Det luktar bränt 2.

Det blev ingen majbrasa för mig igår på Valborgsmässoafton. Men det blev en fantastisk vårmiddag enligt nedan. Chrillo kan laga mat, han:


Och det blev Orphei Drängar på cd. O hur härligt majsol ler.

Och på hemvägen låg röklukten tung över stan. Och de pruttfulla fjortisarna låg och kräktes i rännstenen. Så allt var precis som det ska.

Nu bildar jag ett eget litet demonstrationståg och marcherar iväg. Mot havet. Via Ikea.

Det luktar bränt.

Vad är vitsen med oparfymerad solcreme? Köpte en flaska på Apoteket härom dagen som hette nåt med "oliv" och luktade..... absolut ingenting.

Är inte grejen med solcreme att den fullkomligen ska stinka sommar? Att ligga där i sin solstol och lukta oparfymerat känns ju helt meningslöst.

Jag minns Niveadoften, inte cremen i den kladdiga burken med ihopknycklat foliepapper över, utan Sollotionen. Den på flaska.

Och jag minns Delial. Gud, vad Delial luktade sommar! Finns den att köpa längre? Tror inte det.


Och så förstås Hawaiian Tropic. Oljan alltså, utan solskyddsfaktor. Där låg man på det glada åttiotalet, blänkandes som en nybadad säl och formligen stank kokos. Jag minns texten på etiketten: "To be used only by those with a heavy tan".

Och inte var det nåt jävla snack om solskyddsfaktor heller. Kokosoljan kokade på kroppen. Och brun blev man, som en liten negurr. An exceptional heavy tan.

Kommunala vedermödor.

Jag är lite skör på mornarna och är van vid att ha det tyst och lugnt omkring mig då. Normalt åker jag ju bil till jobbet och i den är det alldeles ljuvligt tyst. Men nu är ju den är trasig, så jag åker buss till jobbet.

Och det är nånting annat det. Herregud, vilket jävla liv det är på bussen på mornarna. För att ta mig till mitt arbete bordar jag 69:an, som är en av de linjer som passerar hyfsat nära Junibacken och allt annat barnvänligt som ligger och lockar på Djurgården.

Detta innebär att bussen är p a c k a d med skol- och dagisklasser samtidigt som jag sitter där och är skör och vill ha lugn och ro för att vakna till liv.

Varför i helvete måste skol- och dagisklasser vara ute och åka buss mitt i morgonrusningen? De kan ju ta sig till Djurgården när som helst på dagen, men nejdå, de ska nödvändigtvis ta sig dit i svinottan tillsammans med alla andra pendlare.

Lägg sedan även till alla föräldralediga, som har varit vakna sedan sex och som nu måste hasta ut för att sörpla latte med andra morgonpigga likasinnande. De ska också knö in sig med sina gigantiska dubbelbarnvagnar på bussen.

Obegripligt för mig. Och till på köpet ska man behöva känna sig som ett svin för att man inte reser sig och lämnar sin plats till en vinglig fyraåring. Dagisfröknarnas blickar bränner som lödkolvar i min nacke, men jag står emot.

Jag sitter kvar och låter ungarna rulla som bowlingklot i gången. Det kan ju inte vara mitt ansvar.

Jag behöver lugn och ro på morgonen.

Några nypåstigna?

Vårspaning.

Egenhändigt inrapporterade vårtecken idag, söndag:

På landet: Ett gäng tranor på ett gärde och en miljon nyfödda lamm. Rosévin och jordgubbar.

I stan: Varenda park nedsmutsad av sopor, miljoner måsar som drar runt skiten och äter pizzakanter och pastaskruvar.

Mmmmmm, äntligen vår.

Hello, hello Obama.

Jag kom på att det är alldeles för länge sedan jag sade något snällt om Barack Obama.

Den här gången tar jag hjälp av den turkiske pop & rock-artisten Mustafa Topaloglu. Håll i hatten, det svänger så det svartnar!

Kärringkommentar 24.

Om ni skulle känna för att vältra er i träck så här på årets första riktiga vårkväll, ska ni inte dra er för att ratta in TV400. Där bullar man i afton upp med en oslagbar meny av sura uppstötningar, dumhet och förnedring.

Som förrätt serveras en liten aptitretande portion Jerry Springer, som i afton avhandlar frågor som "Min smyghomosexuelle pappa snodde min pojkvän" och "Jag har ett förhållande med min 18-åriga dotters bästis".

Till varmrätt trappar vi upp med ett riktigt långkok; en tretimmars överkörning av "Ocencurerat", där obildade, förskräckliga, bleka, svampiga engelsmän super ner sig, visar pattarna och suger av varandra på Ibiza, Mykonos och Teneriffa.

Som dessert ett dubbelavsnitt av Big Brother från 2003, där Linda Rosing & Co super ner sig, dillar en massa goja, är dumma i huvudet och knullar i direktsändning.

Vid det laget har klockan hunnit bli 01 på natten och det är lika bra att ta ett sömnpiller och falla i djup, helande sömn.

Allt medan balsampoppeln slår ut och koltrasten nattpratar utan för ditt fönster.

Error.

Kommer någon ihåg bilen som jag hyllade som en av världens bästa för några månader sedan? Bilen som trots hög ålder gick igenom besiktningen utan anmärkning, bilen som var oövervinnerlig och felfri och min bästa vän?

