Hur har du mage...?

På nätsajten allt om barn.se kan man vinna en fin kokbok om man skickar in en bild på sin "Sommargravidmage". Jag har skickat in en bild på min. Undrar om de kommer att märka att jag inte är gravid...?

Lokalpatriotidiot.

Nästa vecka blir Lars G Lindström ny långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet. I en intervju i blaskan idag berättar han lite om sina visioner och tankar inför det nya jobbet. Bl a kommer han att leta efter filmidéer som utspelar sig i Västerbotten-fjällen, för det tycker han saknas.

Han kommer från Vännäs i Västerbotten.

När jag blir långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet kommer jag särskilt att hålla ögonen öppna efter filmmanus som utspelar sig i trakterna runt Rimforsa eller Västra Harg. Björkfors. Skeda och Slaka. Eller rent av Vreta Kloster.

Jag kommer från Östergötland.

Mamma, barn.

Jag går nerför Nybrogatan och jag möter en mor och hennes dotter. Typisk Östermalms-framtoning. Jag ser dem på långt håll, där de går arm i arm och pratar. Ingen tvekan om att det är mor och dotter, för de är mycket lika varandra. Och det första som slår mig är att mamman är otroligt plastikopererad. Hennes kinder stretar, läpparna är nypåfyllda och kattögonen upphissade.

Ni vet den där justerade, lyfta skräcködle-looken, som paradoxalt nog inte signalerar "Hej, här kommer en jävligt fräsch och snygg kvinna" utan mer "Hej, här kommer en frustrerad, osäker toklyft kvinna som uppenbarligen är äldre än hon (tror att hon) ser ut".

Men jag undrar lite över dottern. Hon ser ut att vara nånstans i 20-årsåldern och hon går bredvid sin mamma, som liksom hänger på hennes arm.

Och jag undrar vad som cirkulerar i hennes huvud. Tänker hon på hur hennes mamma ser ut? Är hon tillräckligt hemmablind för att inte reflektera så mycket över hennes utseende? Är hon rent av stolt över sin mamma och tycker att det är härligt att hon försöker hålla sig ung och snygg? Hon kanske tror att det är så mammor ser ut i den åldern, eftersom alla hennes kompisars morsor är lika lyfta? Eller skäms hon? Tycker hon att hennes mamma är pinsam och ser ut som en uppstoppad dinosaurie?

Jag vet i alla fall vad jag hade känt om min mamma hade sett ut så där. Jag hade dött...

Who´s who?

Jag försöker och försöker, men det går inte. Jag kan helt enkelt inte skilja på systrarna Graaf. Vem är Magdalena och vem är Hannah? Alla säger att de är så underbara och fantastiska och begåvade, men för mig är de som en person.

Båda har gått igenom svåra saker och kommit ut på andra sidan med hedern och livet i behåll. Och skriva kan de. Och så himla trevliga och intelligenta ska de vara också. Och allt det där är säkert sant, men vem är vem?

Vem är det som var gift med Magnus Hedman? Eller är de kanske fortfarande gifta? Vem skrev en bok om att bli misshandlad? Vem fick en hjärnblödning? Och vem fick nyss barn? Troligen båda två...

Och vad gör de? Vad har de för yrken, menar jag?

Men framför allt, vem är vem?

Jag tittar på foton av dem och försöker hitta några särdrag. Om en ändå vore blond och den andra brunett. Men de byter ju hårfärg hela tiden, så det funkar inte. Eller att nån av dem skulle se ut att heta Magda eller påminna om nån jag känner som heter Hannah. Men det går inte. De är ju så himla lika. Är de tvillingar?

Lili och Sussie lärde jag mig till slut att skilja åt. Där fick jag ta till tricket att Sussie (den korta) var lite rundare än Lili och i ordet "rund" finns bokstaven u som även återfinns i namnet Sussie. Och så står de alltid i rätt ordning på officiella bilder. Den långa Lili står alltid först och sen kommer Sussi. De poserar helt enkelt i bokstavsordning, skulle man kunna säga.

Men det gör inte Hannah och Magdalena Graaf. De står och ligger huller om buller och hur som helst på bilderna. Gärna inlindade i varandra. Så där finns ingen hjälp att hämta.

