Ok, vi kör fågeltema´rå!

Helena har förstås rätt, även talgoxens försiktiga februarikvillrande är ett fantastiskt vårtecken. Om man blundar kan man nästan höra takdroppet i bakgrunden.

Kvidelivitt, kvidelivitt (Lyssna här)


Och på Åsen plockar Lena in de gröna talgpåsarna, för nu är vintern över och oxen kan hitta egen mat.

Koltrasten!!!!!!!

Den är tillbaka och den här gången är den rätt programmerad.

Som ni kanske minns sjöng den sin vårlåt för mig redan i början av december och jag var orolig för att den hade fått grejorna om bakfoten. Men nu är den här igen och pratar pratar pratar hela nätterna utanför mitt fönster.

Den vårjublar högt och jag med den.

Kvidelivitt, kvidelivitt (lyssna här)

Lågt pH-värde.

Jag sitter här och försöker tänka ut något intressant och upplyftande att skriva om. Men allt jag kan komma på är gnäll. Jag vill bara sura och gnälla om olika tv-program, vädret, datavirus, politiker, bilbatterier, grannar, bantingsmetoder, amerikaner, bloggare. Mig själv.

Så jag ber att få återkomma. För nån surkärring är jag inte, det ska ni ha klart för er.

Fnys...

Holiday on Ice.

Vårdagjämning och skärgården badade i sol. Vilken dag! Utemöbeln hade töat fram och D och jag släpade ut stolarna på isen. Kaffe i termos, apelsiner och solbrillor. Minst 10+. Fåglarna tjoade som vore de alldeles yra i mössan.

Sedan kom Steffe från granngården brännandes över isen på sin fyrhjuling. Jag fick låna den och svängde några varv. Det var otroligt kul, men jag fegade lite i kurvorna. Var osäker på hur tjock isen var.
- "Du kör som en kärring", skrek Steffe.

Ja, det blev en fin dag. Hopp om livet.

Så ska det verkligen inte låta.

Så ska det låta drog igång ikväll igen. Den femtonde säsongen. Låt det bli den sista, snälla. Det räcker nu.

Under en timme sa Peter Settman "Bra där" och "Bra jobbat" ungefär 450 gånger. Helt enkelt för att han inte kunde komma på något bättre att säga. Säga vad man vill om Peter Harrysson, men han var i alla fall intresserad av musik.

Och både Tjejlaget och Killaget var jätteduktiga på att sjunga i stämmor, men de sjöng bara egna låtar från senaste plattan. Som ett enda långt promotiongig. Vråltrist.

Och så hade de bytt ut Fröken Falks fina teckningar mot otydliga fotografier, vars motiv inte gick att urskilja från tv-fåtöljen.

Lägg ner skiten. Tack för ordet.

Zzzzzzzzzz....

Det bortglömda decenniet.

Vi satt och lyssnade på nittiotalsmusik på jobbet igår. Gud, vad mycket bra musik det gjordes då. Det hade jag nästan glömt bort.

Och så kom vi in på hur man var klädd under detta decennium. När man pratar om t ex åttiotalet är det så lätt; det var benvärmare, jätteaxelvaddar, stora konstiga frisyrer.

Men nittiotalet??? Vad i herrans namn hade vi på oss? Jag minns ingenting. Varför har jag så dimmiga minnen av nittiotalet?

Den här kommer jag i alla fall ihåg. Året var 1995.

And the Oscar goes to.....

En film som får en Oscar för "Årets bästa film" behöver tydligen inte alls vara det. Bäst alltså.

Jag var och såg The Hurt Locker ikväll. Den kunde jag ha klarat mig utan. Det var ett enda evighetslångt detonerande och desarmerande av bomber i ett stendött irakiskt landskap.

Och förutsägbart. Hela filmen börjar med ett citat av krigskorrespondenten Chris Hedges, som i princip bränner hela storyn i förväg: "The rush of battle is a potent and often lethal addiction, for war is a drug."

