Vill man bli fin får man lida pin.

Idag var jag hos frissan. Till det facila priset av 1.500 spänn fick jag, förutom klipp och sling, tre feta smällar mitt i nyllet.

Frissan sa:

1. - "Nej, vi ska inte klippa upp för mycket, du är alldeles för rund i ansiktet."

2. - "Vad hade du för färg på håret innan det blev grått?"

och, när klippningen var klar

3. - "Ja, nog ser du minst fem år yngre ut än när du kom."

Jag straffade henne genom att inte köpa några p r o d u k t e r.

Dress code.

Det går en man på Drottninggatan och gör reklam för en turkisk restaurang. Det är en sandwich-man, vilket innebär att han bär en skylt på magen och en på ryggen. Ok, det kanske inte är världens roligaste att gå omkring som en dubbelmacka med textade skyltar fram och bak, men det är ändå ett jobb och man får mycket frisk luft.

Så långt allt ok, alltså. Men att tvingas bära fez...? Där någonstans känner jag att han borde sätta ner foten.

Blodigt allvar?

Jag hörde det här på Radio Stockholm en morgon förra veckan. Och jag har fortfarande ingen aning om vad det är för tocke´ knas.

Kinesiska muren?

Det byggs ett träplank längs ena sidan av parken utanför mitt fönster. Arbetet har pågått i en evighet.

Det kan tyckas vara en baggis att bygga ett plank, men pyttsan. Det verkar vara ett mycket komplicerat arbete, som har ställt till med intensivt kaos i och utanför parken sedan tidigt i somras. Det har blästrats och bilats och det har väsnats. Män och kvinnor har kilat fram och tillbaka och jag har förgäves försökt begripa vad det är som tar sådan tid. Men nu börjar det närma sig, planket är mer eller mindre på plats. Fast bara nästan.

Och nu har arbetet gått in i en ny fas. Folk står stilla i små grupper och pratar intensivt om planket. Ibland går någon fram till det och stryker med handen över den nymålade gröna ytan. Och sedan återgår man till det stillsamma pratandet.
- "Bygg färdigt plankhelvetet och packa er härifrån", vill jag skrika genom fönstret. Så att det blir lugnt i parken igen.

Men det kanske är för enkelt. Det är något här som jag inte förstår.

Hur svårt kan det vara?

Hoppsan, det var inte meningen att nån skulle veta...

Moderna Museets malmöfilial söker ny chef. Och i Svenska Dagbladet kan man läsa en artikel om vilka som har sökt jobbet. Hela listan. Och det är ingen dålig samling. Många kvalificerade sökande som sitter på liknande jobb idag.

Borde verkligen den listan publicerats? Vill man inte vara lite hemlig med att man söker ett nytt jobb, speciellt om man redan har ett bra?

Tänk er följande scen:
/Torsdag morgon, frukostrummet på valfri konsthall i Sverige. Chefen, vi kan kalla honom Roland, har några dagar tidigare i tysthet skickat in sin ansökan till Moderna Museet Malmö. Han trivs visserligen ganska bra på sitt arbete, men tycker att det har gått lite i stå. Det här med Malmö verkar kul och det vore dumt att inte testa.

På vägen till jobbet har han läst tidningen, där hans namn är publicerat. Nu sitter han i frukostrummet och suger nervöst i sig en kopp kaffe. Det här var fan inte bra. Det hörs steg i korridoren.
In från vänster, Styrelseordföranden, som dänger tidningen i bordet, artikeln är uppslagen./

- "Jaha du, Roland, det här var intressant! Trivs du inte hos oss, Roland?"

Hick...

"Ändå ingen som läser..."

För några dagar sedan hamnade jag av en ren slump på en blogg skriven av Colleen från Illinois, USA. Det är ingen märkvärdig blogg. Hon berättar om vardagliga saker som att hon tittar på gamla repriser av Law & Order och så är det något vägbygge som irriterar henne.

Hon har inte hållit på så länge, bara någon månad, och det är faktiskt inte mycket till blogg.... Vid närmare eftertanke är det en riktig skitblogg.

Men jag kan inte låta bli att titta förbi regelbundet, för det är något synnerligen hjärtskärande över den här Colleen. Hon är arbetslös och verkar ligga i skilsmässa. Och i varje inlägg påpekar hon det meningslösa i att skriva, eftersom ingen ändå läser. Ingen bryr sig om vad hon tycker. Hon liksom skyltar med att hon är ensam och ointressant. Det är faktiskt bedrövligt hur ömklig hon är.

