Vafalls....?

De senaste dagarna har jag fått sex mail från Viktväktarna med rubriken "Må väl i sommar". Det är som om de känner på sig att det är nåt fanstyg i görningen.

Typ gin & tonic-säsong.

Hoppas du fick bra betalt, Therese.

Det går en reklamfilm för Bobs Risifrutti just nu. Den har gått i ett flera versioner och i alla filmerna medverkar Therese Alshammar och nån simmarkille som heter Stefan Nystrand. Honom kände jag inte igen, utan jag var tvungen att kolla upp vad han hette.

Det här är riktigt dålig reklam. Inte minst för Therese...

I en av filmerna sitter Therese och Stefan i badkläder på en bänk. Båda två har varsin förpackning med Risifrutti bredvid sig. Thereses burk är stor, Stefans är lite mindre. När Therese tittar bort tar han sin lilla förpackning och byter den mot Thereses stora. Och Therese märker inget - inte ens när han börjar äta ur den stora (som han alltså snott från henne). Då tittar hon först besviket på sin lilla burk (som var Stefans från början) och sedan lystet på hans.
- Åh, den som ändå hade en sån stor burk med Risifrutti, ser hon ut att tänka.

Och jag tänker: Är hon dum i huvudet?

I den uppföljande filmen har simmarkillen Stefan redan från början en stor förpackning Risifrutti och Therese Alshammar i sin Speedo-baddräkt en lite mindre. De jämför burkarnas storlek och Therese tittar avundsjukt på hans förpackning och ser fortfarande ut som om hon tänker
- Åh, den som ändå hade en sån stor burk Risifrutti.

Och jag tänker återigen: Är hon HELT dum i huvudet??

Hur i helvete kunde Therese Alshammar gå med på att vara med i dom här dumma, dåliga reklamfilmerna där hon framställs som om hon vore totalt bakom flötet?

Stängt för semester?

Stockholm i juli. Jag skulle önska att jag kunde sätta på mig turistmössan och glida runt och njuta av en av världens mest fantastiska sommarstäder. Hänga på uteserveringar, ta seightseeing-båtar åt alla håll och kanter, vandra i Gamla stan, titta på vaktavlösningen på Slottet, köpa vykort med kungafamiljen i Slottsboden. Därifrån ta mig ut på Djurgården via Skeppsbron och Strandvägen. Hänga i trädgården på Rosendal. Bada på Långholmen. Äta grillmiddag på Boule och Berså. Snacka med främlingar.

Men det går inte. Det känns helt otänkbart att tillbringa juli i Stockholm. Jag vill bara härifrån. Jag vill byta miljö och dra till landet.

Utanför mitt fönster blommar linden. Åh, vad linden doftar gott. Och längs Norrmälarstrand är luften mättad av aromen från smultronjasminen. Båda dessa underbara dofter fyller mig med nån sorts melankoli, jag associerar dem till sommarstängd stad. Öde gator, kokande asfalt.

Det är så jag ser Stockholm i juli. De öde gatorna på Östermalm och Kungsholmen. Tomt, övergivet. Alla man känner har lämnat stan.

Men nere i city kokar det. Jag tar mig genom staden och känner mig lite avundsjuk på turisterna som hänger över sina kartor och fotograferar varandra framför Stadshuset och skrattar åt den där gatuarbetaren i brons, som sticker upp huvudet ur en gatubrunn på Nybroplan. Jag vill också se Stockholm med deras ögon.

Men det går inte. Jag längtar till landet. Därför drar jag snart dit. Tror jag.

Look, how funny....

Inte mitt problem, precis...

Jag läste en artikel om Linda Skugge härom dagen, där hon vittnade om hur svårt databeroende hon var under många år. Hon kollade sina mail flera gånger i timmen och gjorde upp till tio blogginlägg om dagen. Hon var ständigt online och hade alltid datorn med sig. Ett klart och tydligt missbrukarbeteende, helt enkelt.

Till slut var hon tvungen att gå på avprogrammering. Och nu är det mycket bättre.

Sådan är sannerligen inte jag. Jag har aldrig varit speciellt beroende av min dator (utom i jobbet, förstås) och just nu är jag inne i en period när jag, om inte undviker, så i alla fall inte prioriterar datorn alls. Och det märks ju förstås här på bloggen.

Å andra sidan tycker jag mig märka att även flitiga kommenterare ligger lågt, så det kanske helt enkelt var sommaren som kom och knackade på dörren. Och då kommer fågelkvitter och groggar före twitter och bloggar.

Så under sommaren kanske vi inte ses hela tiden som vi brukar, men i alla fall då och då.

Kviddelivitt, som pippin sa.

Inte så illa fast jag sitter på kontor.

Några saker att vara tacksam över en dag som idag, när solen strålar från en klarblå himmel och det är 25 grader varmt:

- Att jag har ett litet hus vid havet som står och väntar på mig.
- Att jag har så många fantastiska vänner.
- Att jag fortfarande blir bjuden på roliga fester, trots att jag nästan aldrig ordnar några själv.
- Att någon uppfann luftkonditioneringen.
- Att jag inte är asfaltsläggare. Eller fritös-tös.

Bland annat. Med mera.

Pavane för en död prins.

Äntligen!!!

