Ett kungarike av tyg.

Imorse höll jag på att krocka med Stefan Persson på Drottninggatan. Hennes&Mauritz-Stefan, alltså. Han var rasande flott i mörkblå paletå och blanka skor. Och han gick där på gågatan med ett H&M på vänster sida och ett annat på höger. Hans butiker.

I princip kan han vandra gatan fram i nästan varenda stad som finns på norra halvklotet och passera ett H&M och tänka att "det här äger jag".

Undrar om han gör det?

Överöveröveröverallt nästan...

Till topps!

Jo, tänk för att jag kom iväg till fjällen. Fyra timmar försenat lyfte planet från Bromma i snöstorm. Och landade tryggt i ett svinkallt Östersund en timme senare. Av mr Clooney inte en skymt. Han satt visst i Brunflo och käkade sushi.

Och vi styrde upp mot vår lilla fäbod, där vi korkade upp skumpan vid ettsnåret på natten. De kära gamla vännerna och jag. Och ute knäppte kylan i knutarna.

På mornarna klev vi ur våra renskinnssovsäckar i gryningen, satte på oss elastabyxor och anorakar och drog åt grenremmen riktigt ordentligt. Sedan tog vi hundspannet ner till Undersåker för att köpa renklämma och mylta.

Raskt hem igen för att inta en stärkande grötfrukost framför vedspisen. Och sedan ut på fjället med anorakfickan fylld med apelsiner och schweizernöt. Minst ett par mil om dagen blev det, i ospårad terräng på kalfjället. Eller i äggställning nerför Åreskutan.

Och så avslutades dagarna med toddy framför brasan. Och givetvis Pjäxdans. Allt medan kvicksilvret sjönk och sjönk.

Men av George Clooney såg vi förstås inte en skymt.

Svante, Ruffa, Dick, Märta och undertecknad på Ripkallhöjden.

Men vilken osis va....

Jaha, så skulle man flyga till Åre för en liten minisemester. Och som jag har längtat. Och så länge biljetten har varit bokad.

Och som det snöar och blåser just idag. Och som Östersunds flygplats är stängd. Och så försenade vi kommer att bli. Och sååå vi kanske inte ens kommer i väg idag.

Och sååå sur jag blir.

Äntligen.

Och plötsligt på tisdagkvällen tog sig GM, den envisa gamla åsnan, i kragen och tackade ja till en holländsk träskodans med den lille killen.

Det var väl inte så farligt, eller hur?

Inte roligt längre.

Men snälla lilla rara GM, sluta krångla nu. Lägg av att spela hard to get. Det här börjar bli larvigt. Det här hattandet är faktiskt inte roligt längre.

Nej, släpp till nu och låt herr Spyker bjuda upp till dans. Hur svårt kan det va?

Snygg är han också.

Gäst i sin egen stad.

Jag är visserligen inte född och uppvuxen i Stockholm, men jag har alltid haft en jädra koll på stan. Min bror och jag brukar förhöra varandra på var olika gator ligger och vi konstaterar alltid att vi hittar bättre i stan än våra infödda kompisar. Och självklart har vi också bättre lokalkännedom än taxichaufförerna.

Att slå Stockholms taxichaufförer på fingrarna när det gäller lokalkännedom är sannerligen inte mycket att malla sig över. De flesta är nämligen upprörande usla på just detta. Rekordet slogs för några år sedan, när jag hoppade in i en taxi och bad att få bli körd till Valhallavägen. Chaffisen hade ingen som helst aning om var Valhallavägen låg.

Jag blev, om inte förbannad, så i alla fall ganska provocerad av hans totala brist på talang för yrket och började mopsa mig lite. Jag hävdade att det kanske fanns fem gator i Stockholm som jag trodde ingick i baskursen och Valhallavägen borde var en av dom. Chaffisen var totalt likgiltig för min kritik och försvarade sig med att han kom från Huddinge.
- Men du kan väl för fan inte bara köra runt ute i Huddinge hela dagarna, sa jag.
- Jag försöker undvika styrningar till city, svarade han.

Och därmed lade jag mig. Det var inte mycket mer att tilläggga.

Men herregud, det var ju egentligen inte alls det här jag skulle prata om, men nu har jag redan blivit så långrandig så jag ber att få återkomma.

Sockrad tröst.

"Om dagen känns trist och grå,
konsumera en romcom eller två."

Denna lilla dikt har jag skrivit alldeles själv och den handlar om att det inte finns någon bättre medicin efter en dålig dag än en romantisk komedi regisserad av Nora Ephron. Igår kväll sändes You´ve got mail med Meg Ryan och Tom Hanks för hundrade gången. Och jag satt förstås som klistrad.

Ok, visst innehåller filmen en del dumma och ologiska sekvenser och jag är fruktansvärt trött på att Meg Ryan alltid ska vara snorig och förkyld i alla sina filmer. Hon är ju inte ens speciellt bra på det.

Men bortsett från dessa små plumpar i protokollet, så är det verkligen en topprulle. Som håller i ur och skur, år ut och år in.