Därför fick jag ett Florence Nightingale-ryck för ett tag sedan och langade iväg en kommentar, där jag sa hej och bekräftade att det i alla fall fanns en person därute som såg henne. Någon på andra sidan klotet. Kände att hon verkligen behövde muntras upp. Tänkte att det skulle göra henne glad.

Jag tror inte att det hjälpte ett dugg. Sedan dess har hon skrivit nya dystra inlägg, som alla handlar om att ingen läser hennes blogg. Men jag läser den ju - fast, i ärlighetens namn, mest för att jag tycker lite synd om henne.

Världens mest molokna bloggmänniska, här har ni henne.

Man borde skaffa sig en hobby.

Det vore roligt att ha ett specialintresse, något att brinna för. Ok, jag är ganska road av svampplockning, blommor och sjuttiotalsdisco, men att säga att jag brinner är definitivt att gå för långt.

Igår var jag på middag med hästmänniskor. Jag fick anstränga mig för att se intresserad ut när det pratades detaljerat om språngavgifter, stamtavlor, skänkelvikningar och vojlockar. Men samtidigt blev jag avundsjuk.

Jag vill också ha ett allt uppslukande intresse. Att kunna sitta på middagar och prata initierat om jättespecialiserade saker som bara en liten skara begriper sig på. Jag antar att det skapar en väldig samhörighetskänsla. "Vi som gillar hästar mot resten av världen"

Det vore också rätt kul att samla på något, att ha en samlarvurm. Så att man hade ett mål och en mening när man går och dräller på loppmarknader eller rotar i fyndlådor. Fingerborgar, ölkapsyler, inte vet jag...

I väntan på en samlarvurm eller ett brinnande intresse som jag kan dänga i huvudet på folk, kollar jag in en blogg om utomhusbelysning. Här snackar vi specialintresse. Big time.

Ett ord i rättan tid.

Jaha, då var det dags att länka till den fantastiske Prankmonkey igen´rå. Kunde inte sagt det bättre själv. Eller förlåt, kunde absolut inte ha sagt det bättre själv.

För övrigt en stilla undran framför radioapparaten så här på lördagförmiddagen: Hur kul har man på sin semester i Portugal om man slår en signal till "Ring så spelar vi" för att önska en låt och svara på en fråga?

Vad är det för slutsiffra?

Vassast på Z-TV.

Maffia, 2008 års svar på Knesset. Här har vi framtidens makthavare i full frihet. Känns tryggt, tycker jag.

Runtzappning på svensk television prime time fredag.

Mycket Peter Apelgren. I flera kanaler samtidigt. Ketchupeffekt på Apelgren, först inget och sedan inget - och plötsligt hur mycket som helst. Jag vill ha honom mer utspridd, eftersom jag gillar honom och vill se allt han gör.

F ö mycket frustrerande att sagde Apelgren får bonuspoäng i Doobidoo för att han påstår sig se Bernt Egerbladh i ett klipp från sextiotalet - när jag vet att det är Carl-Axel Dominique. Kan man ringa klagomuren nu för tiden?
För övrigt är hans lagkamrat Kishti Tomita svårt obeväm i tv och förvånande musikaliskt okunnig. Dags att lägga henne till handlingarna va?

I en annan kanal nära dig påstår Tomitas ersättare Jury-Laila att Loulou Lamotte (bra porrfilmstjärnenamn) sjunger nasalt fast hon i själva verket sjunger gällt. Nasalt och gällt är inte samma sak hälsar WPEBF, Wort Polizei Eva Braun Fraktion.

Och så den eviga frågan: Vad är grejen med Peter Jidhe?

Tack för ordet.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar....

Såg just ett avsnitt av Bonde söker fru. Bönderna träffar en utvald skara giftaslystna för att bekanta sig närmare.

BONDEN
Vad tycker du om att göra när du är ledig då?

HON
/i hellugg, bredspårig manchesterbyxa och batiktröja/
Jag går mycket på bio.

BONDEN
Det gör jag också när jag har tid.

HON
Jag älskar fransk och japansk film. De brukar vara så intressanta.

BONDEN
Vad kul. Själv gillar jag Stefan och Krister jättemycket, dom är mina idoler.

Blir det dom, månne?

Att vara som folk.

