Girlfriend material

Gick tätt bakom två killar i trettioårsåldern på Hantverkargatan. De pratade engagerat om en gemensam kvinnlig bekant, kanske en arbetskompis. Båda killarna hade bara gott att säga om henne. Hon var smart, rolig, kompetent, en sån man vill hänga med. Då säger den ene: - "Hon är verkligen kanon, synd bara att hon inte är flickvänsmaterial"

Jag sticker inte under stol med att jag själv då och då har medverkat i samtal där jag och väninnor slarvigt avhandlat män som inte har varit "pojkvänsmaterial", utan att vidare reflektera över detta. Men att höra två killar prata i dessa termer, fick mig att stanna till i häpen chock. Vilken hemsk sak att säga egentligen!

Jag har ingen aning om vilka viktiga egenskaper just den här tjejen saknade, som gjorde att hon inte kunde betraktas som ett framtida prospekt - och det finns heller ingen anledning att tro att ingen någonsin har sagt så om mig (herregud, jag är ju trots allt femtio plus och singel!), men jag lovar och svär att om jag hade råkat överhöra någon beskriva mig som "icke flickvänsmaterial", hade jag blivit ordentligt knäckt.

Så härmed lovar jag och svär, två fingrar på Bibeln,  att aldrig mer använda detta ord om vare sig män eller kvinnor.

Sen kan man ju, eftersom man är en nyfiken sort, grubbla över vad som allmänt betraktas som prima flick- eller pojkvänsmaterial, men det ber jag att få återkomma om. Det är värt ett eget inlägg,

Grannarna från helvetet, del 2.

Jag har en ny teori om mina grannar under. Inte nog med att de somnar runt kl 22, går upp i svinottan och parkerar sina leriga stövlar i trapphuset. De ställer även ut soporna utanför dörren på kvällen och på helgerna spelar de dragspel. Jo, du läste rätt! Sprittande toner från Livet i Finnskogarna och Drömmen om Elin letar sig upp till min enkla boning. Och detta, märk väl, har jag ingenting emot. Tvärtom.

Med dessa för nedre Kungsholmen synnerligen ovanliga vanor, drar jag nu slutsatsen att de inte jobbar med media som alla andra som bor här. Nej, jag har mina aningar, jag är ju trots allt från vischan själv... De måste helt enkelt vara mjölkbönder!

Symptomen är tydliga: Upp i ottan för att kossorna ska få sitt, stövla runt i leran och komma hem och spela dragspel i huckle. Saken är kristallklar, man känner väl igen mjölkbönder när man ser dom.

Mjölkbönder som inte låter mig bada på kvällarna.

"Korna har i alla fall vett att inte bada mitt i natten..."

Grannarna från helvetet,

Mina nya grannar, ett ungt par i lägenheten under mig, har förstört mitt liv. De ringer på min dörr och säger att de störs när jag tappar upp mitt kvällsbad. De säger att de går och lägger sig före kl 22 och går upp kl 05. Och de hör när jag TAPPAR UT badvattnet också - det är tydligen lika störande!! Unga människor som lever som om de vore 85! Ligger där och lyssnar. JAG HATAR DEM!!

Jag har bott i den här lägenheten i många år och aldrig haft problem med några grannar. Farbrorn som tidigare bodde i lägenheten som nu bebos av det rekordeliga paret, gjorde aldrig nåt väsen av sig. Och inte stördes han av mig heller. Vi levde tillsammans i nån sorts symbios, med ungefär samma dygnsrytm. Nu är han tyvärr död - och ersatt av Det Präktiga Paret. Som alltså har förvandlat mitt hemmaliv till ....... ja, nåt annat än det var, i alla fall.

Nu tänker jag på det här mest hela tiden när jag är hemma. Jag undrar om de hör hur jag rör mig över golven och om de kommer att ringa värden och klaga om jag diskar upp min tekopp efter midnatt. Jag är rasande på dem. De har kringränt min frihet i mitt eget hem. Och så den bubblande känslan av djup orättvisa. Vem fan tror dom att dom är, komma här och påpeka hur jag lever mitt liv, bara för att de ska upp tidigt på morgnarna. Och jag var faktiskt här först!!! Med råge, t o m.  De lever enligt den gamla lutherska devisen Död åt kvällsmänniskan och länge leve den morgontidige. "Tidigt uppe och tidigt i säng, gör ung och rasker dräng": Tvi vale, säger jag!