Krig kan alltså vara en vanebildande drog - och huvudrollsinnehavaren blir också mycket riktigt hög av livsfara och väljer till slut bort tryggheten med fru och baby hemma i USA, för att kunna fortsätta desarmera bomber i fiendeland. Och inte för den goda sakens skull, utan för kicken. Inga överraskningar där, alltså.

Det enda som var lite förvånande var att Ralph Fiennes dök upp i en pytteliten biroll och blev dödad efter typ fyra minuter. Synd på så rara ärtor.

Pang i bygget.

Hittepåfjäll.

Vi har en väldigt fin terass på mitt jobb. Nära Hötorget. Den är snöfylld. Och solen strålar från en klarblå himmel.

Idag på lunchen tänker jag sätta på mig en anorak och trycka ut en kopp choklad ur automaten. Sen smörjer jag in mig med solskyddsfaktor 1000, tar ett fårskinn och går och sätter mig därute på terassen mot en vägg.

Och i mina hörlurar har jag skidliftsljud så jag slipper höra hur torghandlarna ropar "Halva pris, halva pris". Och så sitter jag där och blundar bakom mina enorma solglasögon och låtsas att jag är i Trillevallen.

Lätt som en plätt. Instant Alpine Experience. In the City.

Innan det är för sent.

Nu är rätta tiden att åka eller promenera på isar i gassande vårvintersol. Det är nu eller aldrig, för om ett litet tag har vi varken isar eller vårvinter.

Se det som ett hot eller ett löfte, beroende på var du står i årstidsfrågan.

På Nybrovikens is 1890.

Upphovsmän(gd).

Ikväll är det Melodifestivalsfinal i Globen. Och hur kass årets upplaga än har varit, så kommer jag väl att sitta där framför tvn och glo. Vad annat kan man göra? Det är rena rama masspsykosen.

Och med anledning av det kommer jag på en gåta: Hur många kompositörer går det åt för att skriva en schlagerlåt?

Just i Melodifestivalssammanhang är frågan relevant. Ta t ex första delfinalen i år. Dogge Doggelito ställde upp med en låt som heter Hippare Hoppare. Den var skriven av sju personer. Dessa sju (7) hade tillsammans skrivit en låt med följande text:

"Hippare hoppare
Hipper hopper
Balkan reggaeton, det blir fest på en gång
Balkan reggaeton, there will be a party going on
Höj volym på sånt för nånting är på gång
Raise the volume on that because something is happening
Alla händerna i luften, skrik: fiesta!
All hands up in the air, yell: party!
För ni vet att ni rullar med dom bästa
Because you know you’re rolling with the best..."

Tänk om man hade fått vara med som en fluga på väggen när detta mästerverk skrevs. Att höra hur själva grupparbetet gick till. Att se skapandet. Våndan inför ett ovanligt knepigt rim eller en känslosam sekvens. Vem som bidrog med vad. Och den kollektiva glädjen över slutresultatet. Fjorton armar i luften, sju hjärtan som klappar vilt.

Ett annat bra exempel är från Mel 2004. Andre Esteches bidrag Olé Olé. Skriven av fyra fullvuxna män. Med gemensamma krafter hade de snickrat ihop följande mästerverk:

"I'm feelin hot today
I'm gonna make you sway
So when I count to 4
we're going out that door, it's time to hit the floor!

REF: Olé Olé!
Come on, let's get inside it!
Olé Olé!
We'll never be defided
All around the world, every boy and girl race your hands and say olé olé

Remember when we sang just like a boomerang?
So every girls and boys you have to race your voice, it's time to make some noise!

Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go Andres
Olé Olé
Go go...."

Ett omfattande teamwork. Skaparkraft, kreativitet. Fyra personers hårda arbete. Det är stort.

Idag sa jag ifrån.

Om det krävdes körkort för att få vara förälder, skulle många inte klara uppkörningen, den saken är klar.