Det händer understundom att jag går på kalas där det förekommer s k kändisar. Det kan vara skådisar, popstjärnor, programledare, författare, politiker och liknande löst folk. Typiskt för de flesta av dessa när de går på privata fester, är att de är precis som alla andra. Helt utan stjärnglans och glada och lättade över att inte behöva hålla en fasad eller göra sig till (eller hålla sig nyktra) - utan bara hederligt svenskt väldigt mycket sig själva.

Men sedan finns det de, oftast halv- eller pseudo-kändisar, som aldrig taggar ner eller kopplar av. Sådana som gör livet bökigt för sig själva och sin omgivning genom att stå på privata kalas och köra svår stajl, fast de inte behöver och ingen bryr sig - och dem tycker jag faktiskt lite synd om.

No, madame.

Inte fan fick jag åka till Cannes!

Men jag har daglig telefonkontakt med M och i bakgrunden hör jag sorlet och vinglasen som slår mot varandra, ropen och hejandet och svejandet och kindpussandet.

Och jag biter ihop och tittar ut över Frihamnsporten där 1:an just nästan krockar med 76:an och tänker att det allt är lite rafflande här hemma också.

Väx upp, grabben.

Det råder brist på älgtjurar i den svenska storskogen. Dessutom är medelåldern så låg bland tjurarna att korna har svårt att hitta lämpliga hanar att para sig med.

Älgkorna tycker nämligen inte att de unga tjurarna är lika attraktiva som seniorerna. De beter sig mer fumligt när de uppvaktar och dessutom luktar de inte lika gott som de äldre grabbarna. Tycker kossorna.

Så därför har jägare på många håll i landet kommit överens om att begränsa eller totalförbjuda jakt på älgtjur i år. Så att boysen hinner växa till sig och bli så där härligt virila, väldoftande och flirtiga som korna vill ha dem.

Snälla jägare som ger älskog i älgskog en chans. Det är kärlek det.

- Ok du är snygg, men alldeles för ung och oerfaren för mig.

Stoppa pressarna igen!

Blondinbella slutar blogga. Det var väl riktigt tråkiga nyheter - för hennes pappa. Nu kanske han måste börja jobba igen.

Och vad ska Blondinbella själv göra då? Hon återgår väl till det hon gjorde innan, nämligen att sms-missbruka, hänga i uppehållsrummet, tjalla för majjen, tjuvröka på muggen och sitta över gympan för att hon har mens.

Söndag 2

Det blev ingen kaffesolkad pyjamas i sängen. Det blev kopiösa mängder svart trumpetsvamp i stället. Och tippen för att slänga grovsopor. Och biltvätt. Och kanske att det är någon riktigt härlig film på tv ikväll.

En riktig Svennebanan-söndag med andra ord. Herregud, man kan väl ändra sig, man lever väl i ett fritt land?!

Söndag.

Åh, denna soliga och ljuvliga höstdag med sin höga luft och sin färgprakt! Som gjord för att gå ut och promenera, plocka svamp, andas djupt, vira in sig i lång halsduk, få ros på kind, sparka i löv, gå på kafé. Umgås.

Eller stanna inne och och inte dra upp persiennen. Spilla kaffe på pyjamasen och inte gå ur sängen.

Vi lever väl i ett fritt land, för fan.

Omhuldad av de kommersiella krafterna.

Min kompis H om att lösa in reklampresentcheckar man fått på sin födelsedag:
- Man känner sig lika delar uppvaktad och snål.

Lika delar roligt sagt och sant.

Elitist? Javisst!

Jag älskar när Horace Engdahl mallar sig och inte skräder orden. I morse var han fantastisk i P1, när han utan att blinka hävdade att svensken är dum och obildad.

REPORTERN
Är vi obildade?

HORACE
Ja.

REPORTERN
Vad bygger du det på?

HORACE
Ett livs erfarenhet.

REPORTERN
På vilket sätt är vi obildade?

HORACE
Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi har rätt till som västerlänningar.

REPORTERN
Varför gör vi inte det då?

HORACE
Lättja.

REPORTERN
Varför har vi hamnat där då?

HORACE
Det finns för mycket distraherande element som konkurrerar om uppmärksamheten, medierna t ex.

REPORTERN
Jaha ja, medierna... haha. Att du sitter här då i radio, folk borde inte lyssna på dig? Är det det du menar?

HORACE
Ja, de borde sitta och läsa istället, strängt taget.

REPORTERN
Är det här ett problem?