Jag får väl helt enkelt ge upp. Hannah och Magdalena Graaf är två trevliga helylletjejer, som alla verkar gilla. Men jag har ingen aning om vem som är vem. Det får jag lära mig att leva med. Och jorden lär inte gå under för det.

Magdalena är hon som har rutig bikini...

Och till sist, apropå Elvis...

Och apropå ingenting...

Det här var min första LP:

Apropå sötsug...

Nu händer det...

...men det kommer aldrig att hända igen, det lovar jag på heder och samvete. Klockan är 23.45 och jag klär på mig för att gå ner till 7Eleven och köpa choklad. Så jävla godissugen är jag.

Men som sagt, det kommer aldrig att hända igen. So help me God.

Levnadskonst.

En riktig dam lämnar inte hemmet utan en bra pincett.

Inget annat än en simpel mördare.

Jag hoppas han ruttnar bort i fängelset.

Stormy weather.

Lyssnade på P4 på väg ut till Ikea idag. Efter ett tag avbröts sändningarna av ett meddelande från trafikredaktionen:
-"På grund av den hårda vinden som råder i Stockholmsområdet, vill vi varna för att det flyger omkring lösa föremål i vinden. Vi har fått många samtal om kringflygande takplattor, blomkrukor, stora grenar och annat..."

Lösa föremål som flyger omkring? Ducka för tegelpannor?

Ok, vi har redan helt och hållet tagit efter amerikanarnas sätt att gå omkring och dricka kaffe ur pappersmuggar på gatan. Måste vi låtsas att vi har samma sorts väder som dom nu också?

A very, merry Chr.........

Idag tror jag det slogs någon form av rekord - och det har inget med friidrotts-VM att göra.

Man brukar ju säga att julhandeln sparkar igång tidigare och tidigare för varje år. Men oftast tar det fart någon gång i början/mitten på november - vilket faktiskt inte är så himla tidigt egentligen. Varför skulle köpmännen inte vilja ha ett par månader på sig att njuta fröjderna av det som är årets mest vilda och hejdlösa köpfest?

Men den 16 augusti? Liiiiiiite tidigt, va? Men idag kom den alltså, den första puffen. Knappt har vi lagt kräftpremiären bakom oss förrän julefriden börjar locka och pocka. Det tycker inte ens jag, en SANN julälskare, är ok.

Det var Peter Jöback som slog alla rekord, genom att redan nu börja promma för sin julkonsert.

Skärpning, Jöback, låt åtminstone rönnbären mogna först, så vi vet om vi får nån vinter överhuvud taget innan du börjar kränga din julshow.

F ö har jag en julskiva med PJ. Och där sjunger han alla de klassiska julsångerna med sin fina, lite nasala stjärngosseröst och sitt tuktade vibrato. Och det gör han så bra så. Och bära halsduk och framkalla julstämning kan han, så det står härliga till. Men "Helga natt" ska han ge fan i. Den kan bara Jussi sjunga.

Håll in renarna grabben, det är för tidigt....

Enkla söndagsnöjen.

Säga vad man vill, men speciellt svårroad är jag inte. Och jag tycker faktiskt att jag är ganska bra på att sysselsätta mig själv. Med mycket enkla medel.

Ta idag, t ex, när dagen ligger framför mig som en omålad kanvasduk och jag sakta men säkert återhämtar mig från gårdagens roliga kräftskiva hos Göran - vad göra av denna dag?

Hade först planer på att cykla över till Sjöhistoriska för DNs stora utomhuskonsert, men det kändes inte som någon bra enmans-aktivitet idag. En aning för ambitiöst. Nej, tacka vet jag ett varv till Kungens kurva! Så får det bli.

Det finns inget som piggar upp mig så mycket som en sväng till Ikea. Kanske har det kommit in nån ny kudde eller tavelram att klämma på. Givetvis stearinljus.

Oftast åker jag dit och bara går och dräller. Provsitter nån fåtölj, tar mått på nån garderobsvägg. För att sedan omedelbart tappa bort lappen där jag skrivit ned måtten. Jag vet inte hur många gånger jag åkt ut till Ikea för att ta mått på saker och sedan tappa bort noteringarna. Men det gör inget. Det är själva Ikea-hänget som är grejen.