Och så förstås ett fantastiskt soundtrack. Precis när eftertexterna rullar in kommer den här låten, Anyone at all, som är alldeles underbar. Bortse från det hemmasnickrade, ganska larviga bildcollaget, men sjung gärna med.

Mina damer och herrar, jag ger er Carole King.

Det finns alltid de som har det värre.

Märklig konversation idag på jobbet:

ARBETSKAMRAT
Ska du hänga med på lunch?

JAG
Nej tyvärr, jag ska på begravning. Inget kul, det har varit alldeles för många begravningar för mig det senaste året.

ARBETSKAMRAT
Ja ja, men det finns värre grejor. Tänk Haiti.

Köp en, betala för två.

Nu flaggar några flygbolag, bl a Air France och KLM, för att man ska behöva betala för två flygsäten om man är för fet för att få plats i ett. Och det här är tydligen något som upprör många överviktiga.

Varför då? Vad är det för konstigt med det? Tar man upp två stolar, är det väl självklart att man betalar för två stolar?

Men så har det tydligen inte varit tidigare. Det är märkligt, tycker jag. Det är som om överviktiga människor bara skulle behöva betala för en biff, fast de trycker i sig två. Att den andra biffen helt självklart skulle följa med på köpet bara för att det inte räcker med en biff i krävan för att bli mätt.

Smakar det, så kostar det, som jag brukar säga. Det är bara att bita ihop - eller banta.

Geggamoja i teve.

Jag tänker inte gå in i detalj om vad jag tycker om programmet Paradise Hotel, för då kommer jag bara att framtona som den moraliserande gnällkärring jag är, men det torde/borde vara uppenbart för de flesta vilket jävla skitprogram det är.

Ett program, som går ut på att pantade, kroppsfixerade unga svenskar ska supa ner sig och nuppa framför kameran i exotisk miljö. Och typecastad för säsongen är Svartenbrandts trasiga dotter. Det är så gräsligt så jag orkar inte ens prata om det.

Men det värsta är ändå att det troligen mest är tjejer i 12-14-årsåldern och snuskgubbar som tittar på eländet.

Varför tittar du på det då, kanske vän av ordning frågar. Jo, det gör jag i rent studiesyfte. Någon enstaka gång då och då. Jag jobbar ju ändå med tv och är intresserad av att se hur långt man kan gå på bästa sändningstid. Vilket i och för sig redan är alldeles uppenbart; man kan tydligen gå hur långt som helst.

Mer än så säger jag inte om det.

För det var egentligen inte det jag skulle prata om, utan om personalen som jobbar på hotellet. Jag bekymrar mig lite för den.

Om jag har förstått saken rätt så är programmet inspelat i Mexiko och det är väl troligen hederliga, katolska hotellanställda som tvingas medverka i den här cirkusen. Vad tänker de när de måste gå in i bild och leverera kuvert till fulla, halvnakna svenskar som ligger och dräller i olika solstolar utan att bevärdiga dem med en blick?

Är de bekväma med det? Att bära fram drinkar till redan stupfulla, att se folk ligga med varandra i poolen som vore det porrfilmsinspelning? För att sedan troligen behöva städa upp skiten efteråt?

De måste tro att de har kommit till Sodom och Gomorra och inte till jobbet. De måste förakta oss djupt. Fy, vad skämmigt.

Out of order.

Fy, vad jobbigt! Tuggummiautomaterna utanför Ica i Båstad strular.


Tack Lilla L på Åsen.

Teddy Pendergrass.

Mannen med den raspiga sammetsrösten har gått ur tiden.
- Tyst, jag minns.

Hej då, adventsstjärnan.

Lys nu allt vad du orkar i kväll och i natt, för i morgon har du gjort ditt. Då åker du rakt in i kartongen och ner i källaren. Och sen ser du inte dagens ljus på ett bra tag. Bara så att du vet.

Lite motvilligt tar jag bort dig. Jag tycker den här julen har gått så otroligt fort. Nog borde du kunnat få hänga kvar några veckor till. Men si det går icke. För på Tjugondag knut dansas julen ut. Och detta är inte förhandlingsbart.

Så lys nu vackert i den frostiga januarinatten, du lilla adventsstjärna. Vi ses någon gång i slutet av året.

Burr.

Inget vore mig mer främmande än att klaga på vädret. Jag äääälskar kylan och snön och rimfrosten på träden får hela Stockholm att se ut som ett jädrans vykort. Svidande vackert!

Men att se sin bil stå på gatan och sakta men säkert förvandlas till en nedisad igloo gör mig ont. Jag har den tveksamma egenskapen att jag ibland lägger mänskliga egenskaper på döda ting och det känns som om bilen har det svårt.

Av den anledningen, och endast den, vill jag att det ska bli lite mildare nu. Bilen fryser.

Skönhetstips från en pårökt ansiktstänjare.

Har du tryckt upp för många hasselnötter i kindpåsarna under jul? Här har du lösningen.

Old school.

Idag läste jag i/på (hur säger man?) Alex Schulmans blogg att han saknade den gamla hederliga passaren.

Då kom jag på en annan gammal hederlig sak som jag saknar. Räknestickan!

