Vilka hjältar, va.

Den här rekonstruktionen av Hudson-kraschen inklusive autentisk ljudupptagning av radiotrafiken mellan planet och trafikledningen på LaGuardia är pretty cool. Visst låter piloten lite som John Wayne?

Tom i bollen AB.

Äkta, sann humor.

In front of a live audience.

Bob Dylan på Berns Salonger. Min gode vän Pontus bjöd på middag och konsert. Vi satt i matsalen och åt sushi, hummer och kalvmedaljong och hade så trevligt att vi blev lite överrumplade när konserten plötsligt började i rummet bredvid. Gamle Bob drog inte ut på grejorna i onödan, utan sparkade igång några minuter före utsatt tid. Han ville väl hem till sena Aktuellt..?

Hur som helst, när man anländer så sent till en Dylan-konsert får man skylla sig själv. Folk hade köat i timmar för bra platser och det var knökfullt. Vi kom in bland de sista och vi kunde höra Dylan, men vi såg honom inte. Något av ett antiklimax.

Till slut tog vi oss upp på en av balkongerna, där vi förstås möttes av en mur av människor. Läget började bli akut. Pontus och jag bestämde oss för att dela på oss, för nu var det djungelns lag som gällde.

Jag krånglade mig runt och hamnade till slut bakom en tvåmetersman i femtioårsåldern med lång, grå hästsvans och exakt likadana kläder som mr Dylan på scenen. Inklusive Zorro-hatt. Han hade ett litet anteckningsblock i handen och jag drog slutsatsen att han var journalist. Det var han inte alls. Han var bara ett hardcore-fan som förde bok över konserten. Dessutom var han norrman.

Jag bad honom att luta sig tillbaka ett par centrimetrar, så att jag kunde få en liten tittlucka. Och när han vänligt gjorde så, tackade jag honom genom att klappa honom på ryggen och ropa i hans öra att det här var min första Dylan-konsert. Och här vände allting.

Från och med nu blev det den långe norrmannens uppgift att se till att jag fick en fin konsertupplevelse. Han slöt upp runt mig och gav mig plats. Plötsligt stod jag längst fram vid balustraden och tittade rakt ner i hjässan på Bob Dylan. Eller rätt ner i Zorro-hatten, snarare....


Min norske välgörare informerade mig lite vartefter. Han hade varit på etthundratjugo (120) Dylan-konserter och förra klubbspelningen på Debaser hade visserligen varit bättre än den här, men då stod han för nära scenen. Man kan uppenbarligen komma för nära. Nu däremot hade vi perfekt avstånd, kanske 10-15 meter och en bit upp i luften. Guldposition.

- "Varför har han inga körtjejer", vrålade jag i norrmannen öra. Jag saknade verkligen det. På riktigt.

Han tittade på mig som om jag hade svurit i kyrkan. Skulle Bob Dylan och hans svartklädda gubbrockband beblanda sig med tjejbaciller? Det var det dummaste han hade hört, det såg jag på honom.

- "Jag känner ganska många här ikväll", ropade han i mitt öra.
Och jag, som redan visst exakt vad han ville höra, svarade
- "Åh, du känner säkert bandet...?"
- "Nettopp, nettopp", svarade han och sträckte på sig så att han blev 210 cm lång.

På väg ut från konserten pratade vi med allsköns luttrade musikkritiker, som tyckte att det var en trött konsert. Men det bryr jag mig inte det minsta om. Jag har sett Bob Dylan live, det räcker långt för mig. Tack Pontus.

Fast han borde ha haft med sig ett par sköna körtjejer, det vidhåller jag.

Blandad kompott.

Nyss hörde jag en totalt meningslös väderprognos på radion. Folke Waxin på Ekot lät meddela att "idag blir det molnigt i större delen av landet. Det kan dock förekomma sol på sina ställen, men också snö."

Tack, Folke.

Styrkt av denna information drar jag nu ut till mitt lilla pörte i skärgården för att se om det ligger i den del av landet där det är moln. Eller sol. Eller snö.

Och i kväll Bob Dylan på Berns.

Sol och snö. Stad och land. Livet är varierande, det måste jag säga. Trevlig söndag.

Bob Dylan - i snö.

Vad är en betingad reflex?

Det är en typ av associativ inlärning, där en organism (jag) lär sig att koppla ihop ett stimuli (vårsol) med ett annat stimuli (rosévin).

Bröllopsyra.

Läser i tidningen att hovet har utsett den person som ska ansvara för Victoria och Daniels bröllop nästa år.

Min första spontana reaktion är att Micael Bindefeld är killen för uppdraget. Han skulle med all säkerhet ordna ett fantastiskt, storstilat bröllop som världen sent skulle glömma. Enda abret är väl eventuellt hans prislapp, nu när vi svenskar börjar krångla och inte vill betala via skattsedeln. Micke B kostar skjortan.

Men det är inte han som fått frågan. Nej, hovet har utsett en annan festfixare, nämligen generalmajor Håkan Pettersson. Han är nyutnämnd bröllopssamordnare och hans roll blir att ansvara för planeringen och utforma det kungliga bröllopet.

Och hur ser hans kvalifikationer ut för uppdraget att planera århundradets sagobröllop, om man får fråga? Jo, Håkke är chef för kungens militära stab och har tidigare varit chef för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST. Spionchef, med andra ord.

Så huruvida han kommer att välja lindblomsgrönt eller vinrött som accentfärger i kyrkan och under middagen, är en väl förborgad hemlighet. Håkan Petterssson vet att En Svensk Tiger.

Kviddelividdelikvitt!