Sommaren är här. Äntligen får man börja ta av sig kläderna! Som jag har längtat.... Det här är min bästa tid på året, då jag för första gången får visa mig barbent och med blottade överarmar.

Med sprittande entusiasm drar jag på mig förra årets sommartoppar och upptäcker till min förtjusning att de inte går över huvudet längre. Yippie, jag har gått upp 2 ton sedan sist. Vad roligt!!!

Och vad spännande att äntligen få blotta mina pistagefärgade, håriga ben. Det har jag verkligen sett fram emot. Och den där jeanskjolen sitter verkligen perfekt. Som ett korvskinn. Toppen!

För att inte tala om hur mysigt det ska bli att få släppa ut mitt frissiga, oklippta hår med robust utväxt.

Ja, det är en härlig tid man har framför sig. På alla sätt och vis. Äntligen!

Äntligen sommar.

Back in business....?

Midsommarhelgen kom i par:

Sol & regn
Sommartopp & vinterskor
Sill & snaps
Boule & krocket
Ler & långhalm
Jordgubbar & glass
Basfiol & flöjt
Mandelblom & kattfot (och viol)
Fästingar & mygg
Glim & glam
Sjö & hav

Den enda som inte kom i par var jag själv. Men det gör ingenting. Jag skuttade över mina gärdsgårdar och plockade mina sju blommor och lade under kudden. Så det ska nog ordna sig.

Fast vänta här nu....

Klockan är 9 på midsommaraftons morgon och solen skiner! Det hade jag inte räknat med. Nu är ju hela mitt väsen inställd på kallt och mulet. Vilken kalldusch...

Frågan är om jag orkar ställa om. Se över packningen, stryka en vit topp och gräva fram ett par somriga sandaler. Det här kommer att bli jobbigt.

Fortsättning följer. Glad midsommar igen, alla härliga.

Midsommarnattens köld är hård......

stjärnorna gnistra och glimma.

Jaha, då blir det visst midsommar i skärgårdsdoktor-olle igen. Jag hade hoppats på ljumma vindar, vit blus, sitta ute på terassen hela natten och dilla en massa smörja.

Nu blir det kanske sitta inne och tryna i fleece. Men det blir bra det också. För snapsen är kall och sillen god, oavsett om det regnar eller är sol.

Det blir helt enkelt en bra midsommar med de bästa vännerna och den godaste maten i den vackraste omgivningen. Och dragspel och bas kommer att höras på håll och humlorna kommer att surra runt de blommande lupinerna. Och skratta kommer vi att göra och mysa. Och ska det nattbadas är det bättre om det regnar, för då känns det varmare i vattnet.

Så vädret kan dra åt skogen, jag bryr mig inte. Det blir som det blir. Midsomrar kommer och går och nästa år blir det nog sol.

Glad midsommar, where ever you are.

Zumzumzum

Vad heter den nu igen.

Min hjärna har ett svart hål. Den saknar förmågan att memorera Brännkyrkagatan. Det går helt enkelt inte. Två nära vänner bor på Brännkyrkagatan, men det hjälps inte. Jag kan helt enkelt inte lära mig vad gatan heter.

Brännkyrkagatan, hur svårt kan det vara? Jag försöker och försöker, testar att ha något att hänga upp det runt, tänker på en bränd kyrka. Men jag kommer ändå inte ihåg från gång till gång.

Det är lika pinsamt varje gång jag tvingas fråga (för tusende gången) -Vad heter din gata nu igen? Och får ett lite irriterat svar som signalerar "Hur många gånger ska jag behöva säga detta?"

För att inte tala om när jag ska åka taxi. Jag måste alltid dirigera taxichauffören hela vägen fram, eftersom jag aldrig kommer ihåg vad gatan heter.

Jag vet var gatan ligger och jag hittar givetvis dit. Men jag saknar helt enkelt förmågan att komma ihåg vad den heter.

Brännkyrkagatan, människa!

"Kyrkan brinner, Brännkyrka...."

Slumrande minnen.

Det där med musikminnet är märkligt. Hörde Valerie med Steve Winwood på radio i morse. Även om jag har lyssnat mer på Eric Prydz dansremix de senaste åren, så är originalet fortfarande väldigt, väldigt bra. En kanonlåt, helt enkelt.

Men när jag hörde den idag, så fylldes hela min kropp av en konstig, svårdefinierad känsla av olust. Det kändes helt enkelt oroligt och lite olyckligt.

Låten kom 1982. Vad höll jag på med då? Jag minns inte, kan inte sätta fingret på det, men uppenbarligen lyssnande jag mycket på den här låten under en period när jag inte mådde något vidare bra. Hur kan kroppen komma ihåg det, när jag inte kommer ihåg själv?

Åh, vilken fin...!

Guldkannan Towa, kombinerad potta och vattenkanna. Fy fan, vad bra! Hur har jag kunnat leva utan den?

Obs. Ej ironi.

Yesterdays news 2.

Det var väl minst nån månad sedan du tänkte på Annica Östberg, va? Inte har väl du kommit ihåg att undra hur hon har det där på Hinseberg, nu när hon äntligen har fått komma hem?

Inte jag heller.

Dagens "Ring så spelar vi".

Lisa Syren
- Ja, så har det blivit dags för frågan. Vilket nummer tar du?

Skånsk tant
- Är nummer 13 kvar?

