PROGRAMLEDAREN Ja, och så var det frågan. Vad vill du ha för nummer?
KALLE KULA Har nummer 9 gått?
PGML Nej, den är kvar...
KK Då tar jag den.
PGML Ok, det är en matfråga. Gillar du att laga mat?
KK Javars.
PGML Rubriken lyder "Nötbuske uppför".
KK "Nötbuske"???
PGML Ja, det låter kryptiskt, men det faller nog snart på plats. Här kommer frågan: Jag söker alltså en maträtt som består av potatisar som man skårar upptill. Ställ potatisarna med skårorna uppåt i en smord form och pensla med smör och strö över ströbröd. Baka potatisarna i ugn i cirka 45 minuter. Vad kallas den här klassiska svenska rätten?
KK Vad var det för rubrik?
PGML "Nötbuske uppför" Vad har vi för nötbuskar i Sverige?
KK Nöt?? Potatis??
PGML Nje.... en nöt som man brukar knäcka till jul.
Det borde vara lag på att alla svenskar skulle få bära hem sitt eget vatten, minst två veckor varje år. Det skulle alltså inte komma något vatten ur kranen under den tiden, utan man skulle få ta sig till olika tappställen och släpa hem sitt vatten därifrån. Det skulle ge lite perspektiv på grejorna. För jösses, vad vi slösar med vatten i det här landet. Helt oreflekterat.
I mitt lilla pörte i skärgården har jag inte rinnande vatten. Jag bär färskvatten i 25-litersdunkar. Över stock och sten, upp och ner för trappor och över däck. Det är ett helvetes kånkande, helt enkelt. En 25 liters-dunk vatten väger som 50 kg bly, jag lovar.
Och har man gjort det ett tag, blir vatten hårdvaluta och man blir också medveten om hur mycket vatten man faktiskt förbrukar. Varenda liten cl blir viktig.
T ex kan man spara vattnet man kokat sockerärtor i till disken. Och vattnet man tvättat sig i på kvällskvisten åker rakt ner i lavendelkrukan. Se där några små husmorstips i all enkelhet.
Och så plötsligt i helgen, började det regna. Och inte måttligt heller. Det första dygnet tänkte jag mig inte för, utan lät bara regnet falla. Men igår vaknade jag plötsligt till liv och insåg vad jag höll på att gå miste om. Och inte hade jag någon regntunna heller. Jag sprang som en galning i ösregnet och placerade ut bunkar, hinkar, baljor och kastruller överallt.
Här kom det ju manna från himlen. Sötvatten alldeles gratis. En gåva från ovan, som inte behöver kånkas i dunkar. Bara rätt ner i idyllen, redo att fångas upp, fritt att disponera.
Tänk att bli så glad över vatten. Bara vanligt vatten.
Det kommer att vara tropiskt i Stockholm i natt. Enligt SMHI klassas det som tropiskt om det är minst 20 grader varmt under hela natten och det ska det tydligen vara.
Jag har nyss kommit hem från konfirmationsmottagning. Det var trevligt. Fast Fredde fick ingen helårsprenumeration på Kalle Anka, han är nog vid närmare eftertanke lite för gammal för det. Jag tyckte faktiskt han hade blivit större bara på de tre veckor han har varit på läger i skärgården. Han fick i och för sig ingen rakapparat heller. Han fick en bok, kort och gott. Det blev nog bra.
Egentligen hade jag tänkt åka ut till landet ikväll, men jag har ju lyckats peta i mig ett antal glas vitt och kan inte köra bil. Så här sitter jag nu i min lägenhet på Kungsholmen och det är 29 grader varmt utomhus.
Utanför mitt fönster drar glada människor förbi i den balsamiska kvällen. Pride-veckan har just dragit igång och det märks. Stan sjuder och vädret är ljuvligt. Jag hör att de badar nere i Riddarfjärden. Jag vet att det kommer att bli en magisk kväll i Stockholm ikväll, men jag stannar hemma.
Jag sätter på tvn och väljer att ignorerar allt det fantastiska som händer i den tropiska natten. Jag värmer några köttbullar i mikron, häller upp ett glas vin, summerar dagen och glor på en film. Det går att sitta inne och ha tråkigt, fast det är ett jävla hålligång utanför fönstret. Jag gör det frivilliga valet och det känns helt i sin ordning. Tidigt i morgon bitti åker jag ut till mitt pörte i skärgården och kastar mig havet.