HORACE
Man ska inte moralisera, det är bara en iakttagelse jag har gjort. Var och en väljer sitt eget helvete.

Way to go, Horace!!!

Tom i bollen.

Tänk, jag inbillade mig att det här med nytt jobb och nya intryck skulle få mig att bubbla över här på bloggen. Men nej.... det är alldeles tomt. Inte en idé, inte en rak tanke.

Tvåhundratjugotvå veckor.

"Du är min man" med BAO och Helene Sjöholm gick upp som ny etta på Svensktoppen igår. Den har legat på listan i 222 veckor. Jag upprepar: Tvåhundratjugotvå veckor. Den kom in på listan i juli 2004.

Alltså, vi pratar om fyra år och tre månader. Samma låt, vecka in och vecka ut. Upp och ner på listan, oftast på den övre halvan. Och nu som sagt, etta igen.
Och stimpengarna fortsätter att strömma in till Björn&Benny. Kul för dem, det unnar jag dem verkligen.

För fyra år sedan fick vi fortfarande röka på krogen, det var året då alla snackade om Helge Fossmo och Knutby. Tsunamin. Sossarna satt vid makten. Grekland vann fotbolls-EM och George W Bush blev omvald i USA. Ett tag sedan, helt enkelt.

Vad ska man säga om ett land, där en och samma låt kan ligga på en topplista i över fyra år? Jag blir beklämd och förbryllad av detta.

Är vi kanske utsatta för ett gigantiskt practical joke? Eller är det helt enkelt det kollektiva omedvetna Sverige som har bestämt att den här låten ska ligga på Svensktoppen tills jorden går under. Bara för att det är kul. Eller tryggt. Som Kalle Anka på julafton.

Ord som trygghetsnarkomani, fantasilöshet och förändringsobenägenhet kommer snurrandes genom luften. Men fy, det var dumt tänkt. Det är helt enkelt en go´ låt, med en fin text. Klämmig och bra. Och Helene kan ju sjunga som ingen annan. Det räcker långt. Och vi vet vad vi har, men inte vad vi får.

Magic Mushroom.

Igår fick jag en svampuppenbarelse i skogen. Om jag vore lagd åt det hållet hade jag troligen blivit religiös på kuppen, men nu är jag ju inte det, så jag nöjer mig med att konstatera att det var en ganska märklig upplevelse.

Jag var ute på min obligatoriska svampsväng. Jag befann mig i storskog med mycket vildsvin, så jag gick där och småvisslade och klev på grenar och väsnades, för att inte riskera att sladda in i ett vildsvinsstim.

I korgen låg det några små bäbiskantareller och en bumling till blek taggsvamp, men inte mycket mer. Ganska mager skörd, so far alltså.

Plötsligt hörde jag ett jättebrak. Min första impuls var vildsvin och jag hann se rubriken "Kvinna lemlästad av galna svin i sörmlandsskog", innan jag insåg att det inte alls var några vildsvin. Det var en stor gren på ett träd, som bröts av i blåsten och rasade ner för slänten och landade framför mina fötter.

Jag stod där och glodde på grenen och sedan tittade jag på trädet en bit upp i backen - och plötsligt fick jag en stark ingivelse att ta mig upp dit. Jag börjar klättra och kom upp på den avsats där trädet stod. Och ja, ni vet ju redan, eller hur..... där var det ABSOLUT knallgult av kantareller. Jag blev kvar i minst en kvart och bara plockade och plockade.

Var det ett tecken, eller va....??? Kantarellerna talar tveklöst med mig, de älskar mig och söker kontakt. Man skulle kunna turnera i folkparkerna med mig. Eller tv, för all del. Knave, om du läser det här, ring! Svar till "Kvinnan som talar med svampar".

Säg "svampomelett".

Försök att bete dig professionellt, snälla.

Ibland blir jag så fruktansvärt irriterad på unga, beskäftiga människor.

Jag vet att det är en ynklig och patetisk känsla som jag till varje pris borde trycka tillbaka, eller ännu hellre göra något åt - men jag kan inte hjälpa det; varje gång jag pratar med riktigt unga personer som försöker briljera och visa sig på styva linan, drabbas jag av en stark impuls att klippa till dem allt vad jag orkar, så att de går och lägger sig i korgen igen tills de är torra bakom öronen.

Poff!