Mitt kvällsbad kan jag under inga omständigheter vara utan, så det har jag löst genom att tappa upp det före kl 21, med knallvarmt vatten, som hinner svalna lagom tills jag har lust att krypa ner i det. Låter inte så miljövänligt kanske, men vad ska en gammal vanetant göra? Och så tömmer jag inte ut vattnet förrän dagen efter. Så kom inte och säg att jag inte gör vad jag kan för att tillfredställa dom jävlarna.

Och jag tycker faktiskt lite synd om dem. Det är ett ungt par som har tvingats knö ihop sig i en lägenhet som är alldeles för liten för två personer. Och de måste gå till jobbet kl 5 på mornarna! Och för att klara av det, måste de gå och lägga sig innan sena Rapport!!

Herregud, stackars människor. Vad är det för sorts liv? Ett som enbart består av arbete och sömn. Troligen tråkiga monotona jobb (detta baserar jag mest på arbetstiderna och att det brukar stå leriga stövlar utanför deras dörr) och sedan hem och äta en tidig middag och så bums i säng. Inga teaterbesök, inget hängande framför tv:n, aldrig krogen, inget nånting. Mer än gå och lägga sig och sova före kl 22. Så på något vis känner jag faktiskt lite sympati, eller åtminstone medkänsla, för dessa arma löneslavar, vars liv går på halvfart.

Men allra mest hatar jag dem förstås och vill att de ska försvinna ur mitt liv. Omedelbart och utan vidare spisning!

-"Nu badar människan igen..."

Nattlig förvirring.

Jag vaknade vid tretiden i natt och gick upp och åt. Det har jag aldrig gjort förr, men jag var verkligen hungrig.

I kylen hittade jag lite kalla nudlar sedan middagen. Sedan drog jag igång datorn och satte mig vid den och åt. Kalla nudlar. Medan jag kollade Facebook.

Och när jag satt där tänkte jag att det här skulle kunna vara en scen ur en amerikansk film. Meg Ryan kan inte sova för huvudet är fullt av malande tankar. Dels om ett pågående mordfall i rätten, hon är nämligen åklagare. Men även kärleksproblem snurrar i hennes rufsiga lilla huvud, eftersom hon har en hemlig relation med försvarsadvokaten som är hennes motståndare i det pågående målet.

Därför ligger hon vaken och skruvar sig tills hon lämnar sängen och går ut i köket i sin randiga herrpyjamas i flanell.  Hon står där en lång stund i det mörka köket med kylskåpsdörren öppen och det kalla ljuset från kylskåpslampan lyser upp hennes vackra, trötta ansikte. Och längst in i kylen hittar hon till slut en halvfull kartong med gårdagens thai-nudlar.

Och hon tar med sig kartongen till sitt skrivbord, där hon startar datorn. Hon drar upp det ena benet under sig och börjar läsa sina mejl, alltmedan hon äter de kalla nudlarna. Och det är då hon plötsligt fryser till is med gaffeln halvvägs till munnen, när hon ser att hon har fått ett mejl från ........

Tänk va, precis som en amerikansk thriller!

Och där ungefär hade jag ätit upp mina nudlar, stängde av datorn och gick ut i köket och slängde  kartongen i soppåsen. Och sedan vacklade jag tillbaka till sängen.

Och medan jag låg där kände jag mig plötsligt besvärad över att jag hade ätit nudlar och sedan gått och lagt mig utan att borsta tänderna. Och då tänkte jag att det här påminner om någon gammal reklamfilm för något tuggummi. "Varje gång du ätit påbörjas en syraattack på dina tänder" ljöd en speakerröst i mitt huvud.

Tänk va, precis som i reklamen!

Men se, det här var ingen scen ur en amerikansk thriller. Inte heller var det någon jävla reklamfilm. Det här var verkligheten och den handlade om en trött, medelålders, halvfet kvinna, som har sömnrubbningar och går upp mitt i natten och trycker i sig rester.

Det får aldrig hända igen.

Good morning your honor, may I approach the bench?

Kejsarens nya kläder

Idag såg jag en bild på en flaska Beaujolais Noveau i tidningen och plötsligt strömmade minnena mot mig.