Denna "vän" har nu valt att dra av kopplingsvajern på sig själv och står nu som ett ruttnande guldmetallic-lik på gatan och glor hånfullt åt mitt håll.

Och jag som inte har infrustrukturen för sådana här incidenter i mitt liv, har haft en hel vecka på mig att fixa bogsering till en verkstad och misslyckats kapitalt med detta. Så bilhelvetet står där det står. Hemma på min gata i stan.

Och när jag väl kommer till en verkstad, om jag nu någonsin lyckas ta mig till en sådan, så kommer reparationen bergis att kosta mer än vad jag betalade för hela bilen och då hamnar jag i nästa dilemma; Ska jag skrota bilfan eller kosta på den en ny koppling?

Fortsättning följer. Under tiden åker jag buss. Och det är en helt annan historia.

Sätt lite guldkant på vardagen.

Skiten luktar mycket bättre i en sopsäck från Louis Vuitton.

Flott ska det va´

Kärringkommentar 23.

Det här kommer säkert som en total överraskning för många, eftersom jag ibland känner mig som den sista nu levande manglerskan, men det är verkligen o b e s k r i v l i g t mycket skönare att gå och lägga sig i manglade lakan än i omanglade.

Borttappat.

Nu har jag letat hela förmiddagen, men kan inte hitta de språjllans nya träningsskor jag köpte för ett tag sedan. Hade tänkt gå en liten powerpromenad så här på lördagen, men var fan är skorna?

Har letat och letat på de få kvadratmetrar jag har, men börjar nu ana oråd. Jag tror att jag eventuellt har slängt dem!

Jag tror att jag kan ha slängt ett par nya, helt oanvända gympaskor som stod i en påse i hallen. Rätt ner i sopnedkastet bara.

Detta är eventuellt en av de mest korkade grejor jag har gjort. Den här veckan.

Shuttup caus I love ya.

Jag tittar på Generation Kill på svt, en serie om ett gäng marinkårssoldater under invasionen av Irak. En av huvudrollerna spelas av Alexander Skarsgård. Han är nån slags hård men rättvis och renhårig sergeant.

Och det enda jag tänker på, när jag sitter där framför teven, är hans engelska uttal. Det är samma sak när jag ser hans pappa spela i amerikanska filmer.
Hallå, tänker jag, hör inte regissören att han snackar överdriven hördelbördeldördel-amerikanska? Kom igen, snubben är uppvuxen på Mariatorget...

Men det är nog jag som är lite känslig bara. Eller hör fel.

Det räcker nu, Ash...

Mitt liv som passiv twittrare rullar på. Jag har fortfarande inte lagt ut någon kommentar, men jag tittar förbi regelbundet.

Nu börjar jag känna mig invaderad av min twitterpolare Ashton Kutcher. Han lägger ut minst tio inlägg i timmen. Jag antar att han inte har så mycket jobb nu för tiden och är så uttråkad att han måste twittra livet ur sig i brist på annat. Och inte är han speciellt kul heller.

Så nu är jag trött på honom och försöker ta bort honom. Men det går ju inte! Jag trycker och trycker på knappen "remove", men ingenting händer.

Kan det vara så att jag för evigt är dömd att ha Ashton Kutcher hängade i kjolarna. Fan, jag förbannar den dagen jag gav mig i delo med honom!

Släpp taget, grabben...

La Voix.

I morse i bilen, medan jag glatt sjöng med i låten med min låtsasoperaröst, stod det plötsligt alldeles kristallklart för mig:

Vi har inte en chans i Eurovision Song Contest i Moskva i år. Read my lips, vi kommer att åka ut med badvattnet!

Annandag påsk.

Det sa faktiskt bara swoosh, så var påsken över.

Och inte blev det så mycket övernattande på landet heller. En synnerligen lokal dimbank bäddade in mitt hus i tjock gröt och drog ner temperaturen till +5. Och detta medan människor låg i solstolar en halvmil därifrån. Mycket mystiskt.

Nu går jag vidare med mitt liv.

Påskdagen.

Jaha, då kan vi andas ut. Vi visste ju visserligen att historien slutar lyckligt, men det har varit lite eländigt fram till idag. Nu är han återuppstånden, och ordningen är återställd. Skönt.

Och solen strålar från en klarblå himmel och jag återhämtar mig från en mycket trevlig påskaftons afton med vänner och äggamålning, god mat och pianospelande barn till långt in på småtimmarna.

Nu är det dags att styra kosan mot pörtet i skärgården, som också ropar efter återuppståndelse. Här ska dörrar slås upp och ljus släppas in. Utemöbler ska målas, sängkläder ska vädras och blåsippor plockas. Och kanske, kanske att det går att sova över utan att frysa ihjäl.

Påskaftonen.

Får jag lov att önska en riktigt god och glad påsk!

Följande hoppas jag på:
1 Att påskharen värper små godsaker åt er både här och där.
2 Att ni är tillsammans med människor som tycker om er.
3 Att lammsteken är lagom rosa, laxen mjäll och fin och vinet perfekt tempererat.
4 Att solen fortsätter skina.
5 Att koltrasten kommer att tala till er från ett tak ikväll.
6 Att ni inte kommenterar ihjäl er om koltrasten ovan.

Som sagt, glad påsk i stugan.

Pip

Långfredagen.

