Ja jösses, som de skrattade! Det spelade liksom ingen roll vad Elderman sa, publiken skrattade som om de hade betalt för det. Som om Elderman var världshistoriens roligaste människa och att de just nu var med om något oerhört. Något historiskt. Sa han "Och nu vågrätt 4 och vågrätt passar ju i det här regnandet", så skrattade de. Sa han "Povel Ramel, vilken ordekvilibrist han var", så skrattade de. "Ni håller väl era spelplaner torra i regnet så att inte bokstäverna flyter ut?" undrade Elderman - och publiken dog av skratt. "Vi söker andra delen av det tudelade namnet på popgruppen från Halmstad" ........Hahahahaha!!
Och inte bara lite småskratt utan riktigt ordentliga vrålgarv, från magen och rakt ut. Hahahahahahaha! Vad i herrans namn skrattade de åt? Vad var det som var så roligt?
Jag har noterat det här osorterade, utsvultna skrattandet tidigare, det som kommer utan att något är roligt. Nästan som en nervös ryckning. Skrattet som mer är sprunget ur en längtan efter att ha roligt, eller kanske att man inbillar sig att man har roligt. Att det per automatik blir roligt bara man skrattar?
Med en sådan tacksam och lättroad publik är det inte svårt att göra succé. Då kan t o m Melodikrysset fungera som liveunderhållning.
Kanske det här fenomenet egentligen är mer sorgligt än något annat, men jag vill ändå veta: Vad fan är det som är så roligt?
Ordet i vinkel, lodrätt 2? Hahahahahaha!!!