Det var väldigt länge sedan jag lade nån tankeverksamhet överhuvud taget på den grejen, men på det glada sena åttiotalet, slinkandes över på det tidiga nittiotalet, var minsann Beaujolais Noveau the shit!!! På riktigt.

Jag jobbade på reklambyrå på den tiden och herregud vilken snackis det var i november, när den skulle komma, den första skörden!! Och när dagen för släppet kom, rusade vi ut på krogen på lunchen för att dricka det första glaset till ett fullkomligt skamlöst högt pris.

Och alla luktade, sniffade och snurrade glasfötter och hade synpunkter på kvaliteten jämfört med året innan. Det var så märkvärdigt som något kan vara. Och så tog man in ännu fler flaskor och så blev man så full att man glömde att gå tillbaka till jobbet. Och chefen tyckte det var helt ok. För det var ju ändå premiär!!!

Men sanningen då, precis som nu, är ju att Beaujolais Noveau är ett på gränsen till odrickbart bläckblått blaskigt rödtjut som ger en blå tänder och en baksmällan från helvetet.

Men jag ska nog fan gå ut och köpa en flaska, ba´fatt........

Båschållä Nåvå

 

Kärlek på gravens rand.

Det ramlar in reklam till mig på nätet. Det är datingbolaget match.com som vill kartlägga singlarna i mitt område åt mig. Vad som menas med mitt område är lite oklart. Kanske min bransch, kanske Kungsholmen, vad vet jag...

Hur som helst, de vill att jag ska berätta vilken ålderkategori av singlar jag är intresserad av och det ska jag göra genom att kryssa i olika små rutor. Alternativen är:
¤ 20-29 år
¤ 30-39 år
¤ 40-49 år
¤ 50+

På nåt konstigt vis upphör alltså den förfinade sökmotorn att fungera efter 50. Allt mök över femtio buntas ihop  i en enda möglig gammelmanshög. Det innebär att om jag, mot förmodan, skulle ge mig ut och kolla efter en kille i min ålder, skulle jag få träff på allt från 50 år och upp till tandlös snusgubbe i hundraårsåldern.

Sugen man blir.

Vill du ha lite kul, gullet?

Vilse i pannkakan.

 

Igår skulle Lolo och jag gå på Matmässan i Älvsjö. Men vi gick fel. Istället hamnade vi på Hälsomässan.

Häpet vandrade vi runt bland stånden och tittade på massagebord, aloe vera-produkter, ayurveda-kurser och testa om du är vata, pitta eller kapha. Det var bubbelpooler och hantlar. Det var ljust och fräsch, alla människor i montrarna bar vita långbyxor och vita t-shirts och det vilade en lätt doft av liniment över anrättningen.

- Var är maten och spriten, frågade jag Lollo.
-Ingen aning, svarade hon. Det verkar som om vi har kommit fel.

Under några svindlande sekunder trodde vi att vi kanske hade åkt till helt fel del av stan, men det visade sig att Matmässan låg i B-hallen och vi hade av misstag alltså halkat in i A-hallen, där god kondition och fräschööööör rådde.

Tjejen i kassan var vänlig nog att ge oss pengarna tillbaka och så ramlade vi över till den rätta hallen. Och därinne var det inte ljust och fräscht, utan mörkt och murrigt. Där doftade det inte liniment utan parmesanost, stekos och gamla rödvinsslattar. Där var besökarna inte rosiga efter träningspass utan mer rödmosiga efter för många zippar vin. Och Plura med sin isterbuk stod och rörde i nån pytt och Steffo Törnqvist pratade konjak.

Och vi kände att vi hade kommit hem.

 

Är det liniment?

 

PS! Är du nöjd nu, Tottan? DS!

Man ska inte göra det så svårt för sig.

Att läsa mellan raderna.

Jag har ägnat mig åt lite bildanalys. Det ni ser ovan är min familj och fotot är taget sommaren 1959 på mina farföräldrars landställe utanför Nässjö.

Det finns en uppstyrning i bilden som är tydlig. Vi står samlade i familjegrupper. Farfar och farmor sitter i mitten med varsitt spädbarnbarn i famnen. Ovanför dem står min nyförlovade faster Inga-Lill med sin blivande man Erik.