Den fantastiska uppfinningen, som var en sorts manuell miniräknare. Som inte hade nåt batteri, som inte behövde nätanslutas. Lika miljövänlig som huvudräkning. Ett vrålfiffigt hjälpmedel, helt enkelt.

Skulle jag fortfarande kunna hantera den? Troligen inte.

Lär man ut The golden Art of Handling a Räknesticka nu för tiden?

Det var bättre förr.

Alltså, vad har hänt med Stjärnorna på Slottet? Skulle inte det vara ett underhållande program, där man fick se kändisar tjata, supa och bråka med varandra och bete sig allmänt divigt och svinigt?

Istället har det urartat till rena rama Terapisoffan. En i taget får de tala ut och ingen säger emot. Det är hämnd, bitterhet och älta gamla oförrätter. Gråt och tandagnisslan, död och elände. Sorg och saknad. Själv sitter man hemma i soffan med ett förväntansfullt leende som sakta men säkert antingen övergår i en generad grimas eller i en ren och skär gråt.

Nej, tacka vet jag första säsongen när Börje Ahlstedt och Peter Harrysson blev drängfulla och skulle slå varandra på käften. Det var tider det!

-"Var är Börje?" -"Han ligger på rummet och surar..."

Too good to be true.

Ibland stöter man på grejor som är så utomordentligt fåniga att man inte vet om det är på riktigt eller inte. Å andra sidan lever vi ju i världens larvigaste tidevarv, så vem vet...

Är det nån som skojar här? Säg att det är nån som skojar...

Vad tror du? Finns Mikael och Fredrik?

Lika som bär.

Tack Chrillo!

Hälsa på släkten...

Jag hör på nyheterna att kungaparet befinner sig på privat resa i Brasilien. Bl a för att hälsa på Silvias familj.

Jojo, det brukar heta så.... Ska vi slå vad om att det kommer att vara mycket sparsmakat med officiella framträdanden för drottningen ett tag framöver, eventuellt hela våren. Och så PANG!, lagom till Viktorias bröllop stiger hon fram igen som en fågel Fenix, med ännu snipigare överläpp, ännu slätare panna, ännu snedare ögon, ännu bulligare kinder. Ännu mer lik en Velociraptor.

Synd på så rara ärtor, det är vad det är.

BUH!!

Trettondagen, rock on!

Jaha, här ligger man och lyssnar på ett program i P1 om en salmonellaepidemi i Alvesta 1953. Vilken sprittande inledning på en toppfestlig dag!

Kär(v)t återseende.

Jag återförenades med mina gamla dockor i julas och de fick följa med mig hem till Stockholm.

Först har vi Barbie, komplett med tre peruker, guldbaddräkt och turban. Hennes garderob är fylld av dräkter och aftonklänningar. En liten ulster med skinnkrage och tillhörande hatt med tofs. Gul regnkappa med stövlar och paraply. Röd sammetskappa och dito pillerburk.

Barbie har jag en relation till. Jag minns hur jag lekte med henne. Jag var väl 8-10 år. Jag minns varenda plagg. Hennes Askunge-klänning i gräddvitt siden. Hennes nattklubbsklänning i svart lamé med tyll nertill och tillhörande mikrofonstativ. Ett rosa jumperset med tillhörande garnkorg (??).

Jag såg just en exakt likadan Barbie på Ebay med utropspris 200 dollar.

Men med docka nr 2 är det knepigare. Det här är min första docka, som jag måste ha fått när jag var riktigt liten. Det är en typisk babydocka, som är rund och go om kinderna och sitter i soffan och tittar på mig med sina klotrunda ögon. Vänder jag henne uppochner skramlar hon lite och sluter sina ögon. Hon har på sig ett par välstrukna sparkbyxor i blå bomull och en vit blus med spets på ärmarna.

Även hon har en välsorterad garderob med tygblöjor, små förkläden, hängselkjol i skotskrutigt, ljusblå manchesterklänning, laxrosa linne. Stickade små tossor och mössor. Allt är mycket välsytt och -skött. Några av plaggen är säkert kläder jag bar själv som baby.

Jag stirrar på dockan, där hon sitter i soffan, och försöker få kontakt med henne. Jag tänker och tänker, men inget händer. Jag tummar på hennes kläder, men dom säger mig inte mycket. Eventuellt känns nåt plagg svagt bekant, men det är också allt.

Jag vill att minnet ska komma tillbaka. Jag måste ju ha lekt med henne hela tiden när jag var liten. Men jag minns ingenting. Det är alldeles blankt i huvudet. Vad heter hon? Jag antar att jag kallade henne för något. Det minns jag inte heller och ingen finns kvar som kan berätta.

Den tidiga barndomen, så viktig, så viktig. Så full av upplevelser som präglar en för livet. Borde man inte minnas dem?

Usch, det är för sorgligt.

Va???

Plötsligt, utan förvarning så här på söndagskvällen, drabbas jag av en känsla. Jag vet inte varifrån den kommer, det är bara en tanke som dyker upp i huvudet och säger med pigg röst: Det ska bli lite kul att gå till jobbet i morgon!

Det var otippat. Var kom den ifrån?