Det är verkligen inte speciellt roligt på långfredagar. Och ändå är det hundra gånger bättre än när jag var liten. Då var det tagelkappan på och inget på tv utom "Mannen från Nasaret" med Max von Sydow.

Men som sagt, ganska trist långfredag även 2009. Ok, jag ska inte klaga. Som min kompis E säger, "det kommer i alla fall inte tio romare och spikar upp dig på ett träkors". Och han har förstås rätt, det kunde vara värre och allt är relativt. Men svänger nåt vidare, det gör det inte en dag som idag.

Skärtorsdagen.

Om man går över Östermalm sent på skärtorsdagens eftermiddag, ser man tydligt vilka som driver butik för att de måste och vilka som gör det för att de inte har nåt bättre för sig.

De som har affär för att försörja sig, stretar på som vanligt. Det gäller att passa på när kontorsfolket jobbar halvdag och är shoppingsugna.

Medan de som har en liten presentbutik eller boutique för att det är "sååå himla roligt" stänger vid lunch och drar ut till Dalarö eller Fågelbrolandet. Eller kanske inte bryr sig om att ha öppet överhuvudtaget, för det tar ju ändå lite tid att ta sig till Torekov.

Klart man måste unna sig en härlig långhelg med familj och vänner i skärgården. Eller på Bjärehalvön. Uuunderbara Bjärehalvön! Butiken får vila några dagar, vad spelar ett litet inkomstbortfall för roll. Herregud, det är ju ändå bara påsk en gång om året.

Raring, jag smet lite tidigare idag... eller var det igår?

Vid dagens slut.

Så vad tar jag med mig från den här dagen då?

Jo, att ett microteologiskt samtal med en torghandlare piggar upp och att en familjecola på 1,5 liter innehåller motsvararande 45 (!) sockerbitar.

Plus att jag har en dragning till tv-serier som utspelar sig bland fårfarmare i Australien. Jag kanske har varit Rachel Ward i ett tidigare liv?

Godnatt.

Bäääää, sa påskalammet

Dymmelonsdagen.

Jag var på Hötorget på lunchen och köpte blommor. När jag gick därifrån önskade jag killen i ståndet glad påsk.
- "Glad påsk själv", svarade killen, "fast därifrån jag kommer tror vi inte på det där med Jesus".
- "Ta´t lugnt", sa jag, "det gör nog egentligen inte jag heller innerst inne, men jag firar påsk i alla fall".
- "Här får du", sa killen och stack till mig en extra pärlhyacint.

Voff?

Jag funderar allvarligt på att skaffa hund. Det är visserligen inte första gången jag säger det, men det har aldrig varit mer konkret.

Det finns en tik därute som troligen väntar smått. Och det finns en matte som propagerar stenhårt. Och det jag går igenom är nog närmast att likna vid de våndor som blivande förstagångsföräldrar går igenom, antar jag.

Jag har inga barn och jag har aldrig haft hund. Jag har egentligen aldrig haft någonting mer än mig själv att ta hand om - och det har varit fullt upp. Men jag älskar ju hundar! Och än har ingen huggit mig av avsky. Tvärtom, de flesta hundar verkar gilla mig. Så varför har jag då inte skaffat någon tidigare?

Jo, för att jag tar det på så otroligt stort allvar att jag aldrig har hittat det rätta tillfället. Jag ställer mig själv alla rannsakande frågor; hur ska det gå, ska jag ha råd, vad måste jag ge upp, vad ska jag göra med vovven på dagarna om jag i mitt vagabonderande frilansliv inte får ta med den till jobbet? Visst bor jag för trångt? Ska jag verkligen ha en valp, är det inte bättre med en omplaceringshund? Tänk om jag tröttnar?

Tusen frågor far genom mitt huvud.

Medan E ligger på och skickar bilder på Mumtaz, som troligen är dräktig med en yster gosse från Provence. Är det så, blir det nedkomst någon gång i maj och valpleverans i mitten på juli.

Visst fan är det dags!? Visst är jag redo att börja ta ansvar för en annan varelse? Visst behöver jag någon som kräver att jag kliver upp ur bingen på mornarna? Visst har jag gjort mig förtjänt av en kompis som blir galen av lycka när jag kommer tillbaka från affären? En som heter Trofast och lägger sitt huvud i mitt knä och och säger voff?

Eller inte...

En sådan här, kanske?

Påskbestyr.

Idag söndag var det ut med det gamla och in med det nya. Och med det gamla menas bl a lite kvargglömt julpynt och en mumifierad pommes frites under soffan! Och med det nya menas frisk luft, putsade fönster och påskpynt.

Och så veckans fråga: Hur fan påskpyntar man ett hem utan att det ser ut som ett dagis?

Kukeliku

Krossad ananas.

Det gick vilt till i Malmö i helgen. En japansk popartist som spelade in en video där, blev nedslagen, rånad och misshandlad, stackarn. Mannen var, enligt Sydsvenskan, utklädd till ananas! Det var en aning otippat, va?

Att en japansk popstjärna spelar in video i Malmö, menar jag.

Griniga gamla gubbar.

Burn baby, burn.

Bårrtskänkes.

Om man antar att annonsörerna på Blocket utgör ett tvärsnitt av Sveriges befolkning, så tror majoriteten av svenskarna att fåtölj stavas med o.

Fotölj med nykjemad kläddsel.

Finanskris.