Längst till höger i bild har vi min familj; pappa i övre ledet längst till höger, i ledig pullover. Han är den ende mannen i församlingen som inte bär slips eller fluga. Nedanför honom sitter mamma lite på sniskan och håller en vakande hand på min lillebror Olle, som sitter i farfars knä. Olle är ett år gammal och illvrålar. Farfar ser helt nollställd ut. Framför mamma sitter min storebror Anders på knä i gröngräset.

Till vänster i bild står min farbror Nalle och hans familj. Han står bakom sin fru Ingabritt som bär randig klänning. Hon har precis fått barn. Denne nyfödde kusin Klas vilar tryggt i farmors famn. Ingabritt sitter till vänster om farmor med sin dotter, min kusin Renée, mellan benen.

Och så jag! I kilt och tröja står även jag där, bredvid min kusin, mellan benen på min faster. Varför står jag där och inte i högergruppen, med mina föräldrar och mina syskon?

Och nu tittar jag lite närmare på bilden och noterar först pappas ansiktsuttryck. Han försöker se avspänd ut, men jag ser att han är förbannad eller åtminstone väldigt irriterad. Han sneglar ner på Olle som gastar i farfars knä. Mamma ser inte heller helt avslappnad ut.

Och sedan upptäcker jag Anders med någon konstig min, där han sitter i gräset framför mamma. Han ser illvillig ut. Eller har han helt enkelt nära till tårar?

Och plötsligt begriper jag vad som hänt.

Tanken var säkert att jag skulle stå bredvid mamma, det finns en logisk komposition i bilden som tyder på det. Men något har gått fel. Det mest troliga är förstås att Anders, som var en otrolig retsticka redan då,  har petat och retat mig så mycket att jag till slut blivit tokig.  Olle har börjat skrika i farfars knä, pappa har blivit förbannad och mamma stressad. Fotografen har suckat och frågat om han eller hon kan ta det här jävla fotot någon gång innan det blir höst!

Och så har pappa ryat åt min faster att hon får ta mig, "för på det här jävla sättet kan vi ju inte ha det och var det inte sagt att man skulle få en eftermiddagsdrink snart??"

Och så muttrar farfar nåt om konjaksgrogg och jag vuschas över till vänstra sidan av bilden, så långt bort från Anders som möjligt, och hamnar bredvid min kusin, mellan benen på min faster. Alla uppmanas att försöka ordna till sina anletsdrag lite grann och klick - en total familjeidyll är dokumenterad!

Men under ytan lurar frustrationen.

Vill man gå ännu djupare i bildanalysen kan man undra vad Inga-Lill och Erik håller på med, de två nyförlovade längst upp i mitten. Han håller henne hårt i armen och dom tittar på varandra. Kanske har dom just viskat något om att det där med att skaffa barn får nog vänta ett tag, ett sånt herrans oväsen som det är här!

Och farmor sitter nog och tänker att det snart är dags för lite kaffe. Hon som har bakat drömmar och nötkakor och allt!

Skrattparad på en parkeringsplats.

Jag brukar ofta lyssna på Melodikrysset. En lättstartad början på en lördag. Igår var det minsann live från Norrköping. Anders Elderman in front of a live audience i hällande ösregn nånstans på en parkeringsplats. Ett entusiastisk folkmassa som hukade under paraplyer med sina spelplaner i knäet. Skrattandes.

Ja jösses, som de skrattade! Det spelade liksom ingen roll vad Elderman sa, publiken skrattade som om de hade betalt för det. Som om Elderman var världshistoriens roligaste människa och att de just nu var med om något oerhört. Något historiskt. Sa han "Och nu vågrätt 4 och vågrätt passar ju i det här regnandet", så skrattade de. Sa han "Povel Ramel, vilken ordekvilibrist han var", så skrattade de. "Ni håller väl era spelplaner torra i regnet så att inte bokstäverna flyter ut?" undrade Elderman - och publiken dog av skratt. "Vi söker andra delen av det tudelade namnet på popgruppen från Halmstad" ........Hahahahaha!!

Och inte bara lite småskratt utan riktigt ordentliga vrålgarv, från magen och rakt ut. Hahahahahahaha! Vad i herrans namn skrattade de åt? Vad var det som var så roligt?

