Ingen matblogg.

Det här är ju ingen matblogg och jag är ingen mattant. Men jag kan ändå inte låta bli att delge vad jag fick ihop till middag ikväll, för det blev nämligen otippat gott. Till på köpet hopslängt lite så där Mat-Tina-nonchalant med vad som fanns hemma + vad skogen gav.

Jag stekte blodriska, karljohan och rynkad tofsskivling som jag plockade idag. Sen lite skivad lammkorv, hackad gul paprika och lök. Och så blandade jag ihop allt i woken och kryddade med salt, svartpeppar och dragon. På sedan med mager Kelda och kokade ihop. Spagetti till detta.

Hur gott blev det, på en skala?

Nu får jag plötsligt en vision av att att den där rynkade tofsskivlingen inte alls var rynkad tofsskivling, utan lömsk döskalleskivling och att jag kommer att vakna i natt i oerhörda magplågor och utslagen leverfunktion och sedan - ond bråd död.

Så kommer det inte något nytt inlägg från mig, då vet ni vad som hände...

Fast det kommer ju inte att hända. Jag vet väl för tusan hur en rynkad tofsskivling ser ut.

Äntligen!!!!

Jag vaknar till nyheten att amerikanska och brittiska forskare har lyckats identifiera det DNA, som en gång utvecklade känsliga fingertoppar och upprätt gång hos människan.

Och jag uppfylls av en jublande lyckokänsla. Vilken fantastisk början på dagen.

Årstidsbyte.

Jaha, då var dagen här, då det plötsligt känns helt ok att det börjar bli höst.

I morse kände jag en viss irritation över vädret. Måste det vara så soligt och varmt? Det blir väldigt svårt att välja kläder. Jag som hade lust att ha min gråa höstkappa idag, men om det ska hålla på och vara så här sommarlikt, så vet jag inte....

Och skor. Helst skulle jag vilja sätta på mig strumpor och stövlar, men det går ju inte. Får bli barfota i gympadojorna ett tag till. Fast jag börjar ledsna på det.

Långa, tjocka halsdukar är det väl inte heller tal om, antar jag.

Det står en box rosévin i kylskåpet. Vem ska dricka upp den ? Inte jag i alla fall, jag längtar efter mustigt rött. Och oxmärg.

Igår köpte jag tio gladiolusar på Hötorget och nu står de i fönstret och signalerar höst. Så långt från sommarblomst man kan komma.

Så kom igen, kastanjerna, nu är det fritt fram att ramla ner i skallen på mig. Det är helt i sin ordning.

Och höststorm, blås in över mig. Jag är redo och håller i hatten.

Jag är rustad för höst, så det stänker om det.

Skammens rodnad.

Jag har just sett första avsnittet av nya Idol-säsongen och jag tror seriöst att det är dags att börja analysera varför jag skäms så oerhört mycket å andras vägnar. Jag vet ju att det är det som är själva grejen med Idol-uttagningarna; att se folk sjunga dåligt och göra bort sig.

Men jag värjer mig i 180. Jag höjer min fjärrkontroll som en sköld framför mig och är ständigt redo att skydda mig själv och rädda andra genom att byta kanal.

Jag klarar helt enkelt inte av att se människor bli bortgjorda. Jodå, jag häpnar över bristen på självinsikt hos de usla sångarna och undra vilka krafter som fick dem att gå på audition över huvud taget. Och jag vet att de får skylla sig själva, för de kom av egen fri vilja. Jag tycker också att det är jättebra att någon äntligen talar om sanningen för dem, men det känns som om jag inte borde vara med när det händer. Jag fixar inte att se deras förnedring.

Det här gäller även när riktiga skurkar blir uthängda i program som Uppdrag granskning eller Insider. Rätt åt dem, tycker jag, men jag vill i alla fall inte vara med när de blir ertappade med brallorna nere. Det känns som om jag smygtittar och det får mig att känna mig illa till mods.

Så herregud vad jag zappar under ett Idol-avsnitt... Minst tio gånger fick grannkanalerna oväntade besök av mig ikväll.

Men den nya juryn bådar gott. Jag gillar den. De t o m la lite andrastämmor och sjöng med då och då under uttagningarna. Coolt gjort.

Jag har länge gillat det Anders Bagge varit inblandad i. How about den här gamla godingen från 1995, som jag fortfarande tycker är en av världens bästa danslåtar.

http://www.youtube.com/watch?v=gHArvjMhq4g

Men att han är så gullig, det hade jag missat. En kille för mig. Mycket härligare än Erik Åsbrink.

Kärringkommentar 18

Jag såg Erik Åsbrink på stan. Han såg lite härlig ut, tyckte jag.

Breaking news.

I förrgår tittade jag på CNN hela kvällen. Ok, jag tittade väl inte superfokuserat varje minut, men tv:n stod på. Och jag zappade inte en enda gång, utan det var CNN för hela slanten.

Intressant kväll blev det. Det var orkanen Gustav och republikanernas konvent och tonårsgraviditeter i en salig röra. Och allt i ett oerhört överhettat tonläge.

Rapporterna från New Orleans rullade in och det var evakueringsköer och människor som kämpade förtvivlat med sandsäckar och grävskopor för att säkra olika vallar mot havet - och detta samtidigt som orkanen hela tiden minskade i styrka. Men det var inget som basunerades ut i några högljudda rapporter, utan det fick man läsa sig till i grafiken om man var alert.

Och gång på gång visades ett bildcollage där reportrar stod dubbelvikta och vrålade, samtidigt som de höll på att blåsa sjön eller få bilar och trafikljus i huvudet. Men tittade man noga på detta inslag, visade det sig vara bilder från tidigare stormar, inte Gustav.