Lisa
- Den finns kvar. Rubiken är "Vyssja 007" och vi söker ett annat ord för luffare, som vi har fått från latinet via franskan.

Tant
- Luffare... Hur löd rubriken igen?

Lisa
- Vyssja 007.

Tant
- Hmmm, det var inte lätt...... Vad kan det va...?

Lisa
- Vad gör man när man vyssjar ett barn?

Tant
- Söver? Pyschar, lullar, lallar...?

Lisa
- Och mer...?

Tant
- ???????

Lisa
- Och vem är 007?

Tant
- 007...?? Uj uj.

Lisa
- Och där plingar klockan och tiden är ute. Nu måste jag be om svaret.

Tant
- Nej, det går inte.

Lisa
- Rätt svar ska vara vagabond. Vyssja = vagga och 007 är ju Bond, James Bond.

Tant
Uj, uj, det var svårt.

Jättesvårt, verkligen..........

Jag har sagt det förr...

och jag säger det igen:

Finnarna vet v e r k l i g e n hur man gör tv.

Dagens goda gärning.

Om man vill skänka lite av sitt överflöd till en stackars avdankad manusförfattare, lägger man ner allt man har för händer och rusar iväg och köper Varuhuset säsong 2 & 3 på dvd. Garanterat mycket tv-historia och axelvaddar för pengarna.

Pang i bygget!

Ett märkligt intermezzo hände idag på lunchen. Jag och U strosar i godan ro bland stånden på Hötorget. Plötsligt, helt utan varning, en jättesmäll som får rutor att skaka och människor att ducka instinktivt. En riktigt fet explosion, helt enkelt.

Vad i herrans namn var det? U och jag glor på varandra, medan ekot av smällen fortfarande ringer i våra öron. Bredvid oss står tre personer, en man och två kvinnor, som inte reagerar nämnvärt. De bara skrattar åt mig och U som står där och hukar.
- No problem, tire explosion, säger mannnen och ler.
- Tire explosion? säger jag.
- Very common in our home country, säger en av kvinnorna och ler ännu bredare.
- What country is that, frågar jag.
- Pakistan, svarade mannen.

Däckexplosion? Ursäkta mig, men är det det enda som smäller i Pakistan? Var det inte i tisdags som självmordbombare sprängde ett hotell i Peshawar i luften med hjälp av 550 kg sprängmedel? 16 döda och över 50 skadade.

Några dagar tidigare en sprängd moské i Swatdalen, 40 människor döda?

Osv, osv.

Och här stod tre skrattande pakistanska medborgare på Hötorget i Stockholm och snackade om däckexplosioner. Very common in Pakistan.

Drev dom med mig?

Skrattmåsar?

Yesterdays news.

När tänkte ni på "greven" och skotten i Gamla stan senast? Det var några veckor sedan, va? Tänkte väl det. Nu är vi fullt upptagna med flygolyckor, EU-val, Bruce Springsteen, Tennis-Robin, VM-kval och dåligt väder. Det är inte klokt vad fort vi glömmer.

För en månad sedan var skotten i Gamla stan det enda vi snackade om. Jösses, vad det diskuterades och spekulerades om gula mopeder, torpeder, motiv och medieprofiler. Nu undrar vi inte längre om dörrvakten är kvar på häktet eller om greven fortfarande ligger på sjukhus eller hur det går med den misstänkta exfrun. Vi har glömt bort det, vi har gått vidare. Fast det hände alldeles nyss.

Jag blir lika häpen varje gång jag inser hur fort jag stuvar undan gårdagens nyheter bara för att medierna slutar rapportera en stund.

Dom bestämmer, jag hänger på. Så enkelt är det.

Höj ribban, Corazza.

Snälla rara Anna Maria, jag förstår om du vill ta till publikfriande åtgärder för att förfolkliga dig och föra ut ditt budskap, men vad hände här...?

Du med dina kontakter inom det svenska etablissemanget, kunde i princip valt vilken artist och producent som helst att framföra ditt budskap. Istället låter du en niondeklass göra en video på Roliga timmen .... och som artist väljer du Eddie Oliva....! Eddie Oliva?

Jag säger nej, söta Anna Maria. Bättre upp, Anna Maria, det här var verkligen inte bra. Jag säger buuuh, Anna Maria. Här tappade du mig.

Heja Corazza.

Jag är lite fascinerad av Anna Maria. Håller hon på att bli Sveriges svar på Hillary Clinton?

En skärpt kvinna som har stått lojalt vid sidan av sin maktkille och plötsligt kliver fram och tar över hela ruljangsen?

Calle ligger lite lågt i valrörelsen, men hustrun jobbar på fint. Här har hon i alla fall tagit ett stadigt tag i såväl flaggspelet som rundborsten. För som Sussi så klokt skrev i sin kommentar igår, "en sån här frisyr kräver en rejäl rundborste och en frisör som tar spjärn med foten i Corazzas bröstkorg..."

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

I valet och kvalet.

På söndag är det EU-val och jag har ingen aning om vad jag ska rösta på. För rösta ska jag väl, tror jag...? Eller...? Jo, det är klart jag ska rösta!

Jag tittar på valaffischerna på stan och försöker att utläsa något där. Det är ett väldigt fokus på personval i år. Man ska kryssa i och skicka sin favvokandidat till Bryssel och jag har som sagt ingen aning...