Om och om och om igen. Och igen.

"Ring så spelar vi" nu på lördagmorgonen. En kvinna missar en jätteenkel fråga, men det gör ingenting alls för det är så roligt att komma fram! Och som plåster på såren får hon ju önska en låt också, för guds skull.

Och hon har trehundratriljoner låtar att välja mellan, men hon vet minsann vad hon vill höra i radion nu när hon fått komma fram och önska alldeles själv. Hon vill höra "Du är min man" med Helene Sjöholm!

En låt som har legat mer än ett halvt decennium på Svensktoppen och ä n t l i g e n åkte ut från listan häromsistens, just när jag började tro att det var någon som drev med oss på riktigt!? Som har spelats sönder och samman, på längden och tvären, dagligen och stundligen. Som har dragit över landet som en jävla farsot i åratal. Som står en upp i halsen.

Den vill hon höra, för "den är ju så bra...."

Här har vi uppenbarligen att göra med någon som har kört fast rätt rejält. En person med stora problem. Finns det avgiftningskliniker för sådana som trygghetsknarkar musik?

Gott nytt år!

Gissa mej´rå, hur crazy var jag igår på nyårsafton´rå? Jag var hemma ensam med mig själv. Det har jag inte varit på tjugo år, och den gången var jag tvungen för jag hade vattkoppor. Men i år var det helt frivilligt. Det var bara jag och silverfiskarna. Men dom låg lågt kvällen till ära. Inte ett ljud från badrumsavdelningen.

Så det var jag. Jag dukade fint med söndags- och gåbortsporslinet, kammade mig och satte lite rouge på kinderna. Och så åt jag en god middag. Hälleflundra. Toast Skagen med forellrom till förrätt, förstås. En liten citronmarängtartelette. Gott vitt vin. Många tända ljus. TV. Ro och frid. En nattlig promenad.

På tolvslaget Ring klocka ring med Jan Malmsjö på Skansen (jösses vad han tog i...) och lite bubbel. Sedan radions P1 och Sveriges domkyrkor som ringer in det nya året. Fyrverkerier utanför fönstret. Det räckte så fint för mig. Det kändes som en värdig start på ett nytt år och ett nytt decennium.

Jag skickar med en förhoppning om ett riktigt gott nytt 2010 till alla. Och hur göra det bättre än att släppa fram sötnosarna i det ryska pojkbandet Steklovata och deras fromma budskap om ett fint och fridfullt nytt år.

Happy new year!

Strax nytt decennium.

Ofattbart att det har gått tio år sedan millenieskiftet. År 2000. Minns ni hysterin? En sån yra det var. Och så mycket oro, den mesta helt i onödan. Vi inbillade oss alla möjliga konstiga saker. Att världens datorer skulle balla ur, att flygplan skulle trilla ner från himlen, att pengar skulle försvinna från bankkonton, att atommissiler skulle avfyras. Hela världen höll andan. Inget hände.

Själv oroade jag mig mest för vad jag skulle ha på mig på festen. Och hur jag skulle ta mig hem på natten.

Det var lika bitande kallt i Stockholm på nyårsnatten 2000 som i år. Jag minns att jag hade med mig termobrallor och dunjacka. Jag hade nämligen bestämt mig för cykla hem, eftersom det sas att alla taxibilar redan var förhandsbokade och resten stod stilla, eftersom även taxichaufförer vill fira millenieskiften.

Det stämde inte heller, visade det sig. När jag med risk för eget liv cyklade hem på småtimmarna i mitt termoställ, blev jag omkörd av minst 200 lediga taxibilar.

Det var förstås en fantastisk, fullkomligt strålande fest med den bästa maten och den finaste champagnen. Som firades med några av de godaste vännerna. Och jag hade på mig en vinröd chiffong-trasa, som fortfarande hänger i nån garderob.

Men det jag har i starkast minne av den historiska millenienatten är min oro för att inte kunna ta mig hem. Och att hälften av dom jag firade med har skilt sig idag. Hur ska man tolka det, tro?

I år får både bilen och cykeln stå. Och jag håller mig hemma. Det är för kallt för att gå ut. Låt tiotalet komma, jag är redo. Gott slut.

Burr, vad kallt.

Ingen bra idé.

Lyssnar på Radio Stockholm där man just utsett decembers bästa fotografi, inskickad av en lyssnare. Den lyckliga vinnaren är en dam i Saltsjöbaden. Hon blir telefonintervjuad och beskriver mycket livligt motivet (rönnbär i rimfrost) och ljusförhållandena vid plåtningstillfället.

Och programledaren gratulerar. Och jag lyssnar häpet och konstaterar att detta måste vara världens sämsta radioidé. Fototävling? I radio?

Vinnarbilden, för oss som har dator...

Första julen utan pappa.

Ja, tänk att det blev en fin jul i alla fall, trots allt. Jag hade bävat en aning, men det blev bra.