Kalla mig lumpen, men jag uppfattade absolut en illa dold besvikelse över att den där jädra orkanen inte fortsatte att vara en 4:a, på väg mot en 5:a utan höll på att mesa sig i kategori 2, sjunkande mot en 1:a - vilket i orkansammanhang antagligen är att betrakta som en ljummen vårbris.

Här hade de laddat med eye witness news och direktsända presskonferenser med borgmästaren som utsåg Gustav till "alla orkaners moder", hur nu Gustav kan vara en moder.... och så höll den jäveln på att klinga av. Är det tacken? Vilket antiklimax.

Nej, vilken evig tur då för CNN att dottern till republikanernas vicepresident-kandidat Sarah Palin visade sig vara med barn. Nu kunde man snabbt glömma besvikelsen över att orkanen Gustav inte drog med sig hela Louisiana ut i havet - och i stället kanalisera all sin kraft och energi på att en övertygad Nej till sex före äktenskapet-företrädare hade en ogift tonårsdotter som var på smällen. Hohoho.

Drevet går och det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen, som vi säger i cirkussvängen.

Barnsoldater.

Hittade den här länken på DN:s nätupplaga:

Militärkläder för barn i Camobutiken
Camobutiken har snygga och praktiska jakt- och militärkläder. I vår webbutik beställer du enkelt campingutrustning, sporttillbehör och mycket annat.

Visst blir man lite sugen att sticka dit med ungarna?

Mycket Konstigt Sammanträffande AB

Den 7 maj i år lade jag ut den här gamla sköna videon här på bloggen. Jag sprang på den av en ren slump på YouTube och världens bästa låt i kombination med The Pips hysteriska koreografi gick inte att motstå:



Exakt två veckor senare, den 21 maj, såg det ut så här i direktsänd amerikansk tv:



Ben Stiller, Jack Black och Robert Downey Jr. (som jag älskar) i finalen på American Idol 2008. Fruktansvärt kul!

Kärringkommentar 17

På familjesidan i SvD idag ser jag en bröllopsannons. Det nygifta paret skrattar lyckligt in i kameran, medan han tar henne på brösten. Lite onödigt, tycker jag.

Fint folk.

Mina kära vänner R och F samlar på kändisar. De är i och för sig lite kända själva, men det hindrar dem inte från att sitta och fånglo efter vippare när de är ute i vimlet. På Polarpris-utdelningen härom dagen, var det rena rama julafton. Med öppna munnar stirrade de ogenerat på alla berömdheter och kungliga som gled förbi. De höll på att trilla omkull och gå in i väggar hela tiden, så mycket kändisar var det.
- Som en celebritetsskog, som R uttryckte saken.

De har också ett poängsystem. Olika kändisar ger olika poäng. Kjell Lönnå t ex, ger 150 poäng, vilket är ganska högt. Han tillhör gruppen Brunbrända Snajdare, tillsammans med bl a Sven-Bertil Taube.

Men högst poäng ger Christer Sandelin. Han är uppe i 200 p.

- Varför just han, frågade jag.
- Därför att vi aldrig har sett honom, svarade R.

Det är ju helt logiskt.

Remember, 50 is only 10 in Celcius!

Grattis, ponken.

Dum, dummare.

Tryckfelsnisse har gjort ett besök på tidningen Matmagasinet och nu har man tvingats dra in hela upplagan. I ett kakrecept står det nämligen att man ska använda tjugo malda muskotnötter istället för två kryddmått. Och i extrema mängder kan muskot vara giftigt.

-"Vi trodde att det inte går att äta en sådan kaka, för det blir så fruktansvärt beskt. Men nu visar det sig att ett sällskap ändå har gjort det", säger den förtvivlade chefredaktören Ulla Cocke.

Och från sjukbädden låter det förgiftade kaksällskapet hälsa:
- "Vi löd bara order".

Gin and Titonic

Här kommer ytterligare en produkt som jag inte visste att jag saknade. Förrän idag.

Hör det stilla klirrandet när isberget stöter ihop med Titanic. Ta en djup klunk och gå sedan till botten med ett leende.

Som om det vore viktigt eller på riktigt.

I höst sjösätts en ny färja i Östersjön. Den heter Galaxy och kommer att gå mellan Stockholm och Åbo. Skeppets utsida är dekorerad med vilda djur och en massa moln.

De flesta av oss skiter väl fullständigt i hur den här skutan ser ut på utsidan. Vi nöjer oss med att drinkarna är billiga, hytterna bekväma och att hon är sjövärdig och inte går under med man och allt därute på havet.

Eller den observante kanske ägnar en snabb tanke åt att det kan vara lite kul med vilda djur målade på en båt, för att det ger associationer till en ark.

Men nejdå, det här är mycket märkvärdigare än så. Djuren har troligen kostat en förmögenhet att ta fram, eftersom de är målade av en "berömd konstnär". Och då får de små rackarna inte gå obemärkt förbi. Alltså har man värkt fram en förklaring, som är något av det mer krystade, konstruerade och ologiska jag har stött på. På blodigt allvar, helt utan humor, som om det vore viktigt.

Det här med arken var tydligen lite för enkelt - istället läser jag i den påkostade blanka broschyren från rederiet:

"Den berömda konstnären Navitrolla har skapat de fantasifulla djuren - vilket ger fartyget en alldeles unik design. Varför dessa djur, frågar sig en del. Svaret är både mycket enkelt och stort: Vi vill se på jorden från en annan galax. Därför dessa lekfulla, naivistiska djur. Därför detta fartyg, fyllt av alla upplevelser, njutningar och lyx som vi gillar, vi som bor här på jorden."

Eller hur.

Jag riktigt hör hur reklambyrån säljer in texten på rederiet:
-" Vi tycker vi har ringat in det strålande. "Se jorden från en annan galax"....då får man in båtens namn, hehe.. Och djuren kommer ju in där på ett självklart vis, eftersom man borde kunna se djuren från yttre rymden - om man har en jävligt stark kikare eller nåt...."