Men vad jag vet och förstår är att det måste ligga mycket strategi och tankearbete innan man bestämmer sig för vilket foto man väljer när man ska bli uppblåst på valaffisch och bli personröstad på.

Och då noterar jag speciellt Moderaternas valaffischer och försöker förstå hur de tänker. Deras representanter, som de vill att jag ska skicka till Bryssel, ser antingen ut som överklassmobbare i Jan Guillous Ondskan, välkammad Hitler-jugend eller Tin-Tin. Och så toppas denna streber- och töntsörja med en upptuperad Anna Maria Corazza-Bildt, vars frisyr får Elisabeth Höglund att framtona som nysnaggad.

Hoppsan hejsan...

Man ska inte göra ytliga bedömningar, men vad fan ska jag göra? Jag har inte tid/lust att sätta mig in i detaljerna och alla tjoar om personval. Så jag tittar på affischerna på stan och de talar till mig. Och något säger mig att det inte blir Hitlerjugend, Wiener Sänger knaben och djursholmsstropparna som får min röst den här gången. Ej heller den hårfagra Corazza-Bildt, som på valaffischen säger "basta" till matfusket och dålig miljöpolitik, allt medan hon fortsätter att importera överdrivet overprized parmesanost, som troligen fraktas hit med flyg och igensotade gamla italienska långtradare.

Däremot är det svårt att låta bli att bli lite förtjust i Marit Paulsen. Ett sådant rackarns dugligt fruntimmer hon verkar vara. Åtminstone på bild.

Och hennes devis "En svensk tant tiger inte i Bryssel" går inte av för hackor.

Inget nytt under solen.

Kom just hem från landet och insåg att jag inte tittat mig i en spegel på tre dagar. Men ingen ko på isen, jag var mig lik.

Sol till helgen.

Vilket ord är vackrast, högtryckstvätt eller högtrycksrygg?

Glad pingst, alla härliga!

Äntligen 2

Jag ska också släppa en bok i höst. Den ska handla om en medelålders arbetslös singelbrud, som har bott ett tag i Hökarängen, men som flyttar tillbaka till Herrängen, där hon vuxit upp. Hon stannar helst hemma i tv-soffan och går i närkamp med boxen.


Ibland tar hon sig dock samman och går ner på den lokala pizzerian, där hon beställer en inbakad med lövbit och bea och en halv karaff rött. Efter lite resultatlöst flirtande med den syrianske servitören går hon sedan hem och hoppas på att få sova den ovaggade rödvinssömnen. Men det får hon inte, eftersom hon är i den åldern då man har sömnrubbningar.

Enligt mig kommer boken att innehålla mycket tristess, sexbrist, noppiga Lindex-kläder och ensamhet.

Ni kan knappt bärga er. Som ni har väntat...

Eller så tar jag den enkla vägen och skriver ett standardverk om livet runt Stureplan. Det går nog fortare.

Äntligen!

Sofi Fahrman på Aftonbladet släpper en bok i höst. Den handlar om en modebloggande svensk ung tjej som bor i New York och sedan flyttar tillbaka till Stockholm och lever livets glada dagar på Stureplan. Den kommer enligt Sofi att innehålla kärlek, sex, festande, mode och relationer.

Jag kan knappt bärga mig. Som jag har väntat....

Utspring.

Jaha, så bryter hela studenthysterin ut idag då. Nu gäller det att hålla i hatten och inte ta med sig bilen till innerstaden.

Och själv har jag fem studentmottagningar inbokade de närmaste dagarna. Som alltid känns det som om dessa tillställningar är arrangerade mer för föräldrarna än för studenterna. Det är i alla fall vi vuxna som står kvar på nattkroken och dricker upp slattarna. Ungarna har dragit vidare i natten. Det hade jag också gjort om jag hade varit student, så jag säger inget om det. Det är hur som helst ganska trevligt alltihop.

Och lite märkligt och vemodigt också, eftersom de som nu tar studenten och har jätteurringningar och fina kostymer och är fulla och glada och står på randen till vuxenlivet, har jag sett växa upp. För två sekunder sedan var de fyra år och lärde sig cykla utan stödhjul.

I år köper jag likadan present till alla studenterna; Magdalena Ribbings Stora Etikettbok. Den tycker jag de ska läsa från pärm till pärm så de vet hur det går till i den fina världen. Om den skulle knacka på dörren.

Hoppsan vad crazy, en traktor mitt i stan.

Bollen är rund.

Jag vill inte verkar vanvördig eller så, men vad var det som var så himla viktigt med den där jämrans finalen i Champions League mellan Barcelona och Manchester United ikväll? Maken till hysteri har jag väl aldrig varit med om.

Det har varit kommentarer och analyser i morgonsoffor i tv, lunchprogram i radion, på Facebook oavbrutet hela dagen och kvällen, på bussar, på bloggar. Framsidan på alla tidningar i fyrfärg. Och Glenn Strömberg i ful kostym och flygig ankstjärtsfrisyr.

Och när jag ikväll intet ont anande ringde en vän för att växla några vänliga ord, blev jag avsnäst på det otrevligaste av vis för att jag tydligen ringde mitt i matchen.

Jag förstår inte varifrån detta intresse och denna hängivenhet kommer? Det är ju inte ens svenska lag...? Hur bestämmer man sig för vilket utländskt lag man ska heja på och varför?