Inte en, utan två koltrastar konserterar utanför mitt fönster i den blå skymningen. De kan inte lägga band på sig, så ystra är de.

Åh, jag hoppas de håller på hela natten. Jag vill somna in till det otvetydiga ljudet av annalkande vår.

Prata på, små trastar.
Klicka och njut.

Ytterligare ett ord att reta sig på.

Varför måste alla hålla på och säga "sjukt" hela tiden?. Ta 7Elevens radioreklam, gud vad jag stör mig på den. En larvig tjejröst som säger
- "En latte och en sjukt stor biscotti för 20 kronor".

Vaddå "sjukt stor"? Det är väl inte så att den där biscottin har fått svälla och jäsa till gigantiska proportioner, så att den inte kommer in genom dörren? Är den abnormt stor? En mutation? Nej, det är en vanlig jävla skorpa.

Vaddå "sjukt" överhuvud taget? Hur kan något vara sjukt kul? Eller sjukt gott? Det är ett dumt, fult ord som är sjukt populärt.

Jag längtar sjukt mycket efter den dag då folk slutar säga sjukt hela tiden.

En sjukt lång kvinna och en sjukt kort kvinna.

En ny karriär.

Det var liveband på festen igår. Ett riktigt bra liveband.
-"Ni måste dansa som tokiga, de är svindyra", som värden sa.

Bandet bestod av flera etablerade proffsmusiker, bl a en Roxette-trummis och en av Sveriges bästa keyboardister/organister som bl a var kapellmästare i Ulf Lundells band när det begav sig. Och nu stod de där på en lördagkväll och spelade covers för djursholmare i smoking som inte hade en aning om vilka de var. Ok, för dem var det säkert bara ett hyfsat enkelt sätt att bring home the bacon, men jag blev ändå lite bedrövad. Jag kanske övertolkade situationen, men det kändes en aning sorgligt. Nästan lite förödmjukande för dem.

Och extra jobbigt blev det när värdparets 11-åriga dotter skulle upp och sjunga med bandet då och då. En liten finklädd unge som tog över sångmicken från sångerskan. Hon sjöng så fint, så fint, men ändå... Det kan inte ha varit roligt för dem.

Men som sagt, de tog säkert fett betalt och de gjorde de rätt i.

För övrigt var det ett kul kalas och mitt nattlinne var inte i flanell utan i svart siden. Tant Raffa. Men inte fan fick jag ligga för det.

Lördagsbestyr.

Info till trögtänkta läsare: Veckans fågeltema är nu officiellt över. Nu går vi vidare med våra liv och släpper ordvitserierna. Är det (t)uppfattat?

Idag sov jag länge och löste Melodikrysset på snabbreprisen. Jag missade bara vem det var som sjöng duett med Sven-Bertil Taube. Men det var visst Lisa Nilsson, har jag fått höra i efterhand. (Tack, Chricko.) Jag tycker i alla fall att det var ganska bra jobbat av mig.

I afton ska jag på kalas med James Bond-tema. Detta har grämt ihjäl mig länge. Det är så orättvist, för killarna kan bara slinka in i en smoking och hänga på sig en knallpulverpickadoll och sedan vara färdiga att börja sippa Dry Martinis. Men vi kjoltyg, vi måste hålla på vi.

Jag har gått igenom alla möjliga alternativ. Kollat på bilder på nätet för att få inspiration, men bara fått komplex. Ursula Andress eller Halle Berry i bikini; det är ju bara att lägga ner direkt.

Nej, bättre då att koncentrera sig på de mer handfasta alternativen. Miss Moneypenny kanske, i tweed-dräkt och höghalsad blus? Nja, det kanske kan bli lite varmt med tweed i dansens virvlar.

Jaws? Gå till tandläkarn och sätta in en tandställning? Lite omständigt, kanske. Och dyrt.

Doppa sig själv i guld? Kladdigt.

Fanns det inte en Bond-film som utspelade sig i alpmiljö? Kanske kan man sätta på sig en dirndl med snörliv och låtsas att man är nån schweitzisk servitris som Agent 007 lurade i säng. Nej, vem snyter en dirndl ur näsan så där bara.

Men nu har jag kommit på det, apropå det där med att bli lurad i säng. Vad kännetecknar den typiska Bond-bruden? Jo, att hon alltid är redo att gå och lägga sig med James. Och då är det ju lika bra att hon har pyjamas på sig från början!

Så jag tänker gå på Bond-kalas i kväll i nattlinne. Kanske barfota. Men det kanske är lite stickigt på trägolvet på Djursholms slott, där festen är. Så det får nog bli tofflor i alla fall.

Sen återstår att se om jag får ligga med James. Det får jag nog inte. Jag är inte typen.

Hej killar, ready to party?

A little less conversation, a little more action pls.

Det ligger ett lunchhak i närheten av mitt jobb där man har drivit tesen "ett glatt humör är mer än pengar" till sin spets. Där är personalen så in i helvete trevlig att man vill slå dem. Trevlig och l å n g s a m. De skulle antagligen dra in dubbelt så mycket pengar om de bara fick lite fart på dököttet.

Stället är fräscht och de har ganska god mat och förutom lunch kan man bl a köpa fina olivoljor, gott bröd och en massa spännade burkar. Så det är inget fel på ambitionerna.

Men tyvärr är det nästan omöjligt att gå dit, framför allt vid lunchtid, eftersom det tar sån tid för personalen att rådda fram det man vill ha. De pratar på om väder och vind och ler och skrattar och får absolut ingenting gjort. I takt med att kön växer och gästernas irritation stiger blir personalens leenden bredare och bredare och mer och mer krampartade.