Och marknadschefen nickar lyckligt när han läser texten och säger:
-"Kanon killar, här har ni verkligen trollat med orden. Djuren och Galaxy i fokus, på nåt vis. Fy fan, ni är värda varenda spänn ni kostar oss. Kanon!

Och jag citerar Gustaf Fröding:
Strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Kung Knas.

Jag försöker att titta välvilligt på honom, för jag vill så gärna att han ska vara bra. Han är visserligen en symbolfigur, men jag vill ändå att han ska vara en värdig sådan. Jag vill ha en kung som utlöser nigreflexer hos mig och vars undersåte jag inte har något emot att vara. Sådan var gamle kungen, Gustav VI Adolf. En riktig kung. Med värdighet, bildning och kultur.

Men jag är numera helt övertygad om att Carl XVI Gustaf faktiskt är rejält pantad. Därtill kan läggas ett häpnadsväckande litet ordförråd. Han kommer aldrig att kunna bära upp den hermelinmantel som en gång hängdes på hans axlar och det är inte bara synd om honom, det är även ganska pinsamt för oss som står bredvid och tittar på.

Kungens senaste uttalande under OS, live from Peking:
"Alla klagar över den dåliga luften men den har varit jättebra.
Och det är öppna gator, det är "space"."

Tack för den pollen- och trafikrapporten från Mittens Rike, Tjabo.

Den rara svampen.

Härom dagen sprang jag in i ett alldeles fantastiskt karljohan-stim mitt ute i storskogen söder om stan. Karljohan är den perfekta svampen. Så vacker, bullig och fin, fast och stadig. Och otroligt rolig att plocka.

Jag blev så överförtjust och tagen över hur perfekta svamparna var, att jag inte kunde låta bli att pussa på dem. Ja, det låter nog inte klokt, men så var det i alla fall; jag pussade de mest perfekta exemplaren på hatten innan jag lade ner dom i korgen.

Och det var i samma sekund som jag smällde av en dubbelpuss på en liten knubbig rackare utan tillstymmelse till maskangrepp, som jag kände mig iakttagen, tittade upp och mötte den häpna blicken hos en vilt främmande man.

Eftersom han bar på en stor korg var han väl ute i samma ärende som jag och nu stod han alltså framför mig och såg hur jag pussade på soppen.

Jag frös i steget, fortfarande med svampen i handen och glodde på mannen. Han glodde tillbaka.

- Den var så fin, så jag kunde inte låta bli, sa jag till slut.
- Jaha, det finns ju många sätt att visa att man gillar svamp, sa mannen.

Och så skildes vi och gick åt varsitt håll.

Talande tystnad.

Det är inte förrän det blir riktigt tyst omkring en som man förstår vilken evig ljudmatta vi stadsbor ligger och rullar oss på.

Jag minns en tidigare arbetsplats, där fläktarna stängdes av kl 18 varje dag. Det var först då, när det blev tyst, som man insåg hur tärande det där ljudet från fläktarna var. Ett subtilt, malande störmoment, som inte gjorde mycket väsen av sig, men som låg där och nötte hela dagarna. Och det var först när det försvann som man uppfattade det som en lång eftersläpande ringning inne i huvudet.

Riktigt kalla nätter i fjällen, kan det vara så tyst att man hör blodet susa runt i ådrorna. Och om man ställer sig under en telefonledning och lyssnar riktigt noga, kan man höra det stilla tjattret från människor som pratar.

Just nu pågår någon form av blästring utanför mitt fönster. Det är ett annat sorts ljud, inte ett subtilt malande som smyger sig på utan ett ljud som TAR FÖR SIG. Det är helt enkelt ett obeskrivligt, ohyggligt, fruktansvärt oväsen, som aldrig tar slut. Det går inte att prata inomhus, trots att fönstren är stängda. Ute på gatan ska vi inte tala om. Människor springer förbi med händerna för öronen, ungefär som när brandbilen kommer farandes.

Och när blästrarna då och då tar en liten paus, så blir det ringande tyst. En ljuvlig ljudlöshet, som nästan går att ta på. Det dånar och susar av tystnad inne i huvudet. Och efter en liten stund har t o m fåglarna hämtat sig och börjar kvittra igen.

Men sen sätter det förstås igång igen, detta fasansfulla oljud. Och det känns som om jag ska bli galen eller gå sönder eller nåt. Men mest synd är det förstås om blästrarna. Vilket ofattbart gräsligt jävla jobb.

A hitchhiking guide.

Läste en notis i min stadsdelsblaska med rubriken "Liftare utsatt för rånförsök". Notisen fick mig att tänka på hur man definierar ordet liftare.


Min definition av en liftare är en person som står vid Statoil-macken i Kungens kurva med dreadlocks, gitarrfodral och en handtextad skylt som det står "Helsingborg" på. Han eller hon ska resa jättelångt och har begränsad reskassa.

Hur som helst, den här notisen handlade i alla fall om en kille som missat tunnelbanan och gick ut på gatan och viftade in en bil, som han fick åka med. Killen tyckte att chauffören körde lite dåligt och bad om att bli avsläppt vid Fridhemsplan.

Då blev han knivhotad och ombedd att ta fram sina pengar.

Killen kanske trodde att han liftade. Jag tror att han åkte svarttaxi.

Kroppen känns bra, jag har det inom mig...

Det går åt skogen med det svenska deltagandet i OS. Det kan man väl säga utan att överdriva?

Nyss hörde jag Karolina Klüft säga att det kändes kanon inför finalen på fredag. Hon hoppade 6´70 i kvalet, men "det känns som om det finns mycket mer i kroppen". Till finalen ska det nog komma.