När jag har en riktig heldag i Kungens kurva, kan jag också ta svängen förbi Rusta, för att se om de har nån billig tvål eller rea på vattenkokare. Eller ramla in på ICA Maxi, där personalen är så drillad att de släpper allt de har för händer och följer dig fram till montern där den vara du efterfrågat står. Och detta trots att man säger att det inte är nödvändigt.

Nu sätter jag mig i bilen och åker till Kungens kurva, detta paradis på jorden. Och vem vet, kanske jag tittar förbi thairestaurangen i skogsbrynet därute också. Take away för tv-soffan ikväll. Vilken heldag det här ska bli. Jag känner mig helnöjd.

Amanda. Tjejen hela dan.

Får jag lov att presentera nästa lilla virrhjärna. Jag bildar nu pakt med andra allvarligt bekymrade vuxna. Det här fenomenet är faktiskt inte roligt alls, även om första impulsen är att garva så att man ramlar omkull i en liten hög på golvet.

Vad ska det bli av de här små gässen, efter det att de blivit underkända i plugget och våldtagna av nåt slemmo som säger sig vilja ge dem ett modellkontrakt?

Notera gärna mamsens idoga vispande i bakgrunden. Vankas det kanske fläskpannkaka?

Det är de små, små detaljerna som gör´et.

Tänk att en enda liten bokstav kan göra så himla stor skillnad.

Inget att ställa spriten i.

Inget att lägga bäbisar i.

Återinträde i cityatmosfären.

I natt vaknade jag av att jag hörde höga mansröster utanför fönstret.
- Va, klampar det läskiga gubbar på mitt däck? Undrar om de har kommit med båt, tänkte jag. Jag hann till och med bli lite rädd.

I nästa sekund gick det upp för mig att jag inte alls var i mitt lilla pörte i skärgården utan låg i min säng på Kungsholmen och att rösterna tillhörde några som gick förbi ute på gatan.

Det tar lite tid att återgå till civilisationen. Men jag ska nog klara av det.

Fullmåne över Ankeborg. Foto: Dick Lundgren

Mogi åker utomlands.

Så här kul tycker Mogis att det ska bli att åka till Ibiza:

Livet är ett helvete.

Mogis har haft en fruktansvärd dag.

Finns hon på riktigt?

Den här lilla människan som kallar sig Mogis, tipsade först Sussi om och alldeles nyss fick jag nedanstående klipp från Göran. Mogis är heeeeelt fantastisk.

Så här ska benen gå på Doris. Mogis for president!

Nytt papper i bänken.

Härmed förklarar jag min relativt sommarbombade blogg (för?) öppen igen. Återinvigd. Nu ska jag skärpa till mig.

Dock inte just nu, utan senare. Men återinvigd är den. Hej på er!

En rättelse!

Jaha, då var det fastställt att jag hade JÄTTEFEL i mina antaganden att ingen hette Kastanj i efternamn. Det har visst funnits en familj som hette så. Det har min kompis Johan R berättat och honom slår man inte på fingrarna när det gäller sådant här. Honom slår man inte på fingrarna överhuvud taget, vid närmare eftertanke.

Och det var inte vilka Kastanjer som helst. von Castanie, om jag får be och stamfadern Mikael, som inte var adlig utan bara en vanlig simpel lantmätare från Pommern, levde på 1600-talet.

Hans barnbarn Joakim Christoffer blev kommendör i svenska flottan och adlades 1719. Han "var med vid sjöexpeditionen till Bält och blev då, efter tappert och manligt (!) fäktande emot danska flottan fången." Efter detta nesliga nederlag, som visserligen renderade honom en adlig titel, men kanske inte var så kul ändå, tog han sitt pick och pack och drog till Småland, där han dog 1752 på gården Elofshult i Väckelsångs socken i Kronobergs län.

Den sista manlige ättlingen Gustaf Per Christoffer von Castanie dog ogift (stackarn) i Stockholm 1846 och så var det ajöss med den familjen. Ingen mer Castanie eller Kastanj.

Jag vet inte hur lång tid det måste gå innan någon annan kan göra anspråk på ett namn som tillhört en utdöd ätt. Det kanske är dags att sparka liv i namnet Castanie igen. Kan man heta Fjölebratt och Ädelskog, kan man väl heta Kastanj.

Jag, en filmdetektiv.