Idag fick jag nog. I ett provrum på H&M. I provhytten bredvid mig en mamma och hennes dotter i 4-5-årsåldern. Det var mamma som provade kläder, dottern sprang omkring. Mamman pratade nonstop med sin dotter:

- "Nora, kom och titta på mamma. Är den här tröjan fin? Ser mamma lite tjock ut i den? Kanske om jag tar en annan storlek, då kanske mamma ser lite finare ut. Nora, vad tycker du, ser mamma tjock eller smal ut?"

Så där höll hon på, medan jag stod i hytten bredvid och helt kom av mig. Jag kunde knappt tro att jag hörde rätt.

När jag hade provat klart höll den arma människan fortfarande på att mala med sin dotter om hur tjock eller smal hon såg ut i kläderna hon provade. Precis när jag var på väg ut, tittade hon fram bakom skynket.

- "Grattis", sa jag, "du har just för evigt ympat in i din dotter att det är fult att vara tjock. Det var duktigt jobbat".

Mamman tittade på mig, sedan på lilla Nora. Sedan sa hon
- "Lägg dig inte i andra människors liv".

- "Svårt att låta bli", sa jag och seglade ut med högburet huvud.

Fast lite hjärtklappning hade jag allt efteråt.

Jag sa ju att jag är en gin&tonic-tjej.

Läser om det rekordstora tillslaget av cannabis i veckan och kollar in fotona. Det är bilder på växthus med jättestora plantor, som jag tycker ser ut som marijuana.

Menar ni cannabis eller marijuana, tänker jag. Bestäm er.

För jag tror verkligen på fullaste allvar att det är två helt olika droger. Och att hasch är ytterligare en tredje alldeles egen drog.

Men jag bestämmer mig för att gå till botten med det hela, så jag kollar upp på Wikipedia. Och döm om min förvåning när det visar sig att det är samma sak!

Jag har alltså gått ett helt liv och trott att cannabis, marijuana och hasch är tre olika sorters knark. Och så visar det sig att det är samma sak. Hasch visserligen nån kådliknande fulvariant, men ändå.... Samma rara lilla planta.

Ständigt dessa enorma kunskapsluckor. Det tar aldrig slut.

Den 10 mars.

Idag skulle min pappa ha fyllt 87 år.

Det känns konstigt att inte kunna ringa och gratulera honom . Men hylla honom kan jag . Bl a genom att låta er lyssna på det här igen. Om ni orkar och har tid. (Klicka på "Förhandslyssna")

Året är 1956 och Bengt Feldreich har åkt till Malmslätt för att göra ett radioreportage om att flyga i överljudsfart. Ljudbangar var grejen på femtiotalet. Det var det fränaste som fanns. Och i det här inslaget är det pappa som brakar genom ljudvallen med ett Lansen-plan, så det dånar över hela östgötaslätten.

Hipp hipp hurra, lilla pappa.

Förlåt, hur var namnet?

Läser i tidningen att Laila Bagges utåtriktade bröllopsklänning är designad av någon som heter Åsita Lötbom.

Åsita Lötbom. Känn på namnet. Det är ett namn som sannerligen har vett att ta för sig.

Åsita Lötbom.
Åsita Lötbom.
Det är inte vilket skitnamn som helst. Åsita Lötbom.

Jag ser Åsita framför mig. Gör ni?

Itch itch.

Jag tycker ofta att nya kläder kliar. En jobbig allmän klikänsla över hela kroppen varje gång jag har på mig något nytt. Och det går inte över förrän jag har tvättat plagget första gången.

Jag har vant mig att det alltid är så och inte reflekterat så mycket över det. Som att det ska vara så. Nya kläder kliar, helt enkelt.

Men i natt när jag låg och vred mig i nytt påslakan och i ny pyjamas, började jag plötsligt grubbla över varför det kliar.