Jag som fortfarande inte har lycktas nagla ner ett svenskt favoritlag, begriper inte hur det vara så viktigt. Analyserna av matchen pågår fortfarande i sjutton tv-kanaler nära dig och det är ingen ände på det.

Och Barcelona vann. Heja, heja. Rätt lag vann, antar jag. Eller inte...

Falling Down på kinesiska

Läste en intressant artikel i tidningen idag. Den handlade om en man som klättrat upp på en bro i den kinesiska staden Kanton och hotade att hoppa. Han stod där på broräcket och hade gjort så i över fem timmar. Under tiden var trafiken helt avstängd och polisen förberedde under bron med en stor luftkudde.

Då tog sig en 66-årig man genom avspärrningen och gick fram till killen som stod där på räcket och hojtade. Först skakade han artigt hand med honom - sedan vräkte han honom över kanten!

Killen, som landade på luftkudden under bron, överlevde och sa efteråt att han ville ta livet av sig för att han hade en skuld.

66-åringen förklarade sitt agerande med att han var trött på den yngre mannens "själviska aktiviteter" på bron, eftersom de hade skapat enorma trafikköer.

Jag känner mig kluven. Vilken fruktansvärd sak att göra, men ändå...... Förakta mig om ni vill, men någonstans håller jag med honom pyttepyttepyttelite...


Och apropå att vräka saker över kanten: Igår gjorde vi en hemsk sak på landet. Vi petade ner måsboet ur trädet bredvid mitt hus. Ner föll ett måsägg som krossades mot marken. Och i trädet bredvid satt måsmamman och gav mig onda ögat. Tror jag det...

Men vi gjorde det för att alla säger att det är ett helvete att ha måsar med ungar inpå knuten, eftersom de attackerar en så fort man går ut...

Eller förresten "vi" och "vi", det var K:s kille M som gjorde det! Inte jag! På ett fullständigt diaboliskt vis tog han ett kvastskaft och skred till verket. Utan en sekunds tvekan. Och K och jag stod bredvid och pep som små näbbmöss. Så nu kallar jag honom The Exterminator. Eller Måsdödaren, kort och gott...

Livet på landet är heller ingen dans på rosor.

Det glada nittiotalet.

Schyffert var minst lika bra på tv ikväll som han var på Rival igår. Vilken fantastisk föreställning! Tack och lov att jag ryckte upp mig i elfte timmen och kom iväg och såg den. Oförglömligt bra.

Bara för det måste jag digga lite Popsicle.

Är det bara jag....

eller kom det ingen tidning idag?

Är det bara jag, eller är det inte jävligt kallt för årstiden?
Är det bara jag, eller hade inte jag samma frisyr som Bonnie Tyler när jag vaknade i morse?
Är det bara jag, eller luktar det inte väldigt illa i mitt kylskåp?
Är det bara jag, eller är det inte lördag idag? Och kom det ingen tidning?

Bara jag?

Sent.

Alltså, vad ska man säga om en person som fortfarande inte har fått ner julsakerna i källaren? Jag hittade just en påse med adventsstake och en stor rackarns porslinstomte i hallen.

Å andra sidan är det kallt som på julafton, så på nåt sätt går det ihop i alla fall. God jul!

Och himlen öppnade sig...

Det är fredag förmiddag och jag ligger kvar i min säng på landet. Jag behöver inte gå upp på hela dagen om jag inte vill. Jag har just varit ute och inspekterat vädret och konstaterar att det duggregnar. Inte kul.

Jag ser att det drar in stora gråa moln och jag tänker: Kom igen nu, regnet. Lägg av med småskvättandet och duggandet, ta i ordentligt istället. Jag önskar mig ett riktigt skyfall tack, som dånar i hela huset och smattrar på taket.

Och då lyder naturen mig för en gångs skull. Den tar sats och släpper loss ett ösregn som heter duga. Det smattrar på taket och skvalar i stuprännan. Det regnar så mycket att jag knappt ser ejdrarna som ligger och guppar utanför fönstret. (Jag försöker räkna ungarna, men tappar bort mig vid 35....)


Och jag kryper ner i sängen igen och ligger där och lyssnar på regnet och tänker på att det enda jag behöver göra på hela långa dagen är att pallra mig in till stan ikväll för att se Henrik Schyffert på Rival.

Det är inte speciellt synd om mig, det kan man inte påstå.

"Stånga mig, sparka mig, din gamla norrbagge....."

Ära vare gud i höjden, denna har Chrillo gjort i slöjden! Väldigt kul. Tack snälla.

Lika som bär.

Fågelfestival.

Om det inte vore för att jag är orolig för att utlösa ett jordskred av ordvitsar, så hade jag gärna skrivit om det fantastiska fågellivet på mitt lilla land.

Då hade jag berättat om att det just nu är som en blandning av barnkammare och förlossningsavdelning därute. Kanske också att det ligger en mås på ägg i tallen precis utanför mitt fönster. Och att det huserar fem ejderpar i vattenbrynet. Ett par har redan fått fyra ungar, varav den ena är busigare än de andra och gör utbrytningsförsök hela tiden. Ett problembarn.