Idag höll jag på att köra över Markus Wallenberg på Stallgatan. Han gick och smsade och klev rakt ut i gatan. Han var lite snygg.

Foträtt åt fanders.

Hallå, jag har köpt ett par skyhögklackade skitsnygga sandaletter, som är jättebekväma och som jag kan gå snyggt i.

Gud ske pris, undrens tid är inte förbi!

Renommésnyltning för idioter.

Att sätta reklamlappar under vindrutetorkarna på bilar är en dålig idé och extra dumt är det att trycka dem i exakt samma rektangulära format som en p-bot. Men det finns uppenbarligen företag därute som tror att detta är en fiffig idé. Nästan lite som ett skämt. Tjoho, vad vi är crazy, liksom.

Till dem kan jag bara säga att de biter sig i svansen. Vi människor fungerar nämligen inte så att vi först blir skärrade över att vi fått en p-bot och sedan, när det istället visar sig vara reklam för däckbyte, thaimassage eller biltvätt, blir så lättade och glada att vi rusar åstad och gynnar den firman i pur tacksamhet.

Nej, i själva verket fungerar det precis tvärtom. Den stress och irritation som rusar genom kroppen på en innan man inser att det inte var en p-bot utan bara reklam, ersätts inte av lättnad utan projiceras direkt över på avsändaren av reklamen. Tro inget annat.

Jag blir hatisk mot reklam som försöker skrämma skiten ur mig genom att låtsas vara en p-bot. Jag kommer aldrig aldrig aldrig att köpa något från ett företag som väljer att utforma reklam i samma format som en p-bot. Så fick jag det sagt.

Halvmesyren som blev hel.

Jag släckte lamporna under Earth Hour. Men jag pallade inte att stänga av tvn. Det var ju Robinson.

Så jag satt där framför tvn och kände mig som en mini-Robinson, i fladdrande stearinljus. Men efter ett tag infann sig en känsla av att det var fusk att ha burken på, så jag stängde av den också. Och sedan satt jag lugnt och stilla i min fåtölj och tittade in i stearinljusen och drack ett glas vin. Och det var riktigt mysigt och rofyllt.

Sedan gick jag ut i badrummet och skurade i skenet av ett doftljus.

Och när klockan var 21.30 så tände jag lamporna igen. Och upptäckte till min glädje att badrummet var skinande rent. Och Robinson var slut. Lika bra det.

Jag är naken under Earth Hour.

Högst oväntat.

Jag har gått med i Twitter. Än så länge har jag inte lagt ut något. Vet inte riktigt vad jag ska skriva.
- "Går ner till tvättstugan"?
- "Det kliar, har jag fått flatlöss?"?
- "Godmorgon, nu går jag upp ur sängen"?
- "Godnatt, nu drar jag nåt gammalt över mig"?
- "Såg en fyllgubbe på Kungsholmstorg"?

Nej, jag har inte hittat tilltalet ännu, utan nöjer mig med att kolla in andra twittrare. Igår kväll lade jag till en massa världskändisar som jag hittade därute. Det kan ju vara kul, tänkte jag. Jag addade Britney Spears, Barack Obama, Tina Fey, David Lynch och lite annat löst folk.

Och inte har jag en aning om vad som hände efter det och inte har jag digitalkamera heller, så jag kan plåta av det ofattbara. Men aldrig någonsin har jag blivit så förvånad som när jag öppnade min mail lite tidigare ikväll och hittade följande meddelande i min inkorg:

Yoko Ono is now following you on Twitter! 28-03-2009 18:37 2 kB

Herregud, Yoko Ono läser min Twitter! Och jag som inte har lagt ut något ännu. Hoppas hon inte tröttnar. Och måste jag twittra på engelska nu, så att Yoko förstår? Snacka om pressure.

Min kompis Yoko myser under Earth Hour

Vilka hjältar, va.

Den här rekonstruktionen av Hudson-kraschen inklusive autentisk ljudupptagning av radiotrafiken mellan planet och trafikledningen på LaGuardia är pretty cool. Visst låter piloten lite som John Wayne?

Tom i bollen AB.

Äkta, sann humor.

In front of a live audience.

Bob Dylan på Berns Salonger. Min gode vän Pontus bjöd på middag och konsert. Vi satt i matsalen och åt sushi, hummer och kalvmedaljong och hade så trevligt att vi blev lite överrumplade när konserten plötsligt började i rummet bredvid. Gamle Bob drog inte ut på grejorna i onödan, utan sparkade igång några minuter före utsatt tid. Han ville väl hem till sena Aktuellt..?

Hur som helst, när man anländer så sent till en Dylan-konsert får man skylla sig själv. Folk hade köat i timmar för bra platser och det var knökfullt. Vi kom in bland de sista och vi kunde höra Dylan, men vi såg honom inte. Något av ett antiklimax.

Till slut tog vi oss upp på en av balkongerna, där vi förstås möttes av en mur av människor. Läget började bli akut. Pontus och jag bestämde oss för att dela på oss, för nu var det djungelns lag som gällde.

Jag krånglade mig runt och hamnade till slut bakom en tvåmetersman i femtioårsåldern med lång, grå hästsvans och exakt likadana kläder som mr Dylan på scenen. Inklusive Zorro-hatt. Han hade ett litet anteckningsblock i handen och jag drog slutsatsen att han var journalist. Det var han inte alls. Han var bara ett hardcore-fan som förde bok över konserten. Dessutom var han norrman.