Jag har noterat det här osorterade, utsvultna skrattandet tidigare, det som kommer utan att något är roligt. Nästan som en nervös ryckning. Skrattet som mer är sprunget ur en längtan efter att ha roligt, eller kanske att man inbillar sig att man har roligt. Att det per automatik blir roligt bara man skrattar?

Med en sådan tacksam och lättroad publik är det inte svårt att göra succé. Då kan t o m Melodikrysset fungera som liveunderhållning.

Kanske det här fenomenet egentligen är mer sorgligt än något annat, men jag vill ändå veta: Vad fan är det som är så roligt?

Ordet i vinkel, lodrätt 2? Hahahahahaha!!!

Jag märker nog!

Det är så kul med nära vänner. Man vet precis vad de egentligen tycker fast de inte säger det rakt ut. Fast de tror att det inte märks. Det liksom bara finns där i luften, mellan raderna. I en ryckning i ansiktet. Budskapet går fram solklart.

Se följande lilla diskussion i förbifarten mellan mig och en nära väninna igår kväll:

HON
Brukar du vara så där blond? Jag menar, det är väl inte din riktiga hårfärg?

JAG
Nej, jag är ju egentligen rätt råttfärgad, så jag tycker det känns bra att vara lite blondare.

HON
Jaha.....

JAG
Jag känner mig lite blek, framför allt på vintern, om jag är så där mörk.

HON
Jahaja...

JAG
Ungefär som när du brukade färga ditt hår knallrött tidigare.

HON
Ok. Fast det gör jag ju inte längre.......

"Brukar du ha ett rådjur på huvudet...?"

Hej på dej, naturen.

Promenerade just förbi en syrenbuske som håller på att slå ut! Det är mer än man kan säga om mig. Jag går fortfarande omkring i min vinterpuppa. För maken till seg och trögstartad vår har jag väl aldrig varit med om.

Men säga vad man vill om naturen, den låter sig i alla fall inte påverkas av kalla vindar. Den ångar på som om ingenting har hänt. Det innebär att syrenen snart slår ut, fast jag fortfarande har tjockjackan och raggsockan på.

Jag, som normalt är den mest vädertåliga människa som finns, börjar få nog. T o m jag. Nu vill jag ha ljumma vindar men inga strumpor.

För i helvete vädret, sätt lite fart! Innan naturen springer ifrån dig.

"Hej på dej naturen, tjenare naturen, var har du ditt sköte...!

Men snälla pojkar....!

"Stor risk bli sjuk av farligt kött i skolan" är rubriken på artikeln i Svenska Dagbladet idag. Den handlar om att det är vanligt med campylobacter i kycklingkött som importeras från Thailand. I och för sig skulle jag mycket väl kunna diskutera hur det kommer sig att undermåligt, billigt kött hamnar på våra barns tallrikar Eller kanske varför vi importerar kyckling från utlandet överhuvud taget.

Men det har jag ingen som helst lust att prata om nu. Vad jag vill prata om är gossarna på bilden och deras bordsskick!!! Ett antal gamänger på Elektrikergymnasiet vid Telefonplan lassar in currykyckling som om denna dagen vore den sista.

Se gossen till höger, som med armbågarna på bordet, skyfflar in käket som om det skulle springa ifrån honom. Notera hur ynglingen till vänster i bild har lagt sina bestick.  Och upprörs gärna över killen i mitten, som ligger till bords med hörlurar på!

Herregud, säger jag. Finns det ingen som lär ut bordsskick längre. Föräldrar, hallå!! Vad hände med bestickspråket, inga armbågar på bordet, tugga med stängd mun??  Och vad säger Etiketten om att ligga till bords med hörlurar?

Jag tror jag tar en sväng ut till Telefonplan och leder lite starkström genom currykycklingen. Det ska väl fan lära elektrikerlärlingarna att sitta rakt och äta som folk!

Sveriges Knassida.

Det är något mysko med Göteborg. Jag blir förvirrad i den stan.

Normalt känner jag mig hemma i de flesta svenska städer, stora som små. Det finns någon sorts symmetri där som jag lärt mig att hantera och känna igen. Det ser lite likadant ut överallt. Det är lätt att lokalisera sig mellan stadens två torg som är förbundna med en gågata, olika parkeringshus och så det obligatoriska köpcentrumet i stadens utkant, dit man tar sig via tre överdimensionerade rondeller av gigantiska mått. Allt känns hemtant och välbekant.