Idag tyckte jag mig märka lite osämja i gruppen. Ejderhonorna var helt enkelt irriterade på hanarna. Kanske hade killarna redan börjat hinta för tjejerna att de snart kommer att dra till havs och skita i att ta sitt anvar för barnen. För så är det ju med ejdrar. När ungarna är kläckta, tar hanarna sitt pick och pack och drar ut och super och slåss i yttre havsbandet. Och honorna blir kvar med ungarna. I ett kvinnokollektiv.

Men än så länge är det traditionell tvåsamhet som gäller och den ena ejderparmiddagen avlöser den andra. Framför ögonen på mig. Och snackar gör de, på ett dovt märkligt vis. A-oh-oh säger de.

Högt upp på den stora klippan på ön mitt emot är det etageboende. På ena etaget, 3-4 meter upp, ligger en måshona på ägg och en meter högre upp, på nästa etage, ligger en kanadagås och ruvar. Där har de legat i över en vecka nu. Nästa gång jag kommer ut, borde det ha kläckts både mås- och gåsbäbisar.

Kanske hade jag också skrivit en rad om maktkampen mellan den gamle Sur-svanen och två nyanlända svanar. This bay ain´t big enough for the three of us, säger Sur-svan och driver bort nykomlingarna så fjädrarna ryker.

Och så havsörnen som värdigt avpatrullerar området och kollar att allt går rätt till.

Men allt det här skiter jag i att redovisa. För att inte utlösa fågelvitsinfluensan igen.

- Talking to me...?

Jag, en blomstertjuv.

Jag har länge kämpat för att att stå emot lusten och suget. Att inte släppa loss det otyglade behovet.

Men i natt gick det inte längre. På en sekund raserades allt motstånd och mitt rätta jag blommade ut med full kraft. Rabattsnattaren was back!

På väg hem från trevligt kalas hos Broder Tuck fick jag plötsligt pingstliljekänning i parken mellan Polishuset och Rådhuset och på en sekund var det kört. Kanske inte den bästa planteringen att gå loss i, med tanke på att det är en ångström från lagens långa arm, men en nyväckt vårblommetjuv tänker inte klart.

Så först drog jag som en tornado genom planteringarna utanför Polishuset, nogsamt undvikande nattvandrare och hundrastare, och ju fler pingst- och påskliljor som jag ryckte upp, desto blomsterhungrigare blev jag. Nu var mitt begär väckt och gick inte att stoppa.

Som en osalig ande drog jag vidare till Landstingsparken, där jag i skydd av mörkret repade daggkåpa, tre sorters tulpaner och brudspirea. Hela tiden med ett vaksamt öga mot omkringliggande förbipasserande och balkongrökare.

Nu har jag nyss kommit hem med hela famnen full med blomster. De står överallt i fina vaser och doftar och ser ut som om de tackar mig för att jag låter dem stå hemma hos någon som bryr sig och inte behöver förmultna i en kommunal plantering utan någon uppmärksamhet överhuvud taget.

Nu går jag alltså inte att stoppa. Från och med nu kommer jag att smyga runt i stadens rabatter varenda natt och repa trädgårdsblomster tills inga mer blommor finns att sno.

Där har ni mig. En simpel tulpantjuv. Det är för bedrövligt.

Lånta fjädrar är också fjädrar.

Eftersom jag just nu befinner mig i en kreativ svacka kommer jag inte på nåt bättre att fylla bloggen med än bilder på söta djur. Eller citat som jag snott från andra. Som det här:

Lågkonjunkturhumor

Helt olikt mig.

Det här trodde jag aldrig skulle hända, men nu blev det så i alla fall. Jag lägger ut en bild på en kattunge. Helvete, vilken gullig kissemiss!!!

Mjau på dig du, lille vän...

Men snälla Boy...

Före

Liten blir stor. Pojke bli gubbjävel.

Boy George, den lilla popfjollan, har inte precis åldrats med värdighet, om man säger så.....

Efter

Gör om mig.

Gissa vem det här är.

Ok, så jag kände för att lägga om stil lite.

Ett vandrande mysterium.

Någon kanske minns de bortslängda gympadojorna. Det visade sig att de inte var bortslängda. För idag dök de upp. Och det absolut konstigaste är att jag inte vet varifrån.

Plötsligt när jag öppnade garderobsdörren så ramlade de bara fram. Från ingenstans. Från en plats där jag letat tusen gånger. Som om de aldrig hade varit borta. Jag tycker att det här känns väldigt spooky, men det finns säkert en rimlig förklaring. Precis som det finns en rimlig förklaring till att jorden är rund, fast den ser jävligt platt ut.

Hursom helst, det viktiga är att de är tillbaka. I morgon ska jag provgå dem. Om de inte försvinner i natt igen.

Jag hoppas på det bästa.

Goe konstapeln...

Jag hade egentligen tänkt skriva nåt om svininfluensan, men så sprang jag på den här fantastiska polisen som sitter i sin bil och sjunger en smäktande Chicago-ballad. Åh, en sån här kille vill jag ha!



Freeze, there´s a new kind of sheriff in town.

Hjärnsläpp.

Vad läskigt, min hjärna simmar omkring i tjock olja. Det känns som om den inte går på alla cylindrar.

Har just försökt lösa Melodikrysset och kommer inte på vad han Lassgård heter i förnamn. Jag minns inte heller vad hon sångerskan och skådisen heter, som sjöng Beast of Burden. Vad fan, henne gillar jag ju jättemycket! Vidare kommer jag inte ihåg vad en av sångerskorna i Mama Mia heter. Jag vet det inne i huvudet, men jag får inte ut det. Och hon den blonda, som var med i Fame, vad i herrans namn heter hon?