Antagligen har de order att alltid vara trevliga och le och det tar all deras energi. Men för mig räcker det så fint med effektivitet. Gärna sammanbiten, tyst effektivitet. Jag behöver inte bonda med serveringspersonalen på min lunchrestaurang. Jag behöver inte känna en längtan efter att fira jul med dem. Jag vill bara att min mat ska vara god och att den kommer på bordet i modern tid.

Men på den här syltan jobbar de o h y g g l i g t långsamt bakom disken och det får mig nästan att krypa ur skinnet. Jag visste t e x inte att det var fysisk möjligt att ta så lång tid på sig att göra en latte. Men glada och trevliga är de. Och pipiga röster har de.

-"Sluta le och langa hit min wrapjävel", vill jag skrika åt dem. Men eftersom de är så übertrevliga och pratar babyspråk hela tiden, så går det ju inte att fräsa ifrån. Utan man står där och hoppar och stampar och tittar fascinerat på när dessa rara, vänliga människor inte får ett skit gjort. With a big smile.

(Ok´rå, det är La Carotte på Tegeluddsvägen.)

- Nej tack, men gärna en dagens i låda och det i rappet...

Grattis i efterskott, din gamla bofink.

Med tanke på att min pappa fyllde år igår och att jag har fågeltema den här veckan, tänkte jag be att få reprisera följande lilla historia:

Det är någonting med min pappa och ljud. Han är väldigt, väldigt ljudkänslig. Överkänslig är nog ordet jag far efter.

Jag minns en period för många år sedan, när han gnällde över att småfåglar klampade omkring i stuprännan ovanför hans sovrumsfönster och åstadkom obehagliga ljud som han inte stod ut med. De små klorna mot plåten lät i pappas öron som naglar som dras över en griffeltavla. Hans nattsömn rubbades och även så hans eftermiddagslur. Han var mycket irriterad.

Men rådig karl reder sig ju som bekant själv och en dag när jag kom hemcyklande, stod pappa uppflugen på en stege och höll på med nåt i stuprännan.
-"Vad gör du?", sa jag.
-"Det här ska nog lära dom små rackarna", sa pappa.

Pappa hade helt enkelt tagit gulsåpa och brett ut i tjocka lager i stuprännan för att lindra ljudet av små knirkande talgoxefötter. Och det funkade. Fåglarna halkade runt en stund tills de tröttnade och flög sin kos. Ljudet försvann och problemet var löst. Ett genidrag.

Det var bara det att under flera månader kom det såpbubblor ur stuprännan varje gång det regnade.

Blubb, blubb...

Ett problem mindre

Fåglar i färg, del 3

Varje år kostar kollisioner mellan flygplan och fåglar enorma summor för flygindustrin. Men snart är detta problem ett minne blott. Man har nämligen kommit på lösningen.

- Sjas, din gamla gås...

Grattis, din gamla skata!

Fågeltemat fortsätter.


Barbie-dockan fyllde femtio igår. Min Barbie hade tre peruker, en blond Marilynperuk, en mörk lockig och röd fluffig variant.

Hitchcock-Barbie kommer i två varianter, en sval blondin och en med uthackade ögon.

Nej vet nån vad, där gick jag väl ändå över gränsen, va?

Smäll på truten.

Det roligaste som hände mig i helgen var 1) Billy Paul på Berns och 2) att jag plockade en snödroppe i Humlegården.

För övrigt läste jag imorse om göteborgaren som var på väg hem i lördags natt, när han plötsligt träffades av något hårt i huvudet. Han stöp som en oxe och började blöda. En förbipasserande polispatrull konstaterade att det låg en stendöd fågel, närmare bestämt en trut, bredvid på gatan och det troliga var att truten hade flugit rakt in i skallen på killen.

-"Fågeln har antagligen inte varit observant och flög ihjäl sig, helt enkelt", som polisens presstalesman så lakoniskt konstaterade.

En nattuggla till trut flyger rätt in i truten på en fyllkaja. Äkta ornitologhumor.

En vårhatt eller en kollision?

Hjärngympa framför radion.

Lördag förmiddag. Exakt hur många miljoner gånger har Flickan från Backafall varit med i Melodikrysset?

Och vad fan är en partyorgel? Svara, Nils Dacke, innan jag slår ihjäl dig.

På´n igen.

Ok, många förhållanden kanske tar slut för att vi tänkte fel från början, men ingen kan beskylla oss för att inte vilja försöka igen. Den här gången, jävlar... Som en sån där rysk docka med bly i botten, dunka till mig allt vad du orkar, jag studsar upp i alla fall, ready for love.

Och tro inte att det kommer att lägga sig med tiden. Igår träffade jag min kompis M på hennes åttioårskalas. Hon var nyhemkommen från soligare nejder och skitsnygg i jeans och solbränna. Med ett glas vin i handen berättade hon glädjebubblande för mig att hon var kär igen. Tungt uppvaktad av tre, men riktigt kär i en av dem.Och honom ville hon älta hela tiden, precis som vilken nykär tjej som helst.

Så tro aldrig att det går över. För det gör det inte. En mormor eller en farmor mycket nära dig kan bli kär vilken sekund som helst.

Snicksnack.

Jag tittar in på Kattis & Cos nya hemsida och den ser så fin ut så. Ser verkligen fram emot både program och tidning.

På hemsidan ligger Veckans fråga: Vilken egenskap är viktigast hos en partner?
1 Humor
2 Intelligens
3 Utseende
4 Yrke
5 Självförtroende

Jag går in och kollar resutatet. Och konstaterar att det är en jordskredsseger för Humor; 51% tycker att humor är den viktigaste egenskapen hos en man. Sedan kommer Självförtroende med 23%. På tredje plats kvalar Intelligens in med 21% och sedan kommer Utseende, 4% och sist Yrke med ynka 1%.