Men Göteborg..? Det finns inga regler för någonting.Varje gång jag besöker stan, känner jag mig helt borta. Lite som om jag vore utomlands. Jag börjar undra var jag lagt passet och blir förvånad när folk pratar svenska med mig.

Till att börja med är det något konstigt med arkitekturen och stadsplaneringen. Märkliga byggen,  främmande fasader och konturer.  Det känns lite som Holland,  fast jag aldrig varit där. Lägg därtill Paddan-båtar och konstiga kanaler, så blir det ännu mer nederländskt. Eller nåt.

För att inte tala om göteborgarna! De är inte som andra svenskar. Glättiga, snabbpratande. Ordskojsande och skämtande. Som pårökta! Se där, ännu en nederländsk koppling! Lilla London borde egentligen kallas för Lilla Amsterdam!

Vidare är det en ren och skär fasa att köra bil i Göteborg. Ingen normal trafikplanering råder, gatorna går lite hit och dit och fram och tillbaka. Känslan är att jag befinner mig på en plats där man har vänstertrafik utan att veta om det.

Och så spårvagnen, som skrämmer skiten ur mig. Det känns som att den kan komma farandes från ingenstans och klyva mig på mitten när jag försöker ta mig över Vasaplatsen. Eller så kan min bil fastna i spårvagnsrälsen, så att jag inte kan ta mig därifrån, utan blir kvar i eviga tider. Så känns det när jag tar mig runt i Göteborg. Till fots eller till bils. Spårvagnen är ett dödshot.

Och så den största fasan av dem alla: Tingstadstunneln. Jag vet inte var den börjar eller vart den leder, men jag vet att jag alltid hamnar i den. Den slukar mig som en gigantisk magnet. Och spottar upp mig någonstans där jag absolut inte vill vara.

Nej, jag är inte nöjd med Göteborg. Inte alls nöjd.

Och mitt i alltihopa står det en kille och visar ballen...

I luften finns inga nej!

Jag har aldrig någonsin tackat nej till flygplansmat. Jag kan inte, det går inte. Inte ens på den kortaste lilla inrikesflygning.

Som igår morse, t ex, när jag flög från Bromma till Göteborg. En flygtur på 40-45 minuter. Jag hade ätit frukost hemma, eftersom jag trodde att man bara skulle få en kopp kaffe på flyget. Men där hade jag fel. Malmö Aviation bullade minsann upp med en riktigt rejäl frulle och det ska de i och för sig ha beröm för. Men hungrig var jag inte. Men åt gjorde jag.

Tanken har visserligen slagit mig många gånger att det går att tacka nej. Jag ser ju att det finns medresenärer som gör det och jag blir alltid lika imponerad av dem. De lyfter handen avböjande och återgår till sin tidning eller sin dator eller sluter bara ögonen. Jag uppfattar dem som kontrollerade, välplanerade och eleganta människor som håller igen för att de vet att det väntar en god lunch när de kommer fram. Eller tänker på vikten. Eller redan har ätit innan de klev på planet.

Men i mitt fall finns ingen kontroll. När vagnen med sitt spännande innehåll börjar skramla nerför gången och en välkammad flygvärdinna böjer sig över mig med ett vänligt leende och en framsträckt låda, släpper jag allt jag har för händer, drar ner bordet i stolsryggen framför mig och är redo. Allt annat är otänkbart.

Varför? Det är ju nästan aldrig speciellt gott. Och till på köpet garanterat bökigt, trångt och bängligt. Oftast spiller man på sig. En flygplansmåltid är ju sannerligen inte nån speciellt lustfylld upplevelse.

Men ändå är det det. Det är som att den där lilla lådan är själva essensen av flygresandet.

Man har ju inget annat för sig. Det är småtrevligt att sitta där och pilla med de små förpackningarna och bestickpåsarna. Ibland kan det vara nån rolig liten extragrej med, t ex en söt klädnypa som kan användas till att fästa servetten på bröstet. Eller några små tuggummin. Ja, tänk vilken fest!