Jag tänker och tänker så det värker, men jag kommer inte ihåg någonting. Som om hela huvudet är inbäddat i bomull. Har det hänt nåt över natten, kanske? Har jag fått en liten stroke eller nåt?

Nej, jag är nog bara trött. För vänta.... nu känner jag att hjärnan så smått börjar kicka igång. Heter han inte Rolf, han Lassgård? Och visst fan, Bette Midler var det ju och Gunilla Backman. Jessica Andersson. Sakta men säkert kommer det tillbaka.

Man tackar. Ännu en dag med minnet i behåll.

Kocken från helvetet.

Eftersom det är dissningsvecka här på Hela Tiden, så tänkte jag nu ge mig på nästa person som jag ogillar djupt.

Gordon Ramsay. Ni vet den koppärrige engelske kocken. Han som är så elak så man tror att han är sprungen ur helvetets förgårdar. Alla program han är med i går ut på att han ska gapa, skrika och kränka. Och jag börjar känna mig rejält trött på hela konceptet.

Hells kitchen på TV3 orkar jag inte ens titta på längre. Inte ett helt program. Det stressar mig så till den milda grad att jag får hjärtklappning.

Ja, jag veeeet att det är image och att han bara odlar myten om sig själv, men varför ska jag behöva sitta med andan i halsen och se människor bli snodda på allt vad stolthet och självkänsla heter?

Hur är det möjligt att någon ostraffat kan vara så fruuuuuktansvärt otrevlig som Gordon Ramsey? Och varför? Det är åt helvete som han förolämpar, kränker och skrämmer skiten ur folk. Och att veta att han har gjort sig en förmögenhet på sina vrålande vansinnesutbrott gör mig ännu mer sur.

Varför har det blivit en sanning i just den högre restaurangskolan att man måste kuvas till bra kock? Jag köper inte den larviga myten. (Lena Dur Ulfsdotter Högnelid kanske kunde starta restaurangskola där hon kunde massera och gullsjunga sina adepter till bra kockar.)

Hur som helst så orkar jag inte höra Gordon Ramsey vråla "You fucking lazy bitch" och "you are so fat you don´t deserve to live" i min tv en gång till. Jag hoppas att någon av hans offer drämmer en traktörpanna i tinningen på honom. Eller sticker Globalkniven i honom så att han dör och hamnar i kockhimlen. Eller i kockhelvetet, snarare.

Då kan han sitta där på en molntapp och vråla fuck, fuck, fuck tills fan kommer och avlöser honom. Jag skiter i vilket.

Larvig tant.

Ok´ra, Lena Dur Ulfsdotter Högnelid. Jag måste börja med att säga att jag aldrig har träffat människan, bara läst om henne i tidningen. Och min tes om hur hennes namn har kommit till, är givetvis ren och skär gissning. Men icke desto mindre (bra uttryck) känns det som jag känner henne lite grann, eller åtminstone hennes typ.

Hur som helst, kvinnan som aspirerar på världens längsta namn är alltså till professionen sångerska (njavars) och skrattolog (vad har vi sagt om skrattologer...)

Denna härliga och livsbejakande skrattolog fick en genial idé när hon sjungande (?) gick över Västerbron en morgon. (Vad har vi sagt om människor som sjunger högt för sig själva när de är ute och går...?) Det slog henne att om hon kunde vara så härlig och crazy och gå och sjunga på Västerbron, så kunde väl andra människor också göra det. Tillsammans med henne. Eftersom sången förenar, befriar och ger så fin social gemenskap.

Så i söndags ordnade hon något som hon kallade för songline, dit vi stockholmare alltså var välkomna att sjunga ut med henne. Tillsammans skulle vi bilda en härlig kedja över bron och brista ut i sången "I´m for ever blowing bubbles", samtidigt som vi blåste ut såpbubblor över Riddarfjärdens glittrande vatten.

Visst blir man sugen? Synd att jag var på landet och inte kunde delta. Men det var säkert tusentals stockholmare som anslöt till kedjan och sjöng ut över samhällsgränserna och nationaliteterna, som Lena själv uttryckte saken.

För det verkar finnas många som gillar att göra saker i skock. Och att fatta varandras händer och vara h ä r l i g a tillsammans.

Själv får jag utslag av sånt här skit.

Lena är inte unik. Det dräller av positivitetskonsulter och professorer i livsglädje och skrattologer och allt vad fan de kallar sig. Och på nåt konstigt sätt kan de försörja sig på sina flummerier och konstiga föreläsningar.

Ofta tillverkar de smycken och målar också. Mycket emaljarbeten och kanske att de målar en katt på en gråsten och säljer på Street vid Hornstull.

F ö kom jag just på en ny teori om hur Lena fick namnet Dur. Det är ju förstås för att hon är sångerska och är så himla glad och härlig och bara sjunger i dur.

Gå gärna in på hennes hemsida och läs mer om hennes märkliga aktiviteter och framför allt, hör henne sjunga "I´m for ever blowing bubbles". Där kallar hon sig också "Lela, den sjungande psykologen". Lela? Lite kort, va?