Och pappa var synnerligen närvarande på alla möjliga vis. Min bror var lite förkyld, och eftersom han hostar precis som pappa, så hörde jag honom hela tiden. Och på juldagens morgon, när jag vinglade ut i vardagsrummet, satt min 12-årige brorson i pappas fåtölj och läste. Allt jag såg var ett par vita, taniga ben som stack fram under pappas morgonrock och Svenska Dagbladet som dolde ansiktet. Det såg EXAKT ut som pappa. Både komiskt och lite kusligt på en gång. Och ganska rörande. Allting går igen.

Pappas julmumma lyckades vi återskapa hjälpligt, så det blev också bra.

Och det var några saker som t o m blev en aning bättre än tidigare jular. Till exempel kunde vi väsnas lite mer än vanligt och spela hög julmusik. Det hade inte pappa gillat.

Pappa var noggrann med musiken. Han hatade musik som han inte hade valt själv. Jag minns en gång när han skulle bo några nätter på Anglais i Stockholm och vid incheckningen bad att få tala med receptionschefen.
- "Jag kommer att bo här i två nätter och under den tiden förväntar jag mig att slippa musik i hissarna."

Och givetvis slapp han det. Min pappa fick nästan alltid som han ville. Sådan var han.

Men att vi frossade i Bing Crosby, Frank Sinatra, Helga natt och Rudolf med röda mulen på högsta volym den här julen, det kunde han faktiskt inte göra nåt åt. Den här julen bestämde vi över musikdetaljen. Och, pappa, jag är ledsen att behöva säga det, men det funkade det också.

Midnatt råder, rökelsen ligger tung.

På julaftonsnatten var jag på midnattsmässa i St Peterskyrkan i Rom!

Trodde jag.... tills jag upptäckte att jag var i Linköpings domkyrka.

För det är väldigt vad dom har katoliciserat till det (säger man så?) i Svenska kyrkan nu för tiden. Det var procession i altargången med 10-15 präster, trummor, fanor, korgossar i spetsklänning, en kille som gick först och svingade ett rökelsekar så att hela katedralen stank hippiegrotta, en annan som bar en ikon högt över huvudet. Lägg sedan till biskopen i egen hög person, med kräkla, tehuva och knallröd mässhake, som påven själv. Omringad av trogna anhängare.

Det var första gången jag har sett rökelse användas i en protestantisk kyrka. Själv hade jag absolut inget emot det, jag tyckte det var ganska livat. Men tydligen, för säkerhets skull, hade det utannonserats i förväg i tidningen att man skulle använda rökelse... Trots det nystes och fnystes det ganska rejält i kyrkbänkarna.

Men frågan är vad det fnystes mest över, röken eller otyget att dyvla på oss katolska sedvänjor....? För det ska gud(arna) veta, att i det här landet kanske vi är agnostiker - men först och främst är vi allergiker.

Host, host....

God jul.

Tänk va, det bidde en vit jul! Första på länge. Tack för det, tomten. Eller vem man nu tackar för sånt. Och så önskar jag er alla en synnerligen god och rofylld jul därute i det vita.

Det låter allvarligt.

Vad i hela fridens är en spindel-led? Och hur känns det att ha glapp i den? Den vänstra, alltså... Gör det ont?

Det är nämligen vad min bil lider av. Det blev anmärkning på Bilprovningen idag, så här dan före dan före dan. Vilken julklapp va!

Nu vet jag i alla fall vad jag och bilen önskar oss. Vi får väl ställa oss i kö till Sophiahemmet. Det låter läskigt dyrt med en ny spindelled.

Julspindel-led?

Julefrid für alle?

Överhörde följande helt autentiska, som jag kommer ihåg den, konversation på buss 69 igår. En kvinna och en man, båda typiska medelålders välvårdade innerstadsbor, sitter bakom mig och pratar. De verkar vara ytligt bekanta. Hon frågar vad han ska göra i jul.

- Jag går nog ner ett varv till Stadsmissionen i år igen, svarar mannen.
- Jaha, jag firar med familjen. Jobbar du för Stadsmissionen eller...?
- Nej, jag brukar fira julen där sedan mamma dog.
- Jaha.... Är det många där..., frågar kvinnan lite osäkert.
- Ja, det är packat. En blandning av vanliga ensamma och uteliggare. Lite speciell stämning, men faktiskt trevligt.
- Fikar ni då, eller...?
- Nej, det är fullt julbord. Prinskorv, rödkål, skinka. Riktigt bra, faktiskt.
- Jaha, men jag trodde att du hade familj, säger kvinnan
- Nej, eller jo, jag har två kusiner. Men de firar med sina familjer. Sen har jag ingen mer. Liten familj, du vet...
- Ja, det var väldigt....
- Jag satt ensam flera år över julen och var jätteledsen. Och jag har normalt inga problem med att vara ensam, men julen är så speciell... Till slut bestämde jag mig för att försöka göra nåt åt det. Så jag ringde runt till en massa människor för att bjuda hem dem till mig. Jag ringde över hundra personer (han sa så, jag svär!) och ingen kunde komma. Alla skulle vara med familjen.
- Men vad tråkigt.
- Ja, till slut blev jag så desperat över alla nej, så jag började fråga om inte jag kunde få komma hem till dem istället. Men då blev de alldeles stressade....
- Det låter hemskt. På julen ska man ju vara snäll.
- Ja, men så är det. Så därför firar jag jul på Stadsmissionen. Där behöver man i alla fall inte sitta ensam och vara ledsen. Det är faktiskt helt ok.
- Det låter ju toppen. Du, jag ska gå av vid nästa hållplats. Trevligt att prata med dig. Ha en riktigt god jul nu då, hoppas jag...
- Ja, god jul själv. Vi ses.