Och tänk när drinkvagnen kommer! Herregud, vad ska man ta, rött eller vitt? Och så bestämmer man sig till slut för antingen eller och så får man en liten pytteflaska med något riktigt skitvin. Men aldrig smakar det så bra som ombord på ett plan, där man sitter med knäna under hakan.

"Något till kaffet", frågar flygvärdinnan.
"Javisst", hör man sig själv svara, "gärna en Baileys eller en Cointreau - eller varför inte både och...". Vad är det för konstigt grej, jag dricker aldrig Baileys eller Cointreau normalt. Jag tycker inte ens att det är speciellt gott. Men på flyget gör jag det och då gärna på okristna tider.

I luften upphör alla normala mat- och umgängesregler. Där regerar matlådorna och de små flaskorna. I luften finns inga nej!

Hanami med avblåsning!

I går sökte jag mig till Kungsträdgården för att njuta av de japanska körsbärsträden som står i full blom nu. Som ett rosa, mjukt duntäcke som svävar över parken. Så vackert!!

I Japan är tiden då körsbärsträden blommar en viktig och märkvärdig tid. Själva blommandet kallas för sakura och tradtionen att möta våren genom att söka sig till de blommande träden kallas för hanami. Som med mycket i Japan, finns det tydliga regler för hur man gör hanami. Vi snackar tunga traditioner här. Man uppsöker sin favoritkörsbärsskog och där möter man familj och vänner, picknickar, umgås, begrundar naturens oerhörda under och hälsar våren.

Den japanska motsvarigheten till SMHI har också mycket detaljerade sakura-rapporter, ungefär som vår pollenrapportering, fast tvärtom. För här handlar det ju om att uppsöka blommandet, inte undvika det, som vi gör i vårt överallergiska avlånga hösnuveland.

Kolla gärna rapporten här: http://www.japan-guide.com/e/e2011.html
Här får man rapporter om exakt när körsbärsträden slår ut i olika delar av landet. Är det inte fantastiskt! Bl a kan man läsa att körsbärsträden i Fukushima blommade den 24 april och det var ju roligt att se att se att nånting är lite vackert där också.

Hur som helst, detta är den japanska traditionen och sedan körsbärsträden planterades i Kungsan, har det blivit en fin tradition även för stockholmarna och de som har turen att besöka stan under de korta magiska dagarna träden blommar. Vi begår också hanami!

Således (bra ord) sökte jag mig till parken för att få njuta naturens under och bara sitta och glo rakt upp i en trädkrona. Döm då om min enorma förvåning, när jag inser att man mitt i allt detta vackra, som ju drar tusentals människor i sig, har arrangerat nån sorts jävla korpfotbollsturnering! Mitt i det rosa molnet pågår alltså skräniga fotbollsmatcher, som inte drar tillnärmelsevis så mycket publik som träden.

Så när jag vill njuta av stillheten och titta på alla glada människor som poserar under träden och tar foton av varandra, snos all min uppmärksamhet av en illvrålande speaker som i en sprucken högtalare refererar match så det hörs bort till Slussen. Och när jag vill lyssna till surrandet av pollinerande bin, får jag istället "Ballroom blitz" med Sweet och "We are the champions" med Queen nerkörd i halsen.

Är det inte otroligt okänsligt tänkt och gjort? Man häpnar ju! Under några få magiska dagar blommar körsbärsträden i Kungsträdgården och då väljer man att göra sportevenemang av alltihop!.

Vi pratar om 3-4 dagar, sedan är det över. Hur skulle det vara om träden fick blomma ifred då, utan att få kronbladen nerblåsta av ljudet från ett matchreferat.  Är det för mycket begärt att vi medborgare ska kunna få sitta där under den rosa korkeken i lugn och ro.  Och bara vara lyckliga...... Va???

"Och DÄÄÄÄÄR satt den, en riktig rökare i krysset......."

Men snälla Marimekko....

Jag fick en katalog från Marimekko i brevlådan idag. Och när jag bläddrade i den dök plötsligt följande porslinskopp upp. Den heter Oiva och presenteras som en nyhet.

Och då gick jag ut i köket och plockade fram min gamla hederliga tekopp Adam från Gustavsberg. Den ser ut så här.

Och så kände jag att det kanske är dags för Marimekko att ta ett allvarligt snack med sina formgivare.

Kom till mamma.

Slamrar och gör sig till.

