX-galan av stapeln. Där verkar det alltid vara ett sånt jädrans hålligång. Synd att man inte är bög.

Tjofaderittan!

Rök i kök.

I lördags var jag på en fest där man fick röka inne! Känn på den, det är inte varje dag. Och när jag kom hem luktade hår och kläder så där härligt inpyrt som det gjorde på den gamla goda tiden.

Så himla trevligt det var. Så välbekant och kärt.

Jag är visserligen bara en enkel då och då-rökare som aldrig skulle drömma om att bli tvångsutvisad till kylan på balkonger eller förstubroar, men när man får puffa inomhus är det klart att jag gärna tar mig en liten puff eller två...

Alla feströkarna samlades i köket och stod i små grupper och babblade, skrattade och rökte. Precis som på den gamla goda tiden.

Och vad pratade vi om då? Jo, om att vi fick röka inomhus. Det var det enda vi kunde tala om. Det faktum att rökning var tillåten på den här hippan var så svindlande häpnadsväckande att vi inte kunde prata om nåt annat.

Så långt har det gått.

"Jag röker ju inte längre, men...."

Läbbigt värre.

Körde Chevan genom biltvätten ute vid Skvaltan idag. Det är en sån där tvätt där man fasar in hjulen i en ränna och så sitter man kvar i bilen och bara åker med.

Ok, jag erkänner; jag tycker faktiskt att det är ganska otäckt. Jag vänjer mig aldrig. Det låter så högt och hela bilen skakar. Jag sitter därinne med uppdragna axlar och bultande hjärta och försöker övertyga mig själv om att inte vindrutan ska falla in av trycket eller borstarna haka upp sig så att jag blir fast för evigt inne i en rytande, blåsande, löddrande, skakande biltvättscentrifug.

Det är alltid med en lättnadens suck jag styr ut i friska luften igen. Jag klarade mig den här gången också.

Noterat på buss 52.

Små barn som pratar finlandssvenska är väldigt rart. De låter lite intellektuella, fast de knappt kan prata rent.

Way out west.

Jag ska åka till Kallifåårnia! Det tog mig visserligen ett halvt sekel att komma dit, men yippie kay-yay, nu är jag äntligen på väg.

Om några veckor åker jag och för att flyta in i miljön tänkte jag, om jag hinner, försöka anlägga ett sånt där gigantiskt jättearsle som amerikanskorna ofta har.

Nävisstnej, vad dum jag är, ett sånt har jag ju redan.

Och alldeles nyss gick det upp för mig att jag ska vara i Los Angeles när Oscarsgalan går av stapeln. Jag får inte glömma att ringa och be dom sätta upp mig på gästlistan. Ank +1.

Herregud, vad ska jag ha på mig?

Mona + Örjan = Inte sant!

Alltså, den här romansen mellan Mona Malm och Örjan Ramberg i Solsidan. Är det meningen att man ska tro på den, eller?

Här går det väl ändå nån sorts gräns. A casting catastrophe, helt enkelt.

Mimosa!

Ett snabbt besök på Hötorget igår tog in våren i mitt hem. Det doftar mimosa.

Hötorget är alltid ett vågspel. Speciellt på en lördag. För det mesta går det bra, men man kan lika gärna komma hem grundlurad. Jag vet ju hur lätt det är att bli utmanövrerad av en säljsvada och vissa dagar är man mindre bra på att parera. Igår var jag inte på alerten alls, utan vinglade bara in på torget helt oförberedd. Ett lättvillebråd med andra ord.

Det tog tio sekunder så hade en blomsterkille slagit klorna i mig. Allt jag gjorde var att stå och fingra på en trött bukett mimosa i plast för sjutti spänn. Den hade definitvt sett bättre tider.
-"Köp damen, fina, fina, köp bara, damen...!
Jag stack ner näsan i buketten men kände just ingenting.
-"Doftar de inte", frågade jag
-"Jo fan vettu, det är inga problem. Bara de får komma in i värmen. Ska du ha, ska du ha, ska du ha, bestäm dig, ska du ha?"

Hetsig som en jävla tävlingshäst var han.

Och utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, så hade han prånglat på mig den där erbarmliga mimosabuketten. Jag pallade inte stå emot. Trots att jag var övertygad om att den inte skulle överleva helgen.