Jag bad honom att luta sig tillbaka ett par centrimetrar, så att jag kunde få en liten tittlucka. Och när han vänligt gjorde så, tackade jag honom genom att klappa honom på ryggen och ropa i hans öra att det här var min första Dylan-konsert. Och här vände allting.

Från och med nu blev det den långe norrmannens uppgift att se till att jag fick en fin konsertupplevelse. Han slöt upp runt mig och gav mig plats. Plötsligt stod jag längst fram vid balustraden och tittade rakt ner i hjässan på Bob Dylan. Eller rätt ner i Zorro-hatten, snarare....


Min norske välgörare informerade mig lite vartefter. Han hade varit på etthundratjugo (120) Dylan-konserter och förra klubbspelningen på Debaser hade visserligen varit bättre än den här, men då stod han för nära scenen. Man kan uppenbarligen komma för nära. Nu däremot hade vi perfekt avstånd, kanske 10-15 meter och en bit upp i luften. Guldposition.

- "Varför har han inga körtjejer", vrålade jag i norrmannen öra. Jag saknade verkligen det. På riktigt.

Han tittade på mig som om jag hade svurit i kyrkan. Skulle Bob Dylan och hans svartklädda gubbrockband beblanda sig med tjejbaciller? Det var det dummaste han hade hört, det såg jag på honom.

- "Jag känner ganska många här ikväll", ropade han i mitt öra.
Och jag, som redan visst exakt vad han ville höra, svarade
- "Åh, du känner säkert bandet...?"
- "Nettopp, nettopp", svarade han och sträckte på sig så att han blev 210 cm lång.

På väg ut från konserten pratade vi med allsköns luttrade musikkritiker, som tyckte att det var en trött konsert. Men det bryr jag mig inte det minsta om. Jag har sett Bob Dylan live, det räcker långt för mig. Tack Pontus.

Fast han borde ha haft med sig ett par sköna körtjejer, det vidhåller jag.

Blandad kompott.

Nyss hörde jag en totalt meningslös väderprognos på radion. Folke Waxin på Ekot lät meddela att "idag blir det molnigt i större delen av landet. Det kan dock förekomma sol på sina ställen, men också snö."

Tack, Folke.

Styrkt av denna information drar jag nu ut till mitt lilla pörte i skärgården för att se om det ligger i den del av landet där det är moln. Eller sol. Eller snö.

Och i kväll Bob Dylan på Berns.

Sol och snö. Stad och land. Livet är varierande, det måste jag säga. Trevlig söndag.

Bob Dylan - i snö.

Vad är en betingad reflex?

Det är en typ av associativ inlärning, där en organism (jag) lär sig att koppla ihop ett stimuli (vårsol) med ett annat stimuli (rosévin).

Bröllopsyra.

Läser i tidningen att hovet har utsett den person som ska ansvara för Victoria och Daniels bröllop nästa år.

Min första spontana reaktion är att Micael Bindefeld är killen för uppdraget. Han skulle med all säkerhet ordna ett fantastiskt, storstilat bröllop som världen sent skulle glömma. Enda abret är väl eventuellt hans prislapp, nu när vi svenskar börjar krångla och inte vill betala via skattsedeln. Micke B kostar skjortan.

Men det är inte han som fått frågan. Nej, hovet har utsett en annan festfixare, nämligen generalmajor Håkan Pettersson. Han är nyutnämnd bröllopssamordnare och hans roll blir att ansvara för planeringen och utforma det kungliga bröllopet.

Och hur ser hans kvalifikationer ut för uppdraget att planera århundradets sagobröllop, om man får fråga? Jo, Håkke är chef för kungens militära stab och har tidigare varit chef för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST. Spionchef, med andra ord.

Så huruvida han kommer att välja lindblomsgrönt eller vinrött som accentfärger i kyrkan och under middagen, är en väl förborgad hemlighet. Håkan Petterssson vet att En Svensk Tiger.

Kviddelividdelikvitt!

Inte en, utan två koltrastar konserterar utanför mitt fönster i den blå skymningen. De kan inte lägga band på sig, så ystra är de.

Åh, jag hoppas de håller på hela natten. Jag vill somna in till det otvetydiga ljudet av annalkande vår.

Prata på, små trastar.
Klicka och njut.

Ytterligare ett ord att reta sig på.

Varför måste alla hålla på och säga "sjukt" hela tiden?. Ta 7Elevens radioreklam, gud vad jag stör mig på den. En larvig tjejröst som säger
- "En latte och en sjukt stor biscotti för 20 kronor".

Vaddå "sjukt stor"? Det är väl inte så att den där biscottin har fått svälla och jäsa till gigantiska proportioner, så att den inte kommer in genom dörren? Är den abnormt stor? En mutation? Nej, det är en vanlig jävla skorpa.

Vaddå "sjukt" överhuvud taget? Hur kan något vara sjukt kul? Eller sjukt gott? Det är ett dumt, fult ord som är sjukt populärt.

Jag längtar sjukt mycket efter den dag då folk slutar säga sjukt hela tiden.

En sjukt lång kvinna och en sjukt kort kvinna.

En ny karriär.

Det var liveband på festen igår. Ett riktigt bra liveband.
-"Ni måste dansa som tokiga, de är svindyra", som värden sa.