Jag har legat i fejd med Svenska Dagbladet en tid. Jag får nämligen inte alla de bilagor jag har betalar för. Det tycker jag att jag borde få. Däremot får jag dagligen 50-sidiga bilagor från Elgiganten, Intersport och Bygg-Max. Dem har jag inte betalat för och de skulle jag med glädje slippa.

Nåväl, varje lördag ska det normalt komma en fet bilaga som heter Magasinet. Den innehåller först och främst en herrans massa glassiga bostadsannoner, men också lite redaktionellt om inredning, mat och sånt. En bilaga jag tycker är kul att bläddra i. Om den bara kom nån gång...

Vidare ska det följa med en lite smålöjlig publikation som heter "A perfect guide", där kända, förmögna, framgångsrika, lyckade människor slänger i ansiktet på mig hur underbart deras liv är jämfört med mitt. Ingen vidare uppbygglig läsning kan medges, men jag vill gärna att denna bilaga ska komma, eftersom jag betalar för den.

Vid ett stort antal tillfällen har jag surt ringt till Svenskans kundtjänst på lördagförmiddagen för att påtala det här, men fram till alldeles nyss har inget hänt. Sedan årskiftet har jag i princip bara fått de här bilagorna ett par gånger. Varje gång jag ringer bes det allra ödmjukast om ursäkt och utlovas bot och bättring. Men ingenting händer.

Och nu har det, efter mycket om och men, visat sig att det är tidningsbudet som väljer att inte ta med sig bilagorna för att de är för tunga. Och detta fick jag alltså veta när Kundtjänst ringde min telefonsvarare förra veckan och berättade att de tagit kontakt med tidningsdistributören och sagt ifrån på skarpen. Och så ville de kolla att mina bilagor kom som de skulle.

Innerst  inne har jag förstås någon form av förståelse för detta, jag har stor respekt för tidningsbuden, herregud vad de får kånka och bära och vilka arbetstider de har!  Men kom igen, jag vill ha mina jävla bilagor, punkt slut.

Och på Kundtjänsts fråga om mina bilagor nu kommer som de ska, kan jag äntligen svara ja. Jag får mina bilagor på lördagen. Men jag har också fått något annat; nämligen tidningsbudets gruvliga hämnd för att jag är en gnällkärring som tvingar honom/henne/hen att släpa med sig mina bilagor varje vecka.

Varje gång tidningen nu kommer på morgnarna, och då pratar jag om alla dagar i veckan,  DUNDRAS den in genom brevlådan så att jag vaknar med ett ryck, med bultande hjärta. PANG, RASSEL, säger det i brevlådan. Jag hör hur budet anstränger sig extra noga för att tidningen liksom ska fastna i inkastet och så får den en extra, stenhård puff på traven så att den landar på min hallmatta med en fet jävla smäll. Och sen KABOONG, åker luckan igen med ett brak.

Och där ligger jag med andan i halsen och undrar om det var värt det. Jag får numera mina bilagor men jag har också fått mitt straff. For being a bitch.

Påskabygge.

Idag är det långfredag och ute faller snön. Inget konstigt med, men det kunde ju lika gärna vara soligt och lite varmare. Jag menar, det kunde.....

Men som sagt, det snöar och blåser småspik och jag kapslar in mig i mitt lilla hem och går knappt utanför dörren. Hittar en tvättstugetid. Det är väl ungefär det.

Men i parken utanför mitt fönster är det aktivitet, vill jag lova. Mitt i snödrevet är det full fräs uppe i trädkronorna och på marken. Småfåglarna struntar nämligen blankt i att det snöar, de bygger bo. Nånstans i deras fantastiska fågelgener finns det programmerat och lagrat att det nu är hög tid att blicka framåt, uppåt.

De klagar inte på vädret, de lyssnar inte på några väderleksrapporter. De säger inte "Ujujuj, vad påsken kom tidigt i år". Deras instinkt säger dem att det är dags att sätta lite fart på dököttet om det ska bli några barn gjorda. För om ett pyttelitet tag är det vår och då ska det kläckas i redena.

Så de struntar i snön och kylan. De jublar och skuttar runt. De raggar och samlar pinnar.

Och jag sitter vid mitt fönster och tittar på, full av beundran.

Lite snö har väl ingen dött av, kviddelikvittvitt...