Det hoppas jag verkligen.

Och den rara Kallur hade också fantastiska tider inom sig. Men var så svårt övertänd att hon rusade rakt in i första häcken och slog på häcken. Och sen var hon jätteledsen och besviken, men konstaterade ändå att det hade känts så himla bra inom henne och att livet går vidare. Och det har hon rätt i, men herregud vad mycket pengar hon har kostat och vad många som blev besvikna.

Jag tycker att vi har en väldig fördragsamhet med våra fallna sporthjältar. Det räcker med att de efteråt förklarar att allt kändes toppen inombords, men att det sket sig ändå.

Jag roar mig med att jämföra deras värv med "vanliga" jobb. Dum jämförelse, säger säkert många, men jag gör det ändå.

Tänk om jag skulle säga att jag har ett världens bästa manus inom mig, waiting to happen. Och eftersom jag har gjort hyfsat bra ifrån mig tidigare, så får jag åka på fantastiska skrivarkurser över hela jordklotet och så till slut levererar jag en fullkomligt usel bok. Och jag är otröstlig och säger att jag inte vet vad som hände, det kändes ju så himla bra inne i mig.

Och recensenterna är inte irriterade eller arga alls, utan startar sympatigrupper för mig på Facebook.
-"Stackars henne. Ok, vi kanske hade hoppats på nåt annat, fast nu skrev hon för jävla kasst. Men vi vet att hon hade en fantastisk bok inom sig, för hon säger det. Hon ramlade visserligen på röven, men hon reser sig nog snart och kommer igen. Så vi rekommenderar varmt den här boken."

Tårtkalas i det granna Östergyllen.

En man i Motala åtalades på torsdagen för att ha rånat sin farmor. Händelsen ska ha inträffat i juli när mannen fyllde år och farmodern kom till hans bostad med tårta, skriver Östgöta-Correspondenten.

Enligt åklagaren tog mannen tag i farmoderns armar och krävde att hon skulle ge honom pengar till sprit. När kvinnan vägrade blev mannen rasande och måttade ett slag i luften. Han fick då 500 kronor.

I de första förhören hävdade mannen att farmodern frivilligt hade gett honom pengarna. Senare har han dock medgivit att han "mycket väl" kan ha varit aggressiv. Något brott vill han dock inte erkänna.

Stora som dasslock.

Går man en liten runda i skogen och hittar två stolta fjällskivlingar med hattar som är 23 respektive 28 cm i diameter, behöver man inte leta mer svamp den dagen.

Korgen full på 30 sekunder, det är vad jag kallar svamplycka. Årets första skörd, om man bortser från förra helgens lilla fjutt på sex fina kantareller.

Looking good out there, mushroom lovers. Nu åker vi!

Slumpens skördar.

Ibland när jag letar efter inspiration går jag in på Nationalencyklopediens hemsida och trycker på knappen "Slumpordet". Då kommer ett slumpvis utvalt ord ur NE upp. Idag tryckte jag fem gånger och fick fram följande:

1. Gayatri Chakravorty Spivak
2. Irländsk röd setter
3. Jean Ipousteguy
4. Cartesisk produkt
5. Filon

Av dessa fem tryck är jag bara bekant med ett, nämligen den irländska settern. Min okunskap är djup som Marianer-graven. Idag är det jag som stannar inne och hänger över böckerna.

Dig känner jag i alla fall, gamle gosse.

1. Gayatri Chakravorty Spivak är en kvinnlig indisk litteraturforskare och tänkare.
2. Irländsk setter är en hund .
3. Jean Ipousteguy är en manlig fransk skulptör.
4. Cartesisk produkt är en matematisk term; en mängd som konstrueras från två eller flera mängder.
5. Filon var en grekisk-judisk filosof, 25 f. Kr-40 e. Kr.

Jag är scheptisk.

I helgen hörde jag en tjej berätta en historia om sin egen klantighet. Hon hade varit ute i skogen och plockat svamp i nya stövlar och glömt att ta bort det där snöret, som håller ihop stövelparen i affären.


Hon hade inte märkt det förrän någon hade sagt till henne när hon kom hem. Och vi alla som hörde hennes berättelse skrattade och gonade oss åt en rolig historia. Vilken crazy tjej, va?

Men jag tror att hon ljög. Det är fan i mig omöjligt att gå över stock och sten med det där snöret kvar. Jag tror hon försökte plocka poäng. Hon offrade sanningen på skojsighetens altare.

Och jag höll god min, för hon ville ju bara vara lite underhållande. Hon hade gott uppsåt, så hon är förlåten.

Idag är du inte så kaxig, va?

Igår var jag ekorrpigg och stjärnögd på kräftskiva. Och dansade som en gud, tror jag.

Idag kan jag knappt röra mig. Det gör ont överallt.

Igår pratade och skrattade jag och kastade med håret.

Idag håller jag käften. Och håret ligger stilla och platt på mitt sargade huvud.

Igår hade jag yviga planer för idag; städa, handla, plocka svamp, åka till landet.

Idag ligger jag blixt stilla i en filt. OS på tv, herrarnas final i slägga. Det blir så bra, så.

En av släggkastarna heter Karjalainen. Kommer att tänka på den gamle finske utrikesministern med samma namn, som var så fruktansvärt dålig på engelska. En gång när han skulle hälsa på Henry Kissinger, sträckte han fram handen och sa "Who are you"?

Det är fin och enkel humor, precis lagom för mig idag.

Värt att betala extra för?

Tittar lite på ny dator. Kan någon vettig människa tala om för mig vad ett "numerinskt tangentbord" är för något?

Höstvarning.