I morgon ska jag gå på konfirmation. Det är Fredde, en glad fjortis som ska ta emot den Heliga Nattvardens Sakrament. Och jag har ingen som helst aning om vad jag ska ge honom i konfapresent. Total idétorka. Servettringar, silvermuggar och manchettknappar kommer troligen att stå som spön i backen på presentbordet och då återstår....... ja, just det - ingenting.
I min frustration går jag in på nätet för att söka inspiration och hittar något som heter presenttips.com. Där har de minsann en liten avdelning för just konfirmander. Förväntansfull klickar jag på fliken, nu ska mina problem lösas. Och gissa vad jag får för tips?
Rakapparat!!!!
Va??? Skulle jag ge en rakapparat till gossen? Gud, vilken märklig stämning det skulle bli. Eller dålig, rent av. Tant Gegga kommer dragandes med en rakapparat till den knoppande konfirmanden.
Tack, men nej tack. Det får bli den där helårsprenumerationen på Kalle Anka istället. Så får det bli. Amen.
Härom dagen gick jag en guidad tur på Tullgarns slott. Det var jätteintressant. Gör det om ni är i faggorna.
Tullgarn ligger vackert vid havet söder om Södertälje och är omgivet av en engelsk park, där lindarna doftade så jag nästan trillade omkull. Det är ett kungligt slott, men ingen kunglighet har bott här sedan Gustav V och hans frusna tyska fru Victoria hängde här på somrarna runt förra sekelskiftet.
Victorias sydtyska ursprung går fortfarande att ana lite här och där på slottet, bland annat finns det en bierstube i källaren. Man kan också se några av hennes preussiska släktingar hänga på väggarna runt om på slottet. En av dem bär leopardcape och var, enligt vår pigga guide, chef för ett dromedarregemente någonstans i världen. Jag glömde att fråga henne och har förgäves försökt att slå upp vad dromedarregemente kan vara för något, men kul låter det.
Senare tjatade Victoria till sig ett slott på sydligare nejder, eftersom hon tyckte det var så ruttet klimat i Sörmland. Och så byggdes Soliden på Öland, vars förebild var San Michele, Axel Munthes villa på Capri. Eftersom Axel Munthe inte bara var Victorias livmedikus utan också hennes älskare, är det väl en inte allt för vild gissning att Gustaf V var ganska svårt under toffeln. - Klart att du ska få ett nytt fint hus och det ska se EXAKT ut som din älskares, så att du blir glad igen, mein liebling.
Gustav V var kung i nästan femtio år, överlevde unionsupplösningen, ryska revolutionen, två världskrig och hann nästan se oss kliva in i tv-åldern, innan han trillade av pinn 1950.
Men vi minns honom mest för att han spelade tennis.
Och för att han gillade killar. Och broderade.
Hur som helst, tillbaka till Tullgarn. Enligt guiden har vår nuvarande kung och hans familj förfoganderätt över slottet sedan 1975. Det innebär att de dyker upp någon gång om året för att festa loss. Kungen brukar jaga vildsvin i trakten och efteråt bjuder han grabbarna på brakmiddag på slottet. Säkert förekommer det strippor, vad vet jag...
Och så berättade guiden stolt att prins Carl Philip minsann firade sin 25-årsdag här och det var fullt av ungdomar i den stora festsalen och disco i källaren. Och jag såg för mitt inre öga en massa larviga stekare som snubblade runt i de vackra salarna utan att ha en aning om någonting. Det åktes visst på silverbrickor utför trapporna också, jo jag tackar.
- I princip kan de kungliga dyka upp här när som helst och skulle det hända, ja då måste vi alla lämna slottet med en gång, sa guiden och skrattade glatt.
Skulle det ha hänt när jag var där, hade jag tammefan blivit republikan. Eller åtminstone krävt entréavgiften tillbaka.
men jag är fortfarande inte helt bekväm med att vara alltför långt ifrån rinnande sötvatten. Detta är ett tydligt tecken på att jag ännu inte riktigt har hittat mitt sommarjag. Och nu är det banne mig bråttom, snart är det höst.
Men imorgon tar jag ett nytt nappatag med det primitiva livet. Det tornar upp sig ett högtryck vid horisonten och då ska fan vara i stan.