Men se där fick jag tji. Dubbeltji. För blommorna håller inte bara på att slå ut i full prakt, de doftar också så jag blir alldeles lycklig.

Ingenting i min doftreferensbank kan jämföras med mimosa. Skulle vara kaprifolen då... men näe, mimosan vinner nog till och med över kaprifolen. Och då hajar ni.

Jag har en dröm om att någon gång få känna mimosan dofta på kvist i något soligt land där den växer vilt. Typ runt Medelhavet. Borde inte vara så svårt att förverkliga det, eller hur. Lite timing och initiativkraft bara.

Men till dess nöjer jag mig med att snosa rakt ner i mitt hötorgsfynd. Köpemimosa för en billig peng, som både doftar och förför.

Allt medan vintern fortsätter att rasa utanför mitt fönster.

Köp köp, tjejen, bara köp, sjuttio spänn. Jalla jalla...

Smack!

Hittade en ny rolig grej på Facebook. Superlatives heter den. En flik under vilken folk berättar hur fantastisk de tycker man är.

Vad trevligt, tänkte jag och klickade. "You have no superlatives" stod det.

Tack för det, Televerket.

Guldregn över holmen.

I fredags såg jag halva Gotland bli stormrikt i direktsändning! Grannyran och Postkodmiljonären slog ner som en bomb i Visby och det var rena rama hysterin.

Alltså, de delar ut så fruktansvärt mycket pengar till folk att jag på fullt allvar tror att det inte kan vara bra. Det finns nåt olustigt över detta pengaregn.

En gastande Richard Sjöberg stod på en utomhusscen och drog fram checkar på 3 miljoner, 6 miljoner, 13 miljoner. En kvinna vann 37 miljoner! Stanna till en stund och känn på den summan. En medelålders kvinna som stod och frös på torget i Visby fick plötsligt en check på 37 miljoner. I direktsänd tv. Hennes syster vann 7 miljoner. De bor i samma portuppgång. På en adress och med ett postnummer som nu hela Sverige känner till.

Det var visst tolv personer i samma kvarter inne i Visby som blev mångmiljonärer. Intet ont anande medelsvenssons som på några sekunder går från vanliga låg- eller medelinkomstagare till mångmiljonärer. Vad händer med deras liv, mer än att de förstås aldrig nånsin mer behöver vända på en spänn?

Tanten som vann ofattbara 37 miljoner reagerade också mycket irrtionellt. På progamledarens fråga "Hur känns det?" svarade hon att det mest fantastiska var att få stå så nära en kändis från TV4.

Hur kommer människors attityd till dem att förändras? Alla som träffar dem på Visbys gator vet ju att de kan gödsla med pengar. På Gotland känner väl alla alla?

Självklart blir jag avis när jag ser dessa nyblivna miljonärer. Tanken svindlar, hur skulle livet gestalta sig? Men konstigt nog blir jag också lite avtänd. Pengar ska inte komma rasande över en på det viset. Jag tror aldrig man kan känna att man gjort sig förtjänt av dem. Kanske ett problem man skulle kunna lära sig att hantera, jag vet - men i alla fall...

Ja, sånt där kan jag sitta framför datorn och fundera över, fast jag borde gå ut och söndagspromenera i solen.

Bara klappa, inte stryka.

Jösses, vad det finns mycket rara djur. Kolla in den här lilla badhandduken som är så gullig att man bara vill bita i den.


Ja, jag tycker att det är helt fel att avla fram hundar som ser ut så här, det måste vara urjobbigt med alla hudvecken och eksem och så. Men gudars skymning så söt!!

Vaff!

Ett ett ett....

Jag tänkte be att få slå er alla med häpnad! Här följer ett sifferexperiment som är alldeles crazy:

Ta de sista siffrorna i det år du föddes och addera det med antal år du fyller i år. Vad blir det?
Svar: 111

Alla människor får samma svar. Det är helt otroligt. Och nästa år blir svaret 112.

Och så där håller det på, framåt och bakåt i tiden. Det finns säkert nån smart, snustorr matematiker som kan ge en rimlig förklaring till det här, men jag vill helst fortsätta att tro att det är magi och inget annat.

På Spåret i kylskåpet.