Det är inte lätt att göra film i ett litet land. Det finns inte så många skådisar att tillgå. Därför kan man med 100% säkerhet veta att om en halv- eller helbekant skådis har en liten liten pytteroll i början av en svensk film, så kommer den personen att träda in i handlingen i en större roll längre fram i handlingen.

Sitter och ser en Beck-film, där en hyfsat känd skådespelerska spelar en pyttepytteliten roll som granntant i början. Sedan dess har jag suttit och väntat på att hon ska göra entré i handlingen. Och nu är hon här. Hon är mördaren. Eller mamma till mördaren, kanske det var. Insyltad är hon i alla fall.

Jag visste det!!!

Trädgrubbel.

Idag, fredag, kom jag att tänka på följande: Det är väldigt vanligt att folk heter som träd i efternamn. Vi har A(h)l, Alm, Ask, Asp, Björk, Bo(o)k, Ek, E(h)n, Gran, Hassel, Hägg, Lind, Lönn, Rönn och Pi(h)l.

En del heter t o m Skog. Eller Syren (fast det kanske inte är ett träd, utan mer än buske).

Inte fullt så vanligt är det att heta Lärk, Sälg, Oxel, Poppel och Tall. Men det finns i alla fall några stycken i Sverige, det har jag kollat upp.

Men ingen, och jag upprepar, ingen heter Kastanj.

Tänk på det ni, om ni inte har något annat att tänka på.

-"Och varför vill ingen heta som jag då" undrade kastanjen irriterat och kastade med grenarna.

Länge leve(r) valfriheten.

Igår på ICA Maxi i Nacka räknade jag till fyrioåtta (48!!) olika sorters leverpastej - men inte den jag ville ha. Fyrtioåtta sorters leverpastej!!! Men inte den jag var på jakt efter.

Hur är det möjligt att det kan finnas efterfrågan på så många sorter i en och samma butik? Och ändå gick en kund därifrån utan att ha hittat det hon letade efter.

Det är inte klokt, det här. Konsumtionssamhället skenar med oss.

Det var den här lilla rackarn jag vill ha, men inte hade dom den inte...

Åh, fortfarande så himla bra!

Salem Al Fakir 2007. Kom plötsligt på hur alldeles fantastisk den här låten är.

Sjung med, vetja! (och notera gärna att brorsan Nassim har smugit sig in i collaget)

Mackel Jexon.

Åh, vilket spektakel Michael Jacksons Memorial Service var. Och samtidigt väldigt fint och privat med familjen så närvarande där på första parkett. Det kändes nästan som om man trängde sig på ibland.

Jag vet inte heller vad jag tycker om att hans söta lilla dotter tilläts ta micken och gråta ut sin sorg. Det blev för mycket, det borde hon nog inte ha tillåtits göra. Å andra sidan var det skönt att se att barnen var med överhuvud taget. Man har ju undrat lite över hur de moderlösa stackarna har haft det bakom sina gallerförsedda fönster och sina munskydd och påsar över huvudet.

Ikväll var väl egentligen första gången man såg barnen Jackson i levande livet utan påse över huvudet. Eller hängandes över ett balkongräcke. Och de såg så fina och normala ut.

Och givetvis grät jag så det skvalade genom nästan hela föreställningen.

Å andra sidan gråter jag väldigt lätt. Bl a när jag tittar på Animal Rescue Police på Animal Planet. Speciellt när det handlar om övergivna och skadade hundar. Det är något med hundars ögon.

Och så var jag otröstlig när jag såg prins Bertils begravning. Men det är en annan historia. Framför allt är det historia.

Vafalls....?

De senaste dagarna har jag fått sex mail från Viktväktarna med rubriken "Må väl i sommar". Det är som om de känner på sig att det är nåt fanstyg i görningen.

Typ gin & tonic-säsong.

Hoppas du fick bra betalt, Therese.

Det går en reklamfilm för Bobs Risifrutti just nu. Den har gått i ett flera versioner och i alla filmerna medverkar Therese Alshammar och nån simmarkille som heter Stefan Nystrand. Honom kände jag inte igen, utan jag var tvungen att kolla upp vad han hette.

Det här är riktigt dålig reklam. Inte minst för Therese...