Men det gör jag ju förstås inte. Istället vinner den civiliserade människan över grottmänniskan inom mig och jag lägger huvudet på sned, ler milt och säger
-"Det finns många sätt att flå en katt på, men jag skulle nog inte lägga snittet riktigt där".

Det brukar täppa till käften på dem - nån minut sådär.

Steamroller power.

Ett kanske något otippat uttalande från en som just har fått ett nytt, jätteroligt jobb, men när jag tittar ut genom fönstret och ser ångvälten pila fram och tillbaka nere på gatan, tänker jag att det verkar väldigt kul att lägga asfalt.

Let´s clean up the ghetto.

Jag har nått den absoluta smärtgränsen, situationen är nu ohållbar. Mitt hem är fullt. Skåp och garderober bågnar, saker ligger i travar. En droppe till och bägaren kommer att rinna över. Jag har tappat kontrollen, det handlar inte längre om att städa utan att flytta runt saker. Här krävs en extreme home makeover. Och för att detta ska vara möjligt, måste jag göra mig av med en massa grejor. Inte minst kläder och skor.

Jag läste någonstans att en bra regel är att för varje ny sak som köps, måste två gamla slängas. Det vore som en piss i Mississippi hemma hos mig, här krävs radikalare tag. Fr o m idag gäller regeln att minst två saker/plagg ska ut ur hemmet varje dag och inget nytt får föras in. Bortsett från mat, dryck och hygienartiklar - och blommor. Jag måste få köpa blommor. Detta gäller fram till årsskiftet.

Efter det får jag se. Det här är bara början.

"Broadsword to Danny Boy... come in Danny Boy"

Jag hamnade framför Örnnästet på TCM. Den rullen håller verkligen än. Fruktansvärt spännande. Och Clint Eastwood och Richard Burton har aldrig varit snyggare. I naziuniformer.

Jag var helt besatt av boken. Nu är det länge sedan sist, men jag tror att jag har läst den minst 10 gånger.

Och efter boken kom filmen. Jag minns när jag såg den på bio första gången. Jag var 13-14 och pappa och jag såg den i Stockholm. Kommer inte ihåg vilken biograf, men det kan ha varit Look på Drottninggatan (fast det hette den nog inte då).

Vad jag däremot minns är vinjetten. Flygbilderna över Alperna, de suggestiva trummorna och så texten i knallrött. Det minns jag tydligast av allt, den blodröda texten. Jag tyckte det var så otroligt effektfullt. Och det tycker jag fortfarande. Ett genidrag med röd text mot den vita snön.

Det mest vidunderliga med filmen var att miljöerna såg ut exakt som de jag hade inne i mitt huvud när jag läste boken. Oftast är det ju inte så. Man blir för det mesta besviken när man ser filmatiseringen av en bok man tycker om.

Men filmens tolkning av Örnnästet, linbanan och det lilla samhället vid bergets fot var nästan identisk med min egen. Ganska märkligt, men så var det. Hur hjältarna såg ut inne i mitt huvud när jag läste boken minns jag däremot inte, men de kan omöjligt har varit bättre än Clintan och Richard. De är perfekta.

Och som sagt, inledningen på filmen är en klassiker. Ett plan kommer inflygande över bergen på låg höjd. Trummorna mullrar. Spelet kan börja.

Naturrutan

Kantarellerna är verkligen enormt stora i år. Den här använde vi som picknickbord.

Leka med maten 5.

På väg hem från landet ikväll, stannade jag till på min kvartersasiatkrog (konstigt ord) Mamadou för att hämta något att äta. Jag tror att den ägs av göteborgare. Eller så har de anlitat göteborgare för att skriva menyn. Eller Arne Hegerfors. Han är väl göteborgare, förresten?

De har nämligen jätteskojsiga namn på maträtterna och det är alltid en plåga att beställa. Man känner sig dölarvig. Varje gång man viskar fram vad man vill ha, förväntar man sig nästan att någon ska hoppa upp och lägga en trumvirvel och ropa "häpp".

Idag blev det för min del en "Rice of our life" eller hette den "Days of our rice"? Jag minns inte. Tjejen bredvid mig hade ringt och beställt en "Fry me to the moon".
Paret vid bordet närmast gick loss på en "Chicks with nuts" och en "Let´s talk about prawn, baby".

Rätterna heter så där. "Hey Mr Tamarind", "Mutiny on the Bounty", "Jailhouse Pork" och "Born to be Prawn" är några andra käcka exempel. Det är helt enkelt en pärs att beställa på Mamadou. Men de har jäkligt god mat, så det måste gå.