Men först ett långt hett bad, tvättstugan, ett meningslöst blogginlägg och lite tv-titt. Summer in the city.
Ni har väl läst om alla ljusskygga balter som kommer farande över vattnet så här års, för att göra inbrott i våra sommarstugor och sno våra Ambassadeur-rullar, utombordare och syltburkar?
Stoppa tjuven. Mota Olle i grind. Beat the balt. Skydda dig och ditt hem. Det här är en produkt du garanterat inte klarar dig utan.
Det finns alldeles för många fantastiska platser. Och sommaren är allt för kort. Det skapar en väldig stress. Som när jag en aning motvilligt lämnar mitt pörte i skärgården när prästkragarna står och nickar i dikesrenen, smultronen mognar och havsörnen slår i skyn sin drill. Varför åka nån annanstans, det kan väl inte bli mycket bättre?
Och så tar jag båten till Fårö och stannar några dagar och då tycker jag att Fårö är alldeles underbart och sååå vackert och det är givetvis där man borde vara på sin lediga tid. När jag sedan sitter en kväll och bläddrar i en bok om Provence, får jag plötsligt upp fantastiska minnen och dofter från lavendeldistriktet runt den lilla staden Riez och då tänker jag att det är himla dumt att man inte är i södra Frankrike.
Eller så kommer det ett telefonsamtal från någon som nyss kommit hem från grekiska arkipelagen och vips undrar jag varför har jag inte åkt till underbara Grekland i sommar? Det är ju den ljuvligaste platsen av dem alla, med sina dofter av timjan och hav. För att inte tala om människorna. Och det knallblå Medelhavet.
Och sen är det nåt som får mig att tänka på Skåne, som jag verkligen älskar - och saknar så mycket när jag inte är där. Bjärehalvön, Kullaberg. Rosorna, naturen, det salta havet, ta morgondopp före frukost, gå till bageriet och köpa källarfranska. Det är ju egentligen där man borde tillbringa sin lediga tid. Eller...?
En gång satt jag och trivdes i ett vackert hus på Gotland, när jag plötsligt hörde Vals på Mysingen med Evert Taube på radion. Och pang, så sög det till i magen; varför var jag inte i Stockholms skärgård?
Och tänk på alla platser som jag fortfarande inte har sett, som säkert är helt fantastiska. Jag har ju t ex inte varit i Thailand ännu. Det VET jag ju att jag kommer att älska. Vilken stress det är, att veta att det finns så många osedda, ljuvliga platser där ute, där jag med stor sannolikhet skulle kunna tänka mig att tillbringa min lediga tid, men som jag ännu inte upptäckt. (Hur blev den meningen?)
Syftningsfelet i slutet av mitt förra inlägg, är fullt medvetet och inspirerat av följande historia ur levande livet:
En man sitter och väntar på sin tur på Polisens passenhet. Väntan är lång och tråkig (d v s långtråkig). Han har lagt upp sina fötter på ett bord framför sig. En polis går förbi. Polisen: Vet du inte att det bara är chefer som har fötterna på bordet? Mannen: Men jag är chef. Polisen: Bra, uppför dig inte som en sån då.
Nu får jag fan i mig sluta larva mig. Nu får jag kamma till mig och bestämma mig för att det är sommar och semester. Nu får jag sluta att hänga i stan i tid och otid, bara för att det är lite surt väder eller för att jag inte klarar mig utan badkaret och nätuppkopplingen. Eller för att jag ska "ringa några samtal". Vad är det?
Nu är det jag som målar klart på landet, så att jag kan börja bo där. Och sedan ringer jag till Destination Gotland och beställer den där båtbiljetten så att jag kan åka till Fårö och har trevligt i några dar. Och sen åker jag tillbaka till landet. Och stannar där några dar. Och har trevligt. Och njuter av sommaren.
Nu är det jag som släpper ut håret, avbeställer tidningen, slutar att duscha i tid och otid, går ut i naturen och ser till att bli lite mygg- och fästingangripen, blandar mig en riktigt fet gin & tonic, lägger årets första beuf i marinad och mig själv i hängmattan och säger till mig själv: - "Nu, jävlar i min lilla låda, är det sommar. Börja bete dig som en sån."
Visst är det fantastiskt att läsa om hur den colombianska armén lurade skiten ur Farc-gerillan i veckan. Mycket lyckat. Eller om de nu köpte ut gisslan för en förmögenhet, som är det senaste ryktet. Hoppas inte. Inte alls lika lyckat.