Vad fan är det för skit de blandar i tyget, som gör att det killar över hela min kropp? Arsenik, DDT, klipulver, xylometazolin-hydroklorid? Rhoca-Gil?

Vad är det som kliar?

Är det redan fredag?

Jordbävningen i Chile förra lördagen var så kraftig att den fick jorden att snurra fortare och därför har dygnet blivit 1,26 mikrosekunder kortare.

Jag tyckte väl att den här veckan gick ovanligt fort.

Sånt därnt kladd.

Vad är det med män och smink? Varför måste de alltid spela dumma i huvudet när det kommer till kosmetik? Varför lär de sig aldrig skillnaden mellan ögonskugga och mascara?

Jag vet vad en Windsor-knut är, fast jag aldrig bär slips. Varför kan inte en kille lära sig att det röda tjejer har på kinderna kallas rouge? Det är som om hela manligheten skulle ryka all världens väg om han erkände att han hade lite koll på detta område.

Idag på Apoteket. En kille går fram till kassan för att köpa ett cerat. Det är klart han vet att det är ett cerat och säkerligen är det han själv som ska använda det. Men han kan inte bara betala i tysthet och gå, utan han måste markera till kassören genom att fråga
- "Är det här sånt där läppsmet?"

Fast vi snackar om ett Lypsyl. Som om han inte visste.

Som om det vore omanligt att försöka undvika torra läppar.

Japaner och trängsel, del 2

Favorit i repris:
(Observera gärna tystnaden)

Ju fler desto bättre.

Alltså, vad är det med japaner och trängsel?

Å ja ba...va..??

Läser senaste numret av QX, där redaktören Ronny Larsson skriver

"Melodifestivalen är som alla vet "mitt" program. Men ett år då låtarna inte är det starkaste kortet i schlagerleken är det en lättnad att se att programmet humormässigt är starkare än någonsin. Edward af Sillén (och hans medförfattare Daniel Rehn) skapar med små gester ett stort underhållningsprogram."

Känns som att nån vill ligga med nån här....

En fjäskdocka

Our house.

Nu säljer vi mitt barndomshem. I helgen är det visning och kåken kommer att invaderas av spekulanter i blå plasttossor.

Huset är för stort för mamma att bo ensam i. Och det kan man ju förstå. Men det känns verkligen så där. Mycket känslor, mycket minnen.

Den logiska, klarsynta sidan i mig säger
-"Hoppas det kommer massor med folk och att det utbryter hysterisk budgivning."

Det andra, mer känslosamma och nostalgiska sidan i mig, ropar
-"Ge fan i mitt hus. Gå inte runt därinne och bedöm och ha synpunkter och peka på olika väggar som ni vill riva och rör inte den fina sextiotalsmosaiken i kök och badrum för då slår jag ihjäl er - och framför allt, dra åt helvete...."

Men nu säljer vi huset. Om nån vill ha det. Och det blir säkert bra, när det är klart. Hoppas bara att det går fort. För det här är inte roligt alls.

Konstigt väder.

Jag har en arbetskompis som funderar på att resa till Kap Verde-öarna. Jag gick in på nätet för att kolla vad det är för sorts väder där.

Svaret jag fick var att Kap Verde tillhör den semi-arida sahel-zonen.

Ja, det var väl det jag trodde!

Världens långsammaste människa.

I morse hörde jag talas om en kvinna som inte klarar av att dubbelklicka. Hur hon än anstränger sig, blir det bara två enkelklick. Hon lyckas helt enkelt inte få upp farten tillräckligt för att dubbelklicka på sin mus.

Då är man inte snabb.

Kärringkommentar 28.

Jag är livrädd för att få en istapp i huvudet. Folk dör ju av sånt. Det är skitläskigt.

Vid lunchtid idag när solen strålade från en klarblå himmel, blev det lite dagsmeja i några timmar. Och jädrar vad det började rasa från taken. M e t e r l å n g a, sylvassa istappar hängde över takkanten på mer eller mindre varenda hus.