Idag råkade jag kasta ett öga uppåt och upptäckte att kastanjerna håller på att bli klara. Det var inte roligt att se. Inget fel på hästkastanjer i sig, de är vackra och fina, om än en aning oanvändbara. Som slipsen; snygg, men fyller ingen egentlig funktion.

Men kastanjer känns väldigt mycket höst och fallande löv. Och ute känns det mer som sommar. Det regnar t ex som om det vore sommar. Och löpsedlarna säger "Extremvärmen på väg tillbaka".

Så lägg av att mogna däruppe i trädkronorna, gamla kastanjer. Det får gärna dröja ett tag innan ni börjar ramla ner i skallen på mig.

Kärringkommentar 16

Kalla mig gärna sipp, men vad håller TV4:s hallåor (både manliga och kvinnliga) på med? Är de månne på väg till beachen efter jobbet? Står det en färdigpackad korg med filt, rosévin och Singoalla-kex och väntar i kulisserna?

De har nämligen nästan inga kläder på sig i rutan. Om någon frågar mig. Fast det kanske det inte är.

Så ska det se ut. Om någon frågar mig.

Vilken bra idé!

Idag sprang jag på en ny produkt som jag inte visste att jag hade saknat - förrän nu´rå. Mina damer och herrar, jag ger er... tataratata.... Gourmet-is! Gourmet-is i tvåkilospåsar.

Gourmet-isen kostar 39:-/påse och är "bra att ha i drinken eller saften". Nähä? Såvitt jag kunde se var det vanliga iskuber. Vidare har den "extra lång hållbarhet". Om det innebär att den kan ligga i frysboxen längre än vanlig is, typ 3.000 år, eller om den smälter långsammare, är oklart.

Om det skulle vara så att gourmet-isen smälter långsammare, så har jag en revolutionerande idé, som borde kunna ge mig nåt mycket fint miljöpris; byt ut isen i världens glaciärer mot gourmet-is, så smälter de inte undan så snabbt.

Jag är för härlig, var får jag allt ifrån??

Min farsa flygarässet.

Möss i radioarkivet (tack snälla Roffe) har lyckats nosa fram en riktig liten godbit från mitten av femtiotalet. Bengt Feldreich har tagit sig till Flygvapnets Försökscentral i Malmslätt för att uppleva en livs levande ljudbang.

Feldreich sitter i trafikledartornet och väntar ivrigt på the big bang och 12.000 meter upp i himlen gör sig en pilot redo i sitt Lansen-plan.

Piloten är min pappa. Det är han som fått äran att gå genom ljudvallen framför Sveriges Radios mikrofoner. Pang säger det två gånger, när pappa och J32:an dyker rakt ner mot fältet i överljudsfart och man märker på Bengt Feldreich att han blir lite, lite besviken.
- Vafalls, smällde det inte värre, varför krossades inga rutor?

Det här reportaget gjordes samma år jag föddes. Med tanke på hur pappa höll på och riskerade livet dagarna i ända på den tiden, får man vara glad och tacksam att han fortfarande lever. För övrigt låter han nästan exakt likadan på rösten idag, även om åren har filat bort mycket av småländskan.

Och några mil därifrån låg jag och var alldeles nyfödd och troligen illvrålade jag, eftersom jag var öronbarn och skrek mesta delen av min vakna tid.

Tror nån det - ett sånt himla ljudbangande som det var hela tiden.

http://podradio.nu/item/view/60583/

(Vill man inte ladda hem hela reportaget, som är ganska långt, finns det en liten förhandslyssna-knapp.)

Bussigt.

Vilken pyro-fest det var i Peking igår! En herrans massa fyverkerier före, efter och mitt i OS-invigningen. Helt klart det maffigaste jag sett i den vägen.

Men den redan smoggiga Beijing-luften fördunklades inte bara av krut från världens största fyrverkeri, utan också av tusentals raketer med regnskingrande kemikalier.

Man puttade helt enkelt bort ett annalkande regnoväder på kemisk väg. Istället hamnade regnet i grannstaden Baoding. De fick över 100 millimeter regn rätt i flabben.

Vad glada de måste ha blivit i Baoding för den "regnskingrande insatsen". Jätteglada.

Nja.

Ordet Stadsfest klingar trevligare än det är. Vad det egentligen handlar om är 50.000 skitfulla kids som invaderar Stureplan.

Och vid närmare eftertanke så är väl det ok. Om det bara handlar om en dag, så varsågod, håll till godo. Men gör inte om det.

Hej då.

I går kväll dog min faster I-L. På förmiddagen idag, när solen tittade fram mellan regnskurar, kom en fjäril, en vacker Påfågelsöga, flygande och satte sig på bordet precis framför mig. Där satt den alldeles stilla en stund med utbredda vingar. Jag tror det var I-L som tittade förbi och sa hej då.

Hej då, lilla faster och lycklig resa.

En kväll i augusti.

Man förstår att det är nån allvarlig emotionell störning på gång i ens kropp, när tårarna rinner stora, många och tunga nerför kind när Meryl Streep och flickorna sjunger Dancing Queen på den grekiska ön i Mama Mia. Hur är det möjligt?

På det stora hela är det ju en ganska jönsig film och jag sällar mig inte helt oreserverat till hyllningskören. T ex ryter logikpolisen till i mig alldeles för många gånger under filmen. Det håller fan i mig inte ihop hela vägen. Men det kanske blir så, när musiken styr plotten och inte tvärtom.

Men jag gillar filmen i alla fall och blir glad av att se Meryl skutta runt som en fälthare i snickarbyx.

Och som min svägerska säger; "Om Pierce Brosnan i vit uppknäppt skjorta först brister ut i sång och sedan går ner på knä och friar, då säger man väl ja...?"
Ja, det gör man nog, banne mig.