Bandet bestod av flera etablerade proffsmusiker, bl a en Roxette-trummis och en av Sveriges bästa keyboardister/organister som bl a var kapellmästare i Ulf Lundells band när det begav sig. Och nu stod de där på en lördagkväll och spelade covers för djursholmare i smoking som inte hade en aning om vilka de var. Ok, för dem var det säkert bara ett hyfsat enkelt sätt att bring home the bacon, men jag blev ändå lite bedrövad. Jag kanske övertolkade situationen, men det kändes en aning sorgligt. Nästan lite förödmjukande för dem.

Och extra jobbigt blev det när värdparets 11-åriga dotter skulle upp och sjunga med bandet då och då. En liten finklädd unge som tog över sångmicken från sångerskan. Hon sjöng så fint, så fint, men ändå... Det kan inte ha varit roligt för dem.

Men som sagt, de tog säkert fett betalt och de gjorde de rätt i.

För övrigt var det ett kul kalas och mitt nattlinne var inte i flanell utan i svart siden. Tant Raffa. Men inte fan fick jag ligga för det.

Lördagsbestyr.

Info till trögtänkta läsare: Veckans fågeltema är nu officiellt över. Nu går vi vidare med våra liv och släpper ordvitserierna. Är det (t)uppfattat?

Idag sov jag länge och löste Melodikrysset på snabbreprisen. Jag missade bara vem det var som sjöng duett med Sven-Bertil Taube. Men det var visst Lisa Nilsson, har jag fått höra i efterhand. (Tack, Chricko.) Jag tycker i alla fall att det var ganska bra jobbat av mig.

I afton ska jag på kalas med James Bond-tema. Detta har grämt ihjäl mig länge. Det är så orättvist, för killarna kan bara slinka in i en smoking och hänga på sig en knallpulverpickadoll och sedan vara färdiga att börja sippa Dry Martinis. Men vi kjoltyg, vi måste hålla på vi.

Jag har gått igenom alla möjliga alternativ. Kollat på bilder på nätet för att få inspiration, men bara fått komplex. Ursula Andress eller Halle Berry i bikini; det är ju bara att lägga ner direkt.

Nej, bättre då att koncentrera sig på de mer handfasta alternativen. Miss Moneypenny kanske, i tweed-dräkt och höghalsad blus? Nja, det kanske kan bli lite varmt med tweed i dansens virvlar.

Jaws? Gå till tandläkarn och sätta in en tandställning? Lite omständigt, kanske. Och dyrt.

Doppa sig själv i guld? Kladdigt.

Fanns det inte en Bond-film som utspelade sig i alpmiljö? Kanske kan man sätta på sig en dirndl med snörliv och låtsas att man är nån schweitzisk servitris som Agent 007 lurade i säng. Nej, vem snyter en dirndl ur näsan så där bara.

Men nu har jag kommit på det, apropå det där med att bli lurad i säng. Vad kännetecknar den typiska Bond-bruden? Jo, att hon alltid är redo att gå och lägga sig med James. Och då är det ju lika bra att hon har pyjamas på sig från början!

Så jag tänker gå på Bond-kalas i kväll i nattlinne. Kanske barfota. Men det kanske är lite stickigt på trägolvet på Djursholms slott, där festen är. Så det får nog bli tofflor i alla fall.

Sen återstår att se om jag får ligga med James. Det får jag nog inte. Jag är inte typen.

Hej killar, ready to party?

A little less conversation, a little more action pls.

Det ligger ett lunchhak i närheten av mitt jobb där man har drivit tesen "ett glatt humör är mer än pengar" till sin spets. Där är personalen så in i helvete trevlig att man vill slå dem. Trevlig och l å n g s a m. De skulle antagligen dra in dubbelt så mycket pengar om de bara fick lite fart på dököttet.

Stället är fräscht och de har ganska god mat och förutom lunch kan man bl a köpa fina olivoljor, gott bröd och en massa spännade burkar. Så det är inget fel på ambitionerna.

Men tyvärr är det nästan omöjligt att gå dit, framför allt vid lunchtid, eftersom det tar sån tid för personalen att rådda fram det man vill ha. De pratar på om väder och vind och ler och skrattar och får absolut ingenting gjort. I takt med att kön växer och gästernas irritation stiger blir personalens leenden bredare och bredare och mer och mer krampartade.

Antagligen har de order att alltid vara trevliga och le och det tar all deras energi. Men för mig räcker det så fint med effektivitet. Gärna sammanbiten, tyst effektivitet. Jag behöver inte bonda med serveringspersonalen på min lunchrestaurang. Jag behöver inte känna en längtan efter att fira jul med dem. Jag vill bara att min mat ska vara god och att den kommer på bordet i modern tid.

Men på den här syltan jobbar de o h y g g l i g t långsamt bakom disken och det får mig nästan att krypa ur skinnet. Jag visste t e x inte att det var fysisk möjligt att ta så lång tid på sig att göra en latte. Men glada och trevliga är de. Och pipiga röster har de.

-"Sluta le och langa hit min wrapjävel", vill jag skrika åt dem. Men eftersom de är så übertrevliga och pratar babyspråk hela tiden, så går det ju inte att fräsa ifrån. Utan man står där och hoppar och stampar och tittar fascinerat på när dessa rara, vänliga människor inte får ett skit gjort. With a big smile.