Men det är väldigt vad alla verkar vara hej och tjenare med den fritagna fransk-colombianskan. Bettan hit och Bettan dit. Hon kanske inte vill vara Bettan med hela världen. Elisabeth Court heter hon.
Igår var jag ute i mitt lilla hus på landet och målade tak. På väg ut ur stan stannade jag till vid macken på Lindhagensplan för att köpa med mig nåt att äta. Har inget fungerade kök på landet ännu, om någon undrar varför jag köper mat på mack.
Jag ryckte en tonfisksallad ur kyldisken och minsann om de inte hade skickat med en hårdkokt ägghalva också. Man tackar. När jag tittade noga på denna ägghalva upptäckte jag att den hade två gulor. Ett tvillingägg i min pastasallad!
Jag blev alldeles upprymd och visade den för en kille i blåställ, som stod bredvid och tankade upp med kaffe och kanelbullar. - "Har du sett, dubbla gulor", sa jag - "Åh fan", sa blåstället och lutade sig över min sallad, "det måste betyda värsta turen. Om jag var du skulle jag köpa Trisslott."
Och jag tog honom på orden. Två gulor i ägghalvan, det måste betyda något. Alltså köpte jag en Trisslott, efter att jag även låtit tjejen i kassan titta på underverket. -"Åh", sa hon, "tvillinggulor. Då är det bäst att du får dra en Trisslott själv, för det måste verkligen betyda tur."
Och mycket högtidligt fick jag dra en trisslott ur den solfjäder av lotter hon svängde upp. Jag stoppade lotten i plånboken och åkte ut till landet. Hela vägen ut kände jag i magen att idag är det min lyckodag. Dubbla äggulor, det måste betyda tur.
Väl där dukade jag upp min tonfisksallad, vatten och bröd och tog fram Trisslotten. Andaktsfullt och långsamt skrapade jag fram siffrorna, en efter en, med gaffeln. Och gissa....
Inte en spänn! Vem fan har sagt att det skulle vara nåt speciellt med dubbla äggulor?
Det går inte nog att understryka glädjen i att göra ett rejält fynd! Jag tycker det är så mycket roligare att komma hem med något man kom över för en spottstyver än att vackla hem med något svindyrt. Inte i första hand för pengarna man sparar, utan för att det är så gôtt att fynda, kort och gott. Nästan som en hobby.
Jag får en lite lätt triumferande känsla i kroppen, som säger "haha, där fick jag er allt, kolla vad jag hittade... Fortsätt ni bara att köpa dyrt och oreflekterat allt vad ni pallar, själv har jag f y n d a t".
Långt ifrån alla fungerar som jag. Väldigt många får en kick av att i n v e s t e r a i saker och ting. Att t ex köpa en soffa som kostar som en bättre bil. Eller en blank espressomaskin, obetydligt billigare än en hel kaffeplantage i Kenya. Eller ta banklån för att köpa en handväska som man köat för i två år.
Själv gick jag till Myrorna i Ropsten igår för att titta efter stolar till landet. Efter lite letande hittade jag fyra finfina stolar med sjögrässits. Inte ett fel på dem, i skick som nya. Femtio spänn styck. Tvåhundra kronor för fyra prima stolar. Kunde det bli bättre? Ja, det visade det sig att det kunde, för när jag kom till kassan för att betala, sa tösen bakom disken - Åttio kronor, tack. - Va??, sa jag. - Vi har rea på alla stolar, 20:- styck, sa hon
Så jag vinglade ut från Myrorna med fyra toppstolar för 80:-. Jag är drottningen av Fyndland!
Jag vet inte, men jag tycker inte Nöjesguiden är så bra längre. Jag får liksom inte ut så mycket av att läsa den och så skriver de bara om en massa band och klubbar som jag aldrig har hört talas om.
Hur kan det komma sig att musik väcker så otroligt intensiva och starka minnen? Att man genom att höra en gammal låt kan komma ihåg exakt hur man kände sig och mådde vid ett speciellt tillfälle, till och med förnimma lukter. Det är både besynnerligt och fantastiskt.