Jag citerar följande inlägg från Facebook igår kväll:

"Jag hade lite oxfilé, färskpotatis, charlottenlök,några lammkorvar i från skebo bruk och lite gottländsk vit tryffel kvar från helgen. Dax att göra en pyttipanna! Med stekta ägg i från Rimbo. HP-sås och rödbetor, Ketchup från Julitta. Även tisdagar kan vara en njutning...."

Där fick man allt så man teg. Vilken jädrans näsknäpp på oss som inte köper vår ketchup från Julitta, va.

Kan jag hjälpa att jag råkade nosa upp lite gotländsk tryffel..?

Snart, mycket snart.

Jag är inte den som klagar på vädret i tid och otid. Jag gör det bara inte. Jag är fullkomligt tillfreds med att vi har fyra årstider i det här landet och tycker om när de beter sig som de ska, d v s att vintern är vinter, sommaren är sommar o s v. Och de senaste åren tycker jag faktiskt att årstiderna har skött sig. Man har fått vad man förväntar sig, helt enkelt.

Men idag, tisdagen den 18 januari, när snön regnar bort och det är svart, brunt, grått och skitvidrigt - då dristar jag mig till att skicka en liten tanke till sommaren som kommer snart.

Då ska jag sitta på mitt trädäck i sommarnatten med ett glas vin och en liten crostini med olivröra. Och så ska jag titta ut över fjärden i fullmånens sken och viska ett stilla hej hallå till min kamrat fyren som blinkar så tryggt och grönt därute i farleden.

Om det snöar och är svinkallt imorgon så är det alldeles ok. Men just nu, i denna minut, tittar jag framåt. Mot sommaren.

Foto: Dick Lundgren

Idrottsmaran.

Ikväll går Idrottsgalan av stapeln. I Globen med pompa och ståt. Sänds i tv. Mellan kl. 20.00 och 22.30. Två och en halv timme! En jävla evighet i tv-sammanhang. Är ens Oscarsgalan så lång?

Två och en halv timme av stela, ovilliga idrottsmän i obekväma smokingar och finklänningar. Programledare med viftande manuskort och inövade repliker. Inklippsbilder på artigt leende förbundskaptener. Pia Johansson. Robert Gustafsson. Curlingdamerna i konstiga frisyrer. Ingemar Stenmark med dåligt bordsskick. Ändlösa vinnarpromenader på stela idrottsben och hopplösa tacktal. Kanske en barnkör? Och så några artister som kommer in och drar låtar från senaste plattan.

Nej förlåt, nu ska jag inte vara sån. Vad har vi sagt om att recensera tv-program innan de är sända?

"Jag vill tacka juryn för plattången jag fick...."

Sääälek.

Kolla in den här fantastiska filmen från ön Sydgeorgien, som ligger i Stilla havet mellan Argentina och Antarktis. En tjej har slagit sig ner på stranden och blir tungt uppvaktad av en elefantsäl. Kärlek vid första ögonkastet!

Fisk eller mittemellan?

Ibland får jag för mig att jag borde jobba på Lisa Elmqvist, Melanders eller nån likvärdig fisk- och delikatessaffär. Att jag är som klippt och skuren för det. Stå där i käck mössa och vit jacka och kränga whiskygravad lax, olika sillinläggningar, Skagenröra, gubbröra, torskrygg, marulk, piggvar och svenska kräftor till människor som älskar livets goda och bra grejor.

Tror ni att det faktum att jag inte kan skiva rökt lax i fina, tunna skivor kan ligga mig i fatet? Att jag inte vet hur man delar en hummer? Att jag inte har en aning om hur man hanterar en sjötunga på bästa sätt? Att jag inte kan öppna ett ostron? Att jag knappt kan rensa strömming? Att jag inte vet ett skit om branschen?

Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag har ju viljan och ett glatt humör....?!

Rysk eller beluga? Jag trodde det var Limfjords...

Oroande personlighet.

Jaha, så har Johan af Donner fått luft igen. Han har givit sig själv nyårslöftet att vägra betala tillbaka ett öre av de miljoners miljoners han har stulit från Röda Korset och Cancerfonden. De här pengarna har mestadels gått till vräkiga bostadsrätter och landställen, flotta kläder, lyxresor och terminsavgifter för dyra internatskolor.