Hursom helst, jag hetsåt popcorn och smågrät mig igenom hela filmen och sedan gick jag och Kickelimuck till East och åt dumplings och Tom Ka Gai och såg gulliga killar i snabba gaffeltruckar och traktorer rigga för morgondagens evenemang.

08.08.08. Det kommer att bli ett disco som heter duga på Stureplan i morgon och jag kommer förhoppningsvis att vara där, lite grann i utkanten, för jag gillar inte när det blir för trångt. Och i väskan kommer jag att ha medhavt vin i petflaska och en liten Tupperware-burk med snacks och så håller jag en tumme för mycket soul och house och gladdisco och inte för mycket techno och skit.

Men först ska jag givetvis sitta klistrad framför tv:n för att se OS-invigningen i Peking. Det kommer med all sannolikhet att vara en orgie i kadaverdisciplinerad Tifo-konst på högsta nivå. Och minst tio gånger under sändningen kommer jag att utbrista till mig själv
- "Är det möjligt att man kan göra så där, enbart med människokroppar, stolsdynor och långa slöjor?"

Vilket våp, va.

Av någon anledning lyssnade jag noga på Dolly Partons Jolene idag och fast jag har hört den tusen gånger, uppfattade jag för första gången texten i detalj. Jag har inte tänkt på det förr, men herregud vilken otrolig mes hon är, hon som sjunger.

Ok, Jolene är uppenbarligen en slampa, som inte drar sig för att sno en annan tjejs kille, så långt är jag med. Men jösses, vad den här tjejen förnedrar sig. Det får väl finnas gränser. Hon borde sätta ner foten istället för att hålla på att vädja till en brud, som uppenbarligen inte skyr några medel.

Hon bönfaller Jolene att inte sno hennes kille. Vad är det för inställning? Varför skulle någon vilja behålla en kille, som låter sig snos, till att börja med. Varför vill hon till varje pris ha kvar honom, fast hon anar att det är en tidsfråga tills han blir uppraggad av någon annan? Det känns ju inte precis som en kille som är något att hålla i när åskan går, om man säger så.

Och hon till och med smickrar Jolene för hennes utseende:

Your beauty is beyond compare
With flaming locks of auburn hair
With ivory skin and eyes of emerald green

Your smile is like a breath of spring
Your voice is soft like summer rain
And I cannot compete with you, Jolene

Man kan ju nästan få för sig att det är hon som är kär i Jolene, så lyriskt som hon beskriver henne. Och förresten, hur kul kan det vara att ha en kille som ropar en annan kvinnas namn i sömnen?:

He talks about you in his sleep
There's nothing I can do to keep
From crying when he calls your name, Jolene

Men ponera då att Jolene lyssnar på den här gnälliga tjejen och faktiskt drar sig tillbaka, eftersom hon tycker att det blir för geggigt att dejta en upptagen man vars fru/flickvän ställer en massa märkliga krav - vad har vi då?

Jo, en självutplånande kvinna och hennes man som är kär i en annan. Det bådar ju gott för framtiden, eller hur?

Nej snälla lilla människa, ryck upp dig, visa lite stake och släng ut karln som inte vill ha dig. Och varför inte sätta in en stöt på Jolene istället, om du nu tycker att hon verkar vara så himla underbar med sina lockar och sin elfenbenshy. "Just because you can".

Inga skivor i potten.

Utdrag ur "Ring så spelar vi" i P4 i lördags:

PROGRAMLEDAREN
Ja, och så var det frågan. Vad vill du ha för nummer?

KALLE KULA
Har nummer 9 gått?

PGML
Nej, den är kvar...

KK
Då tar jag den.

PGML
Ok, det är en matfråga. Gillar du att laga mat?

KK
Javars.

PGML
Rubriken lyder "Nötbuske uppför".

KK
"Nötbuske"???

PGML
Ja, det låter kryptiskt, men det faller nog snart på plats. Här kommer frågan: Jag söker alltså en maträtt som består av potatisar som man skårar upptill. Ställ potatisarna med skårorna uppåt i en smord form och pensla med smör och strö över ströbröd. Baka potatisarna i ugn i cirka 45 minuter. Vad kallas den här klassiska svenska rätten?

KK
Vad var det för rubrik?

PGML
"Nötbuske uppför" Vad har vi för nötbuskar i Sverige?

KK
Nöt?? Potatis??

PGML
Nje.... en nöt som man brukar knäcka till jul.

KALLE KULA
Jag säger gratäng.

Droppoppendripppådroppopoppendrapppå...

Det borde vara lag på att alla svenskar skulle få bära hem sitt eget vatten, minst två veckor varje år. Det skulle alltså inte komma något vatten ur kranen under den tiden, utan man skulle få ta sig till olika tappställen och släpa hem sitt vatten därifrån. Det skulle ge lite perspektiv på grejorna. För jösses, vad vi slösar med vatten i det här landet. Helt oreflekterat.

I mitt lilla pörte i skärgården har jag inte rinnande vatten. Jag bär färskvatten i 25-litersdunkar. Över stock och sten, upp och ner för trappor och över däck. Det är ett helvetes kånkande, helt enkelt. En 25 liters-dunk vatten väger som 50 kg bly, jag lovar.

Och har man gjort det ett tag, blir vatten hårdvaluta och man blir också medveten om hur mycket vatten man faktiskt förbrukar. Varenda liten cl blir viktig.

T ex kan man spara vattnet man kokat sockerärtor i till disken. Och vattnet man tvättat sig i på kvällskvisten åker rakt ner i lavendelkrukan. Se där några små husmorstips i all enkelhet.

Och så plötsligt i helgen, började det regna. Och inte måttligt heller. Det första dygnet tänkte jag mig inte för, utan lät bara regnet falla. Men igår vaknade jag plötsligt till liv och insåg vad jag höll på att gå miste om. Och inte hade jag någon regntunna heller. Jag sprang som en galning i ösregnet och placerade ut bunkar, hinkar, baljor och kastruller överallt.