I natt somnade jag med radion på och vaknade på småtimmarna av att hela kroppen kändes som Båstad sommaren 1974; jag stående på pakethållaren på någons minicykel, på väg från Boogie Club, mitt i natten, till nån efterfest eller hem till Janne & Anita på Sjövägen för att dricka te. Eller för att planka in på Malens havsbad. Jag, Anita, Lollo, Janne. Jag i vit t-shirt, rosa- och vitrutig kjol och blöta espadriller. Doften av rosor efter regn. Havet som slår in.
Det visade sig att det var nattradion som spelade Rock the boat med Hues Corporation och direkt hamnade jag i Båstad igen. Jag till och med vaknade av det.
Det finns hur många exempel som helst. Hey Nineteen med Steely Dan, eller för all del hela Gaucho-plattan och jag är tillbaka till en tid och en plats där jag lade alldeles för mycket krut på fel person. Alldeles för länge. Bra skiva, tråkiga minnen.
Eller Your song med Billy Paul. Fritidsresor gör visserligen sitt bästa för att förstöra den för mig, men den får mig fortfarande att hamna i Ylvas och Axels trädgård på Albavägen. Eller i biblioteket i en gammal skinnsoffa. Glada minnen.
Marianne med Steven Stills. Nu ligger jag plötsligt i en sjuksäng på Sahlgrenska i Göteborg och snackar i telefon med Ylva.
New Radicals You get what you give. Tegefjäll med CG, Anne och Göran, där vi spelar Jeopardy-spel och pimlar vin med värkande muskler, efter en skiddag i dimma och blötsnö.
Long train runnin med Doobie Brothers. (Eller svenska versionen med Lill Lindfors - herregud, hade vi ingen smak??) Vi dansar i alla fall som galningar hemma hos Ewa på Kolgavägen. Och går inte och lägger oss överhuvud taget. Eller I'll Have To Say I Love You In A Song med Jim Croce. Ewas rum bredvid garaget. Bruna manchestersoffor, kedjerökning.
Eller Automatic med Pointer Sisters. Nu sitter jag i bil med Therese och Stella och vi är på väg till Emily och Påls bröllop på Marstrand. Och sedan What a feeling med Irene Cara och bröllopet är i full gång. Jag har sjömansklänning och halmhatt och det hänger träfåglar i träden.
So far away med Carole King. Jag sitter på golvet hemma i vårt vardagsrum och gråter över något pappa förbjudit mig att göra. Eller Nothing Rhymed med Gilbert O´Sullivan . Något annat jag inte fick göra. Dramatik.
Things med Nancy Sinatra & Dean Martin. Sissi hemma i köket, som dansar och klickar med munnen, som hon alltid gör när hon tycker att det svänger.
Ja herregud, så där håller det på. Sällsamt är vad det är.
Jag läser i SvD att VD:n för ett känt försäkrings- och fondbolag oroar sig för att vi ska få fler fattigpensionärer i Sverige framöver.
Den svenska demografiska utvecklingen är en rysare. 1960 gick det sex arbetande personer på varje pensionär, 2010 kommer det att gå två yrkesverksamma på varje pensionär. År 2030 är siffran en på en. Allt färre yrkesverksamma ska alltså försörja allt fler grå pantrar, som dessutom lever allt längre. Pengarna kommer helt enkelt inte att räcka till att betala framtidens pensioner.
- Om 10-15 år kan det mycket väl vara så illa att vi har 77-åringar som bor i någon kartong uppe vid Östermalmstorg, säger VD:n bekymrat.
Jag inser ju att det här kanske handlar om mig på sikt. Är det så här jag ska sluta - i en kartong på Östermalmstorg? Men sedan bestämmer jag mig för att tänka positivt och konstaterar att det nog inte är så farligt att bo i en kartong på Östermalm, jag bor ju redan i en låda på Kungsholmen. Och det funkar ju. Så det blir nog bra i alla fall, om man får leva och ha hälsan.
Idag såg det ut så här på himlen över Värmdö. En stor vacker ring runt solen. Förr i världen ansågs det vara ett järtecken och förebåda död och elände, vilket jag berättade för K. Och vissa är ju så lättlurade att de går på vilka skrönor som helst.
I själva verket var det ett s k halofenomen. Halo är grekiska och betyder just ring. Haloringarna är faktiskt vanligare än regnbågar men få lägger märke till dem. (Det är ju inte många som är lika korkade som vi och ligger och glor rätt in i solen.)