Nej, han tänker minsann inte betala tillbaka. Han tycker nämligen att han gjorde så bra ifrån sig på de båda arbetsplatserna att de därför gynnades av hans arbete medan det pågick. Och då spelar det väl inte så stor roll att han "beklagligtvis råkade kompensera sig själv på det olämpliga sätt som tyvärr blev fallet", som han själv uttrycker saken.

Det är som att stjäla en bil och sedan hävda att man ska få behålla den därför att man vid något tillfälle stannade den vid ett övergångsställe och släppte över en farbror med vit käpp. "Jag stal visserligen bilen, men jag var en himla fin människa när jag körde den."

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det har väl i och för sig inte varit någon tvekan om saken tidigare heller, men nu är det officiellt: Karln är inte riktigt klok!

När kommer filmen om Johan af Donner?

"Kom igen, skänk en slant. Det kostar att ha ungar på Lundsberg..."

Städkoma.

Idag slår jag tjugondag knut på mig själv. Ut med det gamla och in med det nya.

Jag far fram som en vit tornado i hemmet. Badrummet glänser som vore det putsat av en dåligt läppsynkad tysk hemmafru i nån Ajax-reklam från nittiotalet. Köket fejas med stålull. Det är ingen måtta på det hela.

Jag tar ner adventsstjärnan. Nej vänta förresten, det gör jag inte alls. Det gick inte att ta ner den på tid i år heller Den får hänga där ytterligare en vecka och sprida sitt varma, milda ljus över min januaritristess. Men Renpojken, Adventsflickan och Rosetten åker ner i sina lådor och får ligga där tills det blir dags att plocka fram dem igen. Och det blir ungefär i samma veva som 2011 års Nobelpris delas ut.

Jag håller en spänn på att litteraturpriset i år går till Björn Ranelid. Det är fan hans tur nu.

Mösspsykos

Asså, den där stickade luvan, HPI heter den visst, den med kaninboll uppe på toppen, är inte längre en modedetalj utan en masspsykos.

HPI = Helt Patetiskt Inne

Kunde inte sagt det bättre själv...

Jag är normalt ingen vän av snodda citat, men det här fick banne mig slinka igenom:

"Man väntar länge på att bli vuxen, men det blir man aldrig - man blir bara äldre"

Roande personligheter.

Det finns så många skojiga människor.

Ta de två grannarna utanför Jönköping som började slåss med snöskyfflar härom kvällen. De kunde inte komma överens om hur skottningen skulle gå till, så istället rök de ihop och slog varandra blodiga med snöskyfflarna. Nu har de polisanmält varandra. Den ena farbrodern är 81 och den andra 71. Detta tycker jag är väldigt roligt.

Likaså killen från Haninge, som nyligen dömdes till en månads fängelse för grovt sjöfylleri. Med glatt humör och 2,15 promille i blodet seglade han i somras sin segelbåt rakt in i en färja på Stockholms ström. Och nu överklagar han minsann domen i Högsta domstolen. Han anser nämligen att han seglade på ett betryggande sätt eftersom han har hög tolerans mot alkohol.

Håll med mig, visst finns det många skojiga människor.

Totalt opålitlig musikal-kille.

Jag gillar thaimat och jag brukar hålla utkik efter nya små hak runt om i Stockholm. Gärna såna som är inhysta i gamla kiosker och husvagnar. De brukar vara bäst. Mina favoriter hittills är thaikiosken mittemot Stadshuset och så syltan bakom Ikea vid Kungens kurva. Men som sagt, jag är alltid öppen för nya förslag

Och i söndagens SvD rekommenderade artisten Anders Ekborg ett ställe i Sickla som jag aldrig hade hört talas om, Andaman. "Trots en anspråkslös fasad är detta en av Stockholms bästa thaiställen" påstod Anders.

Jag bestämde mig för att ge det en chans och for alltså ut till haket med den anspråkslösa fasaden. Förväntansfullt klev jag in och bakom disken stod en thailändsk kvinna som som mycket väl kan ha varit den mest genomförkylda människa som någonsin vandrat på jorden. Hon snorade och nös och näsan var knallröd. Det här började verkligen inte bra.

Bredvid henne stod en svettig kock och hackade grönsaker med extremt smutsiga händer och ett gubbharklande som kunde väcka döda.

Längre än så kom jag inte. Med ett lätt illamående vände jag på klacken och vinglade tillbaka ut i friska luften.