Ok, nu gör är väl inte såna här tester på nätet anspråk på att vara speciellt vetenskapliga, men något säger de i alla fall. Och jag dristar mig till att sticka ut hakan och säga att jag tror att många som har röstat, röstar som de önskar att de tyckte, inte som de egentligen tycker innerst inne.

Jag hör så många tjejer säga att humor är en egenskap som är oerhört viktig hos en man. Men Å ANDRA SIDAN, vad är det första tjejerna tröttnar på när de har varit ihop med sin kille ett tag? Jo, att han håller på och skojar och tramsar och framför allt drar samma skämt hela tiden. Kan han inte bara vara seriös? Måste han skoja bort allting?

Så jag tror inte på att över hälften av alla tjejer vill att en kille först och främst ska vara rolig.

På andra plats kommer Självförtroende. 23% av de som svarat tycker att detta är den viktigaste egenskapen hos en kille. Njavars, va. Klart att det är viktigt att en man tror på sig själv och har självförtroende. Men viktigaste egenskapen? Och tänk om han har så gott självförtroende att han ångar på och inte lämnar plats åt sin tjej. Då blir det inte roligt.

21% säger att Intelligens är viktigast. Och där är jag benägen att hålla med. Hur skulle det se ut annars?

Sedan kommer den mest politiskt inkorrekta kategorin i den här gallupen, nämligen de ynka 4% som säger att utseendet är det viktigaste. De tjejerna är i alla fall ärliga. Utseendet är det första vi ser och det enda vi snackar om.

Och så till slut, den där lilla enprocentaren som säger att yrket är viktigast. Den lilla fjuttprocenten är troligen också helt ärlig. För faktum är att yrke står för social status och hög eller låg inkomst. Så jag tar för givet att yrket är betydligt mer intressant för många tjejer än vad som är politiskt korrekt att yppa.

Ok, jag kanske överdriver lite grann och en sådan här enkel gallup bevisar ingenting. Men jag tror ändå att vi tjejer inte alltid lyckas vara ärliga mot oss själva när det gäller relationer och därför fiskar i fel vatten. Och så tar det rätt ofta slut också.

Tack för ordet.

Katastrof!

Det som just hände mig har tyvärr hänt förr, men det gör sannerligen inte saken lättare. Varje gång det sker så tror jag att jag ska gå sönder, kräkas, svimma eller helt enkelt lägga mig i fosterställning och bara vråla rakt ut.... Men sedan tar den civiliserade människan i mig över, den som säger "Gör något människa, ta dig samman och framför allt - acceptera att det som just hänt absolut inte går att göra något åt". Ungefär som att det inte hjälper att lägga sig ner och sparka och skrika när man har gått vilse på kalfjället i snöstorm, det är bara att trampa på.

Vad var det då som hände alldeles nyss? Jo, jag har suttit i princip hela kvällen och delar av eftermiddagen och jobbat på en text som ska publiceras. Jag har visserligen noterat att datorn betett sig lite märkligt och varit seg under dagen, men jag har ändå aningslöst och oförtrutet jobbat på med min text. Jag har vägt formuleringar på guldvåg, dubbelkollat fakta på nätet och i anteckningar, raderat och skrivit om - och till slut kommmit fram till en text som jag faktiskt känner mig ganska nöjd med.

ÄNTLIGEN är jag klar och kan stänga av datorn och gå hem och belöna mig själv med ett glas vin. Den som brukar skriva, känner säkert exakt igen den här speciella lättnaden och glädjen man känner när man äntligen är klar med en text och hyfsat nöjd.

Jag sparar dokumentet för sista gången, vilket tar ovanligt lång tid noterar jag (fortfarande aningslöst), datorn står liksom och tuggar.... och ska sedan stänga det, när det plötsligt stänger sig självt.

Ja, resten fattar ni. När jag öppnar dokumentet igen ser jag att sista gången någonting i dokumentet sparats automatiskt, var för fyra timmar sedan och av mitt fantastiska manus återstår stolpar och fragment, alltså precis som det såg ut för fyra timmar sedan.

Först vägrar jag att tro det jag ser. Jag börjar desperat försöka återskapa och rekonstruera, sedan kollar jag igenom varje skrymsle av datorn för att se om en nyare version kanske har sparat sig mirakulöst någon annanstans. Men nej, det verkar som om det jag skrivit på något jävla förbannat sätt har förlorat sig rakt ut i cyberrymdshelvetet.

Och det är här någonstans som primaljaget i mig släpps loss, som en bindgalen bullterrier. Jag kastar saker omkring mig, jag slår med näven i skrivbordet och jag börjar hulkgråta. Jag är alldeles ensam på kontoret, ingen ser mig och ingen hör mig. Och ingen kan hjälpa mig. Jag är alldeles ensam med en frustration som inte går att beskriva.

Tidsklipp. Nu har jag förflyttat mig från kontoret till hemmet. Bilresan gick som i ett blurrigt frustrationstöcken. Nu sitter jag framför min dator hemma med ett ofattbart stort glas vin, tänk blomvas, och skriver av mig. Vilket är väldigt korkat, eftersom jag verkligen borde ägna den lilla energi jag har kvar till att försöka rekonstruera den där genialiska texten jag skrev och som nu är uppäten av cyberrymdsråttan.