(Ok´rå, det är La Carotte på Tegeluddsvägen.)

- Nej tack, men gärna en dagens i låda och det i rappet...

Grattis i efterskott, din gamla bofink.

Med tanke på att min pappa fyllde år igår och att jag har fågeltema den här veckan, tänkte jag be att få reprisera följande lilla historia:

Det är någonting med min pappa och ljud. Han är väldigt, väldigt ljudkänslig. Överkänslig är nog ordet jag far efter.

Jag minns en period för många år sedan, när han gnällde över att småfåglar klampade omkring i stuprännan ovanför hans sovrumsfönster och åstadkom obehagliga ljud som han inte stod ut med. De små klorna mot plåten lät i pappas öron som naglar som dras över en griffeltavla. Hans nattsömn rubbades och även så hans eftermiddagslur. Han var mycket irriterad.

Men rådig karl reder sig ju som bekant själv och en dag när jag kom hemcyklande, stod pappa uppflugen på en stege och höll på med nåt i stuprännan.
-"Vad gör du?", sa jag.
-"Det här ska nog lära dom små rackarna", sa pappa.

Pappa hade helt enkelt tagit gulsåpa och brett ut i tjocka lager i stuprännan för att lindra ljudet av små knirkande talgoxefötter. Och det funkade. Fåglarna halkade runt en stund tills de tröttnade och flög sin kos. Ljudet försvann och problemet var löst. Ett genidrag.

Det var bara det att under flera månader kom det såpbubblor ur stuprännan varje gång det regnade.

Blubb, blubb...

Ett problem mindre

Fåglar i färg, del 3

Varje år kostar kollisioner mellan flygplan och fåglar enorma summor för flygindustrin. Men snart är detta problem ett minne blott. Man har nämligen kommit på lösningen.

- Sjas, din gamla gås...

Grattis, din gamla skata!

Fågeltemat fortsätter.


Barbie-dockan fyllde femtio igår. Min Barbie hade tre peruker, en blond Marilynperuk, en mörk lockig och röd fluffig variant.

Hitchcock-Barbie kommer i två varianter, en sval blondin och en med uthackade ögon.

Nej vet nån vad, där gick jag väl ändå över gränsen, va?

Smäll på truten.

Det roligaste som hände mig i helgen var 1) Billy Paul på Berns och 2) att jag plockade en snödroppe i Humlegården.

För övrigt läste jag imorse om göteborgaren som var på väg hem i lördags natt, när han plötsligt träffades av något hårt i huvudet. Han stöp som en oxe och började blöda. En förbipasserande polispatrull konstaterade att det låg en stendöd fågel, närmare bestämt en trut, bredvid på gatan och det troliga var att truten hade flugit rakt in i skallen på killen.

-"Fågeln har antagligen inte varit observant och flög ihjäl sig, helt enkelt", som polisens presstalesman så lakoniskt konstaterade.

En nattuggla till trut flyger rätt in i truten på en fyllkaja. Äkta ornitologhumor.

En vårhatt eller en kollision?

Hjärngympa framför radion.

Lördag förmiddag. Exakt hur många miljoner gånger har Flickan från Backafall varit med i Melodikrysset?

Och vad fan är en partyorgel? Svara, Nils Dacke, innan jag slår ihjäl dig.

På´n igen.

Ok, många förhållanden kanske tar slut för att vi tänkte fel från början, men ingen kan beskylla oss för att inte vilja försöka igen. Den här gången, jävlar... Som en sån där rysk docka med bly i botten, dunka till mig allt vad du orkar, jag studsar upp i alla fall, ready for love.

Och tro inte att det kommer att lägga sig med tiden. Igår träffade jag min kompis M på hennes åttioårskalas. Hon var nyhemkommen från soligare nejder och skitsnygg i jeans och solbränna. Med ett glas vin i handen berättade hon glädjebubblande för mig att hon var kär igen. Tungt uppvaktad av tre, men riktigt kär i en av dem.Och honom ville hon älta hela tiden, precis som vilken nykär tjej som helst.

Så tro aldrig att det går över. För det gör det inte. En mormor eller en farmor mycket nära dig kan bli kär vilken sekund som helst.

Snicksnack.

Jag tittar in på Kattis & Cos nya hemsida och den ser så fin ut så. Ser verkligen fram emot både program och tidning.

På hemsidan ligger Veckans fråga: Vilken egenskap är viktigast hos en partner?
1 Humor
2 Intelligens
3 Utseende
4 Yrke
5 Självförtroende

Jag går in och kollar resutatet. Och konstaterar att det är en jordskredsseger för Humor; 51% tycker att humor är den viktigaste egenskapen hos en man. Sedan kommer Självförtroende med 23%. På tredje plats kvalar Intelligens in med 21% och sedan kommer Utseende, 4% och sist Yrke med ynka 1%.

Ok, nu gör är väl inte såna här tester på nätet anspråk på att vara speciellt vetenskapliga, men något säger de i alla fall. Och jag dristar mig till att sticka ut hakan och säga att jag tror att många som har röstat, röstar som de önskar att de tyckte, inte som de egentligen tycker innerst inne.

Jag hör så många tjejer säga att humor är en egenskap som är oerhört viktig hos en man. Men Å ANDRA SIDAN, vad är det första tjejerna tröttnar på när de har varit ihop med sin kille ett tag? Jo, att han håller på och skojar och tramsar och framför allt drar samma skämt hela tiden. Kan han inte bara vara seriös? Måste han skoja bort allting?