Och jag läser mig till att haloringar uppstår när ljuset bryts och reflekteras i små iskristaller i de högre luftlagren. Iskristallerna finns i tunna slöjmoln, där den blå himlen kan lysa igenom och ofta är det ett tecken på att en varmfront närmar sig.
Idag hängde ringen kvar runt solen i någon timme eller två och sedan försvann den. Och i morgon kanske jorden går under. Ragnarök, Domedagen. Armageddon.
Eller så är det bara en helt vanlig jävla måndag och det är inte så himla kul det heller, vid närmare eftertanke.
Mygg- och fästingfritt Iskallt rosévin Dans på loge Skepparviken i sol OP Andersson Matjesill Mycket krocket Alla kära vänner Rejäla biffar på grillen Aftonrodnad Flams Trams Otroligt kul Nypotatis
Jag kommer nog inte att linda nån krans av olvon i år heller. Men det låter vackert.
Jag kommer troligen inte att knyta nån krans alls, men kanske att jag vinglar ut i natten och rycker sju sorters blommor och lägger under kudden. Men man får vara försiktig, så man inte drar in nån ohyra. Det är inte klokt vad mycket fästingar det är i trakten. Och man har liksom inte lust att bjuda upp dem till dans under egen kudde. Det vore verkligen korkat!
Jag ser fram emot att fira en traditionell, härlig midsommarafton i skärgården, med kära vänner. Myggor Ihållande regn Dratta i sjön Surfylla Otur med vädret Motvind Minneslucka Armbrytning Ramla omkull
Vad sägs om att dra ihop ett jippo i Kungsträdgården när EM-laget kommer hem. De kan behöva skojas upp lite, så här i nederlagets bittra stund.
Vi ringer in Robert Wells, Lennie Norman, Rednex och Tomas Ledin, som får stå för underhållningen. Och så står vi i tusen- och åter tusental nedanför stora scenen, när laget kommer inrusande i sina matchtröjor och så ropar vi med en röst - "Det gööööör inget, fotbollsgrabbar! Vi älskar er i alla fall. Kom igen bara, snart är det VM!!! Och så rycker vi i hakbanden på våra kepsar, så att händerna där uppe på skulten applåderar vilt.
Och när Tomas Ledin sjunger "Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända", så gungar vi i takt och höjer armarna i skyn. Efter det talar idrottsministern om att det viktiga inte är att vinna, utan att kämpa väl och så drar Robert Wells en boogiewoogie och sen är allt bra igen.
Jag tycker det är jättekul med fotbolls-EM, men vad är grejen med det maniska eftersnackandet om matcher som redan har spelats? Varför hålla på att tjata om det?
Ok, vi förlorade snöpligt mot Spanien i lördags, de langade in lädret en sekund innan slutsignalen ljöd, de var bättre än vi - himla otur, men inget att göra nåt åt. På den igen, bara.
Jag lyssnade på P4 när jag stod och målade på landet i söndags och maken till ältande och malande har jag aldrig varit med om. Alla som ville fick tycka till; det var spelare, journalister, förbundskaptener, kulturpersonligheter, spelarfruar, statsministrar, sopgubbar, mycket små barn... Alla sa ungefär samma sak och hela eftermiddagen höll det på.
Sekvenser och detaljer analyserades sönder och samman, på längden och tvären, utan och innan. Om och om igen. Och jag tänkte: - Kom igen, matchen är spelad, jag såg vad som hände, tv:n var på.
Och imorgon onsdag, är det dags igen. Eller i övermorgon, snarare, då vi vet hur det gick i matchen mellan oss och ryssen. För då drar ett nytt detaljerat resumerande och dissekerande igång, trots att bollen redan är hemma.
I helgen har jag sovit första natten i det som jag vågar kalla mitt eget lilla pörte by the sea. Jag sov en aning oroligt, som jag alltid gör på ett nytt ställe, men när solen gick upp (eller gick den aldrig ner?), så lyste den rakt in i sängen och jag hade fönstret på glänt och kunde höra vågornas kluckande.
Jag kravlade mig upp vid niotiden, pinkade i naturen, värmde lite vatten på en provisorisk platta, blandade mig en mugg snabbkaffe och gick ut och satte mig på mitt trädäck vid havet. Där sa jag hej och godmorgon till sädesärlan, tärnan, ejderkollektivet och måsarna och tänkte i mitt stilla sinne att det går att ha det sämre.