Men istället hänger jag här och konstaterar lakoniskt att maskinerna alltid kommer att segra över människan och i cyberrymden är det ingen som hör dig ropa och det är inte ett skit vi kan göra åt det. Fy fan.

1 mars.

Jag fick ett sms tidigt i morse. Där stod "Kolla ut genom fönstret. Jag tror du kommer att bli nöjd. Jag funderar allvarligt på att börja kravla mig ur mitt katatoniska tillstånd. Puss & kram från din kompis Naturen."

Och jag drog upp persiennen och såg att Naturen inte skojade med mig. Nu börjar det hända grejor. Tack snälla Naturen.

Rynkrapport.

Jag berättade ju tidigare att jag investerat i en ansiktskräm som hette Time Freeze och som enligt reklamen skulle stoppa tiden. Jag lovade återkomma med rapport.

Efter en tids regelbundet användande kan jag nu rapportera att tiden inte har stannat. I synnerhet inte i fejan på mig.

Därför har jag kompletterat med en annan produkt ur samma serie. Den heter Täsmähoito Rypyille och den ska jämna ut djupa rynkor och göra huden jämn och slät. Dessutom innehåller den växtsteroler ur finländsk torv, så det här kan inte gå fel.

Nu åker vi, mitt gamla fejs och jag.

En hög med finländsk torv.

Upp- och nervända världen.

Temat för 2009 års Stockholm Pride är Hetero.

Det är också en glädje för mig att kunna berätta att årets Stockholm International Horse Show kommer att befolkas av hundar.


Vidare lockar man med räkfrossa på Skaldjursallergikernas rikskonvent.

Och Nivea lanserar en ny Brun utan sol som gör dig vit som ett lakan.

Det är ingen ordning på nåt nu för tiden.

Kungligt värre.

Åh, vad glada och fina Victoria och Daniel var, där de satt och hängde på varandra i förlovningssoffan. Ett vackert par. Det var trevligt att se, jag blev nästan tårögd.

Men fortfarande hörs indignerade röster, som säger att det är fel att hon gifter sig med en man av folket. Hur tröttsam är inte den diskussionen? En kul kille vid namn Dag Elfström (släkt med John alias Åsa-Nisse?) skriver på Newsmill att det är mycket olämpligt att vem som helst kan bli gemål åt en tronarvinge och att Daniel Westling är slutet för ätten Bernadotte och monarkin.

Och jag sitter och tänker på de kungliga bröllop jag hört talas om under, låt säga de senaste fyrtio åren. Inte bara det svenska kungahuset, utan alla europeiska.

Jag tänker så det knakar, men jag kan faktiskt inte komma på ett enda bröllop där inte ena parten varit "vanligt folk". Jo, kanske Charles och Diana. Hon var av finfin börd. Men faktum kvarstår, de flesta kungliga gifter sig med män och kvinnor av folket nu för tiden. Oftast inte ens adliga, utan hederligt ofrälse folk.

Annat var det förr. Då gifte sig de kungliga med varandra till höger och vänster och alla var kusiner med alla. Men så hade de mycket blödarsjuka, epilepsi, sinnesjukdom och sex fingrar på varje hand också.

Tänk riktigt hårt och tala om för mig om ni kan komma på EN ENDA kunglig person, kvinna eller man, som INTE har gift sig med en ofrälse de senaste fyrtio åren. Bortsett från prins Charles, då.

Så det finns väl inget som pekar på att just den här relationen skulle vara mer förödande för monarkin än andra. Ätten Bernadotte överlever nog den här gången också. Med hjälp av lite friskt blod.

Lady and The Tramp

Synsam. Rätt glas & rätt bågar.

EU-minister Cecilia Malmström

Kärringkommentar 23.

Lite tvättstugegnäll på söndagkvällen. Jag blir okontrollerbart störtsur när andra tränger sig in på min tvätttid. Som ett åskmoln.

Idag klev det in en kille (tyvärr lite snygg) i tvättstugan när det var en halvtimme (30 minuter!!!!!) kvar på min tvättid. Jag stod och manglade och hörde honom inte. Så först skrämde han skiten ur mig och sedan började han stuva in tvätt i maskinerna.
- Vad gör du, sa jag. Ser du inte att jag är här. Jag står och manglar.
- Ja, men du har ju tvättat klart.... Maskinerna är ju tomma.
- Ja, och....?, sa jag.
- Spelar det nån roll, säger killen.
- Ja, tänk för att det kanske gör det. Tänk för att jag kanske vill vara ifred i tvättstugan med mina underbrallor och lakan och det allra heligaste PÅ MIN EGEN TVÄTTID!! Det här är inget jäkla kollektiv, om du trodde det.

Fast det sista sa jag inte, för jag kände att så kärringartat kan man inte bete sig i en tvättstuga utan att bli en karikatyr på sig själv.

Istället skrev jag där här inlägget. Medan det puffade rök ur mina öron.

Jag vill vara ifred med mitt smutsiga byk.

Krånglig kille.

Bygones.

Kör en vända Melodikrysset som jag brukar på lördagmorgonen. Idag var det väl bara ledmotivet till Törnfåglarna som jag inte kände igen, men det fixade sig ändå, när jag fick fler bokstäver att leka med.

En sak slår mig medan jag lyssnar; visserligen är musiken i programmet fullkomligt hopplös, men det fyller mig ändå med en bekant, lite nostalgisk känsla i magen. För precis så här lät det i radion när jag var liten. Hela tiden.

I Melodikrysset är det mycket operettmusik och upphottade schlagerlåtar på hammondorgel och jazzdragspel. Och i morse fick jag njuta av en panflöjtsversion av Ring Ring. Sedan sjöng Sune Mangs en trudelutt. Helt overkligt!