Och jag sprang där och hukade så långt ut på trottoarkanten det bara gick. Nervöst stirrande uppåt.

Tänk om man skulle dö av en istapp i huvudet. Att man blev hemkallad på ett sånt fullständigt meningslöst och lite farsartat vis. Att det i min nekrolog skulle stå att "hon harvade väl på så gott hon förmådde i jordelivet, men en istapp från helvetet skickade henne rätt in i himlen".

Där nånstans känner jag att det går nån sorts gräns... Det vore för ironiskt.

.

Vinter i paradiset.

Hoppsan, jag glömde visst ta in utemöblerna.

Att kacka i eget bo.

Jag har ju faktiskt jobbat med Melodifestivalen, så jag borde verkligen inte uttala mig. Det är som att tigga om att någon ska fräsa
-"Själv´rå, var det så himla bra när du jobbade med det´rå....?"

Nej, det kanske det inte var, men det var i alla fall hundra gånger bättre än i år. 2010 är verkligen ett synnerligen eländigt Melodifestivalsår. Det är bara bildproduktion, ljus och ljus som gör ett anständigt jobb.

Att låtarna oftast är jättedåliga är inte mycket att säga om - så vill man ju nästan att det ska vara! Men inramningen; artistpresentationerna, sketcherna, manusen - allt är verkligen fantastiskt uselt. Programledarna kämpar på, men det kan inte vara lätt för dem. Och åtminstone en av dem (Meltzer) måste lova sig själv och alla andra att aldrig mer tacka ja till ett liknande uppdrag. För att inte fullkomligt sabba sin karriär.

I kväll var det delfinal 3 i Göteborg. Manusen och sketcherna var sämre än nånsin och en tjejgrupp som heter Timotej gick direkt till Globen. Fullkomligt obegripligt alltihop.

Hela produktionen känns som ett uppskruvat Söndagsöppet från 1995. Hur är det möjligt?

Vilket år?

Förresten....

kommer aldrig den där snöstormen nån gång? SMHI har utfärdat en klass 2-varning, vilket innebär att man i princip bör undvika att gå ut om man inte vill duka under.

Så nu sitter jag här och väntar och väntar. Jag har fyllt kylskåpet med förnödenheter, jag har varit och köpt en snöskyffel så jag kan gräva fram bilen. Jag har ställt in alla aktiviteter och bara sitter här och undrar när det brakar loss. När kommer det?

Skammens altare.

Alltså, Tiger Woods presskonferens igår. Ensam på ett podium. Framför honom rader av allvarliga, stränga vänner och journalister. Som tar det Tiger säger på s t ö r s t a allvar. Som ser ut att tycka att "det här var sannerligen på tiden, Tiger". Mamma Woods sitter längst fram.

Där står pojkstackarn med gråten i halsen. Han nästan storknar av förödmjukelse, men lik förbannat står han där och ber hela världen om ursäkt.
-"Jag tyckte jag var värd det", säger han. "Jag trodde att det var ok, bara för att jag var förmögen och känd. Och chanserna saknades inte...."

Och så berättar han att han vill att det ska bli bra mellan honom och Elin och att han tänker fortsätta att gå i terapi och behandling. Vidare tänker han söka tröst och stöd i buddismen, för att återfinna balansen i livet.

Och så avslutar han allt med att be alla människor (d v s även mig) därute om hjälp.
-"Snälla, försök att hitta rum i era hjärtan så att ni en dag återigen kan tro på mig", säger han och så går han ner i publiken och kramar sin mamma länge, länge, länge.

Men snälla nån! Det här har ju helt och hållet tappat proportionerna.

Vad är det karln har gjort egentligen? Mördat? Kört in ett flygplan i ett höghus? Snott pengar från fattiga? Nej, han har pippat runt med en massa lycksökerskor och lyxfnask. Sånt som män med makt har ägnat sig åt i århundranden. Medan en tapper hustru har stått i marginalen och tittat på. Skillnaden är bara att den här gången höll inte frun käften.