Så jag tror inte på att över hälften av alla tjejer vill att en kille först och främst ska vara rolig.

På andra plats kommer Självförtroende. 23% av de som svarat tycker att detta är den viktigaste egenskapen hos en kille. Njavars, va. Klart att det är viktigt att en man tror på sig själv och har självförtroende. Men viktigaste egenskapen? Och tänk om han har så gott självförtroende att han ångar på och inte lämnar plats åt sin tjej. Då blir det inte roligt.

21% säger att Intelligens är viktigast. Och där är jag benägen att hålla med. Hur skulle det se ut annars?

Sedan kommer den mest politiskt inkorrekta kategorin i den här gallupen, nämligen de ynka 4% som säger att utseendet är det viktigaste. De tjejerna är i alla fall ärliga. Utseendet är det första vi ser och det enda vi snackar om.

Och så till slut, den där lilla enprocentaren som säger att yrket är viktigast. Den lilla fjuttprocenten är troligen också helt ärlig. För faktum är att yrke står för social status och hög eller låg inkomst. Så jag tar för givet att yrket är betydligt mer intressant för många tjejer än vad som är politiskt korrekt att yppa.

Ok, jag kanske överdriver lite grann och en sådan här enkel gallup bevisar ingenting. Men jag tror ändå att vi tjejer inte alltid lyckas vara ärliga mot oss själva när det gäller relationer och därför fiskar i fel vatten. Och så tar det rätt ofta slut också.

Tack för ordet.

Katastrof!

Det som just hände mig har tyvärr hänt förr, men det gör sannerligen inte saken lättare. Varje gång det sker så tror jag att jag ska gå sönder, kräkas, svimma eller helt enkelt lägga mig i fosterställning och bara vråla rakt ut.... Men sedan tar den civiliserade människan i mig över, den som säger "Gör något människa, ta dig samman och framför allt - acceptera att det som just hänt absolut inte går att göra något åt". Ungefär som att det inte hjälper att lägga sig ner och sparka och skrika när man har gått vilse på kalfjället i snöstorm, det är bara att trampa på.

Vad var det då som hände alldeles nyss? Jo, jag har suttit i princip hela kvällen och delar av eftermiddagen och jobbat på en text som ska publiceras. Jag har visserligen noterat att datorn betett sig lite märkligt och varit seg under dagen, men jag har ändå aningslöst och oförtrutet jobbat på med min text. Jag har vägt formuleringar på guldvåg, dubbelkollat fakta på nätet och i anteckningar, raderat och skrivit om - och till slut kommmit fram till en text som jag faktiskt känner mig ganska nöjd med.

ÄNTLIGEN är jag klar och kan stänga av datorn och gå hem och belöna mig själv med ett glas vin. Den som brukar skriva, känner säkert exakt igen den här speciella lättnaden och glädjen man känner när man äntligen är klar med en text och hyfsat nöjd.

Jag sparar dokumentet för sista gången, vilket tar ovanligt lång tid noterar jag (fortfarande aningslöst), datorn står liksom och tuggar.... och ska sedan stänga det, när det plötsligt stänger sig självt.

Ja, resten fattar ni. När jag öppnar dokumentet igen ser jag att sista gången någonting i dokumentet sparats automatiskt, var för fyra timmar sedan och av mitt fantastiska manus återstår stolpar och fragment, alltså precis som det såg ut för fyra timmar sedan.

Först vägrar jag att tro det jag ser. Jag börjar desperat försöka återskapa och rekonstruera, sedan kollar jag igenom varje skrymsle av datorn för att se om en nyare version kanske har sparat sig mirakulöst någon annanstans. Men nej, det verkar som om det jag skrivit på något jävla förbannat sätt har förlorat sig rakt ut i cyberrymdshelvetet.

Och det är här någonstans som primaljaget i mig släpps loss, som en bindgalen bullterrier. Jag kastar saker omkring mig, jag slår med näven i skrivbordet och jag börjar hulkgråta. Jag är alldeles ensam på kontoret, ingen ser mig och ingen hör mig. Och ingen kan hjälpa mig. Jag är alldeles ensam med en frustration som inte går att beskriva.

Tidsklipp. Nu har jag förflyttat mig från kontoret till hemmet. Bilresan gick som i ett blurrigt frustrationstöcken. Nu sitter jag framför min dator hemma med ett ofattbart stort glas vin, tänk blomvas, och skriver av mig. Vilket är väldigt korkat, eftersom jag verkligen borde ägna den lilla energi jag har kvar till att försöka rekonstruera den där genialiska texten jag skrev och som nu är uppäten av cyberrymdsråttan.

Men istället hänger jag här och konstaterar lakoniskt att maskinerna alltid kommer att segra över människan och i cyberrymden är det ingen som hör dig ropa och det är inte ett skit vi kan göra åt det. Fy fan.

1 mars.

Jag fick ett sms tidigt i morse. Där stod "Kolla ut genom fönstret. Jag tror du kommer att bli nöjd. Jag funderar allvarligt på att börja kravla mig ur mitt katatoniska tillstånd. Puss & kram från din kompis Naturen."

Och jag drog upp persiennen och såg att Naturen inte skojade med mig. Nu börjar det hända grejor. Tack snälla Naturen.