Men så här lät det i min barndoms radio. Ja, inte Ring Ring på panflöjt, då, för när jag var liten hade inte Björn och Benny skrivit den låten. De hade inte ens uppfunnit Abba. De höll fortfarande på och slet med Hootenany Singers och Hepstars. Om ens det.

Skulle t ex en artist som Sune Mangs överleva en sekund i svenskt nöjesliv idag? Nix, han skulle på sin höjd få vara tjock gubbe i en lokalrevy någonstans. Men när jag var liten var han da shit.

Tillsammans med Sonja Stjernkvist och Ulla Sallert. Per Grundén och Radions Underhållningsorkester under ledning av William Lind. Gnesta-Kalles kapell med Giovanni Jaconelli på klarinett. Refrängen med Gastarna & Papegojorna. Skivor till Kaffet med Bertil Perrolf. Det ska vi fira med Pekka Langer. Frukostklubben med Sigge Fürst. Sveriges Bilradio med C-G Hammarlund och Besökstid med Arne Eriksson. Dit kunde man skriva och önska låtar till folk som låg på sjukhus. Jag har fortfarande signaturmelodin i huvudet.

Herregud min skapare, hur gammal är jag egentligen??

Sune Mangs som Fantomens brorsa

Dagens goda gärning?

Sedan trängselskatten infördes i Stockholm ser man ovanligt många bilar med smutsiga registreringsskyltar.

Och en morbid sida hos mig tycker att det vore väldigt kul att göra något åt det.

Tänk dig att du sitter i kö vid rödljus i din smutsiga bil med oläsbara skyltar. Plötsligt dyker det upp en hel svärm småscouter med hinkar och gummiskrapor bland bilarna och en särskilt rar liten välkammad pojkscout sluter upp framför just din bil. Med ett varm leende tvättar han blixtsnabbt rent din skylt och innan du hinner blinka, har han sprungit runt bilen och tvättat den bakre skylten också. Precis när du vevar ner rutan för att skrika åt ungjäveln att sluta, sticker han in huvudet i bilen och kvittrar
- "Varsågod, dagens goda gärning! Ha en trevlig dag!"


Och just då blir det grönt och du måste åka. I backspegeln ser du den väne gossen vinka farväl. Ditt inre är i uppror. Du åker vidare mot vägtullen med skinande rena plåtar. Klick, klick, säger vägkameran.

Det här tycker jag av någon anledning är ett väldigt roligt scenario.

Ordakrobatik.

Ett par branschkompisar till mig var en gång uppe på en tv-kanal för att sälja in en programidé som de trodde väldigt mycket på.

Programchefen tittade, lyssnade, nickade, hummade, bläddrade i programförslaget och sa sedan:

-"Ja, tjejer. Det har är en idé som är ganska bra, men inte tillräckligt bra. Jag skulle vilja kategorisa den som en "Nice to have, nice to see". Men vi letar efter program som är "Must have, must see". Förstår ni mig?"

These are powerful words!

Ett ord att reta sig på.

Bebbe.

-"Vad roligt att du är gravid. När kommer bebben?"
-"Åh, vad kul, har ni fått en bebbe?"

Bebbe. Jag tycker så otroligt illa om detta larviga lilla ord. Fråga mig inte varför.

Babyn, bäbisen, barnet, ungjäveln. Allt är bättre än "bebben".

Ingen bebbe. Utan en rar baby.

Sista viljor.

Min kompis Chribs hörde av sig och berättade att han vill ha rotmos i sin dödsannons. För det tycker han är gott.

På min gravsten ska det stå Tillverkningsdag (födelsedatum) och Bästföredag (dödsdag), för jag har alltid varit petig med sådant.

OBS!
Tillägg lite senare: Den konsternerade släktingen som kommenterat har förstås rätt; tillverkningsdag är ju inte samma sak som födelsedatum. Dumt tänkt. Det kanske kan stå Releasedatum, då. Och dödsdagen får vara Dagen man åkte ut från Listan.

Hedonisten i Knutby.

Den här dödsannonsen väcker min nyfikenhet. Gick Bosse samma öde till mötes som kung Adolf Fredrik, som åt ihjäl sig på semlor eller var han bara en livsnjutare som råkade gilla semlor väldigt mycket? Han kanske var konditor?

Han kom från Knutby. Var han en han aktiv medlem i pingstförsamlingen så kanske inte döden var så mycket att vara orolig för. När man dör får man ju komma hem till gud.

Så den här dödsannonsen kanske helt enkelt är ett glädjebesked; en glad semleälskande man i sina bästa år har fått komma hem.

Boogity boogity shoo!

Middagstipset 1.

Mums, soppa som är så gott.

Kuckeliku...

Topplock AB.

Ibland räcker det inte att bara lösa de akuta problem som uppstår. Nej, i vissa fall känns det som om det också måste till en ordentlig konsekvensanalys och efter det bestraffning.

Här är läget: Vi har avtalat med en fotograf att han ska jobba med oss en hel säsong. Vi litar på det. Plötsligt hör han av sig och säger att han tagit ett annat jobb. Ett annat jobb...? Du var ju med oss...?

Han kan i sin oerhörda nåd hjälpa oss med ett jobb till, men sedan drar han vidare till grönare hagar. Vår deal spolar han ner i toaletten.

Vi tvingas acceptera detta och vi lägger genast all energi på att hitta en ny fotograf. Och sedan är det bra med det. Vi går vidare, vi klarar oss utan den där jävla fotografen som valde att lämna oss i sticket. "Lika bra att han drog, han var ändå gnällig och tjatig. Och dåliga bilder tog han".