Viktiga grejer.

Det finns många saker man kan ångra i livet och troligen finns det i mitt liv nu, tidigare och i framtiden, en förfärlig mängd dåliga och korkade beslut, som det finns all anledning att ångra rejält.

Men just ikväll kan jag bara komma på en enda grej som jag ångrar - och det är att jag lät popcorn-grytan bränna fast. Ingen köksfläkt i hela världen kan åtgärda det enorma stankinferno som just nu har lägrat sig över mitt hem. Jag vet inte var jag ska ta vägen.

Detta kan tyckas som en futtighet i jämförelse med annat, men kan TV4 ägna en timme på bästa sändningstid ikväll åt en dokumentär om Tiger Woods älskarinnor, kan väl jag också ägna mig åt skitsaker!

En sån här vill jag ju också ha....

En virkad ägg och bacon-halsduk. Hur flott (!) och användbar som helst. Både värmer och klär.

Fett snygg...

Vill ha, vill ha....

En Margaret Thatcher-nötknäppare. Hur har jag kunnat leva utan en sådan? Järnladyn med superstarka lår.


Heter det förresten nötknäppare eller nötknäckare? Man kan säga både och, va?

Hundväder.

När det är så här fruktansvärt kallt och man tvingas ut i snön barfota och med röven bar, är det himla härligt att fantisera om en solig dag på standen med polarna.
Tack Therese!

Ljusklar hägring?

Idag, den 13 december, har jag inte sett en endaste Lucia. Inte ens en borttappad tärna. Är Lucian avskaffad?

Vad hände med Sveriges Lucia som man fick rösta fram i Året Runt? Där ljusdrottningen och hennes följe av besvikna tärnor bar lottapäls och åkte häst och vagn till Skansen, där statsministern krönte den lyckliga?

På väg hem från fest sent i natt borde jag ha stött på ett antal skamfilade, utfestade lucior och stjärngossar, men icke... Alldeles tomt på gator och torg.

Och under hela dagen idag, när jag har rört mig i vida cirklar i alla möjliga delar av stan - inte ett vitt nattlinne så långt ögat når, inte ens en liten bit borttappat glitter...

Och inte har jag hört Lucia-sången heller.

Men en lussebulle fick jag. På julgranscocktail hos G, vars gran är så magnifikt pimpad att den får Stenbecks gran på Skeppsbron att framstå som en avbarrad pinne. Där pimplade vi starkstark glögg och vin och knaprade på goda snittar och hade hur trevligt som helst. Trångt och trevligt.

Så det blev en en alldeles utmärkt luciadag, thank you very much - fast utan Lucia. Hon var nån annanstans. Om hon finns...

Annat var det på den gamla goda tiden...

Vad är det för fel på mig egentligen?

Tidigt i morse hittade jag detta sms i min telefon:

"Hej! Sänder en hälsning från en strand på Koh Phangan. Vi har just ätit frukost med mango och ananasshake och ska nu genomlida ännu en dag i paradiset. Vi bor underbart i en vacker bungalow med hängmatta på altanen precis på stranden. Dagarna flyter stilla och barnen njuter av frihet utan kläder och blöjor och enorma ytor att springa och krypa på. Nu fäller dom kokosnötter här bredvid som man får hugga upp och dricka ur. Vad kan man säga? Du borde vara här."

Någon timme senare, på väg till jobbet, såg jag följande löpsedel:

"Kylan och snön på väg. Minus 35C grader nästa vecka."

Och jag drog kepsen längre ner i pannan och tänkte, utan någon som helst tvekan, att jag är på rätt plats. Det är här jag vill vara. Här där det snart ska börja snöa och bli svinkallt.

Vad är det för fel på mig? Äjängtlingen....?

Äntligen...

Jag har ändrat mig.

Ni vet ju hur jag hatar alla barnen på min morgonbuss. Hur jobbiga de är när de gapar och skriker och gnider sina galon-overaller mot mig.

Men jag tar tillbaka allt. I morse klev en klass med 10-11-åringar ombord vid Centralen och kom och satte sig alldeles för nära. Jag vände mig demonstrativt bort från dom och glodde stint ut genom fönstret. Som en riktig surkärring.

När jag skulle gå av vände jag mig mot tösen som satt närmast och bad att få komma fram. Hon reste sig fint och artigt och så ropade hon till alla sina kompisar
-"Flytta på er, den här tjejen ska gå av..."

"Tjejen" sa hon. Hon sa "tjejen". Och där satt jag och kände mig som Häxan Surtant. Men hon sa "tjejen".

Jag älskar henne. Jag älskar alla barn. Det här är en bra fredag.

Såna rara barn det finns, va...

Julevangelium.

