söndag 24 februari 2013

Grannarna från helvetet,

Mina nya grannar, ett ungt par i lägenheten under mig, har förstört mitt liv. De ringer på min dörr och säger att de störs när jag tappar upp mitt kvällsbad. De säger att de går och lägger sig före kl 22 och går upp kl 05. Och de hör när jag TAPPAR UT badvattnet också - det är tydligen lika störande!! Unga människor som lever som om de vore 85! Ligger där och lyssnar. JAG HATAR DEM!!

Jag har bott i den här lägenheten i många år och aldrig haft problem med några grannar. Farbrorn som tidigare bodde i lägenheten som nu bebos av det rekordeliga paret, gjorde aldrig nåt väsen av sig. Och inte stördes han av mig heller. Vi levde tillsammans i nån sorts symbios, med ungefär samma dygnsrytm. Nu är han tyvärr död - och ersatt av Det Präktiga Paret. Som alltså har förvandlat mitt hemmaliv till ....... ja, nåt annat än det var, i alla fall.

Nu tänker jag på det här mest hela tiden när jag är hemma. Jag undrar om de hör hur jag rör mig över golven och om de kommer att ringa värden och klaga om jag diskar upp min tekopp efter midnatt. Jag är rasande på dem. De har kringränt min frihet i mitt eget hem. Och så den bubblande känslan av djup orättvisa. Vem fan tror dom att dom är, komma här och påpeka hur jag lever mitt liv, bara för att de ska upp tidigt på morgnarna. Och jag var faktiskt här först!!! Med råge, t o m.  De lever enligt den gamla lutherska devisen Död åt kvällsmänniskan och länge leve den morgontidige. "Tidigt uppe och tidigt i säng, gör ung och rasker dräng": Tvi vale, säger jag!

Mitt kvällsbad kan jag under inga omständigheter vara utan, så det har jag löst genom att tappa upp det före kl 21, med knallvarmt vatten, som hinner svalna lagom tills jag har lust att krypa ner i det. Låter inte så miljövänligt kanske, men vad ska en gammal vanetant göra? Och så tömmer jag inte ut vattnet förrän dagen efter. Så kom inte och säg att jag inte gör vad jag kan för att tillfredställa dom jävlarna.

Och jag tycker faktiskt lite synd om dem. Det är ett ungt par som har tvingats knö ihop sig i en lägenhet som är alldeles för liten för två personer. Och de måste gå till jobbet kl 5 på mornarna! Och för att klara av det, måste de gå och lägga sig innan sena Rapport!!

Herregud, stackars människor. Vad är det för sorts liv? Ett som enbart består av arbete och sömn. Troligen tråkiga monotona jobb (detta baserar jag mest på arbetstiderna och att det brukar stå leriga stövlar utanför deras dörr) och sedan hem och äta en tidig middag och så bums i säng. Inga teaterbesök, inget hängande framför tv:n, aldrig krogen, inget nånting. Mer än gå och lägga sig och sova före kl 22. Så på något vis känner jag faktiskt lite sympati, eller åtminstone medkänsla, för dessa arma löneslavar, vars liv går på halvfart.

Men allra mest hatar jag dem förstås och vill att de ska försvinna ur mitt liv. Omedelbart och utan vidare spisning!

-"Nu badar människan igen..."