Men jag känner inte att det räcker med att lösa problemet och gå vidare. Jag vill söka upp honom och ge honom smisk. Han är en svikare och han är illojal. Måste inte sådant få konsekvenser? Ska han bara gå vidare och jobba på som vanligt?

Ja, det ska han, för så jobbar vi i vår bransch. Vi fostrar små divor genom att aldrig våga tala om för folk vad vi verkligen tycker.

Så nu funderar jag på att skicka hundbajs i ett anonymt kuvert till den här killen. Det ska nog lära honom!

Så har jag det i min bransch. Hur har du det i din bransch?

Melodifestivalen.

Förra veckan var min slutsats att Petra Mede borde ha ägnat mer tid åt att plugga manus än att byta kläder stup i kvarten. Den här veckan bytte hon inte kläder en enda gång och glodde lika mycket i sina manuskort i alla fall. Så där hade jag fel, det var tydligen inte tiden som var haken.

Den här veckan konstaterar jag det som alla andra redan upptäckt, nämligen att reglerna inte är riktigt kloka. Och är man till på köpet lite halvfull framför teven, vilket jag antar att de flesta är, då fattar man I.N.G.E.N.T.I.N.G!

Vilka gick vidare, vilka åkte ut?

Svar till "Pissförvirrad Våg".

Frysruta.

Det är svårt att flyta med strömmen om det är stopp i röret.

Jag tror jag har kommit på varför jag går på sådant lågt varv så här års. Det handlar inte om mörkret som alla tjatar om. Jag gillar mörker och korta dagar. Tvärtom, känner jag mig alltid lite stressad när ljuset börjar återvända, för då ser man plötsligt hur skamfilat allt är; man själv och det man äger och bor i. Dammigt, repigt, glåmigt.

Nej, jag tror det handlar om att naturen befinner sig i ett vaccum. Det finns inget att hänga upp sig på, ingen energi att hämta någonstans. Allt står stilla. Det fryser inte, det tinar inte. Ingen sol, ingen snö, inget regn. Det faller inga löv, det spirar inga knoppar. Det blåser inte. Det susar inte i säven. Det porlar inte i dikena. Fåglarna sjunger inte. Allt är stilla och grått.

Det händer tammefan ingenting när man sticker ut näsan. Det är stendött!

Tänk om det kunde blåsa in en rejäl snöstorm, eller för all del bara blåsa pyttelite, så att grenarna rör sig på träden. Det räcker. Bara något litet tecken på att naturen inte är helt katatonisk. Någon signal som får en att känna att man lever och är delaktig i allt det där som ligger och slumrar därute.

Jag öppnar mitt fönster och ropar som matadoren i Tjuren Ferdinand
-"Kom igen, Naturen! Stånga mig, sparka mig, GÖR nånting....."

Men Naturen bara sitter där under sin himla korkek och glor.

Dagens engelska ord: Hoax*

Jaha, så var mötet Letterman vs. Phoenix borttaget från Youtube. Så ni som inte hann se det får skylla er själva. Eller leta någon annanstans.

För övrigt spekuleras det mycket idag om att hela grejen är fejk. Att JP helt enkelt spelar rollen som skådisen som får ett sammanbrott, låter skägget växa och slutar filma och istället satsar på en ytterst tveksam hiphop-karriär. Att han bara driver med oss i nån konstig mänsklig installation/performance, och att allt dokumenteras på film av hans svåger Casey Affleck.

Så om det längre fram visar sig att hans besynnerliga beteende hos Letterman härom dagen, var ett skämt och en långnäsa åt oss alla, kommer jag att säga "det visste jag väl". Jag kommer helt att förneka att jag gick på det.

Men fram tills dess tror jag stenhårt på att Joaquin Phoenix håller på att bryta ihop.

*Hoax; en bluff som blivit så vida spridd att den blivit en myt.

Fler som saknar energi så här års.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag kollar på det här rykande färska klippet från The Late Show med David Letterman igår, onsdag.
Joaquin Phoenix, den fantastiske skådisen, som visst ska sluta filma och istället bli hiphoppare, har inte en av sina bästa dagar.

Men det har, tråkigt nog för Joaquin, David Letterman.

Pop i februaripuppan.

Få se nu, onsdagkväll.... Nyss hemkommen från en dag i saltgruvan. Tvn är påslagen. Om några timmar tappar jag upp ett bad, sedan går jag och drar nåt gammalt över mig.

Men först, någonting lite extra! Det är ju ändå piglördag.... En rejäl tunna popcorn, kanske! Opp & poppa!

"Tjoflöjt"

Nöjd i en puppa.

Det händer inte mycket i mitt liv just nu. Jag går till jobbet på morgnarna och där stannar jag hela dagen och lite till.

Jag arbetar med ett projekt, där jag hela tiden skickar ut människor på spännande uppdrag i stora, vida världen. Långa resor till främmande, exotiska platser. Och jag är inte ett dugg avis, utan tvärtom lättad över att inte behöva följa med. Jag vinkar av mina kollegor och stannar vid min desk. Det räcker så bra, så bra.

Och när arbetsdagen är slut åker jag hem och sätter mig framför tvn. Sedan sitter jag och hänger lite framför datorn, sedan tar jag ett bad och efter det går jag och lägger mig.

Och sedan är det morgon igen.

Och så håller det på. Det är inte roligt, men det är definitivt inte tråkigt heller. Det är helt enkelt februari.

Vem i hela världen kan man lita på?