Jag hörde en ljuvlig historia härom dagen. En kompis berättade om sin lilla kusin, som någon gång i treårsåldern fick syn på en dvärg på gatan. Han tittade fascinerat och hojtade sedan lyckligt med klar och hög röst: -"Åh, en dvärg, mitt favoritväsen."´
I morse hörde jag talas om ett nytt yrke. Det som jag i min enfald trodde hette dörrvakt, eller kanske ordningsvakt (eller varför inte "gorillan i dörrn") heter numera pointer. - Det gäller att bli kompis med pointern på Spymlan....
Och jag får upp bilder i huvudet av alla möjliga läbbiga och ovärdiga urvals-processer, som jag inte har lust att vara inblandad i. Men först och främst tänker jag - Är inte pointern en hund?
Jag gick genom parken idag. På gräsmattan stod två hundägare och pratade engagerat. Den ena en fin kungsholmsdam med pärlhalsband och en liten papillon. Den andre en stor snaggad kille i bomberjacka och pitbull. Precis när jag passerar, säger bomberjackan: -"Du vet, det är lite jobbigt nu. Han vill ju inte äta torrfoder, fast jag köper det bästa och dyraste."
Ingen ska komma och påstå att Stockholm inte är en enastående fantastisk stad när hon visar upp sig från sin bästa sida, som hon gjorde igår kväll. Alldeles ljummet i luften och cykeln tar mig ner till Skeppsbron och Pontus by the Sea, för ett glas rosé med K som fyller år. Hurra hurra hurra hurra för henne. Hon är också enastående fantastisk fast hon inte är en stad, men hon hade lätt kunnat bli Mälardrottning (om den titeln fortfarande funnes kvar), trots att hon är från Lund, som faktiskt också är en trevlig stad - men inte lika trevlig som Stockholm. Eller trevlig på ett annat vis.
Nåväl, när vi sitter där och sippar i godan ro, står plötsligt Leif Pagrotsky vid vårt bord och önskar goder afton. Han är trevlig och synnerligen lättillgänglig. Jag kanske har förutfattade meningar om hur tillgängliga ministrar och f d ministrar bör vara, men Paggan är sannerligen inte bökig på det viset utan synnerligen precis tvärtom.
Han står där vid vårt bord en stund och är ungefär lika lång när han står, som vi är när vi sitter. Vi pratar om ditten och datten och skojar om att Maggan Winberg just passerade - "kanske är Pontus by the Sea en elefantkyrkogård för gamla sosseministrar...?" Och så pratar vi om fotbolls-EM förstås. Paggan låter mig och K lyssna på hans väckningssignal i mobilen; Lasse Granqvists extatiska refererande av Ravellis sista strafftagning under bronsmatchen i VM 1994.
Strax intill spelar ett gäng grabbar boule och det är inte dåligt vad de är bra. De liksom föser lillen framför sig. Det dammar i gruset.
Sedan dyker professor E upp och överlämnar en fin present till K och drar vidare. Han och sonen ska resa till Salzburg i svinottan i morgon. Fotbollsfeber även där, alltså. Sverige-Grekland.
Efter detta cyklar vi över till PA & Co för en bit mat och där visar de Holland-Italien-matchen på tv. Vi börjar kunna skönja ett mönster. Om tv:n är igång på PA:s, måste det vara nåt exceptionellt på gång. I baren sitter Mauro Scocco, klädd i något som K senare beskriver som en "Svenskt Tenn-soffa".
D ansluter på sin proffsiga racerhoj. Han ser ut som han just har klarat av bergsetappen i Tour de France, med handskar och allt. Jag har inte ens hjälm när jag cyklar. Det är idiotiskt, jag vet.
Sedan blir det calamares med aioli och sedan gotländska rödbetor med feta och pata negra. Mer rosévin och inspirerande samtal.
D drar vidare på sin cykel, kanske kommer han att passera Sankt Gotthards-passet på vägen hem. K och jag drar ner till Grand för en nattfösare. Efter en stund ber K mig att blunda och sedan förhör hon mig på detaljer i rummet vi sitter i. Jag har alla fel! Skrämmande! Jag sitter mitt i den anrika Cadierbaren och har ingen som helst koll på detaljerna. Vilket uselt kronvittne jag skulle bli!