Saturday Night Live.

Nu lördagkväll, strax en liten drink. Sedan en liten långfilm.

Fylletjat.

Jag överlevde surströmmingen. Förstås. Det var faktiskt riktigt gott. Eller gott och gott.... inte jätteäckligt i alla fall. Och kvällen blev så trevlig, så trevlig. Maten är inte allt.

På väg hem på stökig nattbuss fick jag anledning av grubbla över två saker:

1. Vad är det som gör att fulla människor blir så tjatiga? Exakt vad i alkoholen är det som framkallar ett behov av att upprepa saker en miljon gånger. Kan det vara att närminnet slås ut, så att man inte minns från en sekund till en annan att man just sagt något? Det är i alla fall oerhört märkligt och irriterande och troligen en starkt bidragande orsak till att det så ofta blir bråkigt när fulla människor kommer samman. Tjatandet.

2. Vad är det som gör att fulla människor alltid måste skrika och gapa om något jävla fotbollslag? Som om det vore på liv eller död. Helt obegripligt för mig. Man får väl hålla på vilket lag man vill. Det finns väl viktigare grejer att hetsa upp sig över än att någon inte hejar på samma lag som man själv.

Eller kommer från en annan landsända, för all del - alla kan väl inte komma från Stockholm? Tänk om det bara fanns AIK, Hammarby och Djurgården. Då blev det inte mycket till allsvenska.

Haha, där fick ni nåt att tänka på, tjatigafullajävla fotbollsidioter.

Phuiiii!

I kväll ska jag på surströmmingskalas. Jag tycker inte ens om surströmming. Jag har visserligen bara testat en gång och då satt vi utomhus och öppnade burken under vatten. Och så fläskade jag på med så mycket mandelpotatis, gräddfil och lök i tunnbrödklämman att strömmingen knappt märktes. Och så lät jag mig förföras så mycket av spektaklet och ceremonierna runt ätandet, att jag till slut inbillade jag mig att det var gott.

Men innerst inne tyckte jag ju att det smakade fan.

Slog upp surströmming i Wikipedia:
"Surströmming är strömming som konserverats genom fermentering. Den rensade fisken läggs i öppna kar och får jäsa då strömmingen genom autolys, d v s genom egna enzymer, och tillsammans med bakterier bildar starkt luktande syror som propionsyra, smörsyra och ättiksyra. Det bildas också vätesulfid. Strömmingen läggs sedan på konservburkar för att efterjäsa."

Det talar för sig själv. Jag har en känslig näsa. Och nu ska jag alltså frivilligt gå på surströmmingskiva inomhus, i ett slutet rum. Och med ord som bakterier, propionsyra, smörsyra och vätesulfid flimrande för mitt inre öga, tänker jag "Herregud, vad gör man inte för att få kompisar".

Kontor.

Idag börjar jag mitt nya jobb. Det är ett riktigt jobb, ett som räcker länge. Jag kommer att få fin titel, visitkort, passerkort, parkeringsplats, egen laptop och bild på en hemsida.
Det här ska bli så himla kul! Om jag sköter mig kanske jag t o m får åka till Cannes. Det vore fan i mig på tiden.

Dessutom fyller jag år idag. Så idag är en bra dag.

Dagarna 2.

Som sagt, i lördags var det Kartans dag.

I går var det Internationella Alzheimerdagen. Fast det glömde jag tyvärr bort.

Naturmorgon.

Ögonblickskildring från mitt pörte i skärgården kl 06.45 i morse.

Solen försöker kämpa sig igenom morgondimman. Havet ligger blankt som en nubbe. Jag står i pyjamas på mitt däck och tittar ut över sundet. Det är lite kallt, jag småhuttrar. Plötsligt, något som rör sig en bit ut i vattnet. Ett mörkt spolformat huvud som tittar upp och försvinner under ytan igen. Jag rusar in för att hämta kikaren. Var det inte....?

Huvudet dyker upp igen, några meter längre bort. Tittar runt, även åt mitt håll och dyker sedan med ett litet frustande. Det sista jag ser är de två små bakfenorna. En säl!!

Samtidigt fångar en rörelse i ögonvrån min uppmärksamhet. Jag sänker kikaren och tittar mot vattenbrynet, fem meter från mig. Där går en skrakbent häger och pickar i tången med sin långa näbb. Jag går in och lägger mig igen. Somnar om. En tidig morgon i skärgården.