Detta är bland det värsta jag har sett i den här vägen. Och då har jag ändå sett både Bill Clinton och David Letterman. Det är så djupt förödmjukande. Så totalt onödigt. Så fånigt och pinsamt.

Och väldigt privat. Min åsikt är fortfarande att den här grejen borde han lösa med sin fru, inte med mig.

Där ser man vad lite sponsortryck kan tvinga människor att göra.

Om ni orkar, här har ni hela bekännelsen ord för ord, på Tigers egen hemsida. Här snackar vi korskrypande på mycket hög nivå.

Hur MÅS?

Bloggvännerna vill ha fåglar. Då ska dom få fåglar.

Ledmotiv 3.

En gammal åttiotalsthriller med Jeff Goldblum och Michelle Pfeiffer. Inte världens bästa film, men ledmotivet......

Take it away B.B!

Vårnyheterna är här.

De börjar fylla på med vårkläder i butikerna. Det är små klänningar och en explosion i chiffong, korall och babyblått.

Och aldrig har våren känts mer avlägsen.

Jag skulle äga miljoner om tårar var guld.

Det är märkligt det här med sorg. Hur skör och bräcklig jag känner mig i omgångar, jag som normalt är så himla kavat. Hur plötsligt det kan komma över mig och lika hastigt försvinna igen. Så är det bara.

Nästan varje dag händer något som får mig att tänka på pappa och då är det som att trycka på en knapp. Tårarna bara rinner. Dripp dropp. Det går blixtsnabbt och jag hinner inte samla ihop mig.

Jag kan sitta på bussen, vid mitt skrivbord på jobbet eller ligga i badet. Kanske gå över ett torg, höra en låt, känna en doft. Eller bara sitta och prata med någon. Och plötsligt, som att vrida på en kran. Från ingenstans, gråt, gråt.

Oftast är jag ju ensam när det händer, men inte alltid. Och jag inser att det måste kännas en aning besvärande att sitta och äta lunch med någon som plötsligt börjar gråta, till synes helt utan anledning.

Men det är ingen fara. Det går över så snabbt. Jag saknar min pappa, helt enkelt. Det är ju bara fyra månaders sedan han dog. Jag sörjer honom. Det får väl ta den tid det tar.

Hur trovärdig är jag då?

Det är bara två dagar sedan jag skrev ett inlägg om hur trevligt det är när folk klär upp sig för att gå på teater och konsert. Och idag blir jag hastigt och lustigt erbjuden biljett till Höstsonaten på Dramaten och går dit i skitiga jeans och luvtröja.

Men så är jag en jävla stockholmare också.

Marie Göranzon regerar.

Ledmotiv 2.

Och den här är till dig, Kajsa. Ledmotivet till Working Girl.

Ledmotiv 1.

Vi tackar Barry Manilow för den här gången och går vidare med våra liv.

Men även denna vecka blir det tema här på bloggen, nämligen klassiska ledmotiv. Tjejen som visste för mycket gav mersmak och väckte minnen till liv. Det ena ledde till det andra.

Den här är till dig, Sussi! Det blir inte bättre än så här.

Festligt, folkligt, fullsatt.

Jag och mamsen var och såg After Dark på Konserthuset i Linköping i helgen. Det var fullspikat. Tolvhundra personer hade lämnat tv-soffan en svinkall Melodifestivalskväll och istället betalat en rejäl hacka för lite livs levande, hederlig krogshow.

Och folk var uppklädda och glada. Unga och gamla om vartannat. Herrar i kostym, damer i glittertoppar. Inneskor och lukta gott. Drink innan. Redo för en helkväll.

Skratt, dånande applåder, allsång och stående ovationer. Och Babsan var ute och röjde bland gubbarna i bänkraderna och till och med dom visade gott humör. En drömpublik, helt enkelt.