I en av filmerna sitter Therese och Stefan i badkläder på en bänk. Båda två har varsin förpackning med Risifrutti bredvid sig. Thereses burk är stor, Stefans är lite mindre. När Therese tittar bort tar han sin lilla förpackning och byter den mot Thereses stora. Och Therese märker inget - inte ens när han börjar äta ur den stora (som han alltså snott från henne). Då tittar hon först besviket på sin lilla burk (som var Stefans från början) och sedan lystet på hans.
- Åh, den som ändå hade en sån stor burk med Risifrutti, ser hon ut att tänka.

Och jag tänker: Är hon dum i huvudet?

I den uppföljande filmen har simmarkillen Stefan redan från början en stor förpackning Risifrutti och Therese Alshammar i sin Speedo-baddräkt en lite mindre. De jämför burkarnas storlek och Therese tittar avundsjukt på hans förpackning och ser fortfarande ut som om hon tänker
- Åh, den som ändå hade en sån stor burk Risifrutti.

Och jag tänker återigen: Är hon HELT dum i huvudet??

Hur i helvete kunde Therese Alshammar gå med på att vara med i dom här dumma, dåliga reklamfilmerna där hon framställs som om hon vore totalt bakom flötet?

Stängt för semester?

Stockholm i juli. Jag skulle önska att jag kunde sätta på mig turistmössan och glida runt och njuta av en av världens mest fantastiska sommarstäder. Hänga på uteserveringar, ta seightseeing-båtar åt alla håll och kanter, vandra i Gamla stan, titta på vaktavlösningen på Slottet, köpa vykort med kungafamiljen i Slottsboden. Därifrån ta mig ut på Djurgården via Skeppsbron och Strandvägen. Hänga i trädgården på Rosendal. Bada på Långholmen. Äta grillmiddag på Boule och Berså. Snacka med främlingar.

Men det går inte. Det känns helt otänkbart att tillbringa juli i Stockholm. Jag vill bara härifrån. Jag vill byta miljö och dra till landet.

Utanför mitt fönster blommar linden. Åh, vad linden doftar gott. Och längs Norrmälarstrand är luften mättad av aromen från smultronjasminen. Båda dessa underbara dofter fyller mig med nån sorts melankoli, jag associerar dem till sommarstängd stad. Öde gator, kokande asfalt.

Det är så jag ser Stockholm i juli. De öde gatorna på Östermalm och Kungsholmen. Tomt, övergivet. Alla man känner har lämnat stan.

Men nere i city kokar det. Jag tar mig genom staden och känner mig lite avundsjuk på turisterna som hänger över sina kartor och fotograferar varandra framför Stadshuset och skrattar åt den där gatuarbetaren i brons, som sticker upp huvudet ur en gatubrunn på Nybroplan. Jag vill också se Stockholm med deras ögon.

Men det går inte. Jag längtar till landet. Därför drar jag snart dit. Tror jag.

Look, how funny....

Inte mitt problem, precis...

Jag läste en artikel om Linda Skugge härom dagen, där hon vittnade om hur svårt databeroende hon var under många år. Hon kollade sina mail flera gånger i timmen och gjorde upp till tio blogginlägg om dagen. Hon var ständigt online och hade alltid datorn med sig. Ett klart och tydligt missbrukarbeteende, helt enkelt.

Till slut var hon tvungen att gå på avprogrammering. Och nu är det mycket bättre.

Sådan är sannerligen inte jag. Jag har aldrig varit speciellt beroende av min dator (utom i jobbet, förstås) och just nu är jag inne i en period när jag, om inte undviker, så i alla fall inte prioriterar datorn alls. Och det märks ju förstås här på bloggen.

Å andra sidan tycker jag mig märka att även flitiga kommenterare ligger lågt, så det kanske helt enkelt var sommaren som kom och knackade på dörren. Och då kommer fågelkvitter och groggar före twitter och bloggar.

Så under sommaren kanske vi inte ses hela tiden som vi brukar, men i alla fall då och då.

Kviddelivitt, som pippin sa.

Inte så illa fast jag sitter på kontor.

Några saker att vara tacksam över en dag som idag, när solen strålar från en klarblå himmel och det är 25 grader varmt:

- Att jag har ett litet hus vid havet som står och väntar på mig.
- Att jag har så många fantastiska vänner.
- Att jag fortfarande blir bjuden på roliga fester, trots att jag nästan aldrig ordnar några själv.
- Att någon uppfann luftkonditioneringen.
- Att jag inte är asfaltsläggare. Eller fritös-tös.