Vafalls?

Åkte förbi Hamngatan. Den här vepan sitter uppblåst på Gallerians fasad i storlek Fotbollsplan. Hela fasaden är täckt av denna bild på en porrfilmsskådis och en ballerina. Vad vill de säga mig? Jag förstår inte.

Vaknat på fel sida.

Jag gör en snabb scanning av bloggosfären och kommer fram till att de tre vanligaste ämnena därute (utan inbördes ordning) är:
1. Bantning
2. Förkylning
3. Problem med mobilbloggning eller uppkoppling i största allmänhet.

Min reaktion på ovanstående:

1. Sluta att i detalj redovisa hur mycket (eller lite) ni går ner i vikt genom olika mer eller mindre hopplösa metoder och träningsformer. Banta och håll käft. Återkom när ni kan redovisa rejäla resultat. Typ minst 10 kg lättare.

Eller, ännu hellre, sluta att banta offentligt om ni inte har övervikt utan bara är anorektiskt lagda eller har snedvridna kroppsideal. Ni tutar i ungt folk en massa griller.

2. Sluta att lägga ut bilder på Treo-rör och citroner och upphör med att berätta att ni snorar. Ni blir snart bättre.

3. Sluta att berätta att ni inte har bloggat var tredje timme p g a att mobilen inte funkar. Uppsök en dator och lägg ut ett inlägg när det passar. Det räcker så fint så.

Något mer ni vill veta?

Hej svejs

Hej svejs

Dagarna.

Ok, så vi har lagt Klamydiamåndagen bakom oss. Nu pågår förberedelserna för fullt för Kanelbullens dag den 4 oktober.

Men först, redan nu på lördag den 20 september, har det blivit dags för Kartans dag. Då blir det ett jala hålligång i Krigsarkivet.

Höstmode för herrar.

Lathund att ta med till frissan:

Ha ha ha ha ha!

Det är inte så himla lätt att vara rolig alla gånger.
I väntan på att inspirationen ska komma, vilar man ut hos den ljuvlige Prankmonkey. Honom kan man alltid lita på.

http://www.goddamnit.se/prankmonkey/?p=150

Kan det bli värre?

Läser i Aftonbladet att det är Klamydiamåndag idag. Visserligen bara i Stockholm, Halland och Jämtland av nån anledning, men i alla fall...

Åldersnoja AB.

Jag jobbade som ledare på kollo under några somrar i slutet av åttiotalet. Nu har ett av mina kollobarn blivit professor på Konstfack. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.

Ung eller gammal?

Fredagsmys.

Har tillbringat eftermiddagen med min nya kompis M, som fyller 80 om ett halvår. Vi pratar ingående om hennes liv. Idag har vi avverkat åren 1947-1960.
-"Jag har aldrig haft vett att veta min plats", säger M.

Nu sitter jag i bilen på väg hem. Radion spelar Piu' bella cosa med Eros Ramazzotti, i baksätet en hink småländska kräftor. Helgen kan börja.

Förkylningstider.

Min jakt på oumbärliga produkter går oförtrutet vidare.

De här raringarna klarar man sig inte utan när man känner sig lite tjock i halsen. Så enkla att ta fram på bion, sammanträdet eller varför inte på en flottare middag. Snabbt, fräscht, diskret.

Tystnad, dörrarna stängs.

Kl. 17.35. Jag kliver på 69:an vid Norrmalmstorg. Bussen är knökfull, inget säte ledigt, folk står i gången. Jag tränger mig in.

Men vänta, vad är det som känns så underligt? Det är något som inte står rätt till. Vad är det för fel?

Då plötsligt går det upp för mig varför det känns konstigt. Det är absolut dödstyst på bussen, fast den är fullsatt. Det enda som hörs är det stilla svischandet av tjogtals med händer som talar teckenspråk.

Gänget från Manilla-skolan är på väg hem efter en dag i gruvan.

En alldeles sällsam, speciell och nästan overklig upplevelse. Mitt i rusningen.

The Little Big Bang.

Går det åt pipsvängen i dag, kommer jag i alla fall att dö med en snygg bränna.

Kristallmottagare.

Så här kul tror jag att det var att titta på Kristallen-galan på Kanal 5 igår.

Festen efteråt var roligare. Men det vet ju inte tittarna.

Stor & Liten.