Nu rasar förtroendet för bransch efter bransch. Att polisen inte bara är rasistisk utan också totalt omdömeslös, var väl ingen nyhet. Det har väl annars de senaste dagarnas inte så smickrande nyheter om poliser, i och utanför tjänsten, bevisat.

Men nu håller jag tyvärr även på att tappa förtroendet för Sveriges diplomatkår. Efter att ha sett SVT:s Diplomaterna, får man intrycket att de är okultiverade och plumpa, illa klädda, jävligt dåliga på engelska, omdömeslösa och grälsjuka. Och väldigt överlägsna mot namibier.

Ambassadrådet Klas Ljungberg har lite kul.

Nu händer det grejor.

Lördagen den 7 mars måste alla pallra sig till Berns. Då kommer Billy Paul dit. För första gången i Sverige. Detta är stort, mycket stort.

Tittgodis.

Ok, söndagkväll kl 21.00 i tv-fåtöljen. Ett smörgåsbord av filmmöjligheter.

Ska jag välja The Break-Up med Vince Vaughn och Jennifer Aniston i TV3? Det var visst under inspelningen av den här filmen som de blev kära i varandra.
Eller vad sägs om en av åttahundra Beck-rullar i TV4, Flickan i jordkällaren.
Annars Collateral med Tom Cruise i TV4 Plus.
Eller varför inte Svindlarna på Showtime med Anjelica Huston och min favorit John Cusak.
TV4 Film bullar upp med en riktig snyftare, Vid din sida med Ed Harris (snygg!), Julia Roberts och den tappra cancersjuka Susan Sarandon.
Och på TCM, en klassiker, Kellys Hjältar med Clintan och Donald Sutherland.

Så många val, så lite tid. Det här är omöjligt för en stackars Våg.

Nej, jag stannar framför radion istället. Jag ringer till Favorit 103.9 och önskar Words don´t come easy med Modern Talking. Nej, förresten, kanske Lemon Tree med Fools garden?
Eller rent av Tie a yellow ribbon med Tony Orlando & Dawn.....?

Musik för vuxna öron.

Örongodis.

Idag hittade jag en ny radiokanal. Favorit 103.9 Södertälje, heter den. Eller 100.3 i Stockholm. Och det är en kanal som är rätt in i min vedbod, det vill jag lova. Goa goa låtar från förr och "bara det bästa från idag". Vilken jävla tur att de inte spelar det sämsta från idag, det hade jag inte uppskattat.

Men något jag verkligen uppskattar är kanalens devis; "Musik för vuxna öron". Åh, det snackar direkt till mig.

Jag måste ta reda på om man får önska musik i Favorit 103.9. I så fall ska jag önska "Seasons in the sun" med Terry Jacks eller "Det vackraste" med Cecilia Wennersten. Det är musik för vuxna öron, det.

"Goodbye my friend, it's hard to die, when all the birds are singing in the sky..."

Franska kvarter.

För ett tag sedan slog den österrikiska krogen Saltzers på John Ericssons gata igen och ett fransk bageri, Petite France, flyttade in. Auf wiedersehen Österreich, bonjour France!

Sedan dess har mina kvarter ändrat karaktär, i alla fall på helgmorgnarna. Vi på nedre Kungsholmen har nämligen lagt oss till med franska frukost- och brödvanor och det är faktiskt riktigt trevligt.

Men som alltid i Stockholm, när snacket börjar gå om ett ställe, blir allt så himla hysteriskt. Och Petite France är förstås inget undantag. Redan kl 8.30 på lördagmorgonen är det kö ut på gatan. Där står vi alldeles yrvakna, några av oss fortfarande i pyjamasar med täckjacka ovanpå och plirar på varandra i väntan på att få beställa våra frukostpaket eller croissanter aux amandes eller vad det kan vara. Och så känner vi oss så himla franska allihopa.

I morse såg jag t o m en kille ta sin baguette under armen och gå ut på gatan och tända en cigarrett. Det kändes lite överdrivet. Cigg och baguette under armen... Herregud, vem trodde han att han var? Serge Gainsbourg?

Tuffa tider.

Omväxling.

Nämen om man skulle ta och byta bransch...! Eller åtminstone frisyr...

Petimetrigt.

Jag vet att det är larvigt att haka upp sig på detaljer, men just nu sitter jag i alla fall och undrar vad en av killarna i TV4s serie Advokaterna menade med uttalandet:

-"Jag har en ganska skarp skiljegräns mellan jobb och det jag håller på med".

Order in the court, please!

Smycket!

Tänk att man kan bli så glad över att ens bil går igenom besiktningen utan anmärkningar. En 23 år gammal strävsam tysketös, som inte bara svischade igenom besiktningen som vore hon född igår, utan dessutom fick en massa beröm.

-"Det här smycket ska du vara rädd om", sa farbror Bildoktorn, "det är hon värd. Inte ett fel så långt ögat når."

Duktiga, duktiga bilen.

Wroom...

Kom och ta oss om ni ka... vill.

I morse låg jag i halvdvala och lyssnade på P1. Ibland var jag vaken, ibland domnade jag bort. Det var en intervju med försvarsministern om de nya nedskärningarna inom försvaret och eftersom jag bara lyssnade då och då, hörde jag inte hela inslaget. Men jag vaknade till vid något tillfälle av att minister Tolgfors sa att han var mycket nöjd med det nya besparingsförslaget och att man istället för allmän värnplikt, skulle satsa krutet på Hemvärnet...

Hemvärnet? Ett gäng skjutglada gubbstruttar i stickiga vadmalsuniformer. Åsa-Nisse och Klabbarparn? Hörde jag rätt eller drömde jag?

-"Freeze, motherfuckers..."