Bland annat. Med mera.

Pavane för en död prins.

Äntligen!!!

Sommaren är här. Äntligen får man börja ta av sig kläderna! Som jag har längtat.... Det här är min bästa tid på året, då jag för första gången får visa mig barbent och med blottade överarmar.

Med sprittande entusiasm drar jag på mig förra årets sommartoppar och upptäcker till min förtjusning att de inte går över huvudet längre. Yippie, jag har gått upp 2 ton sedan sist. Vad roligt!!!

Och vad spännande att äntligen få blotta mina pistagefärgade, håriga ben. Det har jag verkligen sett fram emot. Och den där jeanskjolen sitter verkligen perfekt. Som ett korvskinn. Toppen!

För att inte tala om hur mysigt det ska bli att få släppa ut mitt frissiga, oklippta hår med robust utväxt.

Ja, det är en härlig tid man har framför sig. På alla sätt och vis. Äntligen!

Äntligen sommar.

Back in business....?

Midsommarhelgen kom i par:

Sol & regn
Sommartopp & vinterskor
Sill & snaps
Boule & krocket
Ler & långhalm
Jordgubbar & glass
Basfiol & flöjt
Mandelblom & kattfot (och viol)
Fästingar & mygg
Glim & glam
Sjö & hav

Den enda som inte kom i par var jag själv. Men det gör ingenting. Jag skuttade över mina gärdsgårdar och plockade mina sju blommor och lade under kudden. Så det ska nog ordna sig.

Fast vänta här nu....

Klockan är 9 på midsommaraftons morgon och solen skiner! Det hade jag inte räknat med. Nu är ju hela mitt väsen inställd på kallt och mulet. Vilken kalldusch...

Frågan är om jag orkar ställa om. Se över packningen, stryka en vit topp och gräva fram ett par somriga sandaler. Det här kommer att bli jobbigt.

Fortsättning följer. Glad midsommar igen, alla härliga.

Midsommarnattens köld är hård......

stjärnorna gnistra och glimma.

Jaha, då blir det visst midsommar i skärgårdsdoktor-olle igen. Jag hade hoppats på ljumma vindar, vit blus, sitta ute på terassen hela natten och dilla en massa smörja.

Nu blir det kanske sitta inne och tryna i fleece. Men det blir bra det också. För snapsen är kall och sillen god, oavsett om det regnar eller är sol.

Det blir helt enkelt en bra midsommar med de bästa vännerna och den godaste maten i den vackraste omgivningen. Och dragspel och bas kommer att höras på håll och humlorna kommer att surra runt de blommande lupinerna. Och skratta kommer vi att göra och mysa. Och ska det nattbadas är det bättre om det regnar, för då känns det varmare i vattnet.

Så vädret kan dra åt skogen, jag bryr mig inte. Det blir som det blir. Midsomrar kommer och går och nästa år blir det nog sol.

Glad midsommar, where ever you are.

Zumzumzum

Vad heter den nu igen.

Min hjärna har ett svart hål. Den saknar förmågan att memorera Brännkyrkagatan. Det går helt enkelt inte. Två nära vänner bor på Brännkyrkagatan, men det hjälps inte. Jag kan helt enkelt inte lära mig vad gatan heter.

Brännkyrkagatan, hur svårt kan det vara? Jag försöker och försöker, testar att ha något att hänga upp det runt, tänker på en bränd kyrka. Men jag kommer ändå inte ihåg från gång till gång.

Det är lika pinsamt varje gång jag tvingas fråga (för tusende gången) -Vad heter din gata nu igen? Och får ett lite irriterat svar som signalerar "Hur många gånger ska jag behöva säga detta?"

För att inte tala om när jag ska åka taxi. Jag måste alltid dirigera taxichauffören hela vägen fram, eftersom jag aldrig kommer ihåg vad gatan heter.

Jag vet var gatan ligger och jag hittar givetvis dit. Men jag saknar helt enkelt förmågan att komma ihåg vad den heter.

Brännkyrkagatan, människa!

"Kyrkan brinner, Brännkyrka...."