När jag vände mig om för att med skräckblandad fascination ta en sista titt på krogen jag aldrig mer kommer att återvända till, öppnades ytterdörren och ut klev ytterligare en kock. Han bar de skitigaste och mest nerspillda kockkläder jag någonsin skådat. Med uppspärrade ögon såg jag honom lägga av en rejäl snorloska i en snödriva samtidigt som han tände en cigg. Med en rivstart lämnade jag området.

Ok, bäste herr pretto-Duvemåla-Ekborg, jag anser att ni kan ta ert jävla krogtips och köra upp det nånstans där solen inte skiner.

Urk...

Nyvässat 2011

Härmed förklarar jag den här bloggen för återinvigd. Jag ber om ursäkt för den såsiga uppdateringen, men under en tid har den vanligtvis hyfsat vassa pennan känts trubbig. Men nu ska det förhoppningsvis bli ändring på det. Nu är det nyvässat och klart. Hoppas jag.

Liten uppdatering: Julen gick som vanligt lika fort som den kom. Tänk att det blir ett sånt himla antiklimax varje år. Ett jädrans jagande och haussande - och så pang är det plötsligt över.

Julen firades hur som helst på Österlen hos bror med familj. Mitt i värsta snöovädret i mannaminne. Det var ett riktigt äventyr att köra rakt in i stormens epicentrum dan före dopparedan. Kändes lite som Alistair McCleans "Sista båt från Singapore" fast tvärtom. Vi var nog sista bil in i Tomelilla innnan vägarna snöade igen totalt.

Och julfirandet blev hur mysigt som helst och vi bråkade inte en enda gång, utom ett litet smärre sällskapsspelsrelaterat debacle på juldagen. Men det hör väl till, vilken familj är inte med om det under julen? Och min svägerska hade sytt julstrumpor till mig och mamsen med våra namn på och det var bland det raraste jag har varit med om. De hängde där på dörrhandtaget när vi vaknade och i dom låg minsann härlig tvål och marsipangrisar.

Och mellandagarna förlöpte som alltid i ett lobotomerat skönt tillstånd. Och sen blev det glad nyårsfest med goda vänner, god mat och bubbel så det rann ur öronen på mig. Och när jag kom hem på småtimmarna och slog på tv:n så satt James Taylor hos Elvis Costello och sjöng Fire and Rain för mig och det var den bästa början man kan få på ett nytt år.

Nu har även Trettonhelgen kommit och gått och snart är det Tjugondag Knut och då ska julen åka ut. Fast det har den i ärlighetens namn redan gjort.

För nu är det framåt, uppåt som gäller. Jag lägger med varm hand 2010 till handlingarna, det var lite av ett skräpår för mig. Men 2011, det är nåt annat det, det känner jag på mig! Vänta bara ska ni få se.

Gott nytt år!

Sportslig minneslucka.

God fortsättning mitt i mellandagarna. Vilken trevlig avslappnad vecka den ändå är, veckan mellan jul och nyår.

Har just sett en OS-krönika på teven. Alltså, ibland blir jag riktigt bekymrad över mig själv, hur är det egentligen ställt med mitt minne? Är det helt fullbokat på hårddisken här? Eller vad fan...?

Jag hade nämligen inget som helst minne av vinter-OS i Vancouver!

Inte förrän jag började titta på krönikan ikväll, för då kom det tillbaka. Minnena, allt det roliga. Det är ju bara tio månader sedan och ändå hade jag redan stuvat undan det i en gammal koffert långt in i ett mörkt hörn på de blurriga minnenas vindskontor.

Charlotte Kalla, Anna Haag, Björn Ferry, Marcus Hellner, Johan Olsson, herr-stafetten, curling-damerna! Anja Pärssons läskiga vurpa i störtloppet och revanschen dagen därpå!

Vi kammade hem elva medaljer, för guds skull. Det var ju ett kanon-OS och så mycket tv-häng och så många roliga minnen. Och jag har inte ägnat det en tanke sedan i februari.

För att inte tala om OS-mössan. Den officiella toppluvan som jag tyckte var så himla fin och som jag ville ha. T o m den hade jag glömt. Men nu, när jag ser den igen, kommer suget tillbaka.