Det finns regler för allt. Och i juletid är det extra viktigt att följa dem.

När jag var liten hade vi inget julpynt överhuvud taget förrän på julafton. Jo, adventsstjärna och -stake förstås, men inget mer. När vi barn vaknade på julaftons morgon, var hemmet pyntat och fint. Julgranen stod klädd och lyste i ett hörn och under granen låg morgonjulklappen och väntade. Knäck, fikon och dadlar var upplagt i skålar. Och farmors ischoklad med russin i. Och så den stora halmbocken och tomtar överallt. Julpynt från Hemslöjden. Och krubba, komplett med lamm, elefant (?), palmer, vise män och jesubarn. Jag minns det som något alldeles fantastiskt.

Vissa säger att det är skamligt att inte låta barnen vara med och klä granen, men för mig var det inget konstigt med det. Att granen stod där i all sin glans på julaftons morgon var alldeles magiskt och jag ville inte ha det på något annat vis.

I mitt eget lilla hem är jag inte riktigt lika fundamentalistisk. Lite pynt slipper allt igenom före jul, skam vore det väl annars..., Men under mycket reglerade former. Det gäller att inte gå händelserna i förväg.

Mina husregler i juletid ser ut så här:

1:a advent: Adventstake riggas, adventsstjärnan hängs.

Idag, den 10 december, på självaste Nobeldagen: Julrosett på ytterdörr upp.

Lucia-dagen, den 13 december: Ljuskronan kläs med änglar, små äpplen och lummer. "Flickan" tas fram. Flickan är en ljusstake som föreställer Carl Larsson dotter Brita. Jag älskar henne.


Sen blir det förstås lite amaryllisar och hyacinter som slinker igenom här och där och då och då.

På så vis blir det ett successivt upptrappande av julstämningen. Så att man inte känner sig less när julen äntligen är här. Var sak har sin tid. Nån jävla ordning får det ändå lov att vara.

Nån har visst trillat rakt ner i glöggkastrullen.

Smärtsamt stor humor är detta. Gud, så förfärligt härligt!

Snilleblixt.

Det sägs att man får fyrkantiga ögon om man tittar för mycket på TV.

Nu har jag kommit på en genialisk idé för att råda bot på detta tråkiga fenomen. Man får helt enkelt börja tillverka mandelformade tv-apparater.

Finsk kvalitet.

Den här reklamfilmen, som kom för ett par år sedan, älskar jag. Den är så bra, så bra. För det första är den snygg att titta på och för det andra uppfyller den de krav jag tycker man borde kunna ställa på en reklamfilm:
Jag blir lite (be)rörd. Och jag känner förtroende, det gör jag tammefan. När jag ser den här filmen känns det som att Finnair är mitt flygbolag. Kiitos.

Dagens ros.

Jag är den lille killen i hatt och rock på bilden och gubbarna som bytte fjärrvärmecentralen är tjejen i korviga kalasbyxor. De hade fixat det när jag kom hem. Både vatten och värme.

F´låt.

"Ajdå, det här ser fan inte bra ut...."

Idag byter man fjärrvärmecentral i mitt hus. Vi fick besked om detta så sent som i fredags och när jag vaknade i morse hade de stängt av vattnet och värmen. Ok, jag överlevde det. Det fick bli en raggardusch.

De har lovat att allt ska vara klart under dagen. Kl 17 ska vattnet vara påsatt och vid 21 drar värmen igång.

Yeah right....!

När jag gick hemifrån i morse, mötte jag fem hantverkare som stod och glodde i källaren med vatten till anklarna.
-"Ajdå, det här ser fan inte bra ut", sa en av dom.
-"Vi måste åka och köpa den där delen som vi saknar då´rå", sa en annan.
-"Oj då", sa jag, "det låter olycksbådande".
De tittade på mig som något katten släpat in.

Och sedan hasade sig två av killarna mot källartrappan för att åka och "köpa den där delen, då´rå". Jag har aldrig sett två män gå långsammare uppför en trappa. Jag gick bakom och puttade på, kändes det som.

När vi kom upp på gatan log jag lite inställsamt och frågade om de trodde att det skulle bli klart till kvällen.
-"Oroa dig inte, det ska nog ordna sig", sa en av dem. Den andra skrattade till, lite för snabbt.

Just nu har jag slagit vad med mig själv och hela världen om att det inte kommer att finnas varken vatten eller värme i lägenheten när jag kommer hem ikväll. Jag är villig att slå vad om hur mycket pengar som helst. Sätter nån emot?

Så här års blir jag lite religiös.

I december känns det helt naturligt att spela psalmer och juloratorier hemma på cd:n. Och springa i kyrkan.

Det blir inte så många frivilliga kyrkobesök för mig på ett år. De flesta infaller i december. Och jag är inte ensam om att bli lite smygreligiös i adventstider. Det måste vara en tillströmning utan dess like till kyrkorna runt om i landet så här års.