Slumrande minnen.

Det där med musikminnet är märkligt. Hörde Valerie med Steve Winwood på radio i morse. Även om jag har lyssnat mer på Eric Prydz dansremix de senaste åren, så är originalet fortfarande väldigt, väldigt bra. En kanonlåt, helt enkelt.

Men när jag hörde den idag, så fylldes hela min kropp av en konstig, svårdefinierad känsla av olust. Det kändes helt enkelt oroligt och lite olyckligt.

Låten kom 1982. Vad höll jag på med då? Jag minns inte, kan inte sätta fingret på det, men uppenbarligen lyssnande jag mycket på den här låten under en period när jag inte mådde något vidare bra. Hur kan kroppen komma ihåg det, när jag inte kommer ihåg själv?

Åh, vilken fin...!

Guldkannan Towa, kombinerad potta och vattenkanna. Fy fan, vad bra! Hur har jag kunnat leva utan den?

Obs. Ej ironi.

Yesterdays news 2.

Det var väl minst nån månad sedan du tänkte på Annica Östberg, va? Inte har väl du kommit ihåg att undra hur hon har det där på Hinseberg, nu när hon äntligen har fått komma hem?

Inte jag heller.

Dagens "Ring så spelar vi".

Lisa Syren
- Ja, så har det blivit dags för frågan. Vilket nummer tar du?

Skånsk tant
- Är nummer 13 kvar?

Lisa
- Den finns kvar. Rubiken är "Vyssja 007" och vi söker ett annat ord för luffare, som vi har fått från latinet via franskan.

Tant
- Luffare... Hur löd rubriken igen?

Lisa
- Vyssja 007.

Tant
- Hmmm, det var inte lätt...... Vad kan det va...?

Lisa
- Vad gör man när man vyssjar ett barn?

Tant
- Söver? Pyschar, lullar, lallar...?

Lisa
- Och mer...?

Tant
- ???????

Lisa
- Och vem är 007?

Tant
- 007...?? Uj uj.

Lisa
- Och där plingar klockan och tiden är ute. Nu måste jag be om svaret.

Tant
- Nej, det går inte.

Lisa
- Rätt svar ska vara vagabond. Vyssja = vagga och 007 är ju Bond, James Bond.

Tant
Uj, uj, det var svårt.

Jättesvårt, verkligen..........

Jag har sagt det förr...

och jag säger det igen:

Finnarna vet v e r k l i g e n hur man gör tv.

Dagens goda gärning.

Om man vill skänka lite av sitt överflöd till en stackars avdankad manusförfattare, lägger man ner allt man har för händer och rusar iväg och köper Varuhuset säsong 2 & 3 på dvd. Garanterat mycket tv-historia och axelvaddar för pengarna.

Pang i bygget!

Ett märkligt intermezzo hände idag på lunchen. Jag och U strosar i godan ro bland stånden på Hötorget. Plötsligt, helt utan varning, en jättesmäll som får rutor att skaka och människor att ducka instinktivt. En riktigt fet explosion, helt enkelt.

Vad i herrans namn var det? U och jag glor på varandra, medan ekot av smällen fortfarande ringer i våra öron. Bredvid oss står tre personer, en man och två kvinnor, som inte reagerar nämnvärt. De bara skrattar åt mig och U som står där och hukar.
- No problem, tire explosion, säger mannnen och ler.
- Tire explosion? säger jag.
- Very common in our home country, säger en av kvinnorna och ler ännu bredare.
- What country is that, frågar jag.
- Pakistan, svarade mannen.

Däckexplosion? Ursäkta mig, men är det det enda som smäller i Pakistan? Var det inte i tisdags som självmordbombare sprängde ett hotell i Peshawar i luften med hjälp av 550 kg sprängmedel? 16 döda och över 50 skadade.

Några dagar tidigare en sprängd moské i Swatdalen, 40 människor döda?

Osv, osv.

Och här stod tre skrattande pakistanska medborgare på Hötorget i Stockholm och snackade om däckexplosioner. Very common in Pakistan.

Drev dom med mig?

Skrattmåsar?

Yesterdays news.

När tänkte ni på "greven" och skotten i Gamla stan senast? Det var några veckor sedan, va? Tänkte väl det. Nu är vi fullt upptagna med flygolyckor, EU-val, Bruce Springsteen, Tennis-Robin, VM-kval och dåligt väder. Det är inte klokt vad fort vi glömmer.