Jsg måste ha en OS-luva! En virkad svensk OS-mössa från 2010. Helst innan 2010 blir 2011. Jag har m a o tre dagar på mig.

Hur i herrans namn ska jag få tag på en sådan?

- Men gu´vicken trevli´luva

Den perfekta julen.

Så här tre dagar före julafton längtar jag efter en sån där superhärlig amerikansk romantisk julfilm som utspelar sig i New York.

Varför hittar jag ingen sådan i tv-tablån?

Ni vet en sån där rulle där en vacker, nyskild kariärkvinna/mamma (kanske Maggie Gyllenhaal) med en sexårig dotter, fasar för att tillbringa julen ensam i en stor, vacker våning på Upper East Side med utsikt över Central Park, samtidigt som en skitsnygg läkare/änkling/pappa (gärna Jude Law) med en son på tio, motvilligt planerar att tillbringa ytterligare en ensam jul i det vackra weekendhuset på Long Island, tillsammans med sonen och minnena av en älskad bortgången hustru.

Och så stöter Jude och Maggie på varandra av misstag, kanske i en bokhandel där de krockar och tappar och förväxlar paket. Eller så kanske de bär hem varsin julgran i jättelånga halsdukar. Krockar gör de i alla fall och när de har trasslat färdigt, bett om ursäkt och gått vidare, så fortsätter de att tänka på varandra fast de aldrig har träffats tidigare.

Och så börjar de konstigt nog att springa på varandra i tid och otid, i affärer, på restauranger, på färjan till Staten Island (oklart vad de gör där), men i alla fall så är det en alldeles fantastisk mängd lyckliga omständigheter som gör att de springer på varandra hela tiden.

Och på något sätt kommer det in en tomte i handlingen, kanske en sådan som sitter med barn i knät på världens största leksaksaffär F.A.O Schwartz - och vem vet, kanske är det den riktige tomten? För i en sån här film finns tomten på riktigt.

Och så ska det komma en mellanakt, där Magggie och Jude inte fattar att de är perfekta för varandra utan tvärtom motarbetar känslorna. Och då är det förstås barnen som övertygar föräldrarna om att den där tanten/farbrorn verkar toppen - och så slutar allt med en alldeles ljuvlig juldag i ett asvackert hus vid havet på Long Island.

Och utanför fönstret faller snön stilla och brasan sprakar. Och den sexåriga flickan och den tioåriga pojken leker fantastiskt bra med varandra samtidigt som deras föräldrar hånglar på en renfäll framför en sprakande brasa.

Fattar ni vilken sorts film jag menar?

Varför hittar jag inte en sådan i tv-tablån?

I think I love you. -I think I love you too.

Flugjul.

Nyss var jag uppe på vinden. Där stötte jag på en fluga. En livs levande. Inte i bästa form förstås, den låg faktiskt mer på rygg och sprattlade än stod upp på sina sex ben. Men en fluga var det. Levande.

Utanför stugknuten viner vinden och snön faller tung. Och jag kommer osökt att tänka på talesättet "En fluga gör ingen sommar".

Nej, just det.

God jul lilla fluga!

Julnöt.

Idag var Melodikrysset så där kränkande enkelt igen. Jultema.

Lodrätt 3, vem sjunger? Förnamnet, 4 bokstäver.
Och så kör de White Christmas med Bing Crosby!!!
Få se nu, kan det vara...... Bing?

Vågrätt 10, vilket är första ordet i låttiteln? Tre bokstäver.
Och så kommer Jul, jul, strålande jul - på hammondorgel för säkerhets skull.

Och så där höll det på.

I mean, really......!!??

Med livet som insats.

Kan någon tala om för mig exakt vad cykel-fundamentalisterna vill bevisa med att fortsätta cykla i detta jävla vinterföre. Varje dag stöter jag på dem, runthalkandes i modden. Med hjärtat i halsgropen tvingas jag väja för dem, både när jag promenerar och kör bil.

Jag ser hur de nästan blir överkörda av varenda buss som passerar, jag ser dem dränkas i kaskader av brun snösorbet bakom lastbilar. De huttrar och fryser, de kämpar och sliter. De vinglar och sladdar. Och de kräver sin plats.