Efteråt glada och uppspelta kommentarer i kön till garderoben. Folk var verkligen där för att ha roligt.

Och de var välvilligt inställda från början till slut. Inget sitta och hålla igen för att verka märkvärdiga. Inget drälla in i skitiga jeans och gympaskor. Inget typiskt stockholmsbeteende, med andra ord.

Istället partykväll fullt ut, utan reservationer. Jag blir upprymd av sånt. Nästan rörd, på ett larvigt vis.

Barrymania 3.

Den klassiska inledningsscenen i Tjejen som visste för mycket blir sannerligen inte sämre av att veckans gullgosse Barry tar ton. Här snackar vi ledmotiv med stort L.

Barrymania 2.

Som sagt, det är Barry-vecka.

Apropå äckliga ord.

Igår höll alla på och ojade sig över "köttklister". Personligen tycker jag att "läsplatta" är ett ännu läbbigare ord.

Vad fan är det för nåt?

Barrymania 1.

Jag vet att det inte har märkts så mycket, men det är faktiskt Barry Manilow-vecka här på bloggen. Take it, Barry!

Drogromantik.

Har varit och sett "It´s complicated". Det är en härlig film på många sätt och vis, men allra roligast är det när dom röker på. Maken till bra knarkreklam har jag väl aldrig sett.

Jag är ingen vän av knarkeriet, jag är mer en gin&tonic-tjej. Men om man får så roligt av att röka en joint på kvällskvisten, då är det jag som skyndar ut och söker upp första bästa dealer.

Faktum är, att när Meryl Streep och Steve Martin röker den här jointen, så vänder hela filmen. Allt blir bra, de blir kära, de skrattar ihjäl sig och har fruktansvärt kul. Och jag sitter där och tänker att det där med att röka marijuana, det verkar vara grejen.

De sänder allt ut lite dubbla signaler därborta i Hollywood.

Kärringkommentar 27.

Jag tycker inte om programmet Blåsningen. Det spelar ingen roll hur skickligt genomfört det är, hur många statister som är inblandade eller hur roligt alla tycker att det är efteråt.

Jag står inte ut med att se människor bli så grundlurade och bortgjorda framför dolda kameror. Det gör ont i mig. Mitt skämsfilter slår till och jag måste zappa. Jag vill inte vara med på resan.

Att se Ara Abrahamians rädsla, när han trodde att han hade fått i sig farlig strålning och blivit magnetisk, var inte ett dugg roligt. Jag såg ju att han var jätterädd och frustrerad på riktigt. Jag hade antagligen också blivit skräckslagen. Jag kan lätt som en plätt identifiera mig med hans rädsla.

Och när man är rädd och förvirrad, eller hamnar i situationer som man inte kan kontrollera, blir man irrationell och säger konstiga, ibland rent korkade saker.

Som sedan Renée Nyberg och en uppskojsad skrattmåspublik garvar ihjäl sig åt. Och det gör även Mullvaden, kompisen som har varit med och grundlurat en. Vem i hela världen kan man lita på, för att citera en gammal proggare.

Nej, Blåsningen får klara sig utan mig, nu är det färdigtittat. Och solen kommer att fortsätta att gå upp och ner i alla fall.

Pseudo.

Jag läser just en statusrad på Facebook. Den är skriven av en fullvuxen person. "Jag tröttnar aldrig på pannkakor", står det.

Detta påstående fyller mig med förundran. Vad menar personen? Är det ironi? Eller allvar?

Bad news.

Jag gjorde nyss testet "Vilken historisk person är du?" på Nationalencyklopediens hemsida.

Jag var Judas Iskariot.

Det här var sannerligen inga goda nyheter. Jag känner att jag måste gå ut och få lite luft för att smälta detta. Det får bli ett straffvarv runt Djurgården.

Torgskräck.

Jag tänker lite på försäljarna som säljer frukt och blommor på Hötorget. Jag handlar där varje vecka, framför allt blommor, och många av killarna är jättegulliga - men fruktansvärt jobbiga.