För en månad sedan var skotten i Gamla stan det enda vi snackade om. Jösses, vad det diskuterades och spekulerades om gula mopeder, torpeder, motiv och medieprofiler. Nu undrar vi inte längre om dörrvakten är kvar på häktet eller om greven fortfarande ligger på sjukhus eller hur det går med den misstänkta exfrun. Vi har glömt bort det, vi har gått vidare. Fast det hände alldeles nyss.

Jag blir lika häpen varje gång jag inser hur fort jag stuvar undan gårdagens nyheter bara för att medierna slutar rapportera en stund.

Dom bestämmer, jag hänger på. Så enkelt är det.

Höj ribban, Corazza.

Snälla rara Anna Maria, jag förstår om du vill ta till publikfriande åtgärder för att förfolkliga dig och föra ut ditt budskap, men vad hände här...?

Du med dina kontakter inom det svenska etablissemanget, kunde i princip valt vilken artist och producent som helst att framföra ditt budskap. Istället låter du en niondeklass göra en video på Roliga timmen .... och som artist väljer du Eddie Oliva....! Eddie Oliva?

Jag säger nej, söta Anna Maria. Bättre upp, Anna Maria, det här var verkligen inte bra. Jag säger buuuh, Anna Maria. Här tappade du mig.

Heja Corazza.

Jag är lite fascinerad av Anna Maria. Håller hon på att bli Sveriges svar på Hillary Clinton?

En skärpt kvinna som har stått lojalt vid sidan av sin maktkille och plötsligt kliver fram och tar över hela ruljangsen?

Calle ligger lite lågt i valrörelsen, men hustrun jobbar på fint. Här har hon i alla fall tagit ett stadigt tag i såväl flaggspelet som rundborsten. För som Sussi så klokt skrev i sin kommentar igår, "en sån här frisyr kräver en rejäl rundborste och en frisör som tar spjärn med foten i Corazzas bröstkorg..."

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

I valet och kvalet.

På söndag är det EU-val och jag har ingen aning om vad jag ska rösta på. För rösta ska jag väl, tror jag...? Eller...? Jo, det är klart jag ska rösta!

Jag tittar på valaffischerna på stan och försöker att utläsa något där. Det är ett väldigt fokus på personval i år. Man ska kryssa i och skicka sin favvokandidat till Bryssel och jag har som sagt ingen aning...

Men vad jag vet och förstår är att det måste ligga mycket strategi och tankearbete innan man bestämmer sig för vilket foto man väljer när man ska bli uppblåst på valaffisch och bli personröstad på.

Och då noterar jag speciellt Moderaternas valaffischer och försöker förstå hur de tänker. Deras representanter, som de vill att jag ska skicka till Bryssel, ser antingen ut som överklassmobbare i Jan Guillous Ondskan, välkammad Hitler-jugend eller Tin-Tin. Och så toppas denna streber- och töntsörja med en upptuperad Anna Maria Corazza-Bildt, vars frisyr får Elisabeth Höglund att framtona som nysnaggad.

Hoppsan hejsan...

Man ska inte göra ytliga bedömningar, men vad fan ska jag göra? Jag har inte tid/lust att sätta mig in i detaljerna och alla tjoar om personval. Så jag tittar på affischerna på stan och de talar till mig. Och något säger mig att det inte blir Hitlerjugend, Wiener Sänger knaben och djursholmsstropparna som får min röst den här gången. Ej heller den hårfagra Corazza-Bildt, som på valaffischen säger "basta" till matfusket och dålig miljöpolitik, allt medan hon fortsätter att importera överdrivet overprized parmesanost, som troligen fraktas hit med flyg och igensotade gamla italienska långtradare.

Däremot är det svårt att låta bli att bli lite förtjust i Marit Paulsen. Ett sådant rackarns dugligt fruntimmer hon verkar vara. Åtminstone på bild.

Och hennes devis "En svensk tant tiger inte i Bryssel" går inte av för hackor.

Inget nytt under solen.

Kom just hem från landet och insåg att jag inte tittat mig i en spegel på tre dagar. Men ingen ko på isen, jag var mig lik.