På vägen hem i den fortfarande ljumma natten passerar jag Fredsgatan 12, där trappan är full av festande människor och musiken dånar ut över Rosenbad. Under Tegelbacken hånglas det och utanför Stadshuset tar några japaner gryningsbilder över Riddarfjärden.
Koltrastarna eskorterar mig hela vägen upp för Hantverkargatan och jag kommer hem samtidigt som morgontidningen. En helt vanlig måndagsnatt under ett massivt högtryck i Stockholm. Inget fel med det.
Ikväll satt jag fast i mördande, nästan stillastående bilkö på E4:an mellan Södertälje och Stockholm. Nånstans halvvägs såg jag plötsligt blåljus i backspegeln. Vi som låg i innerfilen svängde ut i vägrenen och bilarna i ytterfilen vek av åt vänster så mycket de kunde och på så sätt blev det tillräckligt med plats i mitten för en brandbil och en ambulans att passera.
Precis när ambulansen hade svischat förbi mig, såg jag hur bilen bakom mig blixtsnabbt bröt sig ur ledet och hängde på. Min första tanke var "Vanu´rå, så där får man väl inte göra. Han borde väl ligga här och trycka precis som vi andra köande hjon."
Men när jag i nästa sekund såg honom försvinna som ett skott mot horisonten, eskorterad av en brandbil och en ambulans, kunde jag inte annat än gratulera honom. Ok, det kanske var lite egoistiskt gjort, men troligen inte olagligt. Och faktiskt väldigt fiffigt. Varför kom inte jag på det?
I natt vid etttiden promenerade jag hem från en rolig fest. När jag rundade hörnan Kungsholmsgatan-Scheelegatan kände jag att det luktade brandrök. Jättetydligt. Absolut brandrök. Jag gick där och tittade och luktade, men allt verkade lugnt. Och så nånstans i jämnhöjd med Rådhuset, i den ljumma natten började jag inbilla mig att det var mitt hus som brann, att jag hade glömt strykjärnet på eller nåt. Så jag skyndade mig hem och där var tack och lov allt i sin ordning. Och jag somnade lugnt och vaknade i morse till nyheten av att en storbrand brutit ut i Rådhuset en timme efter att jag passerat.
Nu går jag här och nojar över att jag inte ringde brandkåren. Hade de fått larmet en timme tidigare, kanske det inte hade blivit nån storbrand. En timme måste ju vara en eon av tid i brandsammanhang.
Fast vad skulle jag ha sagt? - Hej, jag går här i natten på Kungsholmen och jag tycker att det luktar rök. Nånstans ifrån. Fast jag ser inget. Men ingen rök utan eld, har jag hört. Har ni lust att titta förbi?"
Idag har Aftonbladet en specialbilaga om fotbolls-EM. Bilagan är 180 sidor tjock. Allt du behöver veta inför EM och lite till. Etthundraåttio (180!!) sidor.
Som en jämförelse, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är 155 sidor lång. Jag säger bara det.
Det är väldigt vad vi engagerar oss i de amerikanska primärvalen här hemma. Härom dan berättade nån om en undersökning gjord bland svenska gymnasieungdomar, där det visade sig att många av dem tror att presidentvalet står mellan Clinton och Obama.
Och det förvånar mig faktiskt inte, som vi blåser på i tidningar och teve.
Själv tycker jag att Barbie ska bli amerikansk president.
Nyss ljöd beredskapslarmet över stan. Trettio sekunder senare blåstes faran över. Kl. 15.00, första helgfria måndagen var tredje månad. I hela mitt liv har jag hört det och när jag var liten har jag för mig att det kallades för flyglarm och testades varje månad. Vi har alla vuxit upp med det.
Vad den där signalen egentligen säger är "Stick och göm dig, ta skydd". Och det är ju faktiskt en jättebra uppmaning den dagen ryssen får för sig att titta förbi; Lägg fötterna på ryggen och dra, vi kan ändå inte försvara oss.
Jag har absolut inte teknikskräck , men jag har en sund respekt för moderna apparater. Jag har alltid en känsla av att de är lite bättre än jag.
Idag gav min dator ifrån sig ett ljud som närmast är att beskriva som aggressiv bålgeting i en moppestrut. Jag blev så jävla rädd att jag stängde av den omedelbart och satt sedan andlös och stirrade rakt fram i flera minuter.