De cyklar helt enkelt på. Inget stoppar en helårscyklist som har bestämt sig!
-"Cykeln är världens bästa fordron, så enkelt, så billigt och miljövänligt. Jag tänker sannerligen inte låta något så trivialt som vädret sätta käppar i mitt cykelhjul. Jag trampar på, om jag så ska dö på kuppen" tycks de resonera.

Igår kväll, när det snöade som värst, höll jag på att köra ihjäl en kille nere på Olof Palmes gata. Han kom cyklandes mitt i gatan, utan hjälm, utan lyse, med ett skidfodral (!?) hängandes över axeln. Plötsligt slängde han ut vänsterarmen för att visa att han ämnade svänga vänster. Vilket han omedelbart gjorde. Rakt framför min kofångare. Som var extremt nära att bli en cyklistfångare.

Vad är grejen med detta maniska cyklande i snön? Släpp taget, grabbar och tjejer, det är vinter!

Än slank hon hit, än slank hon dit...

Åk du till Sri Lanka.....

Jag träffade en kollega i korridorerna på jobbet idag. Som vanligt så här års ställdes den obligatoriska frågan "Vad gör du i jul". Och hon bokstavligen hoppade av iver att få berätta att hon skulle tillbringa jul och nyår på en retreat i Sri Lanka.
-"35 grader varmt", sa hon. -"Så långt bort från snö och julmat som det går att komma".

Och jag kontemplerade och rannsakade det hon sade till mig och sedan översköljdes jag av en stor glädje och lättnad över att jag inte är på väg till Sri Lanka över jul.

Att hon sen skulle åka på retreat gjorde mig ännu mer tacksam över att detta inte är ett evenemang som inbegriper mig. Men hon hade nog sina skäl till att vilja tillbringa julen i potatisavkok och tystnad. Jag säger inget om det. Var och en salig på sin fason, som det står i skriften. Eller nåt...

Och sen åkte jag hem till mitt, stack ner näsan i mina hyacinter som håller på att slå ut och så värmde jag på en liten glögg i mikron och tänkte på hur mycket jag älskar julen. Och den ska vara vit, kall och kärleksfull. På hemmaplan.

Ho ho ho.

Thank you for not flying British Airways

Jaha, så har det då hänt för första gången. Att man tvingas lämna Arlanda utan att komma iväg på resa. Vilket antiklimax, vilket fiasko.

Den hett efterlängtade weekendresan till London med Y brann inne av oklara skäl. Vi skulle ha rest ut tidigt igår morse, men flighten var helt enkelt inställd utan prut och utan vettig förklaring. Och efter att ha köat länge, länge vid flygbolagets disk, blev vi erbjudna att flyga sent på eftermiddagen via Göteborg och anlända till Heathrow strax före midnatt. Om planet landade i tid vill säga, vilket inga flyg verkade göra igår.

Och då hoppade vi faktiskt av. Jag har inte varit i London på länge och att bara ha lite drygt en dag med julhopping och krogliv och allt annat fantastiskt vi hade planerat, kändes inte som ett alternativ. Med ytterligare lite otur skulle den här weekendtrippen kunna urarta till Resan från Helvetet, som tillbringades på olika flygplatser. Och den risken hade vi ingen lust att ta.

Så där stod vi, med våra packade väskor, tvättade halsar och besvikelsen tung i hela kroppen.

Som plåster på såren åkte vi till restaurang Bockholmen som ligger så idylliskt på sin lilla ö soch tryckte i oss ett rackarns julbord med tillhörande vin. En hederlig braklunch, helt enkelt. God mat, tända ljus och ett stilla snöfall utanför fönstret.

Och senare på kvällen, när jag egentligen skulle ha varit i London och smörjt kråset på guldkrog med stjärna i Guide Michelin, satt jag istället framför tv:n och tittade på På Spåret.

En liten tröst i eländet hittade jag dock i min mejlkorg när jag kom hem igen. Min resebyrå på nätet, travelstart.se, hade redan hört av sig för att berätta att våra biljettpengar var återbetalda. Och när jag kollade på kontot så stämde det. Sånt blir man sannerligen glad av. Nästan chockad. Bra jobbat där.

Well, well, London ligger väl kvar, antar jag. I januari gör vi ett nytt försök. Då dessvärre utan julskyltning, vilket grämer mig mest av allt.

Vad ser ni så jävla glada ut för?

Fniss.