Här kom det ju manna från himlen. Sötvatten alldeles gratis. En gåva från ovan, som inte behöver kånkas i dunkar. Bara rätt ner i idyllen, redo att fångas upp, fritt att disponera.

Tänk att bli så glad över vatten. Bara vanligt vatten.

Tropisk natt.

Det kommer att vara tropiskt i Stockholm i natt. Enligt SMHI klassas det som tropiskt om det är minst 20 grader varmt under hela natten och det ska det tydligen vara.

Jag har nyss kommit hem från konfirmationsmottagning. Det var trevligt. Fast Fredde fick ingen helårsprenumeration på Kalle Anka, han är nog vid närmare eftertanke lite för gammal för det. Jag tyckte faktiskt han hade blivit större bara på de tre veckor han har varit på läger i skärgården. Han fick i och för sig ingen rakapparat heller. Han fick en bok, kort och gott. Det blev nog bra.

Egentligen hade jag tänkt åka ut till landet ikväll, men jag har ju lyckats peta i mig ett antal glas vitt och kan inte köra bil. Så här sitter jag nu i min lägenhet på Kungsholmen och det är 29 grader varmt utomhus.

Utanför mitt fönster drar glada människor förbi i den balsamiska kvällen. Pride-veckan har just dragit igång och det märks. Stan sjuder och vädret är ljuvligt. Jag hör att de badar nere i Riddarfjärden. Jag vet att det kommer att bli en magisk kväll i Stockholm ikväll, men jag stannar hemma.

Jag sätter på tvn och väljer att ignorerar allt det fantastiska som händer i den tropiska natten. Jag värmer några köttbullar i mikron, häller upp ett glas vin, summerar dagen och glor på en film. Det går att sitta inne och ha tråkigt, fast det är ett jävla hålligång utanför fönstret. Jag gör det frivilliga valet och det känns helt i sin ordning. Tidigt i morgon bitti åker jag ut till mitt pörte i skärgården och kastar mig havet.

Näste man till rakning?

I morgon ska jag gå på konfirmation. Det är Fredde, en glad fjortis som ska ta emot den Heliga Nattvardens Sakrament. Och jag har ingen som helst aning om vad jag ska ge honom i konfapresent. Total idétorka. Servettringar, silvermuggar och manchettknappar kommer troligen att stå som spön i backen på presentbordet och då återstår....... ja, just det - ingenting.

I min frustration går jag in på nätet för att söka inspiration och hittar något som heter presenttips.com. Där har de minsann en liten avdelning för just konfirmander. Förväntansfull klickar jag på fliken, nu ska mina problem lösas. Och gissa vad jag får för tips?

Rakapparat!!!!

Va??? Skulle jag ge en rakapparat till gossen? Gud, vilken märklig stämning det skulle bli. Eller dålig, rent av. Tant Gegga kommer dragandes med en rakapparat till den knoppande konfirmanden.

Tack, men nej tack. Det får bli den där helårsprenumerationen på Kalle Anka istället. Så får det bli.
Amen.

Historiens vingslag under kungliga lindar.

Härom dagen gick jag en guidad tur på Tullgarns slott. Det var jätteintressant. Gör det om ni är i faggorna.

Tullgarn ligger vackert vid havet söder om Södertälje och är omgivet av en engelsk park, där lindarna doftade så jag nästan trillade omkull. Det är ett kungligt slott, men ingen kunglighet har bott här sedan Gustav V och hans frusna tyska fru Victoria hängde här på somrarna runt förra sekelskiftet.

Victorias sydtyska ursprung går fortfarande att ana lite här och där på slottet, bland annat finns det en bierstube i källaren. Man kan också se några av hennes preussiska släktingar hänga på väggarna runt om på slottet. En av dem bär leopardcape och var, enligt vår pigga guide, chef för ett dromedarregemente någonstans i världen. Jag glömde att fråga henne och har förgäves försökt att slå upp vad dromedarregemente kan vara för något, men kul låter det.

Senare tjatade Victoria till sig ett slott på sydligare nejder, eftersom hon tyckte det var så ruttet klimat i Sörmland. Och så byggdes Soliden på Öland, vars förebild var San Michele, Axel Munthes villa på Capri. Eftersom Axel Munthe inte bara var Victorias livmedikus utan också hennes älskare, är det väl en inte allt för vild gissning att Gustaf V var ganska svårt under toffeln.
- Klart att du ska få ett nytt fint hus och det ska se EXAKT ut som din älskares, så att du blir glad igen, mein liebling.

Gustav V var kung i nästan femtio år, överlevde unionsupplösningen, ryska revolutionen, två världskrig och hann nästan se oss kliva in i tv-åldern, innan han trillade av pinn 1950.

Men vi minns honom mest för att han spelade tennis.

Och för att han gillade killar. Och broderade.

Hur som helst, tillbaka till Tullgarn. Enligt guiden har vår nuvarande kung och hans familj förfoganderätt över slottet sedan 1975. Det innebär att de dyker upp någon gång om året för att festa loss. Kungen brukar jaga vildsvin i trakten och efteråt bjuder han grabbarna på brakmiddag på slottet. Säkert förekommer det strippor, vad vet jag...

Och så berättade guiden stolt att prins Carl Philip minsann firade sin 25-årsdag här och det var fullt av ungdomar i den stora festsalen och disco i källaren. Och jag såg för mitt inre öga en massa larviga stekare som snubblade runt i de vackra salarna utan att ha en aning om någonting. Det åktes visst på silverbrickor utför trapporna också, jo jag tackar.

- I princip kan de kungliga dyka upp här när som helst och skulle det hända, ja då måste vi alla lämna slottet med en gång, sa guiden och skrattade glatt.