I mitt kvarter har det länge legat en tobaksaffär. Så icke längre. Den drevs av en snäll invandrarfarbror. Exakt varifrån han kom vet jag inte, för så långt kom vi aldrig. Men vi brukade småsnacka om ditten och datten när jag var inne för att handla tidningar och tuggummi.

För ungefär ett år sedan öppnade en flådig, skinande 7-Eleven mitt emot och detta skulle visa sig bli mycket ödesdigert för min lilla tobaksfarbror. Plötsligt blev hans närmaste granne en bjässe med samma sortiment som hans, fast bättre. Till på köpet hade de öppet i princip dygnet runt. Han måste ha anat annalkande fara på direkten.


Jag försökte att vara lojal och fortsatte att gå till den lilla affären så mycket som möjligt, men det hände ju att även jag slank in på 7-Eleven och då hoppades jag alltid att farbrorn inte såg mig.

Till en början höll han ångan uppe och sa att det var bra med konkurrens, men jag såg ju hur han deppade ihop mer och mer. Det var nästan aldrig några kunder i butiken och sortimentet blev sämre och sämre ju längre tiden gick. Till slut kunde han till och med erkänna att det var tufft och att han var lite orolig.

Och så igår upptäckte jag att den lilla tobaksaffären hade slagit igen. Papper för fönstren och en handskriven lapp "Stängt. Tack för den här tiden." Det kändes så himla sorgligt.

"Den här tiden" var många år och farbrorns liv och inkomstkälla. Jag har ingen aning om vart han har tagit vägen, men förhoppningsvis öppnar han en ny affär någon annanstans där han får vara ensam herre på täppan.

Sånt här händer förstås hela tiden, och är en helt naturlig konsekvens av fri företagsamhet och konkurrens, men det är alltid tråkigt att se det på nära håll. Herregud, vad sorgligt det var när Meg Ryan fick slå igen sin lilla bokhandel på hörnan i You´ve got mail, för att hon var utkonkurrerad av den stora stygga multibokhandlaren Tom Hanks.

Men det var på låtsas och fick ett lyckligt slut. Min lilla tobaksfarbror är inte Meg Ryan och föreståndaren på 7-Eleven är inte Tom Hanks och såvitt jag vet, blev de inte kära i varandra och slog sina påsar ihop. Utan den lille fick packa och dra.

Vad hände med den gamla fina devisen "Jag var här före dig, din jävel"?

Grodmord.

Ni vet scenen i Magnolia, där det regnar grodor. Igår befann jag mig mitt i den.

Bestämde mig sent för att inte sova över på landet, utan istället åka in till stan. Klockan var väl runt 23. Att gå till bilen utan ficklampa var som att famla runt med förbundna ögon inne i en kolsäck. Det var absolut becksvart, jag såg inte handen framför mig.

När jag äntligen trasslat mig in i bilen och startat den, fick jag syn på en stor groda som satt uppe på motorhuven. Här borde jag förstås gått ur och puttat bort den, men istället betedde jag mig som i en amerikansk actionrulle när nån bov landar uppe på motorhuven; jag gasade på allt jag pallade för att grodan skulle trilla av i farten. Vilken den givetvis gjorde till slut. Och slog ihjäl sig, får man anta. Eller åtminstonde gjorde sig rejält illa.

Sedan började min golgatafärd. Jag har aldrig sett så många grodor i hela mitt liv. Rena rama grodkonventet. Hela vägen var fylld och de dök upp i strålkastarkäglan hela tiden. De flesta satt bara stilla och inväntade sitt öde och ibland kändes det som om de tittade strängt på mig innan jag körde över dem. Fy, vad hemskt det var, men vad skulle jag göra? Jag gjorde så gott jag kunde, jag girade och sladdade och åkte slalom mellan dessa grodsoldater som hade invaderat vägen, men herregud, vad många jag måste ha tagit livet av.

Nu står bilen parkerad här nere på gatan och jag borde antagligen gå ner och göra en okulärbesiktning. Hur många frogs sitter fast under bilen eller i kofångaren? Kanske några stackare överlevde som jag måste barmhärtighetsdöda? Det gör jag bara inte.

Jag ställde till med en grodmassaker igår natt. Det får jag leva med resten av livet.

Still alive and kickin´

Ville bara rapportera att natten varit lugn. Mår finfint. Och sen hörde jag på nyheterna att någon var anhållen i sin utevaro. Vad hände med frånvaro?
Svar till "Undrande Våg".