I´m for ever blowing bubbles, tralalalala

PS! Eftersom Lena säkert googlar regelbundet på sitt långa namn, kommer hon nog att hitta det här inlägget och bli sur. Men det är smällar vi får ta, både hon och jag. Tänk på att Sur rimmar på Dur. DS!

Tjat om våren.

Innan jag berättar mer om Lena med det långa efternamnet måste jag bara klämma in en liten uppmaning som inte kan vänta. Många kanske tycker att det är ett jädra tjatande om naturen och djuren och blommorna och bina i den här bloggen, men en sak slog mig när jag åkte Hantverkargatan upp i den blåa skymningen och kände balsampoppeln dofta och såg att häggen faktiskt var pyttelite på gång:

Ni får inte missa maj. Det är så himla lätt att bara sitta och hänga på kontoret eller glömma bort att det är nu det händer. Och det med en jävla fart.

Om året vore ett barn, så är maj den period när bäbisen tar sitt första stapplande steg, börjar prata - och tar studenten! Allt händer på en gång och kommer inte tillbaka. Så ut och lukta och titta och njut. Och vem vet, kanske sno en blomma eller två i en plantering. Det gör inget, det växer upp nya.

De kanske redan har blommat över.

Förlåt, kan du bokstavera?

Lena Dur Ulfsdotter Högnelid. That´s a name for you! Det är ett namn som sannerligen har vett att ta för sig. Ett namn som är längre än telefonkön till Comhem.

Vi får väl anta att hon från början hette Lena Dur. Ett utmärkt namn, kort och koncist, inget larv. Ett namn med tydlig identifikation och god igenkänning.

Skulle inte detta namn vara gott nog? Nej, Lena känner starkt att hon vill ha ett l ä n g r e namn. Man kanske kan börja med att göra en grej av att man är dotter till nån som heter Ulf, tänker Lena. Sagt och gjort, pappas flicka lägger till namnet Ulfsdotter. Lena Dur-Ulfdotter. Lite långt kanske, men fortfarande hanterligt.

Men Lena är inte nöjd. Hon känner fortfarande att hennes namn är lite för kort. Eftersom hon är en aning flummig och new age funderar hon under några minuter på att ta sig mellannamnet Kristallhäxa eller Solblomma, men hon bestämmer sig istället för att gifta sig. Med någon som heter Högnelid! Nu börjar vi snacka namn - Lena Dur Ulfsdotter Högnelid!

Det är visserligen ett namn som ställer till med en hel del problem för Lena. Hon får t ex alltid bokstavera sitt namn på telefon, för det är aldrig nån som fattar vad hon säger. Och när hon ska fylla i formulär räcker aldrig de förtryckta rutorna till. Men det här är inget problem för Lena, eftersom glädjen i att ha ett rekordlångt och jävligt pretentiöst namn är större än omaket att behöva hålla på att bokstavera i tid och otid.

Faktum är att Lena nu har blivit totalt fartblind. Kanske brottas hon med tankar på att skilja sig och gifta om sig med någon som har ett dubbelnamn. Men då kommer hon självfallet att behålla sin första makes namn, för "det har ju blivit en del av hennes identitet". Hon drömmer om att ha världens längsta namn.

Men ännu så länge heter hon bara Lena Dur Ulfsdotter Högnelid och det räcker långt.

Vem är då människan bakm detta rekordlånga namn? Det tänker jag berätta i morgon. Men så mycket kan jag säga, att det är inte bara hennes namn jag stör mig på. Lena Dur Ulfsdotter Högnelid är en m y c k e t irriterande människa. Fortsättning följer.

Helgsummering.

Två ilandsproblem och en otroligt överrumplande nyhet så här i slutklämmen på helgen:

1. Det är jobbigt för oss som har pörten i havsbandet att det är så himla mycket kyligare därute än i stan så här års. Man måste ju sitta inomhus och titta ut på sol, hägrar, sälar, gullvivor och lamm. Medan folk går i shorts i stan. Det är fan i mig inte rättvist.

2. Ikväll ringde jag och beställde pizza. Jag ville ha nåt med parmaskinka, ruccola och kanske en liten pinjenöt. Men när jag kom hem hade jag av misstag fått en pizza med en jävla massa olika sorters ost på. Och så lite basilika på toppen, så att man skulle få i sig något grönt! Vilken monster till pizza detta var. En fruktansvärd sjunkbomb! Hur kan någon ens tänka ut en pizza med mozarella, chevre, parmesan och gorgonzola. Tvi vale, jag kommer aldrig mer att äta igen. Jag gick upp 8 kilo på 15 minuter. Jag rapar gorgonzola. Jag är chockad!

3. På väg hem från landet varnade de på radion för att det sprang en varg på motorvägsbron vid Södertälje. En varg! Mycket hade jag kunnat räkna ut i förväg, men a l d r i g detta!

Say cheese pizza!

Det luktar bränt 2.

Det blev ingen majbrasa för mig igår på Valborgsmässoafton. Men det blev en fantastisk vårmiddag enligt nedan. Chrillo kan laga mat, han:


Och det blev Orphei Drängar på cd. O hur härligt majsol ler.

Och på hemvägen låg röklukten tung över stan. Och de pruttfulla fjortisarna låg och kräktes i rännstenen. Så allt var precis som det ska.

Nu bildar jag ett eget litet demonstrationståg och marcherar iväg. Mot havet. Via Ikea.