Skulle det ha hänt när jag var där, hade jag tammefan blivit republikan. Eller åtminstone krävt entréavgiften tillbaka.

Jag har blivit bättre på att vara lite smutsig...

men jag är fortfarande inte helt bekväm med att vara alltför långt ifrån rinnande sötvatten. Detta är ett tydligt tecken på att jag ännu inte riktigt har hittat mitt sommarjag. Och nu är det banne mig bråttom, snart är det höst.

Men imorgon tar jag ett nytt nappatag med det primitiva livet. Det tornar upp sig ett högtryck vid horisonten och då ska fan vara i stan.

Men först ett långt hett bad, tvättstugan, ett meningslöst blogginlägg och lite tv-titt. Summer in the city.

Skydda familj och egendom.

Ni har väl läst om alla ljusskygga balter som kommer farande över vattnet så här års, för att göra inbrott i våra sommarstugor och sno våra Ambassadeur-rullar, utombordare och syltburkar?

Stoppa tjuven. Mota Olle i grind. Beat the balt. Skydda dig och ditt hem. Det här är en produkt du garanterat inte klarar dig utan.

Tyst, jag minns 3

Alla dessa vackra ställen.

Det finns alldeles för många fantastiska platser. Och sommaren är allt för kort. Det skapar en väldig stress. Som när jag en aning motvilligt lämnar mitt pörte i skärgården när prästkragarna står och nickar i dikesrenen, smultronen mognar och havsörnen slår i skyn sin drill. Varför åka nån annanstans, det kan väl inte bli mycket bättre?

Och så tar jag båten till Fårö och stannar några dagar och då tycker jag att Fårö är alldeles underbart och sååå vackert och det är givetvis där man borde vara på sin lediga tid. När jag sedan sitter en kväll och bläddrar i en bok om Provence, får jag plötsligt upp fantastiska minnen och dofter från lavendeldistriktet runt den lilla staden Riez och då tänker jag att det är himla dumt att man inte är i södra Frankrike.

Eller så kommer det ett telefonsamtal från någon som nyss kommit hem från grekiska arkipelagen och vips undrar jag varför har jag inte åkt till underbara Grekland i sommar? Det är ju den ljuvligaste platsen av dem alla, med sina dofter av timjan och hav. För att inte tala om människorna. Och det knallblå Medelhavet.

Och sen är det nåt som får mig att tänka på Skåne, som jag verkligen älskar - och saknar så mycket när jag inte är där. Bjärehalvön, Kullaberg. Rosorna, naturen, det salta havet, ta morgondopp före frukost, gå till bageriet och köpa källarfranska. Det är ju egentligen där man borde tillbringa sin lediga tid. Eller...?

En gång satt jag och trivdes i ett vackert hus på Gotland, när jag plötsligt hörde Vals på Mysingen med Evert Taube på radion. Och pang, så sög det till i magen; varför var jag inte i Stockholms skärgård?

Och tänk på alla platser som jag fortfarande inte har sett, som säkert är helt fantastiska. Jag har ju t ex inte varit i Thailand ännu. Det VET jag ju att jag kommer att älska. Vilken stress det är, att veta att det finns så många osedda, ljuvliga platser där ute, där jag med stor sannolikhet skulle kunna tänka mig att tillbringa min lediga tid, men som jag ännu inte upptäckt. (Hur blev den meningen?)

Så många platser, så lite sommar.

Vart hän?

+

Snutlogik.

Syftningsfelet i slutet av mitt förra inlägg, är fullt medvetet och inspirerat av följande historia ur levande livet:

En man sitter och väntar på sin tur på Polisens passenhet. Väntan är lång och tråkig (d v s långtråkig). Han har lagt upp sina fötter på ett bord framför sig. En polis går förbi.
Polisen: Vet du inte att det bara är chefer som har fötterna på bordet?
Mannen: Men jag är chef.
Polisen: Bra, uppför dig inte som en sån då.

Hur svårt kan det vara?

Nu får jag fan i mig sluta larva mig. Nu får jag kamma till mig och bestämma mig för att det är sommar och semester. Nu får jag sluta att hänga i stan i tid och otid, bara för att det är lite surt väder eller för att jag inte klarar mig utan badkaret och nätuppkopplingen. Eller för att jag ska "ringa några samtal". Vad är det?

Nu är det jag som målar klart på landet, så att jag kan börja bo där. Och sedan ringer jag till Destination Gotland och beställer den där båtbiljetten så att jag kan åka till Fårö och har trevligt i några dar. Och sen åker jag tillbaka till landet. Och stannar där några dar. Och har trevligt. Och njuter av sommaren.

Nu är det jag som släpper ut håret, avbeställer tidningen, slutar att duscha i tid och otid, går ut i naturen och ser till att bli lite mygg- och fästingangripen, blandar mig en riktigt fet gin & tonic, lägger årets första beuf i marinad och mig själv i hängmattan och säger till mig själv:
- "Nu, jävlar i min lilla låda, är det sommar. Börja bete dig som en sån."

Åh, vilken gullig mops.

Lite hövlighet, tack.

Visst är det fantastiskt att läsa om hur den colombianska armén lurade skiten ur Farc-gerillan i veckan. Mycket lyckat. Eller om de nu köpte ut gisslan för en förmögenhet, som är det senaste ryktet. Hoppas inte. Inte alls lika lyckat.

Men det är väldigt vad alla verkar vara hej och tjenare med den fritagna fransk-colombianskan. Bettan hit och Bettan dit. Hon kanske inte vill vara Bettan med hela världen. Elisabeth Court heter hon.

Odd toy.

Den här fina WTC-leksaken kommer med lördagsgodiset. Och finns i flera glada färger. Kanonbra grej. Happy 4:th of July.

I-landsproblematik