Och i kyrkan är man alltid välkommen. Men jag är övertygad om att kyrkans män och kvinnor tycker att det är skit att vi bara kommer och hälsar på nu och inte resten av året. Det vore roligt om någon präst nån gång fick nog och sa ifrån. Att han eller hon ställde sig i predikstolen under adventsgudstjänsten och röt
-"Jahaja, här var det fullsatt. Nu minsann passar galoscherna!! Men var var ni i slutet på februari och i mitten på september om jag får fråga? Inte här i alla fall..."

Det vore uppfriskande. Fast rätt läskigt.

Morr...

Det rör väl inte mig.

Jag kanske har missat nåt här, men varför är det av allmänt intresse att Tiger Woods har fått smisk av frugan och backat in i ett träd? Eller varit otrogen, för den delen?

Rätta mig om jag har fel, men är inte det här väldigt privat? Varför ska jag bry mig om det? Varför fortsätter världens alla tidningar sin rapportering om en sån skitsak?

Precis i början var historien ännu tunnare. Då hade Tiger i princip bara halkat lite med gasfoten och ändå var det ett hysteriskt pådrag i pressen. De senaste dagarna har det här med otroheten tillkommit och dummare är jag inte än att jag fattar att det kan vara lite smaskens för de sensationslystna. Men det är väl fortfarande inte nån världsnyhet att en jävla golfspelare, om än en svårartat ikoniserad sådan, har fått på moppe för att han varit dum och otrogen?

Journalister har belägrat familjen garageuppfart hela veckan och helikoptrarna har surrat som berusade humlor över huset på ett sätt som påminner mig om en "riktig" nyhet, nämligen den förfärliga OJ Simpson-historien. Kommer ni ihåg när OJ drog iväg i sin Ford Bronco, förföljd av en kortege av polisbilar och en hel flottilj helikoptrar? Och hela världen följde med i direktsändning.

Säga vad man vill om Tiger Woods, men nån OJ Simpson är han inte - tack och lov.

Nu bidrar han tyvärr själv till att gegga till historien ytterligare genom att be hela världen om ursäkt på sin hemsida. Varför i herrans namn då?

Lilla Tiger, inte behöver du be mig om ursäkt, jag har ingenting med det här att göra. Ta det med din fru istället.

Mjölkstockning på Kungsholmen.

Alltså lattemorsor. Jag begriper mig inte på dem. Herregud, vad de dricker kaffe! Att de inte får magkatarr.

Jag bor nära det ohyggligt populära franska bageriet Petite France. Hit vallfärdar lattemorsorna från hela stan. I horder dundrar lyxvagnarna in på mjuka hjul redan i gryningen.

När jag vinglar förbi bageriet på väg till jobbet, sitter de redan där - på uteserveringen i kylan - med sina barnvagnar och gigantiska frukostpaket och tjattrar och tjittrar. Med ena handen fikar dom, med den andra handen vaggar dom förstrött bäbisen i vagnen.

Och alla har blonda hästsvansar och pärlor i öronen och jättedyra dunjackor. Och de pratar och pratar om sina barn och jämför. Och tar en latte till.

Fikafestival för förstföderskor.

Smörsmak 3.

I min jakt på det lättsmälta pompösa smöret från förr har jag kommit fram till den här gamla godingen. En helt obegriplig video, men troligen himla coola effekter för att vara mitten på åttiotalet.

Och sångaren skulle lätt kunna vinna VM i Brist på Utstålning och Uttryck, om den sportgrenen fanns. Och så bär han och resten av bandet varsitt murmeldjur på huvudet. Jättekonstigt. Men bra är det.

Första advent.

Jaha, då var vi där igen. Det är redan dags att tända första ljuset. Och trots att jag hade lovat mig själv att försöka vara lite närvarande och njuta av den här härliga tiden, så blev jag i vanlig ordning helt tagen på sängen.

Inte hade jag hunnit göra helgfint hemma. Inte hade jag fixat mossa till staken. Inte hängde adventsstjärnan på plats i morse och tindrade vackert i adventsgryningen. Ickepicke!

Men idag har jag gjort ett ryck av sällan skådat slag. Jag är långt ifrån klar, men jag är en bra bit på väg mot optimal julefrid i timmerkojan. Jag har kånkat ut tre ton gamla tidningar, skakat mattor, varit och handlat, dammsugit som en galning och jag hann faktiskt t o m putsa fönster innan solen gick ner över Landstingsparken.

Jag tycker normalt att det är ganska lätt att putsa fönster. Men idag var det svårt. Hur jag än gnuggade och jobbade med gummirakan, både på och mellan fönstren, så blev de inte så där skinande rena som de brukar. Jag putsade igen och tog ett kliv bakåt för att titta på håll, men det såg likförbannat ut som om det låg en hinna av något slag över fönstren.

Och plötsligt insåg jag var det var för fel! Det var inte min putsning som var boven, det var vädret. Det var dimman utanför fönstret jag såg. En tjock dimma, som inget fönsterputs i hela världen kan råda bot på. Så så var det med det.

Nu riggar jag adventsstaken och tänder första ljuset. Jag hänger upp stjärnan i det nyputsade fönstret. Och så spelar jag körmusik på hög volym. För så ska det låta så här års.

Julmånaden står på tröskeln och stampar, jag tror jag är redo.