I ur och skur står de där och ropar sitt "halvapris..halvapris..." och "hallå damen, kom här, vad vill du ha, vad vill du ha...?" Och jag får lust att fräsa att "inte fan vet jag vad jag vill ha, om jag inte får titta i lugn och ro."

För de måste ju vid det här laget ha noterat att vi trista, inåtvända svenskar h a t a r att inte få kolla och klämma på grejorna i vår egen takt. Att vi inte köper vare sig blommor eller frukt, bara för att någon kör upp grejorna med våld i ansiktet på oss.

Och att någon borde tala om detta för dem, om de nu inte märker det själva...

Jag vet, det finns värre grejor. Tänk Haiti. Men man kan väl få klaga lite ändå.

Den stora vitpepparbluffen.

Alltså, det här snacket om att man slipper kräksjuka om man trycker i sig en massa vitpepparkorn, är inte det lite som att tro på näcken?

Tänk va, genast mycket bättre.....

Stackars lilla Lasse.

Jag läser i blaskan idag att Lars Ohly är djupt bedrövad över att han har tjänat 600.000:- på att sälja sin bostadsrätt på Söder.
-"Det är sannerligen inget jag jublar över", suckar Lars med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Det är fan inte lätt att vara kommunist nu för tiden.

Är det jag som är överkänslig, eller...?

Den sista tiden har jag noterat en ny manlig trend på bloggar och Facebook. Många män kallar sina döttrar och fruar för prinsessor.

Uppenbarligen vill man ge bilden av att här har ni minsann världens bästa make/far som hissar och plussar på flickorna i familjen. "Mina prinsessor". Men sen då?

Epitetet prinsessa är en larvig, upphöjd benämning på nåt otidsenligt. För mig är det en bortskämd, bortklemad liten tös som får vad hon pekar på. En tjej som inte klarar av något själv och som det inte ställs några krav på mer än att hon ska vara söt.

En liten prinsessa som pappa måste ta hand om.

Det känns inte 2010 ett enda dugg.

Ett kungarike av tyg.

Imorse höll jag på att krocka med Stefan Persson på Drottninggatan. Hennes&Mauritz-Stefan, alltså. Han var rasande flott i mörkblå paletå och blanka skor. Och han gick där på gågatan med ett H&M på vänster sida och ett annat på höger. Hans butiker.

I princip kan han vandra gatan fram i nästan varenda stad som finns på norra halvklotet och passera ett H&M och tänka att "det här äger jag".

Undrar om han gör det?

Överöveröveröverallt nästan...

Till topps!

Jo, tänk för att jag kom iväg till fjällen. Fyra timmar försenat lyfte planet från Bromma i snöstorm. Och landade tryggt i ett svinkallt Östersund en timme senare. Av mr Clooney inte en skymt. Han satt visst i Brunflo och käkade sushi.

Och vi styrde upp mot vår lilla fäbod, där vi korkade upp skumpan vid ettsnåret på natten. De kära gamla vännerna och jag. Och ute knäppte kylan i knutarna.

På mornarna klev vi ur våra renskinnssovsäckar i gryningen, satte på oss elastabyxor och anorakar och drog åt grenremmen riktigt ordentligt. Sedan tog vi hundspannet ner till Undersåker för att köpa renklämma och mylta.

Raskt hem igen för att inta en stärkande grötfrukost framför vedspisen. Och sedan ut på fjället med anorakfickan fylld med apelsiner och schweizernöt. Minst ett par mil om dagen blev det, i ospårad terräng på kalfjället. Eller i äggställning nerför Åreskutan.

Och så avslutades dagarna med toddy framför brasan. Och givetvis Pjäxdans. Allt medan kvicksilvret sjönk och sjönk.

Men av George Clooney såg vi förstås inte en skymt.

Svante, Ruffa, Dick, Märta och undertecknad på Ripkallhöjden.